9789176810668

1.

Naturens element samarbetade när de blottlade Ernst Richters lik, som om universum hade bestämt sig för att hjälpa rättvisan på traven.

Först kom den stora stormen den 17 december, det började blåsa redan vid åttatiden på morgonen. Det var ovanligt med så häftiga stormar vid den tiden på året, om än inte unikt. Ett avknoppat lågtryck över Atlanten fick just det här ovädret att dra in med full styrka strax norr om Robben Island i form av ett rytande, blåsvart monster.

De kompakta molnbankarna sköt iväg vitglödgade gaffelblixtar över hav och land och släpade en tjock regnridå efter sig. På mindre än en halvtimme föll det 71 millimeter över Blouberg Strand och Parklands, Killarney Gardens och Zeezicht.

Det blev översvämningar och trafikkaos. Såväl traditionella som sociala medier upprepade samma uttryck gång på gång, växt­huseffekten och global uppvärmning.

Jordelementets insats när det gällde själva avtäckandet av kroppen var betydligt mer försynt än luftens och bestod helt enkelt bara av utformningen av veldens konturer bortom Blouberg, där sydväst­ vinden hade mejslat dynerna på måfå likt en blind skulptör och skapat fåror för vattenmassorna att rinna undan igenom. Strömmen sköljde bort sanden kring Ernst Richters fötter – den ena var obarmhärtigt naken, på den andra dinglade komiskt nog en svart strumpa på halv stång.

Den sista länken i kedjan som ledde till den slumpmässiga upptäckten var att den tjugonioårige filmfotografen Craig Bannister exakt klockan 11.17 råkade stanna till alldeles i närheten, vid sidan om Otto du Plessis Drive, kustvägen mellan Blouberg och Melk­bosstrand.

7

Han klev ur sin bil och försökte bedöma väder­situationen. Stormen hade börjat bedarra och molntäcket höll på att luckras upp. Han ville testa sin nya drönare, en DJI Phantom 2 Vision Plus med inbyggd stabilisering och videokamera med hög upplösning. Det var en så kallad quadcopter, ett tekniskt underverk i miniformat. Den var utrustad med både gps och wifi som Bannister kunde koppla upp sig mot med hjälp av sin mobil. Han kunde se videobilderna på telefonen bara någon tusendels sekund efter att drönaren spelat in dem uppe i skyn.

Precis när klockan passerat 11.31 upptäckte Bannister ett föremål nere på stranden som såg konstigt ut. Han styrde drönaren närmare och lät den sjunka lite. Han lät den hovra en bra stund på en dryg meters höjd ovanför den underliga upphöjningen innan han var helt säker.

Sand, svart plast och två fötter. Det gick knappast att ta miste på.

Han fick inte fram ett ord. I stället tittade han upp från sin iPhone för att avgöra exakt var drönaren befann sig och började raskt gå i riktning mot platsen. Det kändes som om inspelningen var en film eller tv-deckare, och han kunde knappt tro sina ögon. Han gick längs en slingrande stig mellan snår och vass, upp och ner för sanddynerna.

Det var inte förrän han kom upp på toppen av den sista kullen som han kunde se det med egna ögon. Han gick närmare och lämnade en lång rad av fotavtryck efter sig i den regndränkta sanden.

Fötterna stack ut från den tjocka svarta plasten som kroppen uppenbarligen hade blivit inrullad i. Resten var begravt i sanden. ”Skit också!” utbrast Craig Bannister, som om han befarade vad som skulle komma härnäst.

Han sträckte sig efter telefonen som fortfarande var fäst vid kontroll­panelen. Sedan insåg han att drönaren hängde kvar en meter upp i luften och spelade in alltsammans. Han lät quad­coptern­landa och stängde av alltsammans. Sedan ringde han samtalet.

Klockan 13.14 ringde det i kommissarie Bennie Griessels mobil. Han 8

befann sig på skaldjursrestaurangen Ocean Basket på Kloof Street, kollade på displayen och såg att det var major Mbali Kaleni – hans nya chef på Directorate of Priority Crimes Investigation, DPCI, även känt som ”Hawks”, där han jobbade på roteln för grova våldsbrott. I bästa fall innebar samtalet ett enkelt sätt för honom att smita. Han svarade snabbt och kände ett vagt hopp väckas till liv. ”Jag är ledsen att jag stör dig mitt i lunchen, Bennie …” ”Inga problem”, sa han. ”Jag behöver dig på Edgemead Farmersfield Road. Vaughn är redan på väg.” ”Jag kan vara där om tjugo minuter.” ”Hälsa din familj och be dem om ursäkt från mig.” Hon kände nämligen till den ”festliga lunchen” som hans flickvän Alexa Barnard hade arrangerat. ”Det ska jag göra.”

Han avslutade samtalet. Alexa, Carla och den där Van Eck-figuren hade alla hört samtalet. De såg uppfordrande på honom. Hans son Fritz satt fortfarande uppslukad av skärmen på sin mobil. ”Ai, pappa …” sa Carla, hans dotter, med lika mycket sympati som besvikelse. ”Förlåt”, sa Bennie och reste sig. Han kände hur det högg till i sidan och armen. Men det var åtminstone inte lika illa som på morgonen. ”Jag måste åka ut till Edgemead.” ”Viktigt mordfall?” frågade Van Eck-figuren. Han var Carlas nya så kallade ”vän”, en Jesusliknande typ med axellångt hår och spretigt skägg.

Griessel ignorerade honom. Han tog upp plånboken och sedan kreditkortet. Han räckte över kortet till Alexa och drog en suck av lättnad när hon tog emot det. ”Ge mig bara en puss innan du går.

Min egen mästerdetektiv.”

Ute på velden öster om Otto de Plessis Drive var de i full gång med att varsamt gräva fram vad som återstod av Ernst Richter. Som för 9

att öka dramatiken tog vinden fart igen, men det mojnade redan efter en liten stund. Plötsligt behagade solen titta fram bakom molnen, och med ett värmande och nästan smärtsamt bländande sken reflekterades solstrålarna i de böljande sanddynerna och vågorna som fortfarande piskade över Atlanten.

Videoteamet från SAPS, det vill säga South African Police Service, filmade medan kriminalteknikerna hade fullt sjå med att gräva upp all sand runt liket och skyffla ner den i märkta plastpåsar.

Kriminalinspektör Jamie Keyter från Table View-distriktet, vilket innebar Taffelberget med omnejd, var den som hade befälet. Han hade låtit spärra av fyndplatsen inom tio meters omkrets med polistejp. Han hade också beordrat två ordningspoliser att sköta trafiken på Otto de Plessis Drive, samtidigt som det föll på deras lott att hålla nyfikna ur vägen. Med sin vanliga misstänksamma och lätt anklagande ton, som han brukade ta till vid sådana här tillfällen, frågade han ut Craig Bannister in i minsta detalj. ”Varför kom du just hit ut för att testa ditt lilla flygplan?” ”Det är faktiskt inte olagligt.” ”Det vet jag. Men varför åkte du inte bort till Vlei där alla andra leker med sina flygplan?” ”Det är för amatörer som håller på med radiostyrda leksaker.” ”Och?” ”Jag sysslar med det här professionellt. Jag jobbar som DOP, och det här är faktiskt …” ”Vad tusan är en DOP?” ”Director of Photography. Jag jobbar med film- och tv-produktion­ er. En drönare med HD-kamera är det senaste inom luftburen videoteknik. Jag ville öva med den utan att behöva väja för hundratals små radiostyrda plan.” ”Har du tillstånd?” ”Tillstånd? Det krävs inget tillstånd för en liten drönare.” ”Så det var en ren tillfällighet att du råkade stanna just här? ”Ja, faktiskt.”

10

”Vilket sammanträffande.” Jamie Keyter var en mästare på att låta ironisk. ”Vad är det du försöker antyda?” ”Jag försöker inte antyda någonting. Jag frågar bara.” ”Men kom igen … Jag körde ju bara omkring och letade efter ställe med fin utsikt”, sa Bannister med beundransvärt tålamod. ”Vägen, havet, bergen – kolla själv. Det är otroligt vackert här. Jag behövde träna på att flyga den här grejen, men jag ville passa på att testa själva kameran också. Alltså letade jag efter något som var värt att filma. Som det här landskapet.”

Jamie Keyter lyfte bort sina Ferrari-solglasögon från näsryggen och gav Bannister ett utdraget prov på sin allra hårdaste jag-ser-raktigenom-dig-blick.

Killen stod bara kvar, otåligt väntande. ”Så du har allting på film?” frågade Keyter till slut. ”Ja.” ”Visa mig.”

Tillsammans tittade de på filmen på Bannisters mobiltelefon. Två gånger. ”Okej”, sa Keyter och beordrade Bannister att gå och sätta sig och vänta i bilen. Kriminalinspektören satte på sig solglasögonen igen.

Sedan stod han där med händerna på höfterna, i den svarta polotröjan som framhävde de kraftiga armmusklerna och ett par svarta chinos från Edgars med svart läderbälte – och bara stirrade på fötterna som stack fram ur plasten.

Han var nöjd med sig själv. Trots att liket helt klart legat där ett tag och hade börjat missfärgas gick det att se att fötterna satt på en vit man. Vilket betydde uppmärksamhet i medierna.

Jamie Keyter älskade uppmärksamhet.

Bennie Griessel – fyrtiosex år, nykter alkoholist, vit i sexhundratvå dagar – satt och stirrade ut genom bilens vindruta, totalt fast i 11

trafikstockningen på Buitengracht.

I vanliga fall hatade han december.

I vanliga fall skulle han svära över all julhets och muttra”jissis”.

Framför allt över de där fokken Gautengborna med sin överlägsna attityd, som fräste ner till Kapstaden så snabbt de kunde i sina flådiga BMW-bilar och halade fram sina feta plånböcker så att de kunde smälla julbonusen och skaka liv i stan – åtminstone enligt dem själva.

Varenda kotte från Kapstadens norra förorter tycktes överge sina vanliga hem för att dra söderut och invadera stränderna i drivor.

Tillsammans med alla dessa horder av turister från Europa som flydde vinterkylan.

I vanliga fall skulle han sitta och grymta över konsekvenserna av julockupationen. Det fanns inga parkeringsplatser, trafiken stod stilla, priserna fördubblades och brottsstatistiken ökade med minst tolv procent eftersom alla drack som svampar, vilket frigjorde helt fel sorts demoner.

I vanliga fall. Men inte i år. De nattsvarta tankarna var ständigt närvarande, inom honom och vart han än vände sig, som ett efter­ hängset moln av vemod. Igen. Fortfarande.

Den tillfälliga lättnad som han hade känt när han fick en ursäkt att fly från Ocean Basket hade försvunnit. På vägen till bilen hade han hunnit undra vad Mbalis sorgsna röst egentligen innebar, den dämpade förtvivlan som bara blev ännu värre av att hon försökte dölja den. Den stod i stark kontrast till den positiva energi som hon hade kämpat för att utstråla under sina första två månader som chef.

Jag behöver dig i Edgemead. På Farmersfield Road. Vaughn är redan på väg.

Det var något riktigt allvarligt på gång. Och han var inte stark nog för att klara fler katastrofer.

Så i dag var decemberkalabaliken och snigeltrafiken inget som retade gallfeber på honom, utan kändes snarare som en välsignelse.

Kriminalteknikerna hade grävt fram hela Ernst Richters kropp.

Jamie Keyter kallade till sig videoteamet så att de kunde spela in 12

alltsammans – den tjocka svarta plasten som kroppen var inrullad i, men som inte hade räckt till för att täcka fötterna, och det blodröda repet som noggrant hade bundit fast plasten nedanför huvudet, i midjan och vid anklarna.

Keyter hade sett pressfotografen på Otto du Plessis Drive som försökte ta bilder med sitt teleobjektiv. Det var därför han stod så bredbent, med händerna på höfterna, och gjorde sitt bästa för att se ut som en kriminalare med koll på läget. Han höll ett öga på videoteamet ända tills han belåtet konstaterade att de hade filmat ur alla tänkbara vinklar. ”Okej”, sa han. ”Det räcker så.” Sedan riktade han sig mot teknikerna: ”Skär loss honom.”

De två kriminalteknikerna valde ut lämpliga verktyg från sin utrustning, lyfte på avspärrningstejpen och satte sig på knä bredvid liket. Den ene av dem skar av repet. Den andre plockade upp det och lade ner det i en bevispåse.

Jamie Keyter duckade också under tejpen och gick fram till offret. ”Då rullar vi ut honom.”

Det tog nästan tio minuter – de var tvungna att vara väldigt försiktiga och plastskynket tycktes aldrig ta slut. Teknikerna vek ihop två meter i taget för att undvika att kontaminera några tekniska bevis.

Ordningspoliserna, videoteamet, de båda kriminalpoliserna, ambulansmännen – alla klev de nyfiket närmare.

Till slut var kroppen helt befriad från plasten. ”Han kan inte ha legat här så värst länge”, sa den ene teknikern, eftersom det bara syntes några få tecken på att kroppen hade börjat förruttna – hudtonen var något mörkare än normalt och på fötterna och i nacken fanns blålila likfläckar. I övrigt var hela kroppen täckt av sandkorn från topp till tå. En smal man av medellängd, tjockt mörkbrunt hår, klädd i svart T-shirt med texten Jag vägrar att ge mig in i ett ordkrig med någon som är obeväpnad i stora vita bokstäver, samt ett par blå jeans.

13

”Kanske en vecka på ett ungefär”, sa en av teknikerna. Han tyckte att ansiktet såg vagt bekant ut, men just då kunde han inte placera det. Han höll tillbaka impulsen att nämna något om saken.

Närmare än så kom man inte att identifiera Ernst Richter på brottsplatsen. ”Han har helt klart blivit strypt med något i varje fall”, sa den andre teknikern och pekade på det mörka bandet av missfärgningar som gick runt halsen. ”Uppenbarligen”, sa Jamie Keyter.

2.

Den här onsdagseftermiddagen rådde ett tyst medelklasslugn på Farmersfield Street, en gata med långa rader av vita och krämfärgade nybyggda hus med tegelpannor på taken och prydliga gräsmattor.

Morgonens storm hade lämnat efter sig ett spår av avbrutna grenar, kvistar och blad på gatan.

Griessel behövde inte leta efter adressen. Det räckte med att se grannarna som stod i små klungor på andra sidan gatan och armadan av polisbilar som hade parkerat intill varandra. Han stannade på trottoaren några meter därifrån. Hade ingen som helst lust att gå ut.

Det hade hänt något som störde den vanliga lunken i Edgemeads förortsliv, något som han visste skulle förvärra den depression som hade byggts upp inom honom under de senaste månaderna.

Minibussen från PCSI, Provincial Crime Scene Investigation, den kriminaltekniska elitenheten, var också där. Varför då? Och varför hade Hawks, det vill säga han och Vaughn, egentligen kallats dit?

Han tog ett djupt andetag och släppte långsamt greppet om ratten.

Motvilligt steg han ut ur bilen. Började gå mot huset.

En vit mur skymde sikten. Han var tvungen att gå runt den för att 14

komma fram till uppfarten där det stod en polis i uniform och höll vakt.

Huset var likadant som de flesta andra husen på gatan. Ännu fler uniformerade poliser stod en bit bort med böjda huvuden i en ring.

Polisassistenten satte upp handflatan. Bennie visade sin legi­ timation.

Ordningspolisen spärrade upp ögonen. ”Oj, kommissarie Griessel!

Kommissarie Cupido sa att du skulle vänta här. Jag ser till att han kommer hit på en gång …” ”Varför då?” frågade Bennie och gick runt mannen. ”Nej, snälla kommissarie Griessel.” Nervös. ”Jag fick en direkt order. Jag måste se till att han kommer hit först.” ”Gör det, då.” Han var irriterad. Inte alls på humör för Cupidos trams.

Med hög röst bad ordningspolisen sina uniformerade kollegor att hämta ”kommissarien från Hawks”. En av dem skyndade in i huset.

Griessel väntade otåligt.

Cupido kom ut med andan i halsen iförd sin protestklädsel – jeans, gul T-shirt och de orangegula gympaskorna som formligen stack i ögonen och som han så entusiastiskt hade lovordat inför Bennie dagen innan: ”Nike Air Pegasus Plus, pappie. Kostar nästan en tusenlapp i vanliga fall, men det var rea på Tekkie Town. Lika coola som de är sköna – och vilka färger sedan. Det känns som att gå på luft.

Inget ’arbete’ i fotarbete längre, så mycket kan jag säga dig. Men det bästa av allt är att de här dojorna kommer att gå major Kaleni på nerverna.”

Under den senaste veckan hade Vaughn protesterat å det grövsta mot den nya strikta klädkod som major Mbali Kaleni (han betonade med medveten ironi hennes titel varje gång han nämnde henne vid namn) hade infört. På ett gruppmöte i måndags sa Kaleni allvarligt: ”Om ni vill framstå som professionella måste ni se professionella ut.

Vi har ett ansvar inför allmänheten.” Och sedan hade hon sagt åt dem att bära slips, kostym och ”formella skor” – eller åtminstone 15

skjorta och kavaj. Det var droppen för Cupido som redan hade problem med att svälja utnämnandet av henne till chef. ”Så du tror att det är en tillfällighet att hon fick jobbet precis efter valet? Sällan, mannen. Det är för att hon är zulu, det handlar bara om raskvotering.

Allt är presidentens fel, den där jäkla Zuma. Både du och jag har mer erfarenhet än vad hon har, vi har jobbat längre inom kåren, vi kan mer. Och så går hon och blir befordrad.”

Griessel visste mycket väl var skon egentligen klämde. Cupido var rädd för att deras nya chef inte skulle köpa hans arroganta fasoner.

Mbali var samvetsgrann och konservativ. Det var mer än man kunde säga om Vaughn. Så Bennie hade förklarat att han tyckte att hon var helt rätt person för jobbet, med tanke på omständigheterna.

Det hjälpte förstås inte ett dugg.

Trots den färgstarka utstyrseln och sina flåsande andetag såg Cupido väldigt allvarlig ut när han väl dök upp. ”Det är bäst att du inte går in, Benna. Vi är klara här.” Griessel hörde att kollegans röst klingade falskt, den affärsmässiga tonen var helt klartett försök att dölja att han var upprörd. ”Jag körde väl inte hela vägen hit ut för att … Vad håller du på med, Vaughn? Vad är det som har hänt?” ”Lita på mig, Benna. Snälla. Det är klappat och klart. Nu drar vi.”

Cupido lade en beskyddande hand på Griessels axel.

Bennie kände hur han började tappa humöret. Vad var det för fel på Cupido? Han skakade av sig handen. ”Tänker du tala om vad det är som står på, eller måste jag gå in och kolla själv?” ”För en gångs skull – lita på mig, Benna. Bara den här gången.”

Han lät så förtvivlad att det bara förstärkte Bennies misstankar. ”Jissis”, sa Griessel och började gå mot ytterdörren. ”Det är Vollie”, sa Cupido.

Griessel hejdade sig mitt i steget. ”Vollie?” ”Ja. Vår egen Vollie. Vollie Fish. Och hans familj.”

Kriminalinspektör Tertius van Vollenhoven, som båda jobbade med på den tiden då länskriminalpolisen fortfarande existerade.Vollie, 16

som pratade med Namaqualand-dialekt och levererade talesätt från västkusten på sitt torra och sparsmakade vis när nätterna blev sena och moralen låg. Vollie Fish från Lamberts Bay, som åkte hem på helgerna och brukade ha med sig skaldjur till dem allihop på måndagen ihop med noggranna anvisningar om hur de skulle tillagas.

Sensmoralen löd: ”Att sabba en kräfta är ett allvarligt brott, ser ni.”

Deras före detta kollega hade – tack vare sitt oändliga tålamod och enormt hängivna arbete – satt dit två seriemördare i Cape Flats på fyra år. Efter det hade han slutat på roteln och begärt förflyttning till Bothasig-distriktet. Han sa att han hade gjort sitt, han ville ha ett lugnare liv, rädda sitt äktenskap, se sina barn växa upp. Men alla visste att det var efterdyningarna av de fruktansvärda utredningarna som spökade, alla dessa månader när han tvingades stå bredvid ytterligare ett lemlästat lik, med vetskapen om att det enda som kunde sätta stopp för de odjur som var skyldiga var ett rent lyckokast, oavsett hur hårt man än jobbade.

Griessel kände hur den hatiska känslan mot livets orättvisor och de ansvariga bakom brottet vällde upp inom honom. ”Rån?” ”Nej, Benna.” ”Vad är det som har hänt, Vaughn?”

Cupidos röst var inte mycket högre än en viskning. Han klarade inte av att se Griessel i ögonen. ”Vollie sköt dem i går kväll, sedan sköt han sig själv.” ”Vollie?” ”Ja, Benna.”

Han kom ihåg två gulliga tjejer i tidiga tonåren och Vollies fru, mullig, stark och förstående. Mercia, eller var det kanske Tersia ...

Han ville bara stöta ifrån sig tanken, han ville inte behöva se det framför sig – Vollie med en pistol, stående i sina barns sovrum. ”Herrejävlar, Vaughn”, sa han och märkte hur klaustrofobin tog strypgrepp på honom, det kändes som om han skulle kvävas. ”Jag vet.”

17

Griessel ville fortsätta prata på, försöka komma undan trycket i bröstet. ”Men varför? Vad var det som hände?”

Cupido pekade på ordningspoliserna vid dörren. ”I går hittade Bothasig-polisen en flicka ute på velden på andra sidan Richwood.

Det var nummer två – samma tillvägagångssätt som vid ett annat mord för en månad sen. Seriemord. Riktigt vidrigt, Benna. Sinnes­ sjuk jävel. Vollie var där.”

Griessel lade handen mot bakhuvudet och började foga ihop pusselbitarna. Han försökte få grepp om vad det var som egentligen hade hänt – alla demonerna som kom tillbaka för att sluka Vollie inifrån. ”Kom nu, Benna. Vi åker härifrån.”

Griessel stod kvar, som fastfrusen. Cupido kunde se hur kollegan blev alldeles askgrå i ansiktet. ”Benna, det är nog bäst om vi …” ”Vänta lite …” Han spände blicken i Cupido. ”Varför skickade Mbali hit oss?” ”Det var stationsbefälet på Bothasig-polisen som ville att hon skulle titta lite närmare på fallet. Han sa att han ville försäkra sig om att de inte missade någonting, med tanke på mediebevakningen …” ”Jaha.” Och sen: ”Och varför vill du att jag ska hålla mig härifrån, Vaughn?”

Cupido såg honom rakt i ögonen och knackade med pekfingret mot tinningen. ”För att du inte är helt återställd än, Benna. Jag bara vet det.”

Jamie Keyter och två kriminaltekniker hade gått igenom alla fickor i offrets kläder. De var tomma.

Keyter hade låtit flytta kroppen till en stor svart liksäck, dragit igen blixtlåset och ropat efter en bår. Kroppen bars upp till ambu­ lans­en på vägen. Teknikerna hade noggrant packat ner och märkt den svarta plasten och det röda repet. En av dem hämtade metall­ detektorn, tog på sig ett par hörlurar och gick sedan sakta runt i 18

cirklar kring fyndplatsen.

Den andre stod kvar med Jamie Keyter. Ingen annan befann sig inom hörhåll. ”Jag kan svära på att jag känner igenom honom”, sa teknikern. ”Klart du gör. Ni jobbar ju ihop”, sa Keyter och rynkade på näsan under sina mörka glasögon. ”Inte han. Offret.” ”Menar du att du känner honom?” ”Nej, inte känner. Känner till …” ”Menar du som en kändis?” ”Jag vet bara att jag har sett honom förut.” ”Ja, det har vi ju jävligt stor nytta av om du inte kommer ihåg var.

Tror du att han kan vara polis?”

Teknikern ångrade att han hade sagt något över huvud taget. ”Nej, jag … Jag kanske är helt fel ute. Han kanske bara påminner om någon som …”

Kriminalteknikern med metalldetektorn stannade. ”Jag har hittat något här”, sa han. Han stod ungefär tre meter ifrån fyndplatsen.

Kollegan hämtade en liten spade och kröp under den gula polistejpen. Först började han gräva med händerna för att luckra upp marken nedanför metalldetektorns mätare och skyfflade sedan försiktigt undan sanden. Till en början kunde han inte hitta något. ”Är du helt säker?” frågade han sin kollega. ”Det ligger definitivt något där nere.”

Fyrtio centimeter under ytan kände han plötsligt ett metall­ föremål. Han grävde med fingrarna för att få bort sanden. Sedan såg han vad det var. ”Jis, det är en mobiltelefon.”

Han reste sig och hämtade en pensel från sin utrustning, sedan böjde han sig framåt igen för att borsta bort sanden medan Jamie Keyter kallade tillbaka videoteamet. ”Det ser ut som en iPhone 5 …” sa kriminalteknikern. Han tryckte på en knapp på telefonen, men ingenting hände. ”Död som en sill.” Klockan var 15.07. Det var onsdagen den 17 december.

19