9789176810736

1.

Wir schaffen das

Tysklands förbundskansler Angela Merkel anlände som vanligt punktligt till presskonferensen, kavajen var tomatröd och livvakterna höll sig på diskret avstånd. Budskapet hon hade med sig skulle göra måndagen den 31 augusti 2015 till ett histo­riskt datum. Huvudstadens flera hundra journalister hade fyllt salen till sista plats. Merkel skulle hålla den årliga presskonferens som i vanliga fall äger rum före semestrarna som en slags avslutning på säsongen, i juli hade hon dock inte haft tid på grund av förhandlingarna om det tredje räddningspaketet för Grekland.

Sensommaren i Berlin var tropiskt varm, på himlen syntes inte ett moln. När fotograferna längst fram hade fått sina bilder försäkrade kanslern att hon som vanligt var beredd att svara på alla våra frågor i alla tänkbara ämnen, först ville hon säga några ord.

Jag satt med anteckningsblocket i knät och filade på min fråga samtidigt som jag viftade med armen för att bli uppmärksammad av den person som fördelade ordet. Min tänkta fråga löd: – Frau Merkel, jag har precis kommit tillbaka från Buda­pest.

13

Tusentals flyktingar vistas på Keleti, den östra järnvägsstationen, de vill inte åka vidare till något av de ungerska flyktinglägren och riskera att fastna i Ungern och de kan inte ta sig till Österrike eller Tyskland med mindre än att de betalar smugglarna flera hundra euro per person. Varje dag anländer nya flyktingar till Keleti och trycket ökar. Hur länge kan detta pågå?

Angela Merkel hade en besvärlig sommar bakom sig. Förhandlingarna i Bryssel om Grekland hade varit dramatiska och avslutades med en nattmangling där den grekiske premiärministern Alexis Tsipras tvingats underkasta sig hårda villkor för att hans land skulle få nya miljardkrediter.

Under sommaren hade Merkel också drabbats av en så kallad shitstorm på Twitter efter sitt möte i Rostock med den fjortonåriga palestinska flyktingflickan Reem Sawihl. Det ägde rum i en skolas gymnastiksal och var ett led i den medborgardialog som regeringen tagit initiativ till. Reem Sawihl berättade hur svårt det var att glädja sig åt sommarlovet när hotet om en avvisning svävade över henne. Hennes familj hade varit i Tyskland i fyra år.

Angela Merkel svarade med att mångordigt redogöra för det faktum att Tyskland inte kan ta emot alla palestinier från flyktinglägren i Libanon och Jordanien, lika lite som landet kan öppna sina gränser för alla som vill lämna Afrika. Förbundskanslern avbröt sig mitt i en mening när hon såg hur stora tårar rullade nedför Reems kinder. Med mikrofonen i handen gick hon fram till flickan, strök henne över håret och sade några tröstande ord. Det syntes att Merkel hade blivit berörd av Reems tårar, hennes gest verkade ändå lite tafatt.

14

Kritikerna på Twitter betraktade Merkels agerande som höjden av känslokyla. Någon vecka senare kommenterade Merkel händelsen i en sommarintervju. Hon sa att hon som kansler inte kunde ge Reem några särskilda fördelar, rättsläget var som det var, trösta kunde hon ändå försöka att göra.

Tyskland hade tagit emot hundratusentals flyktingar under årets första hälft och medierna hade i flera månader kritiserat förbundskanslern för att hon ännu inte besökt någon flyktingförläggning. Ett sådant besök skulle vara en signal mot alla de angrepp som hade riktats mot förläggningarna under året. Till sist hade det efterfrågade besöket ägt rum, bara några dagar före presskonferensen i Berlin. Det skedde i det lilla samhället Heidenau söder om Dresden och Merkel möttes av en hotfull mobb som förolämpade henne å det grövsta.

Det finns de som tror att händelserna i Rostock och Heidenau hade stor betydelse för Merkels agerande under de kommande dramatiska veckorna.

Angela Merkels inledande ord på presskonferensen formade sig till ett brandtal. Hon sa att i dessa dagar utsattes hundratusentals flyktingar för umbäranden som skulle få de flesta av oss att bryta samman. Bara för några dagar sedan hade man i Österrike hittat en övergiven skåpbil nära den ungerska gränsen. I bilen fanns 71 flyktingar – män, kvinnor och fyra barn – som hade kvävts ihjäl.

Merkel påminde om att rätten till asyl är fast förankrad i den tyska författningen. Lika stolt som hon var över det välkomnande som flyktingarna fick runt om i Tyskland, lika starkt tog hon avstånd från hatet.

15

Hon konstaterade att prognoserna tydde på att Tyskland skulle få ta emot 800 000 flyktingar under 2015 och sa att landet hade klarat svåra utmaningar förut. Återföreningen var en sådan, finanskrisen en annan och den stora energiomställningen en tredje.

– Jag säger rätt och slätt: Tyskland är ett starkt land. Vi har klarat så mycket – vi klarar det! »Wir schaffen das«. Det liknade ett slagord och blev med omedelbar verkan ett motto som för alltid skulle förknippas med Merkel – vare sig hon ville det eller inte. Vi journalister såg på varandra med stora ögon. Om Angela Merkel hade det alltid sagts att hon som kansler aldrig hade satt sin ställning på spel. Hennes företrädare Helmut Schmidt hade gjort det när han trotsade fredsopinionen på 1980-talet, Helmut Kohl bedrev ett avancerat och riskabelt spel för att Tyskland skulle återförenas och Gerhard Schröder fick betala ett högt pris för sitt reformprogram Agenda 2010.

Angela Merkel hade hittills inte förknippats med att utmana opinionen i någon fråga, hon hade snarare anklagats för att hellre hålla alla dörrar öppna eller vänta tills hon såg vart vinden blåste – nu hade hon satt ned foten och det skulle ge eko över hela världen. Det började talas om en tysk välkommenskultur, landets största tidning Bild startade kampanjen Wir helfen (Vi hjälper) och några dagar senare besökte Merkel ånyo en flyktingförläggning. Flera flyktingar kom fram till henne för att ta selfies, bilder som sedan for över hela världen.

Jag fick aldrig tillfälle att ställa min fråga, bara några dagar senare kom dock svaret när Tyskland och Österrike släppte in de tusentals flyktingar som i sin desperation hade börjat vandra från järnvägsstationen i Budapest.

2.

Angela Merkel och tre kriser som skakar Europa

Det var en söndagskväll i september 2013 och på cdu-högkvarteret i Berlin gick den i segerrusets tecken. Partiet hade vunnit valet och fått 41,5 procent av rösterna – siffror man inte sett maken till de senaste tjugo åren. När resultatet inte längre gick att ifrågasätta gjorde det ledande gardet entré och gick upp på podiet framför de entusiastiska anhängarna. Volker Kauder, Kristdemokraternas gruppledare i parlamentet, kom med armen om axlarna på generalsekreteraren Hermann Gröhe, socialministern Ursula von der Leyen var på plats liksom, förstås, partiledaren Angela Merkel.

Ur högtalarna dånade Tage wie diese med Die Toten Hosen, punkveteranernas hit från året innan hade blivit till en slags segerhymn som spelades i alla upptänkliga sammanhang.

Den annars så stele och formelle Volker Kauder fick tag i en mikrofon och brölade med i refrängen. Angela Merkel försökte gunga med i den diffusa takten och klappa händerna, hon såg synnerligen obekväm ut.

Nere från golvet försökte någon skicka upp små tyska flaggor på scenen, Hermann Gröhe sträckte sig girigt efter en, Angela Merkel grep resolut in, likt en mor som tar godis från 17

sina barn. Flaggorna försvann snabbt från scenen. Snart fyra års eurokris hade lärt Angela Merkel att det skulle väcka ont blod ute i Europa med bilder på segerrusiga cdu-are som viftar med tyska flaggor på sin valvaka.

Angela Merkel gick fram till mikrofonen och tackade valarbetarna för deras insatser under de gångna veckorna och unnade dem att fira ordentligt.

– Själva måste vi som står här på scenen arbeta imorgon, stora uppgifter väntar, sa den plikttrogna partiordföranden.

– I övermorgon, i övermorgon, skanderade de unga valarbetarna nere på golvet.

Angela Merkel skakade leende på huvudet, tiden var dyrbar.

Den överväldigande valsegern kunde ses som ett kvitto på att tyskarna hade uppskattat Merkels europapolitik, under sina valtal hade hon likt ett mantra upprepat formeln »ingen hjälp utan motprestationer« och just detta år hade det varit tämligen lugnt på eurofronten. Kanske höll Europa långsamt på att komma till ro och det fick Angela Merkel att framstå som en krisernas mästare – »die Krisenmanagerin« nummer ett.

Nya uppgifter väntade på henne. Snart skulle ett folkligt uppror blossa upp på Majdan i den ukrainska huvudstaden Kiev med ryska motattacker som följd. Det pågående inbördeskriget i Syrien och terrorgruppen Islamiska statens framfart skapade en flyktingkris som skulle nå Europa med full kraft.

Daniela Schwarzer, chef för den prestigefyllda tankesmedjan dgap (Tyska sällskapet för utrikespolitik) i Berlin, säger 18

att den gemensamma nämnaren för dessa tre kriser – euron, Ukraina och flyktingströmmen – var deras oväntade kraft och omfattning och att Tyskland hamnade i ledarrollen, mycket på grund av de andras svaghet och utan att vara förberett. Regeringarna i länder som Frankrike och Storbritannien hade fullt upp med politiska opponenter på hemmaplan, stora ekonomier som Italien och Spanien befann sig själva nära avgrunden. I Europa var Tyskland ensamt bland de stora om att ha en stabil regering och en stark ekonomi.

– I eurokrisen blev Tyskland den viktigaste aktören som ställde upp med mest pengar, under Ukrainakrisen fick man handskas med ett Ryssland som beslutat sig för att agera oberäkneligt och inte följa spelreglerna, i flyktingkrisen försökte Tyskland att agera proaktivt och fick uppleva en backlash från de andra, sammanfattar Daniela Schwarzer.

Terrängen var okänd, det fanns inga förlagor, det var som att famla i mörker. Daniela Schwarzer konstaterar att Angela Merkel fick lära på jobbet.

Daniela Schwarzer är inte bara forskare och analytiker, hon är också i någon mening en aktör. I augusti 2013 träffades hon och tio kolleger – statsvetare som hon, ekonomer och jurister – för att skriva om eurofrågan. Deras tes var att det var livsfarligt att luta sig tillbaka i tron att krisen var över, tvärtom så måste euroländerna integreras ytterligare för att avvärja nya faror och ge en hel ungdomsgeneration nytt hopp om framtiden. Fyra tättskrivna sidor publicerades i tidningen Die Zeit i oktober, efter valet och före regeringsbildningen.

Ett annat så kallat paper utgavs samma år av tankesmed19

jorna swp (Stiftelsen vetenskap och politik) och gmf (German Marshall Fund). gmf bildades 1972, har sitt huvudkontor i Washington och är representerad i flera europeiska städer förutom Berlin.

Daniela Schwarzer, som varit anställd både på swp och gmf, medverkade även i tillkomsten av denna gemensamma skrift. Budskapet var att ett demokratiskt Tyskland aldrig haft så mycket inflytande och makt som nu och det betydde också ansvar, speciellt eftersom världen befann sig i ett uppbrottstillstånd. Få länder är så globaliserade som Tyskland och därmed så känsliga för störningar i systemet, det låg därmed i Tysklands intresse att förhindra internationella kriser och att göra det i allianser med andra.

Regeringen ombildades efter valet hösten 2013. Den förra socialministern Ursula von der Leyen (cdu) blev ny försvarsminister och socialdemokraten Frank-Walter Steinmeier kom tillbaka som utrikesminister efter fyra års frånvaro. Det första Steinmeier gjorde var att initiera en debatt internt och bland internationella experter om den framtida tyska utrikespolitiken, en process som gick under namnet »renew«.

Den resulterade i avdelning »S« på Auswärtiges Amt, det tyska utrikesdepartementet. Den nya avdelningen skulle ägna sig åt stabilisering, krisprevention och humanitärt bistånd.

Drivande i diskussionen om den nya utrikespolitiken var framförallt gmf (German Marshall Fund).

– Vi har folk överallt, hos von der Leyen, hos president Gauck och på utrikesdepartementet, berättade en gmf-anställd för mig vid den tidpunkten.

På säkerhetskonferensen i München vintern 2014 talade 20

presidenten Joachim Gauck och försvarsministern von der Leyen, båda förordade en aktivare tysk utrikespolitik.

– Tyskland borde som god partner engagera sig tidigare, mer beslutsamt och med större insatser, sa Gauck.

Daniela Schwarzer berättar att talet var skrivet av en före detta gmf-medarbetare som rekryterats av Gauck. Hon är dock angelägen om att undanröja alla konspirationsteorier, den nya tyska utrikespolitiken var inte följden av att hon och hennes kolleger hade slagit sina kloka huvuden ihop.

– Det är inte så att vi format politiken, vi har påverkat och kommit med idéer, om det inte hade funnits en efterfrågan från politikerna hade det inte blivit verklighet. Politikerna märkte också att det utomlands fanns ett starkt krav på att Tyskland skulle positionera sig, säger hon.

Omorienteringen skulle snart märkas. Utrikesministern Frank-Walter Steinmeier befann sig på Majdan i Kiev när dödsskjutningarna ägde rum i februari 2014, det var han som tillsammans med kollegerna från Polen (Sikorski) och Frankrike (Fabius) formulerade kompromissen mellan regeringen och oppositionen.

Ett annat stort steg togs när Tyskland beslutade sig för att leverera vapen till den kurdiska Peshmergagerillan som stod emot IS i norra Irak. Tyskland skickade också instruktörer för att utbilda gerillan i vapenhanteringen.

– Peshmerga utsätter sig för stora risker för att uppnå något som också ligger i Tysklands intresse, sa Angela Merkel när förbundsdagen fattade beslut om de omfattande leveranserna.

På jubileet av D-dagen i juni 2104, det hade gått 70 år se21

dan de amerikanska styrkorna landsteg i Normandie, var världens ledare på plats för att minnas denna historiska händelse, däribland den alldeles nyvalde ukrainske presidenten Petro Porosjenko och hans ryske kollega Vladimir Putin – sedan den ryska annekteringen av Krim och inblandningen i östra Ukraina var Putin inte bara en granne, utan också en motpart.

Angela Merkel tog tillsammans med den franske presidenten François Hollande initiativet att sammanföra de två presidenterna och få till stånd en dialog. Så uppstod det som skulle komma att kallas Normandieformatet.

Polen var inte med. Merkel hade visserligen träffat den polske premiärministern Donald Tusk i Warszawa några månader tidigare och enats om tagen, det var dock tveksamt om man skulle få med Putin vid samma förhandlingsbord som »höken« Polen. usa ställde sig bakom arrangemanget, Merkel och Barack Obama koordinerade under de följande åren ständigt sina aktiviteter i Ukrainafrågan.

Putin och Merkel hade också haft en intensiv telefonkontakt hela våren, det ingick i den tyska föreställningen om att det var viktigt att under alla omständigheter upprätthålla dialogen med Ryssland.

I Merkels socialdemokratiske företrädare Gerhard Schröder hade Putin haft en verklig tillskyndare, mellan dem uppstod det som på tyska kallas »Männerfreundschaft«. Schröder hade i tv svarat »ja« på frågan om Putin var en »tvättäkta« demo­krat.

När Schröders dagar som kansler var till ända blev han 22

nästan omedelbart ordförande i North Stream, det ryskkontrollerade konsortium som skulle bygga en gaspipeline i Östersjön.

Schröders spd hade under 2000-talet varit drivande i det projekt gentemot Ryssland som gick under beteckningen partnerskap för modernisering och som i sin tur anknöt till en gammal socialdemokratisk tradition.

Formeln Wandel durch Annäherung (förändring genom närmande) formulerades redan på 1960-talet av Willy Brandts utrikespolitiske rådgivare Egon Bahr och blev sedan till tysk regeringspolitik när Willy Brandt blev kansler 1969. Två år senare tilldelades han Nobels fredspris för sin avspänningspolitik.

Angela Merkel älskar det ryska språket och litteraturen, trots det fick Putin det redan från början betydligt svårare med henne än med Schröder och särskilt efter annekteringen av Krim våren 2014. Merkel gick i spetsen för att få till stånd ekonomiska sanktioner mot Ryssland samtidigt som hon ständigt förde samtal med Putin.

Merkel och den två år äldre Putin träffades första gången när hon var nyvald cdu-ordförande och han var lika färsk som rysk president. Efter mötet sa Merkel skämtsamt att hon hade klarat kgb-testet; hon hade inte vikit ned blicken när Putin spände ögonen i henne. Under den andra hälften av 1980-talet hade Putin varit kgb-agent i Dresden.

De två makthavarna hade bägge upplevt sovjetsystemet inifrån, för Merkel var murens och kommunismens fall ett lyckligt under hon aldrig hade vågat hoppas på, för Putin var det en katastrof. På det viset var det logiskt att de stod på var sin sida i konflikten om Ukraina.

23

En tysk expert på rysk politik säger att Putin först underskattade Merkel, nu är hon en av de få han respekterar.

– För henne finns det röda linjer, det upptäckte Putin efter Krim och Ukraina, säger experten som vill vara anonym.

Putin höll ändå fast vid annekteringen av Krim och separatisterna var åter på offensiven i östra Ukraina sensommaren 2014. I början av september träffades de fyra Normandieparterna i den vitryska huvudstaden Minsk för att få till stånd en vapenvila.

Under hösten fortsatte striderna trots det, separatisternas offensiv gick vidare, hamnstaden Mariupol vid Svarta havet hotade att falla i deras händer, mest akut var läget i den viktiga järnvägsknuten Debaltseve.

Parterna träffades på nytt i Minsk i början av februari 2015, förhandlingarna höll på i 17 timmar, det berättas att ingen hade bättre koll på var trupper och checkpointer fanns än den tyska kanslern.

Ett nytt avtal om vapenvila undertecknades, det började dock inte gälla förrän några dagar senare, under tiden erövrade separatisterna Debaltseve och den ukrainska armén tvingades till en förödmjukande reträtt efter avsevärda förluster.

Avtalet från Minsk stötte omedelbart på hård kritik från olika håll. En av kritikerna var Stefan Meister, kollega till Daniela Schwarzer på dgap. I en kommentar skrev Meister att Putin fick igenom en rad viktiga punkter, utan att på något sätt behöva kompromissa för egen del. I avtalstexterna omnämndes Ryssland inte ens som stridande part.

Ukraina däremot ålades att ge de så kallade folkrepubli24

kerna Donetsk och Luhansk en särställning som självständiga och dessutom genomföra val i området utan garanti för att de ryska trupperna dessförinnan hade dragit sig tillbaka och lämnat Ukraina.

I Berlins regeringskretsar försvarade man Minskavtalet med att det var nödvändigt att »stoppa maskineriet«, den ukrainska armén kunde inte stå emot de Rysslandstödda separatisterna och frågan är hur Ukraina hade sett ut utan avtalet.

Angela Merkel var dessutom klämd mellan sköldarna, ett storkrig hotade i Europa och det gällde att undvika en eskalation. Samtidigt som Ryssland gick på offensiven växte kravet i usa på att leverera vapen till Ukraina, Obama pressades av republikanerna.

Merkel hade också fullt sjå, både i Tyskland och i eu, att upprätthålla sanktionerna mot Ryssland. Inte minst inom den tyska socialdemokratin var och är skepsisen mot sanktionerna utbredd. Merkel uppges vara helt desillusionerad när det gäller Vladimir Putin och en Kremlkännare säger till mig att det gäller också omvänt; Putin har gett upp hoppet om att få den tyska förbundskanslern att ge upp sin sanktionslinje.

I sin öppna årsrapport för 2017 skriver den estniska underrättelsetjänsten eib att det finns 35 000 soldater i östra Ukraina, utrustade av Ryssland och förklädda till separatister.

Enligt eib är 70 procent av soldaterna ryska medborgare. eib påpekar att Putin därför kan minska eller öka trycket efter eget behag. Inför de bägge förhandlingarna ökade han det för att tvinga fram eftergifter.

På den senaste säkerhetskonferensen i München vintern 25

2017 fick Angela Merkel frågan om Minskuppgörelsen hade någon som helst betydelse längre. Ingen av punkterna i uppgörelsen hade förverkligats.

– Det är det enda vi har för att upprätthålla dialogen och försöka hitta lösningar. Jag är emot att man kastar bort något om man inte har något annat, svarade hon och konstaterade att vapenstilleståndet inte hållit mer än fyra-fem dagar i sträck, vilket skapat svårigheter för den politiska processen.

Euron hade bara funnits som fungerande valuta i åtta år när hela dess existens sattes på prov vintern 2010. Den nyvalde grekiske premiärministern Giorgios Papandreou meddelade att hans företrädare hade fifflat med siffrorna, budgetunderskottet och statsskulden var mycket större än vad man dittills hade trott.

Grekland skulle få betala skyhöga riskpåslag när statens lån skulle sättas om på den internationella kapitalmarknaden, dessutom var landet fastsurrat vid euron och kunde inte devalvera sig ur knipan.

Den franske presidenten Nicholas Sarkozy ville agera snabbt, Angela Merkel höll tillbaka. Det var en tvekamp som skulle pågå i flera månader innan de två hittade en gemensam linje och smälte samman till ett »Merkozy«. Daniela Schwarzer på dgap tycker att båda hade en poäng i sina resonemang.

– Det franska synsättet var att vi snabbt måste upprätta en stor räddningsskärm, om vi inte gjorde det tänkte marknaderna testa oss oupphörligt tills priset för räddningen blev mycket högre. Tyskland argumenterade att om vi gjorde det inbjöd vi till ett skadligt förhållningssätt, trycket på att genomföra 26

nödvändiga reformer skulle inte bli tillräckligt stort.

Det första beslutet blev en kompromiss, i maj beslutade euroländerna om ett första räddningspaket. Grekland skulle få krediter på 110 miljarder euro. Angela Merkel drev igenom sitt villkor; Internationella valutafonden (imf) måste kopplas in och se till att Grekland genomförde nödvändiga strukturreformer och sparåtgärder för att få ordning på sin ekonomi. Krediterna skulle betalas ut i efterhand och endast om Grekland uppfyllde villkoren. Beslutet att ta med imf var omstritt. Angela Merkel hade inte ens stöd av sin egen finansminister Wolfgang Schäuble, han ville att Europa skulle klara sig på egen hand och inte engagera valutafonden med säte i Washington.

Smärtsamma år följde. I Grekland sköt arbetslösheten i höjden samtidigt som lönerna och pensionerna sjönk, med tiden nådde krisen också Irland och Portugal som tvingades söka skydd under euroländernas räddningsskärm. Spanien var illa ute och om krisen fick grepp om det tungt skuldsatta Italien skulle det förmodligen vara ute med euron som gemensam valuta.

Angela Merkel fick slåss på flera fronter. I Grekland avbildades hon i naziuniform på plakaten i demonstrationerna, Tyskland anklagades för att vilja skapa det fjärde riket. På hemmaplan pyrde en skepsis blandad med en dos självtillräcklig chauvinism.

För varje omröstning i det tyska parlamentet blev frondörerna i regeringspartierna cdu och liberala fdp allt fler. Till slut var Merkel tvungen att lita på stödet från Socialdemokraterna och De gröna i oppositionen för att få till stånd en 27

majoritet. Merkels popularitetsvärden var stundtals nere på samma nivå som under flyktingkrisen några år senare. Våren 2013 bildades Alternativ för Tyskland (AfD) i protest mot räddningspolitiken. Bara namnet var en känga till kanslern som sagt att räddningspolitiken var »alternativlos« – det fanns ingen annan väg.

I debatten om Grekland utsattes Merkel och trojkan för hård kritik av välrenommerade ekonomer och nobelpristagare som amerikanarna Joseph Stiglitz och Paul Krugman, båda så kallade nykeynesianer.

Stiglitz var dessutom rådgivare till den grekiske premiärministern Papandreou, som tvingades avgå efter tryck från både »Merkozy« och sina egna. Stiglitz och Krugman var bägge skeptiska till hela eurokonstruktionen och möjligheten att förena länder med så olika förutsättningar under samma tak och ansåg dessutom att sparpolitiken gjorde saken än värre.

Angela Merkel hade ytterligare en faktor att ta hänsyn till, en faktor som få av debattörerna tycktes ta med i beräkningen – den egna författningsdomstolen. När eurosamarbetet klubbades igenom i holländska Maastricht 1992 ingick en klausul om »no bailout« i fördraget, euromedlemmarna fick inte ta över varandras skulder. Paragrafen kom till efter krav från Tyskland som uppenbarligen hyste tvivel om de övrigas förmåga att hushålla.

När eurokrisen var ett faktum och ekonomiska räddningsprogram måste till visste Merkel att det på hemmaplan fanns euroskeptiker som skulle ta varje chans att få en åtgärd prövad i domstolen. En fällande dom skulle göra Tyskland till en 28

»lame duck«, oförmögen att hålla den vacklande valutan under armarna, euron hade i högsta grad gynnat exportlandet Tyskland sedan den infördes.

Risken för en fällande dom i författningsdomstolen hade också medverkat till att Tyskland envetet sagt nej till skuldavskrivningar, även om det sannolikt inte fanns någon som på allvar trodde att Grekland någonsin kunde betala tillbaka lånen.

På G20-mötet i Cannes hösten 2011 var trycket hårt på Angela Merkel. Både den amerikanske presidenten Barack Obama och värden Nicolas Sarkozy anklagade Tyskland för att »göra för lite för sent«. Det berättas att Merkel med tårar i ögonen slog tillbaka med orden att det var de allierade som efter kriget hade gett Tyskland den författning som nu begränsade hennes handlingsutrymme på grund av författningsdomstolen – de fick stå sitt kast.

Under de första krisåren väcktes också idén om så kallade euroobligationer, länderna skulle agera gemensamt på kapitalmarknaden och ta upp lån tillsammans. Det skulle jämna ut skillnaderna om Tyskland lade sin höga kreditvärdighet i vågskålen. Tyskland skulle därmed få betala högre räntor än om man tog upp lån på egen hand, i gengäld skulle krisländerna få lite lägre räntor.

Merkel sa blankt nej. Det var ju precis detta som hade lagt grunden till krisen, det vill säga att länder som Grekland hade börjat leva över sina tillgångar när räntorna sjönk efter att euron hade införts. Euroobligationer var enligt henne inte att tänka på utan en gemensam finanspolitik.

Alla var vid det här laget eniga om att det hade varit ett 29

misstag att införa euron utan en gemensam finanspolitik.

De så kallade Maastricht-kriterierna stadgade visserligen att de årliga underskotten inte fick överstiga tre procent och att statsskulden inte fick vara högre än 60 procent av bruttonationalprodukten (bnp), det fanns dock inga sanktioner mot syndarna och de första att bryta mot kriterierna var just Frankrike och Tyskland strax efter att euron hade införts.

Om 2011 hade varit ett djupt krisår markerade 2012 en vändpunkt. I slutskedet av den franske presidenten Sarkozys mandatperiod var Merkel och han överens om det mesta. Det betydde att euroländerna i mars klubbade igenom den så kallade finanspakten, den som bröt mot Maastricht-reglerna kunde tvingas böta, dessutom skulle euroländerna efter tysk förebild skriva in en skuldbroms i sina författningar.

Under krisåren som gått sedan 2010 hade européerna fått lära sig förkortningar som efsm och efsf, beteckningar på de räddningsskärmar euroländerna hade enats om under de första krisåren. På hösten 2012 blev den permanenta räddningsskärmen esm (Europeiska stabilitetsmekanismen) verklighet. esm förfogade över 700 miljarder euro, varav Tyskland stod för 190. Den tyska författningsdomstolen hade godkänt förfarandet.

Det sannolikt avgörande draget stod Mario Draghi för, den nye chefen för Europeiska centralbanken. På sommaren förklarade han för kapitalmarknadens aktörer att de kunde sluta att testa euron, hans ecb skulle försvara valutan till vilket pris som helst genom att köpa de utsatta ländernas statspapper på andrahandsmarknaden. ecb:s sedelpressar skulle rulla tills 30

spekulanterna gav upp. I början av september 2012 ställde sig ecb-styrelsen bakom beslutet med ett undantag. Jens Weidmann, tidigare Angela Merkels rådgivare i ekonomiska frågor, nu chef för den tyska centralbanken Bundesbank, röstade nej.

Weidmann menade att Draghis åtgärd bara lindrade symtomen, inte undanröjde sjukdomsorsakerna, trycket på att driva igenom nödvändiga reformer skulle minska. Någon gång i framtiden hotade dessutom en inflationsvåg.

När den akuta eurokrisen hade lagt sig hösten 2012 hyllades Merkel med beteckningar som »Europas drottning«, vägen dit hade varit krokig och bara några år tidigare hade omgivningen tvivlat på Merkels europeiska sinnelag. Otvivelaktigt är det så att Merkel med sin östtyska bakgrund inte är en europé av samma slag som flera av hennes västtyska partikamrater.

Hennes företrädare Helmut Kohl växte upp i RheinlandPfalz, delstaten som gränsar till Frankrike. Efter kriget ville han som tonåring starta en förening som skulle verka för bildandet av Europas förenta stater, som en symbolhandling åkte han tillsammans med sina meningsfränder till en gränsstation vid Alsace för att öppna gränsbommen. cdu-veteranen och finansministern Wolfgang Schäuble, född 1942, berättade vid ett möte med utlandskorrespondenterna i Berlin hur han brukar hälsa på sin franske ministerkollega: – Jag säger »vive la France«, han svarar »vive ’Allemagne« och tillsammans utropar vi »vive l’Europé«.

Något sådant hjärtligt och intimt förhållande till eu har inte Angela Merkel av naturliga skäl, hon befann sig bakom 31

järnridån när den europeiska gemenskapen formades, hennes familj kunde inte ta Opeln eller vw:n till Italiens soliga stränder på somrarna.

Hennes inställning och sympati för eu vilar på en mer rationell grund; Tyskland är litet i världsmåttstock och kan bara göra sig gällande i världen som en del av Europa. Detsamma gäller i ännu högre grad för de mindre medlemsländerna. eu-medlemmarna behöver varandra.

Angela Merkel har under åren gjort åtskilliga resor till Kina, ofta med en näringslivsdelegation i släptåg, och hon har kommit hem än mer övertygad om att Europa måste stärka sin konkurrenskraft med tanke på den dynamiska utvecklingen i Kina och andra asiatiska länder.

Hon upplevde in på bara livet hur ddr halkade ohjälpligt efter för att sedan gå under. Detsamma skulle kunna hända Europa.

Grekland är ett nedslående exempel i det sammanhanget.

Landet hade under de första decennierna som eu-medlem släpat efter och redan då dragit på sig en enorm statsskuld. Inträdet i eurozonen använde Grekland till att utlösa en bygg-, utgifts- och konsumtionsboom tack vare de nya låga euroräntorna, festen fick ett abrupt slut när finanskrisen sköljde över Europa 2008.

När den grekiska krisen var ett faktum och förbundsdagen 2010 skulle fatta beslut om det första räddningspaketet till Grekland sa Merkel att »faller euron så faller Europa«. I ett tal inför Europaparlamentet några år senare sa hon att euron var mer än en valuta, den stod också som symbol för Europas fredliga och demokratiska enande.

32