9789176832363 by Smakprov Media AB

PÃ&#x2026; EGNA BEN

Josefin Wiking

PĂĽ egna ben

Till alla de som avstår fredagsmyset för andra människors rätt till vård och hälsa.

Omslag: Emma Norgren

LÖRDAG

KLOCKAN 08.57 Återigen ringde det på avdelningens entrédörr. Sofia hade hört signalen redan första gången. Då stod hon upptagen i läkemedelsrummet och blandade ett antibiotikadropp. Att gå hela vägen bort till andra änden av korridoren för att öppna var det sista hon ville just nu. Hon borde se till att Carmen fick i sig mer att dricka och få hjälp av Emma att tvätta henne och ge henne ett nytt inkontinensskydd. Och såret på hälen som Elisabet i sängen bredvid hade och som inte verkade ha blivit omlagt på flera dagar, det behövde hon också få gjort. Kanske hade Elisabet ont också? Hur mådde den yngre mannen som skulle ha antibiotikadroppet? Hade han feber fortfarande? Hade Emma tagit den där tempen som Sofia bett henne om? Hur var det egentligen med hans andning? Hade han inte sett lite blek ut? Hon hade knappt hunnit hälsa på honom när hon blivit avbruten av Emma som kom in och langade 7

över Sofias telefon, som hon i hastigheten inte fått med sig. En påstridig anhörig hade hörts i andra änden. Hundra tankar rörde sig ostrukturerat i Sofias hjärna när hon hastade bort mot entrédörren. Kunde verkligen patienten på sal 9 larma själv med tanke på hans nedsatta kraft och dåliga styrsel i händerna? Och den där patienten som tillhörde en annan klinik, som sovit så djupt inne på sal 11, var allt okej med honom? Frågorna snurrade runt i hennes huvud. Visste hon vad hon höll på med egentligen? Hon kände sig illamående. Lappen med minnesanteckningar var så fullklottrad att det var omöjligt att få en överblick. Var höll alla andra hus förresten? Just det, Anna hade gått till femte våningen för att hämta läkemedel. Och Caroline och Herut hade hon ju sett gå förbi med en patient på en duschbrits. De var säkert upptagna med att duscha personen i fråga nu. Tre veckors inskolning var över. Hon hade jobbat självständigt en vecka på avdelningen och det var nu hennes första helgpass som självgående sjuksköterska. Natten som passerat hade bestått av dålig sömn och mardrömmar om jobbet. Vid tretiden hade hon vaknat med ett ryck, svettig och med dunkande puls, efter att ha drömt att hon orsakat en patients död. Mascara och rouge dolde till viss del hennes trötthet men kroppen skrek efter sömn och vila. Hennes kortklippta bruna hår var inte alls lika prydligt som det varit efter besöket hos frissan förra veckan. Luggen spretade åt alla håll. 8

Inför examen hade hon och kursarna pratat mycket om hur det skulle bli att börja jobba. Att det skulle vara påfrestande och nervöst var väntat. Men att det skulle vara så pass slitsamt och mentalt utmattande, som hon faktiskt upplevde det, hade hon inte kunnat föreställa sig. Att jobba på helgen innebar en extra anspänning eftersom det då varken fanns receptionist, vårdplatskoordinator, ordinarie läkare, chef, kurator, fysioterapeut eller arbetsterapeut på plats. Många av de uppgifter som på vardagarna var andra yrkesgruppers ansvar föll på helgerna på sjuksköterskorna. Att hon dagen till ära fått Emma som undersköterska att jobba ihop med gjorde knappast situationen lättare. Med snabba steg närmade hon sig dörren. Hon tittade ner på sina fötter som rörde sig över det slitna golvet. Små ljusbruna fläckar av obestämbart ursprung syntes på de vita foppatofflorna. Hon passerade personalrummet och genom en smal springa kunde hon skymta Emma och Marcela nersjunkna i soffan med varsin kopp kaffe. De tittade upp när hon skyndade förbi. ”Jäkla slöfockar...” muttrade hon tyst för sig själv medan hon fortsatte framåt. Hon hoppades innerligt att den som stod och väntade utanför dörren inte var en anhörig till Carmen, som låg i sängen i ett överfullt inkontinensskydd. Under inskolningen hade Lena, den mest erfarna sjuksköterskan på avdelningen, halvt på skämt och halvt på allvar, påpekat för Sofia att det viktigaste om hon var orolig för patienterna var att fråga sig själv om de andades som de skulle. 9

Om så var fallet fanns det ingen anledning att hetsa upp sig hade Lena påpekat. Sofia intalade sig själv att hennes patienter andades som de skulle. Korridorsluften kändes dock syrefattig. Hon stannade upp, blundade och tog ett djupt andetag innan hon öppnade entrédörren. Utanför stod en man i 60-årsåldern. Han var propert klädd med mörka seglarskor, grå chinos och en ljus skjorta som stack fram under en v-ringad lammullströja i röd ton. Hans ögon var stora och vattniga. Blicken var trött och uttryckslös. Den något svullna och röda näsan matchade tröjan i liknande färgton. Håret var färgat i en alltför gulaktig nyans och matchade absolut ingenting. ”Vad är det för kod till avdelningen nu igen?” frågade han med högdraget och lite irriterat tonfall. ”Den kan jag tyvärr inte lämna ut”, svarade Sofia vänligt. Hur kunde han tro att hon skulle lämna ut koden till honom? ”Vem söker du?” ”Vem jag söker?” Mannen gav henne ett märkligt leende. ”Jag söker ingen. Jag är bakjour.” Sofias hjärna processade informationen. Bakjour. Hon hade hört uttrycket men var osäker på innebörden. Jour var läkaren som tjänstgjorde på kvällar, nätter och helger. Men bakjour, var inte det den läkare som var överordnad jouren? Var den här mannen läkare på kliniken? Det föreföll ungefär lika sannolikt som att hon själv skulle jobba på Bilprovningen. ”Du vet alltså inte vad det är för kod?” upprepade han snäsigt. Vem var den här människan egentligen? En till sy10

nes sömndrucken man som såg ut att ha fått i sig några glas för mycket föregående kväll stod utanför avdelningens entré och ville att hon skulle ge honom koden. Han hade varken namnskylt eller sjukhus-ID. Ingenting som på något sätt indikerade att han arbetade här. Det fanns orsaker till att dörren hölls låst de tider när färre personer arbetade på avdelningen. Hon höll kvar handen på handtaget och drog omedvetet igen dörren en aning. ”Ska du jobba här idag? ” Hon såg konfunderat på mannen som höjde på ögonbrynen. ”Ja, och jag har inte bytt om än, jag vet det. Jag gör det sen, det behöver du inte bekymra dig om”, tillade han med ett överlägset och tillgjort leende. Hon slängde ett öga på klockan i hisshallen bakom honom. Det stämde nog att läkaren skulle komma till avdelningen vid niotiden på helgdagar. Åter mötte hon mannens tomma blick. ”Jag är nyanställd här så det är därför jag undrar…" konstaterade hon vänligt. ”Du har ju ingen namnskylt eller något annat som visar att du jobbar här.” Hon öppnade upp dörren ett par decimeter till för att visa att hon inte avsåg att hindra honom från att komma in. ”Ja, du kan fråga någon av de andra systrarna här, de vet vem jag är", svarade mannen påtagligt besvärad av situationen. Sofias diffusa illamående tilltog av det faktum att hon och hennes sjuksköterskekollegor just blivit kallade "systrar". Hon avskydde titeln "syster". Få saker 11

gjorde henne så provocerad. Kanske var hon rabiat, men hon hade inte pluggat tre år på universitetet för att bli tilltalad på ett så förlegat sätt. Mannen hade förolämpat henne, men hon hade varken tid eller lust att bry sig mer om det just nu. Det var ett alltför energidränerande ämne att ägna ytterligare tankar åt. Här i dörröppningen hade hon inte tid att stå. Hundra saker snurrade i hennes huvud samtidigt som hon betraktade personen framför sig. Det fanns säkert ingen anledning att vara så misstänksam mot den här mannen, intalade hon sig själv. Hon fick väl göra som han föreslagit, fråga någon av de andra "systrarna", för att försäkra sig om att han verkligen var läkaren som hon skulle ronda med idag. Hon sträckte fram handen. ”Sofia Lundberg, jag jobbar som sjuksköterska här. Trevligt att träffas.” ”Paul Miller, överläkare.” Han skakade hennes hand till synes motvilligt innan han snabbt gled förbi henne i dörröppningen och slank in på läkarrummet längre bort i korridoren. När dörren stängdes bakom honom växte Sofias känsla av att inte ha någon koll på läget. Borde inte jourläkaren ha frågat henne om dagsläget på avdelningen? Med tanke på hans undvikande sätt började hon undra hur dagens arbete skulle fortlöpa. Hur var egentligen upplägget på avdelningen på helgen? Vilka rutiner gällde? Även om samarbetet mellan sjuksköterskor och läkare ibland kunde kärva hade hennes uppfattning varit att det oftast fungerade bra. Här 12

började hon dock ana motsatsen. Under utbildningen hade hon haft att göra med personer från olika vårdyrken som det inte alltid hade varit lätt att ha att göra med. Men den här mannen tycktes spela i en liga för sig. Privata kläder och utan sjukhus-ID eller namnskylt? Med hetsiga steg skyndade hon tillbaka mot salarna som hon ansvarade för. Hon hörde entrédörren öppnas igen bakom henne. Anna kom in med famnen full. Hon nickade glatt mot Sofia. ”Jag passade på att sno med mig lite munspray också när jag ändå var där nere och hämtade läkemedel.” Anna var andfådd. ”Vi måste verkligen bli bättre på att beställa det i tid så att vi inte står här utan. Det är ju nästan alltid några patienter som har behov av det.” ”Ja, jag vet”, log Sofia, lättad över att Anna var tillbaka på avdelningen. ”Du förresten, det kom en läkare hit nyss”, fortsatte hon med viss tvekan i rösten. ”Han sa att han var bakjour och han hade privata kläder på sig…” ”Paul Miller”, svarade Anna med ett roat leende. Hon skakade uppgivet på huvudet. ”Paul rondar idag. Han brukar komma i privata kläder. Det spelar liksom ingen roll hur många gånger vi säger till om det och hur många gånger som cheferna tar upp det med honom. Han gör som han vill ändå.” ”Vadå? Du menar att han gör så jämt? ” kontrade Sofia med en mer självsäker röst. ”Jag fattade inte vem han var när han stod där i dörren och ville ha koden till avdelningen.” 13

”Jorå, så gör han jämt när han är bakjour på helgerna. Han vill väl behålla en känsla av att vara ledig fast han jobbar?” svarade Anna med en blinkning. ”Jag förstod inte heller vem fasiken han var första gången jag träffade honom här en helg när jag var nyanställd. Jag trodde först att det var en anhörig som satt på läkarrummet och tjuvläste journaler på datorn. Han blev rätt störd när jag frågade vad han höll på med.” Hon skrattade. ”Han borde lära sig att det enklaste är att byta om och sätta på sig sin namnskylt. Hur svårt kan det va?” Anna var alltid snygg de fula sjukhuskläderna till trots. Hennes utstrålning var bländande, även när hon var osminkad och det långa ljusbruna håret var slarvigt uppsatt. Hon hade dessutom den utmärkta kombinationen av självsäkerhet och ödmjukhet. Annas närvaro gjorde Sofia lugnare. De konstaterade att det var galet att en person kunde köra sitt eget race vad gällde kläder med tanke på risken för smittspridning. Sen uppdaterade de varandra lite snabbt på hur de låg till i arbetet med patienterna och vad som behövdes göras de närmaste två timmarna. Sofia fick helgrutinerna upprepade för sig och Anna betonade att hon gärna hjälpte till om Sofia önskade så. De passerade personalrummet. Därinifrån hördes Emmas och Marcelas högljudda prat ut i korridoren. Anna stack obesvärat in huvudet och upplyste undersköterskorna om att både hon och Sofia hade sina arbetsuppgifter att ägna sig åt och att patienterna behövde få hjälp med både hygien, toalettbesök och gå14

träning. Genom dörröppningen skymtade Sofia Emmas irriterade min när hon motvilligt hasade sig upp ur soffan. Redan första gången Sofia stiftat bekantskap med Emma hade det varit uppenbart att hon ogillade sjuksköterskors arbetsledande funktion. Det skedde i slutet av ett personalmöte när Emma nonchalant hade deklarerat att hon minsann aldrig tänkte se en sjuksköterska som sin arbetsledare. Uttalandet hade föranletts av en diskussion kring incidenter där omvårdnaden på avdelningen brustit. Avdelningschefen Berit hade påpekat att sjuksköterskorna behövde ta ett större ansvar för att bedöma och följa upp åtgärder för att förebygga fallolyckor, hud- och vävnadsskador, undernäring och förstoppning hos patienterna. Emma informerade personalgruppen om att hon minsann tog ansvar för omvårdnaden medan sjuksköterskan hon jobbade ihop med tog hand om medicinerna. Av blickarna i rummet utläste Sofia att många tyckte att Emma hade fel, men ingen tog diskussionen. Kollegorna var väl trötta efter arbetsdagen och ville sannolikt bara se mötet avslutat. Det kanske inte gick att prata om saken med Emma? Att försöka få henne att inse att sjuksköterskorna ansvarade för så mycket mer än patienternas medicinintag var sannolikt inte mödan värt. Inte heller chefen Berit bemötte Emmas uttalande utan avslutade mötet, medan Emma förnöjd gick hem med Kommunals röda pin med texten Omvårdnadsexpert på handväskan. Chefens trötta uppsyn gick inte att ta miste på. Den 15

markanta silvergrå utväxten i det risiga brunfärgade håret och glasögonen som var tejpade intill vänster tinning gav henne ett kraftlöst utseende. Sofia var besviken på att Berit inte tillrättavisat Emma. Att hänvisa till de olika arbetsbeskrivningarna var väl en enkel sak att göra? Fast i sanningens namn var Sofia osäker i den arbetsledande rollen som väntade henne i jobbet som sjuksköterska. Innan examen hade hon regelbundet arbetat som undersköterska både på ett demensboende och på ett hospice. Hon älskade jobbet som undersköterska och att ägna sig åt patientnära arbete stor del av tiden. Efter examensdagen, när anspänningen inför det nya yrkesansvaret hade plågat henne, tröstade hon sig med tanken att hon skulle kunna fortsätta jobba som undersköterska istället. Sjuksköterska och undersköterska var två skilda yrken, även om de hade mycket gemensamt. Som undersköterska kunde hon alltid lämna över eller hänvisa till sjuksköterskan. Som sjuksköterska var det sällan som Sofia upplevde att hon kunde lämna över till någon annan. Sjuksköterskeutbildningen hade tydliggjort att det var sjuksköterskan som hade ansvaret att se till att omvårdnaden var patientsäker samt baserad på vetenskaplig grund, alternativt beprövad erfarenhet. Omvårdnaden skulle leva upp till krav från lagstiftning och riktlinjer liksom från patienter och helst deras närstående. Frågor och synpunkter som rörde det som var läkarens ansvar föll i praktiken ofta på sjuksköterskan, när läkaren inte var tillgänglig. Det 16

innebar många telefonsamtal och letande i journaler. Caroline, som också var nyanställd sjuksköterska, hade dragit vinstlotten och blivit placerad att jobba ihop med Herut, en av de vänligaste och mest arbetsvilliga undersköterskorna på avdelningen. Anna hade också haft tur att få Marcela som sin arbetspartner. Marcela påverkades visserligen av Emmas jargong, men innerst inne uppfattade Sofia henne som en pålitlig person, som ville utföra sitt arbete ansvarsfullt. Varför hade Berit placerat Sofia ihop med Emma på hennes första självständiga helgpass efter inskolningen? Visste inte chefen hur Emma var? Sofias bild av Emma hade förstärkts av kollegornas snack i hissen på väg ner till omklädningsrummet efter personalmötet den där dagen. ”Visst är det intressant att hon antyder att sjuksköterskor, som fördjupat sig i omvårdnad på högskolan i flera år, har sämre koll på ämnet än vad hon har? ” hade Anna viskat till kollegorna när de trängde in sig i hissen. ”Emma har inte en aning om vad som ingår i sjuksköterskans arbete och vilket ansvar det innebär och det kommer hon aldrig att fatta”, kontrade Lena sakligt. ”Ungefär som att min man aldrig kommer att fatta hur mycket som krävs för att fixa våra söndagsmiddagar med barn och barnbarn. Han tror att det bara är att koka potatis och skära lite sallad så är maten klar. Att vi har ett barnbarn som inte äter gluten har han ingen koll på. I söndags påstod han på fullaste allvar att han hade fixat maten och jag efterrätten…” 17

”Men det låter ju som Emma”, svarade Anna. ”Hon sa ju så, att hon fixar omvårdnaden och sjuksköterskan medicinerna.” ”Och när Emma säger ’fixa medicinerna’ så tror hon att det bara är att ge några tabletter till den som enligt journalen ska ha dem. Det skulle i så fall mitt sjuåriga barnbarn klara hur enkelt som helst!” skrockade Lena när hissen stannade till på andra våningen. En butter sekreterare från mottagningen klev av och turen fortsatte neråt. ”Lena, du lägg ribban för högt på söndagsmiddagarna era!” avbröt Carina på sin utpräglade norrländska. ”Köp pizza till alla nästa gång. Och några lådor glass.” ”Över min döda kropp!” fortsatte Lena. ”Nej du, det får de göra den dag jag inte lever längre. Då kan de sitta där och minnas vilka goda middagar jag ordnat till dem genom åren.” ”Eller så kommer de toknjuta av pizzan och glassen och säga till varann ’varför höll morsan på och slet så mycket med gratänger och rådjursbiffar och svampsåser och cheesecakes när hon bara hade kunnat köpa hem pizza och glass?’ Det tror jag!” föreslog Carina. Lena hummade lite åt kommentaren. Anna sa inget. Samtalet avstannade. ”Jag skulle uppskatta om min mamma eller pappa la ner så mycket möda på att laga mat till mig och min bror när vi har familjemiddag. De bjuder alltid ut oss på restaurang”, kommenterade Sofia, som besvärades av tystnaden i hissen. ”Det är ju något speciellt när nå18

gon ansträngt sig och bjuder på riktigt god hemlagad mat.” ”Ja, eller hur!” svarade Lena stolt när de gick ur hissen nere i kulverten. ”Hur som helst”, fortsatte Carina, ”om Emma skulle plugga till sjuksköterska skulle hon fatta.” ”Hon skulle aldrig plugga till sjuksköterska”, replikerade Lena. ”För det första skulle hon inte komma in på utbildningen. För det andra skulle hon aldrig klara av att slutföra den om hon mot förmodan skulle komma in.” ”Varför skulle hon ens komma på tanken att läsa till sjuksköterska när hon skulle få nästan samma lön som hon har nu?” kommenterade Anna. ”Exakt. Mer ansvar och inga långa fikapauser. Nej, det är knappast Emmas våta dröm”, sa Lena bestämt. ”Vad som stör mig mest är att alla vet att hon helst fikar, läser skvallertidningar eller surfar runt på Ellos hemsida på arbetstid. Och ändå så kan hon fortsätta så, fast alla vet hur det ligger till”, fortsatte Anna med märkbar frustration i rösten. ”Det skiljer tretusen efter skatt mellan hennes och min lön. Helt galet egentligen.” Anna hade en specialistutbildning och magisterexamen och var därmed den mest välutbildade sjuksköterskan på avdelningen. Nere i omklädningsrummet fortsatte Lena och Sofia att prata om matlagning och favoritrecept. Lena var en kunnig sjuksköterska med mycket skinn på näsan. Samtidigt hade hon glimten i ögat. Sofia gillade henne. Det var tydligt att hon hade pondus på avdel19

ningen, även om hon kunde orsaka irritation hos vissa. Sofia fascinerades av Lenas frimodighet och skarpa blick. Under inskolningen, när hon och Lena rondat ihop, hade kollegan påtalat brister i några läkemedelsordinationer. Vänligt men bestämt hade Lena betonat för läkaren att inte alla sjuksköterskor var lika uppmärksamma som hon och att otydliga läkemedelsordinationer kunde ge förödande konsekvenser. En stund senare, när Sofia stått vid rörposten för att skicka iväg några prover, hade hon överhört hur Dimitris, läkaren som de rondat med, beklagat sig över Lena inför läkarstudenterna, som närvarat vid ronden. ”När man har ett larm på Akuten så hoppas man alltid att det inte är Lena som kommer och hämtar patienten.” Han lät gnällig. ”Ibland när det är bråttom hinner vi ju inte vänta på att transportservice ska komma och då får vi ju själva köra patienten vidare till röntgen till exempel. Att dra en patient i kulverten med Lena är ingen dröm”, fortsatte Dimitris överlägset. ”Hon är ju inte snabb direkt, blir helt flåsig för hon snackar så mycket. På riktigt så sinkar hon transporttiden. Det skulle gå snabbare om hon satt i sängen med patienten.” En av studenterna bekräftade läkarens raljerande med ett nervöst skratt. Dimitris var av den kortare modellen, knappt jämnhög med Sofia. Det glesa mörka håret var snaggat. Glasögonen som ramade in de bruna ögonen var tunna och rektangulära och hade inte varit moderna på många år. Utifrån hans behov att hävda sig målade 20

Sofia upp en bild av honom som en mobbad plugghäst, som i vuxen ålder antagit en kaxig attityd för att trycka undan sin dåliga självkänsla. Sofias mamma hade försökt övertyga sina barn att det är bättre att tycka synd om osympatiska människor än att tycka illa om dem. Men det var svårt att tycka synd om Dimitris när han svartmålade en kollega inför studenterna. Lena var en aning överviktig och haltade lite när hon gick. Men att påstå att hon sinkade transporten var en grov överdrift. Sofia hade kört en patient ihop med Lena från Akuten och det hade gått undan. Visst hade Lena pratat en hel del, men det var för att få fram viktig information och förklara vad som hände för patienten och hans dotter. Sofia hade skramlat lite extra där hon stod vid rörposten och tvingades höra på läkarens skitsnack. Dimitris tittade sig hastigt över axeln och tystnade. Samtidigt öppnades dörren till förrådet intill hissarna och som gubben i lådan dök Lena upp med en otymplig madrass under armen. ”Tjena Lena!” utbrast Dimitris med ett stelt leende. ”Hej”, svarade Lena neutralt. Hennes grå page vaggade fram och tillbaka utmed kinderna medan hon stötvis föste madrassen framåt. ”Jaså du Dimitris, här står du och håller hov?” I motsats till Lena, som med sin energiska karaktär dök upp mest överallt, var Emma ofta svår att få fatt i när man behövde henne. Sjuksköterskorna gick det alltid att få tag på då de var ålagda att jämt ha en telefon med sig. De var nåbara var de än befann sig på 21

sjukhuset, även på toaletten. Sofia avskydde den där telefonen i fickan. I onsdags, när hon stått hos en patient som låg i sängen i sin egen avföring, hade telefonen börjat ringa. Den orkeslösa patienten, en kvinna i hennes mammas ålder, hade varit påtagligt uppgiven över att behöva hjälp med tvätt och klädbyte. Sofias plasthandskar och förkläde var långt ifrån rena där hon stod fullt upptagen med att rulla undan de kladdiga lakanen medan den skrällande signalen från fickan vägrade ge sig. Tillslut bönföll patienten, med den gnutta energi som hon ännu besatt, att Sofia skulle ta bort oljudet. Med skamsen blick fick Sofia av sig handskarna och lirkade upp telefonen som trasslat in sig i stetoskopet. Varför hade hon inte bara svarat direkt istället för att utsätta patienten för det stressande ljudet? I luren meddelade Lena, som var koordinator den dagen, att psykkonsulten som de väntat på i två dagar nu anlänt, men att den ångestladdade mannen som skulle bedömas inte syntes till. ”Han är kanske nere och röker?” föreslog Sofia förläget. Förebrådde Lena henne för att patienten inte var på sitt rum nu när psykiatrikern äntligen dykt upp? ”Jag står upptagen inne på ett rum här så jag kan inte leta efter honom just nu…” ”Självklart ska inte du inte leta efter honom när du är upptagen!” svarade Lena bestämt. ”Patienten har ett eget ansvar också. Jag går och kikar om han står och puffar nere vid entrén. Jag tar hand om det, tänk inte mer på det nu.” 22

Varje gång som Sofia och Emma jobbat ihop hade samarbetet haltat. Det blev lätt dålig stämning när de skulle få något gjort tillsammans. Även om just Emma inte varit någon källa till glädje och beundran, så hade Sofia på sin nya arbetsplats arbetat ihop med flera inspirerande undersköterskor. Sanni, undersköterskan med det naturligt vitblonda och ljuvligt lockiga håret, var hennes favorit. Hon såg alltid människan bakom patienten och med sin unika förmåga att tolka små signaler och kommentarer lyckades hon uppmärksamma patienternas behov på ett sätt som Sofia inte själv behärskade. Vid ett tillfälle hade Sofia och Sanni varit inne hos en patient, en äldre sängbunden dam, som behövde hjälp med att lägga om ett stort sår på ryggen och besvärades av en påtaglig smärta vid lägesändring. ”Nu är Sofia arbetsledare”, sa Sanni vänligt och gav Sofia en uppmanande blick. ”Nu lyssnar vi på vad Sofia säger.” Hon pratade lugnt med munnen nära patientens öra. ”Sofia kommer att berätta vad vi ska göra och i vilken ordning. Sen gör vi som hon säger, lugnt och försiktigt, ett steg i taget. Och så säger du bara stopp om någonting går för fort, Gudrun.” Sannis uppmaning till Sofia att ta plats var så naturlig. ”Det där gick ju alldeles utmärkt”, kommenterade undersköterskan när de kom ut från salen. Sofia ville ge henne en stor kram där och då, men hejdade sig. ”Du ska inte vara rädd för att leda omvårdnadsarbetet inne hos patienten också. Även om du jobbar med någon som jobbat här mycket längre än du. Ibland be23

hövs det verkligen. Ibland måste du göra det, för patientens skull.” Sannis tillåtande attityd var en liten skatt som Sofia bevarade inombords. KLOCKAN 09.28 Sofia skyndade sig in med droppet till den yngre mannen på enkelsalen. Hon var lättad över att kunna konstatera att han inte hade feber och att han syresatte sig bra. Hon dubbelkollade att han kunde använda larmklockan och tog hans frukostbeställning. När hon kom ut i korridoren stod Emma där och hängde. ”Ska vi sätta igång då?” frågade hon uppfordrande. ”Jag har stått här och väntat på dig.” Hennes brungröna ögon såg inte vänligt inställda ut. Det mörka håret var uppsatt i en tjock fläta. Huden var brunbränd efter upprepade solariebesök. ”Ja, vi måste stämma av lite nu med vad vi behöver göra”, svarade Sofia med sitt mildaste tonfall, för att dölja sin irritation. ”Jag har tagit tempen på Jesper här inne så det kan du släppa. Eftersom du inte varit hos honom än så ville jag kolla febern och att andning var okej och så...” Hon tittade upp från sin fullklottrade komihåg-lapp och mötte Emmas blick som var långt ifrån tillmötesgående. ”Han vill ha frukost nu i alla fall”, fortsatte hon. ”Och så är det ju en del andra saker som måste göras också. Läkaren kommer vilja ronda snart vad jag förstod på Anna. Men innan dess tänkte jag att vi ska hinna fixa iordning Carmen som 24

ligger och väntar. Och så behöver vi kanske hjälpa Elisabet bredvid att ändra läge i sängen… och jag måste kolla hennes sår. Och sen…” Sofia blev avbruten av Annas röst bortifrån läkemedelsrummet. ”Sofia, jag tror att det är bäst att du börjar ronda nu för jag måste sätta nål och ge smärtlindring till en patient och Caroline är inte klar med duschningen än. Glöm inte att säga till Paul att han måste gå in och dödförklara patienten på sal 8, så att vi kan fixa transport till bårhuset så snart som möjligt. Vi måste frigöra en plats så vi kan ta emot en döende patient från Intensiven.” Sofia var tacksam över att det inte var någon anhörig i korridoren som kunde uppfatta Annas information. Ut med liken så fort som möjligt, helst innan de hunnit svalna, och så in med nya potentiella lik… Emma gav Sofia en överlägsen blick. ”Gå och ronda med doktorn du. Vi får väl fortsätta jobbet när du är klar.” Hon lät syrlig. ”För du vet att man måste vara två personer på Carmen. Hon spänner sig så sjukt mycket så man knäcker ryggen om man hjälper henne ensam. Eller om du har tur kanske jag får hjälp av någon annan att tvätta henne.” Emmas attityd gav Sofia klåda. Hur kunde människan ens komma på tanken att det var ett alternativ att vänta med att utföra några arbetsuppgifter tills Sofia var tillbaka från avstämningen med läkaren? Kunde hon få undersköterskan att ändra attityd? Emma var faktiskt ganska bra med patienterna trots allt. Ibland tappade hon tålamodet och betedde sig 25

olämpligt eller uttalade sig plumpt. Men oftast bemötte hon patienterna med respekt och vänlighet. Hon verkade vara ganska noggrann när det gällde att assistera med hygienbestyr och toalettbesök, det hade Sofia noterat. Hon var väl ingen stjärna, men hon gjorde oftast det som krävdes av henne. ”Eller så fixar du frukost till Jesper här inne”, svarade Sofia och sträckte fram post-it-lappen med den unge mannens frukostbeställning. ”Sen kan du väl se om Rune, han som snarkade så högt förut, också vill ha frukost? Och det vore toppen om du kunde assistera Carmen med att dricka lite till, jag har ställt nyponsoppa på hennes sängbord, det klarar hon att svälja om hon har en bra sittställning och använder pipmuggen.” Emma svarade inte. Hon vände sig om med frukostbeställningen i handen och började med hasande steg ta sig mot köket. ”Jag tror inte det tar så lång tid med läkaren och jag vill faktiskt gärna vara med och hjälpa Carmen direkt efter det”, fortsatte Sofia ursäktande. ”Jag behöver nog vara med för att kunna bedöma hur hon mår. Men om jag dröjer så får du ju gärna ta hjälp av någon annan. Jag borde vara klar med ronden om tjugo minuter.” ”Du behöver inte va med och byta blöja på tanten för att veta hur hon mår." Emma såg surt på henne. "Jag kan berätta för dig hur hon mår när jag varit där. Eller tror du inte att jag klarar det?” Kommentaren la sig som en sten i magen på Sofia. Hon var svarslös. Varför verkade Emma se på henne som något som katten släpat in? Hon var lockad att gå 26

hem och bädda ner sig och aldrig komma tillbaka igen. Men istället styrde hon sina steg mot läkarrummet. Ronden innebar inte att läkare och sjuksköterska med eventuella studenter i släptåg gick runt till alla patienter i tur och ordning, utan var en avstämning mellan läkare och sjuksköterska. Hon tog några djupa andetag och intalade sig själv att allt skulle gå bra idag även fast hon inte var i fas med någonting just nu. Snart skulle hon återta kontrollen. Efter ronden skulle hon kunna fortsätta att bocka av saker på sin kladdiga komihåg-lapp. Hon harklade sig, knackade på dörren och klev in till den blonderade mannen i lammullströjan. Paul Miller satt vid datorn och läste i en journal när Sofia kom in i rummet. Hon hälsade försiktigt, men läkaren tittade knappt upp. Hans blick mötte bara som hastigast hennes för att sedan återgå till skärmen. Hon loggade in på datorn intill hans. I väntan på läkarens uppmärksamhet dubbelkollade hon hur stora doser smärtlindrande läkemedel hennes patienter intagit de senaste dygnen, om de verkade ha ätit och druckit tillräckligt samt att de kissat och bajsat som de borde. Paul sa ingenting utan satt djupt försjunken i en journal som inte tillhörde någon av hennes patienter. ”Jag har alltså sal 8 till 11”, påpekade hon. Paul svarade inte. ”Och patienten på sal 8 är död, men det visste du nog redan.” ”Väldigt märkligt med den här patienten på sal 3”, 27

sa läkaren med ett tydligt intresse i rösten. ”Vi vet alltså inte vad det rör sig om. Hon har den här kraftiga smärtan och febertoppar av och till. Och så förvirringen som nu tycks tillta. Mycket märkligt alltsammans.” Han tycktes tala med sig själv. ”Jag känner inte till det där så mycket eftersom det inte är min patient”, svarade Sofia med vänlig ton trots att det börjat klia i kroppen på henne. Varför satt hon instängd här? Varför hade sommaren passerat så fort? Hon förflyttade sig tillbaka till en av sommarens vackraste kvällar. Tillsammans med Fatima och Markus hade hon suttit vid badplatsen i solnedgången och ätit sushi och druckit mousserande. När mörkret fallit hade de tagit ett spontant dopp, spritt språngande nakna och utan något annat än picknickfilten att torka sig med. Hon log för sig själv. Pauls hostning fick minnesbilderna att lösas upp. Hon avvaktade ytterligare några sekunder innan hon upprepade sig. ”Och patienten på sal 8 är avliden som sagt.” Pauls svar dröjde medan han granskade provsvar från patienten på sal 3 som tydligen väckt ett omåttligt intresse hos honom. ”Ja, jag hörde det av Alice som tjänstgjorde i natt”, kommenterade han efter en stund. Hans röst var något nasal och sättet att prata var som taget från en svartvit film från fyrtiotalet, tänkte Sofia för sig själv. Tänk att det fanns människor som pratade så där på riktigt. I verkligheten hade hon bara stött på det vid ett fåtal tillfällen. Hon hade svårt att ta det på allvar. Det lät som någon slags parodi. 28

”Ja, de närstående var här när han dog. Men de gick strax efter sju så vi väntar bara på att beställa transport till bårhuset”, informerade Sofia. ”Det var ju ett väntat dödsfall. Han har ju vårdats palliativt sen i onsdags. Allt gick lugnt till och de närstående uttryckte att de var nöjda med vården.” Fortfarande inget svar från Paul. ”Nattsjuksköterskan konstaterade att patienten var död kvart över sex i morse, när de anhöriga meddelat att han slutat andas. Men vad jag förstått så måste ändå en läkare formellt bekräfta dödsfallet? ” fortsatte hon. Hörde han något av det hon sa? Hon avvaktade några sekunder. ”Hörde du vad jag sa om dödsfallet?” ”Jag hörde.” Paul svarade utan att vika blicken från skärmen, fortfarande försjunken i journalen som tillhörde patienten på sal 3. ”Så då fixar du det rätt omgående då, så att vi kan beställa transport så snart som möjligt?” Otåligheten gick att ana i Sofias röst. ”För vi har tydligen en döende patient som vi måste ta över så snart som möjligt från Intensiven. Och den har vi tänkt placera på det enkelrummet. Så vi behöver ju städa där och så…” Hon tog ett djupt andetag. ”Hörde du vad jag sa?” upprepade hon med en lätt irritation i rösten samtidigt som hennes puls ökade. ”Ja, självfallet. Jag gör det snarast möjligt”, svarade han raskt och stängde ner journalen som trollbundit honom. Han öppnade upp listan med alla inskrivna patienter på avdelningen. ”Vilka patienter hade du sa du?” frågade han och gav ifrån sig en suck. 29

”Ja, den på sal 8 har vi ju redan pratat om så då är det ju sal 9 till 11 kvar.” Sofia försökte uppbringa en positiv inställning till samarbetet med den här mannen, som hennes mormor troligen skulle ha kategoriserat som "knäppgök". I stora drag gick de igenom alla hennes patienters status. Sofias påpekanden resulterade bland annat i att en patient fick lägre dos blodtryckssänkande medicin, att en annan fick minskad dos med läkemedel mot förstoppning, att en tredje fick en ökad dos smärtlindrande läkemedel vid behov samt att en fjärde fick näringsdroppet utsatt. Paul hade inte några invändningar mot någon av Sofias idéer, vilket gjorde henne orolig. Var hennes förslag verkligen de bästa eller var Paul bara ointresserad av patienterna? Tänk om hon missat något viktigt? Till hennes lättnad lovade han att gå in och titta på patienten på sal 9. Sofias mindes läkaren som hade tjänstgjort den där lördagen för fyra veckor sen, när hon haft sitt första inskolningspass. Stina hette hon. Hon var Pauls motsats. Glad, positiv och full av energi utstrålade hon ett äkta engagemang för varje patient. Allt hade gått smidigt och lätt med Stina. Från åtta på morgonen till åtta på kvällen cirkulerade hon på huset och ägnade mycket tid på samtal med patienter och närstående. Hennes närvaro skänkte ett lugn åt hela avdelningen. Pauls engagemang var inte i närheten av Stinas. Att han inte var ombytt innebar att han inte ens kunde gå in till patienterna. Det enda han visat intresse för hittills var patienten på sal 3, som tydligen var en spän30