9789176810750

Ön, 9 november 2014

Fastlandet syns inte, bara dimma, som om Ön har drivit bort.

Kylan går genom märg och ben. Om Lech var här och värmde mig i sin famn.

En gång sa han – det var i somras när vi nyss hade vaknat – att det finns dagar som man kastar sig in i, precis som man kastar sig in i sin älskades famn: dagarna då allt har en glans.

Sedan finns de andra dagarna. Men dem talade han inte om, inte heller jag, inte då. Dagarna som är som en nålspets, som Lars Gustafsson skrev. Och »på denna nålspets lever vi, som änglarna«, de fallande änglarna som störtar »i sina långa hårs kometsvansar«.

Det är en nålspetsdag idag. Och nålspetsen känns. Lech har hamnat på sjukhus igen. Det började när vi skulle åka till Bukarest. Han fick lunginflammation. Det händer lätt när man har kol. Som läkare vet jag det, jag vet mer än jag vill veta ibland. Som att det värsta kan hända när man har lunginflammation och samtidigt kol. Det finns kunskaper som är som en nålspets i hjärtat.

Jag satt vid hans sjuksäng igår. Han sov mestadels, med en syrgasmask över näsa och mun. När jag smekte hans hand var den het. Eller som hans läkare sa: febern rasar i hans kropp. Jag 9

kom att tänka på en av mina patienter, en gammal präst som hade blivit livsfarligt sjuk. Han sa med en röst som knappt hördes att det gällde att hålla jublets kategorier vid liv. Jag borde ha frågat honom hur man gör.

Om Lech inte hade legat i en sal med tre andra patienter hade jag stannat. Nu tvingades jag att åka ifrån honom. Det var mörkt när jag körde hem. Strax före Råby betade en flock dovhjortar intill vägen, med ögon som lyste rött i strålkastarskenet. Som det Eviga ljuset i min barndoms kyrka som alltid brann, tack vare Alois, den runda lilla prästen som var Fars vän.

Varje morgon fyllde han på lampoljan i den röda lyktan. Som Lech sa till mig en gång: Det är vi människor som skapar evigheter åt varandra.

Jag svängde av vägen och körde in i allén. Vid brevlådorna intill bron stannade jag till. Jag hade fått ett brev från det rumänska flygbolaget tarom. Jag lade det på passagerarsätet och körde över bron fram till vårt hus. Fönstren var mörka, det hördes inte ett ljud. När jag steg ut ur bilen kände jag mig som den sista av ett bortdrivet folk.

Det första jag såg när jag kom in i huset var Lechs tröja.

Den låg på stolen i hallen, som om han just hade lagt den där.

Jag rörde vid den som om det kunde hjälpa och gick till skrivrummet. Jag lade brevet på skrivbordet, oöppnat. Hur ska man kunna läsa ett brev som avgör allt på en nålspetsdag?

Jag lade mig i soffan i vardagsrummet istället, den med vargpälsen, en stor grann vargpäls. Lech köpte den åt mig på en auktion. Innan jag fick veta vem Morfar hade lagt sin vargpäls kring. När jag var barn lade han den kring mig. Och han sa att nu kunde ingen köld i världen komma åt mig längre. Kanske 10

sa han så också till den andra. Han sa dock aldrig det som Mor sa: att vargar aldrig tystnar, inte ens när de har blivit pälsar.

Först när de har slukat det sista av människan, hennes darrande hjärta.

Jag kände hur tröttheten kom, som en tyngd. Alla dessa orosnätter då ljud som har varit självklara inte finns: Lechs andetag, alldeles intill.

Ön, 10 november 2014

Jag vaknade i soffan av att jag frös. Klockan hade passerat midnatt. Jag hämtade Lechs tröja och lade den kring axlarna. Sedan satte jag mig skrivbordet och ringde till sjukhuset. Det tog tid innan någon svarade, en sköterska som barskt sa att Lechs tillstånd var stabilt. Som läkare vet man vad det betyder: Ingen förbättring. Lika andfådd. Lika febrig.

Jag såg på bilden som stod bredvid telefonen: ett fotografi av Chopin, det enda som finns av honom, som togs samma år han dog, endast trettionio år gammal. Han sitter vid ett fönster, rakryggad, med den ena handen lagd över den andra. Ansiktet som omramas av mörkt vågigt hår är vackert, med hög panna, rak näsa och en haka som är manlig och bestämd. Han kunde ha sett kraftfull ut om det inte varit för munnen – en fint tecknad sinnlig mun – och ögonen, framför allt ögonen som liknar en avgrund av sorg. Kanske visste han vad som väntade honom.

Bilden stod där för att jag saknade en annan, den som fanns i Mors fotoalbum och som visade Bruno, hennes äldste bror.

Om Mor inte hade sagt att det var Bruno hade man trott att det var Chopin. De var lika som tvillingbröder. Den enda skillnaden mellan dem var att Chopin var klädd i poetkläder och Bruno i uniform från Hitlers Luftwaffe.

12

Mor brände Brunos bild. Hon brände allt, alla bilder, alla papper, alla brev, allt som vittnade om hennes tidigare liv. Hon blev rasande, sa hon, när hon tänkte på hur hennes liv hade blivit. Ett liv som hade gett henne ett flyktingansikte. Det värsta var att hon hade det ansiktet kvar när hon dog. Innan hon blev bränd själv.

Bara en bild klarade sig undan raseriets eld: ett litet gulnat fotografi med vita taggiga kanter. Det låg i Mors plånbok som en sköterska på sjukhuset i Stuttgart gav mig efter Mors död.

På fotot står en smal mörkhårig flicka mellan två unga män med mörkt vågigt hår. Alla tre ler, med en lika fint tecknad sinnlig mun. Medan ögonen är för små för att man ska kunna urskilja uttrycket i dem. Det var Mor med sina bröder, Bruno och Ewald, ett år innan kriget bröt ut.

Hon sa att hon älskade dem över allt: Bruno som fick allt att sluta darra när han rörde vid det, också människorna, även Mor, och Ewald som fick kvinnorna att skälva av lust till honom, också en och annan man. När Mor fick veta att Ewald hade överlevt kriget försvann flyktingansiktet, fast bara en kort stund. Bruno däremot var död. Det sa Mor gång på gång när jag var barn: att Stalingrad hade blivit Brunos grav.

När jag var liten och låg i min säng, tänkte jag ofta på Bruno. Mor hade släckt sänglampan och skuggorna kom. Men jag blev inte rädd, inte när jag tänkte på Bruno. Trots att det var tankar som borde skrämma ett barn. Jag tänkte mig bort till Stalingrad, till Bruno som låg nedskjuten i den kalla ryska snön. Jag såg hur Stalingrads råttor kom och värmde honom, hur de tryckte sig mjukt mot hans hopkrupna kropp tills han inte längre darrade, bara låg där stilla, fullkomligt stilla och 13

död. Medan råttornas ögon glimmade i mörkret som små röda ljus.

Mor ljög. Bruno var inte död. Han återvände inte från kriget av ett annat skäl. Han hade brutit med sin familj. Han ville aldrig möta dem mer. Inte när Morfar hade gjort det som han hade gjort. Varför ljög Mor? Var sanningen för skamlig? Eller gjorde den för ont?

Kanske hade hon berättat om jag stannat hos henne. Jag var knappt vuxen när jag flydde iväg. Bort från Mor som sa att jag var hennes allt. Bort från Far som krympte allt mer, på alla sätt.

Bort från min pojkvän, docenten i slaviska språk, som ville att jag skulle dela hans liv. Men mest av allt bort från Tyskland. Jag ville inte vara tysk. Jag ville inte tillhöra ett land som hade förbrutit sig på ett så fruktansvärt sätt. När jag anlände till Stockholm, endast sjutton år gammal, var jag euforisk. Och fri.

Mor berättade aldrig för mig, endast för Alois fast de inte hade setts på många år. Hon letade reda på honom, som om han var den enda som hon hade kvar att anförtro sig till. För honom berättade hon det ofattbara som hade hänt. Och att hon hade letat efter Bruno i alla år. Till slut fick hon veta var han fanns: i Bukarest, som pilot på det rumänska flygbolaget tarom. Hon hade skickat flera brev till hans adress men aldrig fått något svar. Om hon hade kraften kvar, sa hon till Alois, skulle hon åka dit. Strax efter deras möte dog hon, som den ensammaste människan som fanns.

Varför gav hon inte Alois Brunos adress? Och inte heller min, som om jag inte längre spelade någon roll i Mors liv. Det var först när en av mina böcker kom ut i Tyskland som Alois fick tag i mig via mitt tyska förlag. Han ville träffa mig, skrev 14

han. Sanningen om min familj tillhörde mig. Den var en del av mitt arv.

Jag undvek att se på brevet från tarom fast det låg på skrivbordet. Kanske var det ett bra tecken att deras svar hade dröjt.

Rumänska ambassaden hade svarat snabbt: att de gärna hjälpte mig men att de behövde veta Brunos exakta födelsedata. Även tyska och polska arkiv ville ha mer än bara Brunos namn och en vag uppgift om hans ålder. Men det fanns ingenting om Bruno i Mors efterlämnade papper. Och Alfred, Mors yngste bror, den enda av hennes syskon som fortfarande levde, var svårt hjärtsjuk och mindes ingenting.

Jag tog upp brevet. Det vägde lätt fast det avgjorde allt. Jag var på väg att lägga ner det igen. Fast skulle det bli enklare att öppna det sedan? Jag slet upp kuvertet och läste. Jag läste brevet gång på gång. Bokstäverna darrade mer och mer. Men det stod där, klart och tydligt: »We regret being unable to help you …«

Ön, 12 november 2014

Lech mår bättre, febern har äntligen släppt sitt grepp. Men han behöver fortfarande syrgas. Och det är svårt att tala med en syrgasmask över näsa och mun. Så jag läste ett stycke ur W. G. Sebalds Saturnus ringar för honom, berättelsen om bonden Alec Garrard som i tjugo år har byggt på en modell av Jerusalems tempel och som tvivlar på att han någonsin kommer att kunna slutföra bygget. För arkeologerna kommer ständigt med nya fynd, fynd som måste beaktas om man vill skapa en sann bild av templet.

Berättaren som har mött Alec Garrard på hans gård är på väg att vandra vidare när tempelbyggaren erbjuder honom skjuts. När han sedan sitter bredvid Garrard i förarhytten önskar han att den korta färden aldrig ska ta slut: »That we could go on and on, all the way to Jerusalem.« När jag hade läst den sista meningen såg jag på Lech. Han hade somnat. Jag visste inte varför jag läste meningen högt igen. Inte heller vem av oss som mest behövde att jag lade min hand på Lechs.

16

Ön, 16 november 2014

Lech blev utskriven idag eller som han sa, frigiven. Han bad mig att köra sakta så att han kunde se allt ordentligt medan hans hand låg på mitt högra knä. När vi kom hem gick han runt i alla våra rum. »Det är bra att de finns kvar«, sa han. »Det bästa är att du finns«, sa jag. »Att vi finns«, sa Lech och tog mig i sin famn.

På eftermiddagen gick vi en kort promenad, mycket långsamt, bara fram och tillbaka genom allén. En bit bark hade lossnat från en av de gamla lindarna så att det nakna träet hade blivit synligt. Lech frågade om jag kom ihåg utställningen om Nelly Sachs på Judiska museet. Mindes jag barkstycket från en platan som låg i en av montrarna? Paul Celan hade skickat det till Nelly Sachs när hon blev sjuk. Hon skulle hålla barkbiten mellan tumme och pekfingret, skrev han, och samtidigt tänka på någonting gott. Var det för att platanen klarar sig även när den är skyddslös? Den tappar sin bark på vintrarna, just när de isande vindarna kastar sig över allt och den behöver sin bark allra mest.

Jag svarade att jag också kom ihåg något annat. I en annan monter låg en konvulsator av märket Siemens, en sådan som 17

Nelly Sachs fick mer än ett dussin elchocksbehandlingar med.

När man får elchocker, sa jag, sövs man ner och får ett muskelavslappnande medel. Så att man sedan när den elektriska strömmen jagas genom hjärnan och man får ett epileptiskt anfall, inte kan hålla något, inte ens ett litet stycke platanbark i sin hand. »Bara barkbiten låg kvar på hennes sängbord«, sa Lech, »när hon kom tillbaka från behandlingen.« När vi gick tillbaka till vårt hus sa Lech att det var märkligt att Nelly Sachs dog samma dag som Paul Celan begravdes i Paris. Som om hon inte hade någon annan utväg kvar när han inte längre fanns. För många år sedan hade han själv stått vid Celans grav i Thiais. Han hade sett de små stenarna som människor hade lagt på graven, som ett slags bön om skydd.

Han hade lagt dit en liten svart sten själv. »Om vi kunde åka dit«, sa han, »och se om den ligger kvar. Och ta med oss en liten sten till från vår ö. Någon gång när det blir vår. När platanträden i Paris har fått ny bark.«

Ön, 22 november 2014

Det är midnatt. Lech och jag kom nyligen hem till Ön. Han hämtade mig på Arlanda, han stod där, med sitt lilla leende, som om det var det självklaraste som fanns.

Jag hade varit i Oslo och talat på en konferens. När jag flög dit slog det mig, just när planet hade nått tio tusen meters höjd, att det bara var ett tunt plåthölje och ett tunt fönsterglas som skilde mig från en isande kall rymd. En rymd vars ljus når hit till oss men inte några ljud. Inte dånet från supernovornas explosioner. Inte vindarna som far fram på planeterna. Inte heller sången.

Innan jag åkte iväg spelade Lech upp den på datorn, sången som rymdsonden Philea hade fångat efter att den hade landat på kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko. Den lät som en sorgesång från någon som inte längre tror på att den någonsin blir hörd. Och Lech visade mig fotografierna som sonden hade tagit innan den landade på kometen: ett stenhuvud med en hjässa som lyser starkt, kanske också ansiktet men det syns inte, bara bakhuvudet som är mörkt. Fast när man hör komet­ sången vet man hur ansiktet ser ut.

När jag var klar med mitt föredrag gick jag omkring i Oslo.

Det var kallt. Människornas andetag blev flyktiga dimmoln.

19

Och plötsligt begrep jag att en sorgesång kan låta på olika sätt, att den ibland bara är ett litet klirrande. Som hos den unga rumänskan som satt på en hög gamla tidningar, invirad i en grå sliten filt. Till skillnad mot de andra tiggarna sträckte hon inte fram sin plastmugg. Den satt fastklämd mellan hennes knän.

När jag stod alldeles intill henne förstod jag: hon huttrade så att hennes darrande knän fick mynten i muggen att klirra.

Jag borde ha tagit henne till ett varmt café. Det enda jag gjorde var att stoppa ner en sedel i hennes mugg, en av de två som jag hade kvar. Hon mumlade något som lät som tack.

Medan klirrandet fortsatte. Jag tog en taxi till flygplatsen, den första lediga som körde förbi, trots att det var tre timmar tills mitt plan skulle gå. Jag förmådde inte att stanna kvar. Fast klirrandet knappt hördes överröstade det allt.

På flygplatsen hade jag svårt att ta mig för något. Jag hade en bok med mig om stalinismen i Rumänien. Jag läser allt jag kan hitta om Rumänien, som om det kan hjälpa mig att hitta Bruno. Men jag förmådde inte läsa den, inte något, inte ens Paul Celans dikter som jag också hade tagit med mig, han som hade dränkt sig själv i Seine. Jag förmådde inte heller skriva, inte en endaste rad. Allt värkte, även min längtan efter Lech.

Ön, 9 december 2014

Det var på kvällen. Lech satt och läste. Jag bläddrade genom böcker som en gång hade varit Mors, böcker om Ostpreussen där Mor hade gjort understrykningar och skrivit små kommentarer. Men inget om Bruno, inte någonstans. I en av böckerna låg ett tidningsurklipp ur tidskriften Riesengebirgeheimat årgång 2004, nummer 2, sida 30: »Herr Jeannot Batier letar efter invånare i Spindelmühle som har haft kontakt med hans far. Hans far Henri J. Batier född den 5 april 1912 tillhörde en grupp belgiska krigsfångar som byggde en väg mellan Spindelmühle och Spindlerpass åt firman Chemische Werke Brieg, Abteilung Strassenbau. Herr Bartier junior kommer att bli glad över varje upplysning, även den obetydligaste. Den som minns fadern kan få se fotografier som herr Bartier senior tog: ett foto daterat 1941 som visar de belgiska krigsfångarna De Bliek och Tobac tillsammans med två kvinnor från Spindelmühle, fru Standera och fru Bauer (enligt den handskrivna noteringen på baksidan). På bilden finns även fru Wiesners barn sittande i en barnvagn. Dessutom finns fotografier av herr Bartiers belgiska soldatpass och hans legitimation som krigsfånge. Han fotograferade även sin frisedel utfärdad den 8 januari 1941 av kommendaturen i Görlitz. So21

nen hittade fotografierna efter Herr Bartier seniors död i hans skrivbordslåda. Han hade aldrig nämnt att han hade varit i Spindelmühle, inte med ett endaste ord. Den som har upplysningar kan kontakta Monsieur Bartier Jeannot, 38 Rue Chanoine Camerlijnck, B-7780 Comines, Belgien.« Varför hade Mor sparat det urklippet? Hon hade klippt ut det ordentligt, med en sax. Jag visade det för Lech. Det måste betyda något, sa jag.

Han såg noga på det. Det var svårt att förstå, svarade han.

Sedan sa han att Kafka hade varit i Spindelmühle. Han hade varit sjuk och hade inte kunnat skriva på ett helt år. Hans läkare skickade honom till denna kurort i Riesengebirge för att han skulle få kraft. Det snöade ymnigt när Kafka anlände, som om snön ville begrava allt. Samma kväll började han skriva Slottet.

Orden flödade. »Om jag hittade Bruno«, sa jag, »skulle mina ord flöda.« »Varför är han så viktig för dig?« frågade Lech.

Jag svarade med ett citat av Kafka: »Från en viss punkt finns ingen återvändo.« »Det är inget svar«, sa Lech. Han sa det varmt. »Jag har svårt att förklara«, svarade jag. »Han och jag hör ihop på något sätt. Kanske för att han flydde från sin far medan jag flydde från min mor.« »Kanske«, sa Lech. Han lät inte övertygad. Jag var det inte själv.

Ön, 22 december 2014

Vi satt i köket och åt frukost. Jag sa att det var för exakt tjugofem år sedan som det rumänska folket gjorde uppror mot Ceauşescu. Just den 22 december flydde diktatorn i panik från Bukarest. Och den stora tystnaden i stan fylldes med musik. Man spelade överallt julmusik som hade varit förbjuden i alla år.

Kanske nynnade Bruno Stilla natt medan han stod på en tunnelbaneperrong och väntade på sitt tåg. »Du ger inte upp«, sa Lech. »Nej«, sa jag. »Jag tänker hitta Bruno även om jag inte vet hur.« »Du har inga spår«, sa han. »Om inte Monsieur Bartier Jeannots annons är ett spår«, svarade jag. »Kanske fick din mor idén att annonsera själv«, sa Lech.

Jag såg på honom. Han höll just på att hugga av toppen på ett ägg med en kniv. Jag har inte mött någon annan som gör det så elegant som han. Och få som tänker så skarpt. »Du kan ha rätt«, sa jag.

Han svarade att det i alla fall var en rimlig hypotes.

23

Ön, 1 januari 2015

Lech sov fortfarande när jag vaknade, även när jag rörde vid hans fot med min. Det hördes ljud från köket. Det måste vara Anselm, vår gamle vän som firade nyårsafton med oss. Han brukar vakna tidigt även när han lägger sig sent.

Jag tänkte på vad Anselm berättade igår. Vi hade satt oss i sofforna efter middagen, Lech och jag i soffan med vargpälsen, Anselm i den andra. Lech sa att han hade svårt för årsskiften, de hade något av memento mori över sig. Medan jag sa att varje år kan bli ett annus mirabilis, ett undrens år. Det var då som Anselm berättade om ett under.

Fast egentligen var det en berättelse om besatthet, sa han.

Arnold Schultze som föddes 1875 i Köln blev officerare, kanske mest för att kunna komma till kolonierna. För i kolonierna fanns det som han var besatt av, växter och fjärilar som ingen hade beskrivit än. Han deltog i den tysk-engelska gränsexpeditionen i norra Kamerun där han samlade fjärilar så fort han fick en ledig stund. Men han blev sjuk, så sjuk att han tvingades att lämna armén. Det var det bästa som kunde hända honom. För nu kunde han ägna sig åt sin besatthet till hundra procent. Kanske var det till och med så att besattheten gjorde honom frisk igen.

Han deltog i hertig Adolf Friedrich zu Mecklenburgs andra 24

tyska expedition till Centralafrika. Han for till Colombia där han levde i åtta år på 1920-talet och skrev den ena uppsatsen efter den andra om sina fjärilsfynd. Och om ödeläggelsen av regnskogen som han varnade för redan då. Sedan, efter utflykter till Kongo och Balearerna var han redo för en ny stor expedition.

Och han gav sig iväg till Ecuador med Hertha, sin andra fru.

Han skulle kartlägga fjärilarna och växterna där, i synnerhet i regnskogen. Det fanns en sådan skönhet där hos allt som slingrade sig och fladdrade omkring. Och härligast var att se det tillsammans med Hertha.

De höll på i Ecuador i fem år. Fem år i paradiset, med det ena märkvärdiga fyndet efter det andra. Sedan reste han och Hertha hem, tillsammans med en fenomenal samling av sällsynta växter och fjärilar. Den 25 augusti 1939 steg de ombord på det tyska handelsskeppet Inn som skulle fara tillbaka till Hamburg, lastad med trä, tvåhundrafemtio ton gummi och fem hundra djurskinn. Och med Schultzes samling som skulle göra honom berömd.

Men de hade inte räknat med världshistorien. Den 3 september 1939 förklarade Storbritannien och Frankrike krig mot Nazityskland. Och de allierade utlyste en blockad på Atlanten.

Den 5 september stoppades Inn av ett brittiskt krigsfartyg.

Samtliga ombord fick lämna båten innan britterna sköt tolv kanonskott mot Inn. Och Schultze och hans fru såg hur båten obevekligt sjönk, med samlingen och allt som de ägde.

Efter en kort vistelse i ett interneringsläger i Dakar – de frigavs tack vare en fransk antropologs intervention – hamnade de i Funchal på Madeira där de sedan levde resten av sitt liv.

25

Och en besatt människa ger inte upp. Om Schultze inte kunde visa upp sina fynd fick han väl skriva om dem och måla dem.

För det som man har blivit hänförd av minns man i detalj. Han satte igång, med samma besatthet som alltid. Och han dog mitt i sin besatthet, mitt i skrivandet och målandet, endast sjuttiotre år gammal.

Därmed kunde berättelsen vara slut, sa Anselm. Men så fanns författaren Hanns Zischler och illustratören Hanna Zeckau som tänkte skriva en bok om en Kongoexpedition.

När de letade i förråden på Naturvetenskapliga museet i Berlin hittade de en gammal dammig koffert – objekt 1939-08-12/1 – som ingen visste något om. När den öppnades häpnade de.

Den var till bredden fylld med cigarrlådor. Och i cigarrlådorna låg små prydliga paket: sammanlagt artontusen regnskogsfjärilar, inslagna i tidningsurklipp, hotellräkningar, bort­ rivna boksidor och sönderklippta brev. Det var en av Schultzes koffertar, som visade sig ha skickats med en annan båt. En del av samlingen hade räddats på ett mirakulöst sätt. Och Arnold Schultze som hade varit bortglömd hamnade i rampljuset. För Zischler och Zeckau struntade i boken om Kongoexpeditionen.

De skrev istället om den store fjärilsforskaren.

Jag kände plötsligt en hand som smekte min höft. Lech hade vaknat. När jag vände mig mot honom sa han att han just hade kommit på något. »När man kan smeka sin kvinna dag efter dag, natt efter natt«, sa han, »blir varje år ett annus mirabilis.«

26