9789176810651

ölandsbron ligger som ett pärlband över sundet.

Hon glittrar som en vit svan, kröker och krumbuktar sig för de stora lastfartygen. Armeringen är nedsmulad till fint pulver, gränsen mellan fantasi och verklighet så tunn att man kan gå rakt igenom utan att märka. ​Bron vittrar som bitsocker. ​Segelbåtar skär upp jack i vågskvalpet. ​På sjuttiotalet när den byggdes var det någon som kom på att man kunde blanda cement med havsvatten. Därför är det byggnadsställningar och pråmar överallt, den här dagen, när jag kommer farande.​Försöka laga. Det som blev fel. ​Jag undrar om han tog livet av sig. Eller om han bara: ​Sådant som händer. ​Knyck på axeln, lättat skimmer. Medalj. ​Kamerablixt. ​Trettio år tar det att byta ut varenda pelare. Det är ungefär lika länge som jag har levt.

Arne sladdar in med pickupen. Säger inget. Han bara nickar och tar min väska, slänger in den i baksätet och tar på solglas7

ögonen igen. Visslar svagt mot framtänderna. ​Han kan härma alla småfåglar, Arne. ​Vi gungar över alvaret och min morbror frågar inte hur vintern har varit, får inte veta att jag fått gå med inneskor i blanka korridorer, och jag säger inget. Han blir så obstinat när man nämner det akademiska. Vi talar om harjakt i januari, att vara mol allena i månljus, snabba skuggor över snön och den där renheten man kan längta till en varm sommardag. Hur den gör att man blir alldeles stilla, liksom helt i sig själv. Och så det praktiska, om pickupflak och en hjullastare, min moppe som ska flyttas. ​Vi nämner band och luckor som inte är metaforer. ​Han svänger upp på raksträckan och nickar ut åt Österhorvan. Har precis varit och satt vårvete. Och haft för bråttom.

Vändtegarna är snea. ​– Då får man säga att man har haft en praktikant.

det är en sådan morgon då man vaknar av sig själv och inte minns något. Jag ringer Kalle men kommer bara till en automatisk telefonsvarare som säger att numret har upphört.

I köket på Hellas är det precis likadant som när jag lämnade ön, den dagen han dog. Stad i ljus skulle jag ha sjungit, jag minns att jag var stolt över det, att få sjunga på en begravning. Uppe på Hellasskåpet står Höganäskrusen som mamma alltid var så stolt över. Hon kom yr som ett aprilväder en afton och ostkupan som ingen använder men alla tycker är fin. Duvblå, porslinsfin. ​I vedspisen finns spår av otaliga misslyckade försök att göra upp eld. Svedda vedträn. Det ryker bara in när man försöker.

Jag rycker och drar. Det är något med spjället. Pappa svarar inte, men om det går fram färre signaler innan mobilsvaret slås på blir jag lugn. Då lever han. ​Röken blir blå, precis som allt annat inne i köket är blått.

Bordet, stolarna. Hellasblått. I en särskild nyans. ​ ​Jag lägger upp kursböckerna på bordet. Tunga, inbundna.

Schas är ljudet när jag vänder blad. Jag rör med armarna över bordet för att bläddra, skriva, kolla upp. ​Andas knappt.

9

Som när det är stilla i ett rum länge, blir jag livrädd av ett ljud: en gulnad papperslapp ramlar ned från väggen, svingar sig längs golvbrädorna, flyger och landar. Schas. ​Jag har sett den förut, listan har suttit där så länge att jag hade glömt att den fanns. ​ Lilla Evas Ordlista. leol ​solregn s. neutr. När det lyser som diamant i himlen ​soppekål s. obest. genus. En svart sörja av jord och brunnsvatten ​glimmerbitar Porslin och glaskross från Hellas vedbod ​gallhund s. utr. Ex. »Jag fryser som en gallhund« ​droppslott s. neutr. Grå sandslott där man droppar våt sand i​ klumpar ​sorgkant s. utr. Svart jord under naglarna ​kaffetänder s. utr. Vuxentänder jfr. mjölktänder Det är mammas handstil, sådan alla kvinnor i hennes generation har. Eller, ja, en del män också, men inte min pappa för han skriver som en kråka. ​Språket är små figurer man kan sortera och samla på, roliga etiketter att sätta på allt. Gnugga fast på en arm, en docka. ​En textremsa mellan mig och världen. ​Och jag läser långsamt. ​Solregn. ​Lakan viftande på ett streck. Prövar det igen, ett ord som smakar ljusgult som en linneduk från Stickans skåp, nypressad citronsaft.

10

–​ Solregn! Mamma, det är solregn! ​Tänk att äga ett ord, ett namn för något så vackert.

Solregn.​ Soppekål.

Mamma kommer och ser vad jag håller på med, siktar och vrider länge på objektivet. ​Uppsatsen handlar om stilfigurer på runstenar. Flammande röda krumelurer. Futhark. Glömda mödrars skumma grift.

Första uppgiften är en essä om språkets uppkomst. Jag gör lösa anteckningar och dricker näs-kaffe, som mamma brukade ha i kamerafilmburkar. Med snäpplock. Man fick mjölktänder och sedan ramlade de ut och det kom kaffetänder. Så trodde jag, ingen sa emot. ​Man fick tro som man ville för min mamma, hon tyckte det var roligast, bara fotade allt med sin långsamt blixtrande kamera.

Ute ligger regndropparna tysta och utflutna på däcket. I plankorna, konkava av fukt, vind, för lite impregnering, har det bildats avlånga pölar. De speglar himlen i remsor. ​Ljust gråblå vitslingrande efter-regnet-himmel. ​Uppsprickande vad-var-det-vi-sa-himmel. ​Aprilängel. ​Jag går ut och känner kylan från en regndroppe i pannan.

Sjömarken ligger utbredd som en filt. ​Mina händer darrar. ​Kalles sjöbod lyser vit som en första mjölktand därnere.

stickan möter mig på trappen i högklackat och tights.

Min mormor har alltid högklackat, det tycker hon är skönt för fötterna. Hennes skrynkliga hand är varm och len med grova korta naglar, räfflade som snäckskal. Den kniper om min för att hålla balans. Stickan är inte permanentad på ett tag och lockarna hänger. Det luktar parfym från förra seklet, små gröna glasflaskor med plugg och en annan mer kemisk doft av handtvål eller talk eller gamla trosskydd. ​Vi går in i köket och jag plockar ned en blå kopp från diskstället, tar med kaffepannan till bordet där hon sitter. Med sina korsord och dosetter och eviga blick ut på världen, genom grumliga rutor. Lutar armbågarna mot vaxduken. Blårutig.

Vitnött där hon sitter.​ – Så du är här igen? ​​Min mormor är magnifik när hon häller upp i koppen utan att darra på högerhanden, och skakar på huvudet. ​– Det är inte bra att bli ensammen. ​Jag tittar mot innertaket. Det låter där uppifrån. Ett fipplande. Arne har dragit fram fjärilssamlingen från sin ungdom.​ – Då blir du som henne därute, precis led.

12

​Mormor menar Hella, som hade ett hus på malmen nere i sjömarken, på ofri grund. Stugan ligger längst ut mot havet, där ingen ville bo. Den kallas Hellas, efter henne. När vi fick ärva marken det står på skrev mamma ett brev till Hella på ålderdomshemmet. Frågade om vi kunde använda stugan som stod övergiven. Hon svarade på ett blankt kort med poststämpel från fastlandet: ​Ta skiten, jag vill aldrig mer ha å göra med bybo. ​​/ H. –​ Hon var så eländig förstår du, ägde knappt en famn jord. Bara det där hemska rucklet. ​– Som vi fick ärva? ​– För fritidssyfte. Där kan du inte bo. ​Kaffet droppar i bryggaren. Det bränns och fräser till, sedan tyst igen. Bakom kökssoffan sticker en gevärspipa upp. ​– Eva, nu sköter du studierna. Och dem du håller av. ​Stickan tar på läppstift, Shantung. Korall, med sprucken hylsa. Arne märker kikarsikten med rödfärgen, hon får gå ut och hämta dem i vapenskåpet. ​Som en patrona sitter hon i sin gröna karmstol och ser allt, vet allt. Svarar i telefon, bevarar minnen. ​– Det blev bara rabalder med dina konstnärliga utsvävningar. Det var ingenting för dig.​ ​Hon ser nästan triumferande ut. ​– Du var så sjavig och oberäknelig sist, utan bostad och ingen försörjning. Och bräcklig, som en sprödbakad dröm. Men en riktig utbildning.

13

​ on ställer ned koppen med båda händer, försiktigt.

H ​– Det hade jag önskat mig. ​Jag sitter tyst, låter henne bläddra i sina biblioteksböcker och välja ut vilken hon ska ta sig an först. Ulysses ligger överst i högen. Det är biblioteket i Borgholm som väljer ut. Kvinnliga biografier önskar hon sig, och så kommer de med den där. ​– Han är så lustig. ​– Men du tar dig ändå igenom hela? ​– Det är klart. ​Hon baxar ned Ulysses i knät. ​– Jag förstår mig inte på honom, säger hon och sjunker in i strömmen av medvetande. ​Klockan tickar, vävtapeten spricker sakta och mönstret i vaxduken går att följa med fingertoppen, resterna av Ölandslimpa petar jag i mig en efter en. Hunden kommer tassande men fnyser när jag bara ger smulor. ​– De där planerna på att bli poet, säger Stickan och lyfter blicken. Jag tror inte du har det som krävs. ​– Vad menar du? ​– Det är inte alla som klarar av det, se här. ​Hon pekar ned i boken. ​– En olycklig männska som driver runt och bara tänker.

Aldrig får något ur händerna. ​– Det är en klassiker. ​– Det får det gärna vara. ​– De flesta skriver nog för sin egen skull. ​– Min kusin Kalle här blev bara olycklig av sina dikter. Det blev aldrig någon hel människa av honom, egentligen. ​– Var Kalle olycklig?

14

​Jag har hans stålnyckel i fickan, klumpig och kall. Jag har fått den, men inte använt den. ​– Han var så ängslig, förstår du. Och såg saker i de värsta skoven. Men det gick inte att få honom att äta tabletter för det, han var så envis … ​Hon tittar på mig. ​– … och ensam.​​ ​​Stickan drar fram en kakburk som står på kylen bland ättiksflaskor och Vim. Bläddrar i en bunt utklippta remsor. ​– Nästan hela arvet gick till en fond för ensamma mödrar, har du hört så dumt? ​Dödsannonsen. ​Ditt piano ljuder än. ​Jag tar remsan, ett helt liv som tar slut där i en tunn papperslapp, stryker mot kinden och ger tillbaka till Stickan. Hon buntar varsamt ihop med de andra, lägger gummiband om. ​​– Inte ens skrivböckerna han höll så högt har han haft vett att lämna efter sig. Inte för att Kalle hade mycket till liv att återge, men ändå. ​Hon stänger kakburken, det luktar transfett och trycksvärta. Kvar på vaxduken ligger en gulnad lapp. ​1936. Ölandsbladet. ​– Vad är det där? frågar jag. ​Hon nyper åt sig dödsannonsen. I namnlös sorg. ​Har gått ifrån oss i namnlös sorg, stod det. Och så Stickans riktiga namn. Älskade lilla pappa.

Jag väger mina ord på silvervåg mellan tunga och gom. Hon har aldrig berättat men jag vet ändå, så som man vet saker om varann i en familj. Ett ljud som viskar mellan revbenen, sjunger ut i skelettet, en smärta som vrider hårdare och hårdare om livet.

15

Skörhet, sprickor i verkligheten som bara kan fästas samman med långa lugna lögner. ​ ​– Det kommer en tid i varje människas liv då hon måste välja om hon ska vara sann eller normal, säger Stickan. ​Och det är ingen filosofisk tanke, det är en hård rak Stickansanning som svider för hennes ansikte är hårt som polerad kalksten när hon lämnar den i tomrummet mellan oss. ​​– Han hade ett känsligt psyke som inte lämpade sig för jordbruk. ​​Plötsligt står Arne i köksdörren. ​​– Men det kunde användas för att fylla estetiska syften, för vissa samhällsklasser. ​​– Han var olycklig, säger Stickan. Och lite fåfäng. ​– Utifrån en normal människas idé om välbefinnande, jo, där en viss förutsägbarhet är grunden. ​​Arnes steg knarrar över köksgolvet, han värmer förmiddagens kaffe i en liten kastrull.​ ​​– Vad gör du här? ​​– Jag ska skriva om öländska runstenar. ​​– Specifikt vad? ​​– Olika typer av syntax. ​​– Å hu, säger Stickan. ​​– Det akademiska och konstnärliga är lyxföreteelser som uppstår när basbehoven är vida tillfredsställda, säger Arne.

Människor som lever på andra och förblir barn livet igenom. ​​Han tar en kanelgiffel och delar med bordskniven. ​​– Fast, det där håller jag absolut inte med om, säger jag. ​​– Nähä. ​​Han slukar sin giffel och skruvar upp lokaflaskan, det luktar 16

kolsyra, går ut i salen och pratar vidare. ​– En annan som hade det där draget, ropar han och kommer in med ett släktfotografi och pekar på en man i bleka färger, lentuschad. ​Ögon som liknar mina. Koxarögon, sådana som irrar, stirrar, ska se och förstå och somnar utmattade under ögonlocken sedan. ​Stickans pappa är det. I en hel samling människor framför trappen. Inramat porträtt av familjen och tjänstefolket, i kläder som man ansträngt sig för, inte att kunna köpa, men laga och sy. Noggranna sömmar, mönsterstygn. I foder, hällor, knapphål och kragband. ​Flickan på gräset har skinnskor med knapp och sulor. ​Eyvind har kängor med halmrester och knutna snören. ​Hon är suddig, men yllesockor och knäppkängor har hon. ​Knäppkängor. ​Bruna. En så varm dag. Hästarna stampar. ​Händerna slingrar sig runt kroppen, slingerväxter. Vita blommor, vigselring och knogar som tänjs ut. ​Eyvind gömmer sina. Han har blod på dem. Det vet han inte än. Händerna vet bara. Att de ska begå något oförlåtligt. ​Stickan är vit i ansiktet. Hon tittar på sin son. ​– Men han byggde ändå upp gården. ​Han ställer ned tavlan försiktigt. ​– Innan han gick bort hastigt. ​Vi tittar på när Arne häller frosties i ett fat med mjölk, pratar för sig själv mellan tuggorna. J​ ag väntar på att han ska gå ut. ​– Tänk hur olycklig du var i fjol, säger hon utan att bry sig om honom. ​S edan kikar hon på Arne, som fortfarande småfnissar.

17

Sänker rösten: ​– Det finns medicin för det. ​– Jag vet.​ ​– Tyckte de inte att du skulle äta medicin? ​– Jag vill inte. ​– Men sjungandet har du väl slutat med? ​– Ja. ​Det går en ilning av ljus genom kroppen. Jag gör soppekål!

Kanske mormor minns det, hon minns så mycket. Hon nästan är minne. ​– Har du kvar korten mamma tog? frågar jag. ​– Vi ska se. ​Hon går ut i salen med släktfotografiet. Kommer tillbaka med en hög bilder, långsamma steg över mattan. ​– Här har du lite av varje. ​Blädderbunt, ett liv i ögonblicksbilder. Vårdslöst valda. ​– Se, så söt du var här. ​Mormor pekar på en femåring i lugg. Glugg. Jag drar ut en annan ur högen, en ful grimas. Omelett, plätt. Ettans skolfoto. ​– Titta på den här! ​– Är det du? säger hon. Det kan jag inte se. ​Hon petar ned glasögonen på nästippen. ​– Nä. ​Skjuter tillbaks med hela handen. ​Jag minns fortfarande reaktionen som uteblev, jag blev inte så bra, det är sådant som händer. Och nästa årskurs ler jag igen. Året efter har jag blåtira. Jag har sprungit in i en vägg. Det minns Stickan. ​– Å hu, så synd det var om dig.

18

​– Mm. ​– Att se ut så på bild. ​Jag samlar ihop allt till en ohanterlig bunt. ​– Men de korten mamma tog? Var tog de vägen? ​Hon återvänder till sin ordfläta, darriga versaler i tomma rutor. Soppekål. Jag står med en gul plasthink på bilden. Alldeles svartprickig av jord. Känner järnsmaken mot tungan. Pinnen i handen som rör och rör. Barntorso, mjuk som snö. Glänsande och rödflammig. Aldrig vilja gå till sängs. Det är en stillbild, eller ett minne. ​Jag ritar ett spår i sockret på duken. ​– Diktar du? ​– Nä, jag bara kladdar. ​– Jaså. ​Hon tittar upp. ​– Du kan ta bort bilderna, säger jag. Jag vill inte se mer. ​– Men det där var väl en söt flicka, säger hon och pekar på en bild från mellanstadiet. ​Farfarströja med tryckta blommor, från Åhléns. Jag har sidbena och ler försiktigt. Det är innan Jossan får mig att tro att jag är oövervinnerlig. En jägarinna. Som ska ta över världen (med omnejd). Meja ned med stilettklackar. Varför skulle jag vilja meja ned världen? Jag som var lycklig en stund med spade och hink och jord och vatten. Stod och rörde Soppekål och ville aldrig gå in. ​Varför! Och ett skott går av. Det är Arne som skjuter kajor. ​För att jag ärvt det. Ett tryck mot axlarna, tyngd i benen.

Ett mörker, som sitter som berget. Som granit, eller grafit. Går kanske att göra ritstift av eller, på sin höjd, ögonskugga. Jag suddar ut teckningen med tummen. Det blir svart och suddigt.

19

–​ Blev det inte bra? säger Stickan. ​– Nä, säger jag. Det blev inte bra. ​Jag frågar Stickan om soppekål. Hon minns inget. Men hon minns precis hur jag var som barn, säger hon. Och det var inget konstigt. ​– Du var så duktig, så duktig. ​Jag känner blodet bli varmt och oregerligt, skakar på mig men inget hjälper. Hon går ut i salongen med högen av bilder och jag håller i stolen. Hennes långsamma steg över mattan, genom långsmala hallen. ​– Du var så duktig, förstår du. ​Hon lyser i hela ansiktet. ​– Du gjorde alltid som man sa till dig. Ingen hade problem med dig vad jag minns. Sedan vet jag inte vad som for i dig, det måste varit dåligt umgänge. Du var så känslig förstår du, en sådan som gör vad andra tycker utan att protestera. ​Jag tar en blomma från fönsterkarmen och vägen i handen.

Jag har aldrig slagit sönder något, inte av glas, inte porslin.

Hon ler med smala läppar. ​– Du kunde bli arg förstås, men då gick du undan. Du kunde vara borta långa stunder utan att föra oväsen. Och så hittade man dig bakom soffan eller i en garderob. ​Jag tittar på henne. ​– Gud vet vad du höll på med för sla? ​Jag ställer ned kaktusen igen. Blek och gulnad, som om den inte fått vatten på flera år. ​– Var det ingen som frågade? ​– Nej, sen kom du tillbaks och var så glad. ​– Var det ingen som undrade vad jag gjorde, frågar jag igen 20

och sticker mig på kaktusen för att få något att höja rösten åt. ​Hon rynkar ögonbrynen och tittar på mig, som om jag just varit oförskämd. Kommit med orimliga anspråk. ​Hon kisar. Rycker till med axeln. ​– Nej. ​Jag förstår inte vad du pratar om, säger minen hon visar upp, den säger att jag inte har någon som helst rim och reson. ​– Du som var så duktig, Eva. Och jämt glad! Bakade kakor åt oss här hemma och kunde skilja gulan och vitan utan att spilla en dropp. ​Jag vill inte vara elak mot mormor, backar ut köksvägen, snubblar ned för den rangliga trätrappan och tar två tre springsteg innan jag når runt knuten och då bara väser jag, som att lungorna kippar efter luft, vidgas och töms, som en bälg, och rösten ropar. Det är inte min röst. Det är någon som är utom sig.

– Välkommen till Öland, säger Stickan när hon vinkar av mig på kvällen. ​Vi står på trappen, den stora kalkstenstrappan med spricka i översta stenen. För att Stickans pappa snubblade när de skulle lägga dit den för hundra år sedan, minst. Han gör det inte, men jag tänker mig att han står bredvid henne och vinkar, till mig, sitt barnbarnsbarn. Han har ett ansikte, svartvitt, men nästan inga historier. Bara den att man inte pratar om honom. ​Jag går långsamt hemåt och nynnar hela vägen, tänker att det är något särskilt med att den här sången kommer nu och vill göra anspråk på att höras. En lång skugga breder ut sig i kvällssolen. Jag bestämmer mig för att döpa den enkla melodin, som ingen ändå kommer minnas sedan, till Ölandssången.