1
det finns en fantastisk del av England som kallas The Donheads. Det är ett virrvarr av byar som är löst sammanbundna av vindlande vägar och uppkallade efter helgon. Där finns Donhead St Mary, Donhead St Andrew, Donhead St James och, bland många andra, Donhead St Ague. Den här anhopningen av helgon förvånar ibland nykomlingar som inte är religiösa och inte kopplar dem till namnen på bykyrkor. En del gör det, för de gamla släkterna här har en stark dragning åt det romersk-katolska. Detta var riddarland. Utbölingar kallar emellertid The Donheads för »Thomas Hardyland« och så beskrivs det av mäklarna som säljer de fattigas gamla stugor till de rika. Men det är inte helt sanningsenligt, för Hardy bodde snarare mer åt sydväst. Den ende poet som uppmärksammats för att ha besökt The Donheads verkar ha varit Samuel Taylor Coleridge, som kom för att hälsa på en bokälskande höjdare i området, men bara stannade en natt. Kanske berodde det på fukten. Byn som heter Ague verkar inte vara kopplad till något helgon och namnet tros vara ett lokalt bronsåldersskämt. Trots detta är det den mest åtråvärda av alla byarna, den vackraste och de11
finitivt den mest isolerade, belägen djupt in i kilometervis av tät skog och med mängder av blommor längs vägarna. Alla de små bondgårdarna är försvunna, liksom de myllrande bysamhällena. Vägarna är för smala för dagens moderna jordbruksmaskiner som dundrar fram över de öppnare markerna. Under helgerna kommer de rika rullande ner från London i jättelika bilar fulla av proviant, köpt på bondemarknader i storstaden. Dessa människor skaffar sig sällan vänner i området, såvida de inte har kopplingar till de stora egendomar som fortfarande ligger tysta i sina parker, fortfarande har en butler och numera ägs av vanligtvis frånvarande kändisar. Det råder stor brist på bullriga ungdomar. Detta gör platsen attraktiv för de pensionerade högutbildade som hade vett att köpa fastigheter för många år sedan. Deras barn försöker att inte visa sin nervositet över att ålderdomen kommer att medföra att de gamla sätts på hem och att skattemyndigheten sätter klorna i deras hus. I Donhead St Ague finns en knagglig backe – för lantlig för att kallas uppfart – till vänster om byns kulle. Nästan genast delar den sig i två grenar, en åt vänster, en åt höger, en neråt, en uppåt. I slutet av den vänstra, neråtsluttande vägen står sir Edward Feathers (QC, pensionerad) förnämligt moderniserade gamla mangårdsbyggnad, där han bott i fridfullhet i många år. Hans hustru Elisabeth – Betty – dog medan hon planterade tulpaner mot en gammal röd mur. Huset ligger lågt, bortvänt från byn, riktat mot horisontens kalklinje och en uråldrig trädcirkel på en höjd. Den högra vägen svänger brant uppåt åt andra hållet och försvinner in bland tallarna. Runt hörnet, högt ovanför det, finns en plan med gult grus och ett hus av oxblodsfärgat 12
tegel; bortsett från ett hinder delar huset samma förtjusande utsikt som Eddie Feathers hus nedanför. Hindret är Feathers stora stenskorsten, som ser ut att vara äldre än själva huset och har en stjärna i områdets lista över sevärdheter. Kanske var huset en gång i tiden bageri. Folket i det fula huset ovanför måste kika runt skorstenen för att se solnedgången. Det har emellertid bott samma gamla släkt i oxblodshuset i åratal, och de är godmodiga. Huset har blivit ett slags undantagsstuga för äldre medlemmar av en bondfamilj som inte beblandar sig med andra, och för övrigt betraktar bönder sällan solnedgången. De har aldrig klagat. Men så en dag är de borta. Skåpbilar och vanliga bilar och »familjemedlemmar« för bort dem allihop och låter Eddie Feathers njuta av utsikten alldeles själv. Han är ganska förnärmad över att ingen av dem kom för att säga adjö, fastän han i mer än tjugo år aldrig har gjort mer än nickat åt dem om de råkats på vägen. Han undrar vilka som ska bli hans nya grannar. Men inte alltför mycket. Byn undrar också. Någon har sett det gräsliga huset utannonserat till försäljning i Country Life för en häpnadsväckande summa, fotografiet fick det att se ut som ett sagoslott med torn. Och ingen skorsten så långt ögat nådde. Men ingen kommer för att titta på det på ett tag. Nere vid vägen sätter en mäklarfirma från London upp en snygg skylt som förargar Eddie Feathers, inte bara på grund av det vulgära i att vara tvungen att annonsera ut ett hus i The Donheads, och särskilt i St Ague, utan också därför att någon skulle kunna tro att det gäller hans.
13
Veckor och månader gick. Den högra uppfarten blev övervuxen av ogräs. Någon sa att de sett något märkligt pågå där tidigt en morgon. En dvärg stod på vägen. Men inget om någon nykomling. »En dvärg?« »Ja, det var vad tidningsbudet sa. Han stoppade sir Edwards tidning i det där avloppsröret. Klockan sju på morgonen. Fast han är ju inte riktigt sig lik.« (Tidningsbudet var sjuttio.) »Det finns inga dvärgar numera. De har kommit på ett sätt att sätta stopp för det.« »Men det var en dvärg«, sa brevbäraren. »Med en stor hatt.«
2
mer än ett halvt århundrade tidigare, när kor fortfarande promenerade på stigarna i The Donheads och kycklingar slog sig ner mitt på vägen och det fanns smeder och lanthandeln var universums medelpunkt och de flesta människor aldrig hade varit längre bort än i Shaftesbury, såvida de inte varit inkallade under kriget, stod en ung engelsk flicka i rummet på ett and raklassens hotell i Hongkong och höll ett brev mot ansiktet. »Åh«, sa hon. »Ja.« »Åh, ja«, sa hon till brevet. »Åh, ja, det tycker jag!« Hennes ansikte var ett enda stort leende. Och ungefär i samma ögonblick, även om det naturligtvis var föregående dag i Östern, satt ett ovanligt par på Londons flotta nya flygplats (som nu heter Heathrow) i England (som nu mystiskt nog heter United Kingdom) och väntade på en flight till Hongkong. En av männen, i närheten av sina bästa år, vilket innebär att han var strax över trettio, var engelsk och mycket lång, och var klädd i en aningen omodern skräddarsydd kostym och skor köpta i Piccadilly (St James’s Street). Han var en man utan särskilda kännetecken och om han hade burit hatt kunde 15
man ha trott att man sett ett spöke. Man kunde ha trott att han var född i ett tidigare England. Hans sällskap var en kinesisk dvärg. Det var i alla fall så han beskrevs av juristerna i det engelska advokatsamfundet. Den långe mannen var advokat; en yngre medlem av Inner Temple och redan omtalad med respekt. Dvärgen var stadsjurist med internationellt rykte, kines bara till namnet. Han föredrog att kallas hakka, vilket var en uråldrig rödbrun stam orientaliska zigenare. Han behandlades med ännu större respekt än advokaten – som naturligtvis var Edward Feathers, inom kort känd som »Gamle Filth« (Filth är en akronym för Failed in London Try Hong Kong) – för att han hade en guldgruva av rättstvister att tillgå över hela världen där engelsk lag tillämpades. Dvärgen hade ett öga för vinnare. Hans namn var Albert Loss. Egentligen var det Albert Ross, men R:et var svårt för honom att uttala i hans i övrigt felfria engelska. Detta irriterade honom, för »Jag heter Loss« uppmuntrade inte några klienter. Han hävdade att han gått på Eton, men till och med för Feathers var hans ursprung oklart. Han knöt namnet Ross så nära som möjligt till skotsk adel och antydde saker om Glamis och hjortjakt i dalgångarna. Ibland kallades han jovialiskt för »Albatross«, därav också »Coleridge« och »Den gamle sjömannen«, på vilket han svarade med att lägga huvudet på sned. Han var hopplöst fåfäng. För Eddie Feathers hade han varit en underbar, om än bister, vän sedan sexton års ålder. Nedanför midjan, nu dold av bordet i flygplatsens förstaklasslounge där han satt och lade patiens, försvann Ross kraftfulla överkropp ner i ett par klena små ben och klossfötter i orto 16
pediska sandaler från Dr Scholl’s. Benen tydde på en olycklig förlossning och en skranglig uppväxt. Ingen fick någonsin reda på om detta var sant. Precis som en kung eller prins bar han ingen klocka. Eddie Feathers hade under kriget, när bomberna föll runt omkring dem på en kaj i Ceylon och Ross hade bestämt sig för att fly, gett Ross en klocka, sin dyrbaraste ägodel. Den hade tillhört Eddies far. Klockan hade, naturligtvis, försvunnit för länge sedan, förmodligen utbytt mot mat, men den glömdes inte bort och ersattes aldrig. På Ross huvud satt idag och alla dagar en brun Trilbyhatt i storlek 10, också den från St James’s Street. Vid de båda männens fötter stod två läderportföljer, märkta i guld med Eddie Feathers initialer. Det var den sortens bagage som skulle åldras tillsammans med ägaren när han blev Queen’s Counsel, domare, domare i Högsta domstolen, kanske Lord of Appeal in Ordinary, kanske till och med Queen’s Remembrancer, och möjligen Gud. Feathers skulle göra sig förtjänt av sin framgång. Han var en genomgod, trevlig människa, flitig och begåvad. Han hade vuxit upp ensam, älskad endast av tjänare i Malaya. Han hade blivit ett Imperiebarn, placerad (med katastrofala följder) i fosterhem i Wales. Han hade flyttats till en internatskola, hade förlorat vänner i Slaget om Storbritannien, och en av dem hade betytt mer för honom än någon släkting och honom pratade han aldrig om. Han evakuerades till Östern och träffade Ross ombord på ett läckande fartyg och därefter hade han förlorat honom igen. Eddie återvände till England utan ett öre på fickan och sjuk, och efter att under en dyster tid ha studerat juridik 17
i Oxford och suttit undersysselsatt i en korridor på ett iskallt dickenskt advokatkontor i Lincoln’s Inn (The Temple hade bombats till grus) sveptes han plötsligt mot ära i och med att Ross – som numera var advokat och bar med sig orientaliska rättsfall en masse, en säck med förtrollat guld – dök upp igen. Under Ross ledning började Eddie specialisera sig på bombskadeanspråk, därefter på allmänna byggnadstvister. Nästan omgående hade Ross honom flygande runt jorden i snygga ko stymer, på väg att bli byggnadsindustrins tsar (som det heter numera). I Fjärran Östern inleddes skyskrapeboomen. Och nu, under de magra Atlee-åren efter kriget, diskuterades Eddie över middagar på The Inns of Court av sina kollegor, mumsande på valstek. De flesta av dem hade inte mycket annat att sysselsätta sig med. Rättsprocesser under det tidiga 1950-talet var lika sällsynta som självmord under krig. Men det förekom ingen omfattande avundsjuka. Fastighetsrätt är inte lika glamoröst som förtal och ärekränkning eller våldsbrott. Det förmodas vara en enkel match, till skillnad från sjö- och transporträtt. Det ligger rent av i närheten av teknik, som alltid föraktats i England. Det hänvisas ofta till VAområdet. Var det därför han kallades Filth? Nej – det var inte därför. Filth var en helt och hållet ömsint pseudonym. Eddie, eller Filth, som ständigt såg ut som om han klivit ut ur duschen på ett femstjärnigt hotell, var oklanderlig till kropp och själ. Ja, i alla fall nästan. Folk kom överens med honom, men alltid på avstånd, förstås, på det engelska sättet. Eftersom han inte var avundsjuk framkallade han ingen avundsjuka hos andra. Kvinnor … Åh, kvinnor. Jo, kvinnor fascinerades av honom. Det fanns 18
inget dekadent över honom. Han var inte sexuellt oattraktiv. Hans ögon glittrade. Men ingen lyckades göra några framsteg. Han hade inga förvecklingar för närvarande och det fanns ingen som kunde höra honom prata i sömnen på hans barndoms passionerade malajiska. Hans minne var lika mystiskt och privat som någon annans. Det enda han visste var att hans kompetens och hans lycka var som störst i Fjärran Österns solsken och monsunregnens brak och skrammel, i suget och malandet och vrålet från heta vågor mot vita stränder. Det var i Östern som han vann de flesta av sina mål. Det enda hotet mot honom var en engelsk advokat, aningen yngre och fullkomligt annorlunda: en man som inte pratade något annat språk än engelska, hade en ingenjörsexamen och något slags juridikexamen från ett yrkesinriktat college i Middlesbrough som ofta kallades »kvällsskola«, och som var framfusig, ful, omöjlig att hejda och obändigt munter på ett sätt som mängder av kvinnor och många män fann oemotståndligt. Hans namn var Terry Veneering. Terry Veneering skulle stå på andra sidan i det mål som Edward Feathers just skulle ta sig an i Hongkong. Han befann sig emellertid på ett annat plan, eller så var han kanske redan i Hongkong, för han hade en kinesisk hustru. Eddie var på väg att bli expert på att glömma sin avskydda rival och koncentrerade sig nu i flygplatsloungen på sitt biträde Ross, som kastade en kortlek från hand till hand, kuperade, delade, och då och då slängde spelkorten i en båge genom luften och elegant fångade dem på vägen ner. Ross orsakade en vindpust. 19
»Jag önskar att du inte höll på så där«, sa Filth. »Folk börjar bli irriterade.« »Det beror på att knappt någon av dem kan«, sa Ross. »Det är en gåva.« »Du höll på med kort första gången jag träffade dig. Varför kan du inte börja sticka?« »Ingen efterfrågan på ylleplagg i Hongkong. Hitta damen.« »Jag vill inte hitta den jäkla damen. Var är det där förbannade planet? Är det något fel på det? De säger ingenting.« »Det borde inte vara något fel. Det är den allra senaste modellen. Med stora fyrkantiga fönster.« »Utmärkt. Fast det verkar inte fungera. De gamla var bättre förra året. De knallade på. Lösa skruvar. Män med oljekannor som lyfte upp mattorna. Och vi kom alltid fram.« »De kallar på oss«, sa Ross. Han rafsade ihop korten till en bunt, stoppade bunten i en påse och med något slags zigensk fingerfärdighet tog han upp båda portföljerna och dunsade bort mot hissarna. Ovanifrån såg han ut som en vandrande hatt. Filth skred bakom med sin käpp och Daily Telegraph. Vid trappan upp till planet tog Ross, som sig bör, ett steg bakåt så att advokaten kunde passera och Filth bugades ombord och visades automatiskt åt vänster till första klass. Ross, som linkade bakom i sina Dr Scholl’s-sandaler, ombads att ställa ner handbagaget och visa sitt stolsnummer. Men det var Ross som såg till att väskorna tryggt stuvades undan, bytte deras sittplatser mot sådana som gav plats åt Filths långa ben, planet var som vanligt halvtomt, och det var Ross som beordrade att Filths kavaj skulle hängas på en galge i en 20
garderob, som avböjde att ta av sig hatten och som krävde omedelbar påfyllning av gratischampagnen. De lutade sig båda två bakåt och såg hur England galopperade undan, och sedan kom den utsökta svängen uppåt genom den grå himlen mot solskenet där ovan. »Den här champagnen är medioker«, sa Ross. »Jag har druckit bättre i Puerto Rico.« »Det kommer att bli en god middag«, sa Filth. »Och utmärkt vin. Hur ska du ha det med hatten?« Ross tog av den med båda händerna och lade den på bordet. En flygvärdinna strök omkring. »Ska jag ta den där åt er, sir?« »Nej. Jag behåller den här hos mig.« Efter en stund lade han den vid sina fötter. Middagsvagnen, med dess glittrande lammsadel, rullades till mitten av kabinen. Silverbestick – riktigt silver, noterade Ross och vände på gafflarna för att bekräfta att det fanns en stämpel – lades på stärkta brickservetter. En förskärare blänkte midskepps. Côtes-du-Rhône dök upp. »Minns du Breath o’Dunoon, Albatross?« sa Filth. »Minns du puddingen du lagade med svarta skalbaggar istället för vinbär?« Ross funderade. »Jag minns maskinbefälet. Han sa att han skulle spöa mig i cribbage. Han ville spöa mig. Jag slog honom.« »Det var ett under att vi inte blev torpederade.« »Jag trodde vi blev torpederade. Men å andra sidan, jag har torpederats så ofta …« »Tack, tack«, vrålade Filth i riktning mot det stekta lam21
met. Han var benägen att vråla när han blev känslomässigt störd – det var en sista rest av den fruktansvärda stamningen i hans walesiska barndom. »Börja inte med torpeder nu.« »Exempelvis«, sa Ross, »i Timorsjön. Jag blev skeppsbruten …« Men så anlände grönsaker och gelé på röda vinbär och de mumsade, filosoferande över ditten och datten, och Ross hade sin kraftiga haka några centimeter ovanför tallriken. »Du åt trettiosex bananer«, sa han. »På stranden i Freetown. Du var bedrövlig.« »Det var små bananer. Det här lammet är utsökt.« »Och det kommer att bli ännu bättre när vi har bytt plan i Delhi. Åter till ätpinnar och det sanna köket.« Efter att brickdukarna dragits bort och de var klara med kaffet dåsade de. Filth sa att han måste börja ägna sig åt sina handlingar. »Nej – jag fiskar upp dem själv. Ta hand om din hatt, du. Vad har du i den? Opium?« Ross ignorerade honom. Varma handdukar kom, den rosa tejpen runt pappersbuntarna lossades, utskrifterna breddes ut och Ross somnade. Vad han snarkar, tänkte Filth. Jag minns det från gamla Dunoon. Och så började han jobba med sin bläckpenna och ett kollegieblock och var snart döv och blind för allt annat. Himlen som omslöt dem gjorde fönstren svarta. Nedanför fläckades osynliga bergskedjor av ljusprickar som liknade stjärnorna runt om och ovanför dem. Inom kort förvandlades stolarna till sängar – inte Filths, han jobbade på – och filtar och varma strumpor delades ut. Redan natt. 22
»Konjak, sir? En sängfösare?« »Varför inte«, sa Filth, samlade ihop pappren, tog av sin kashmirpullover och tog på sig en från Marks & Spencer’s. En flygvärdinna kom och hjälpte honom av med skorna. Jag har sällan känt mig så lycklig, tänkte han, smuttade på konjaken, slöt ögonen och väntade på sömnen. Jag undrar om jag ska berätta varför för Albatrossen? Nej. Bättre att vänta till efter Delhi. Men så: Varför inte? Jag är skyldig honom så mycket. Troligen den bästa människa jag mött. Mycket lojal. Min räddare. Jag har haft andra räddare, men detta verkar vara den bestående. Han betraktade dvärgens märkliga sovande ansikte och Ross öppnade ögonen. »Coleridge?« Albert Ross såg förvånad ut. »Coleridge, jag har en sak att säga dig.« Omedelbart började spelkorten flyga. Ross blandade och delade ut dem. »Kan du stoppa undan de där förbannade sakerna?« »Ska jag förstå det som att det kommer att ske något slags avslöjande?« sa Ross och lade ner korten försiktigt. »Ja.« »Mycket bättre att hitta damen«, sa Ross och började dela igen. »Jag har hittat damen, Coleridge. Jag har hittat henne.« Det blev tyst; endast flygplanets spinnande. Tystnaden varade till Delhi och under hela uppehållet, vandrandet i förstaklassloungens marmor, inhandlandet av pryd23
nadssaker i butikerna – Ross köpte ett skrin med blå fjärilar – och bordandet av Air India. De målade flickorna i cheongsam-dräkter svävade förbi. Det sista lyftet mot Hongkong. »Jaha«, sa Ross. »Du tänker gifta dig. Det är verkligen ett avslöjande, men oväsentligt när det kommer till ditt yrke. Vänta tills du har gjort det lika många gånger som jag.« Filth såg besvärad ut. »Det har du aldrig berättat något om för mig, Albert.« »Jag anser att det är mina privata angelägenheter. Vem är hon?« »Hon kommer att vara i Hongkong när vi kommer dit. Väntar. Idag.« »Är hon kinesiska?« »Nej. Nej, en skotsk kvinna. Men född i Tiensin. Jag träffade henne – ja, jag har träffat henne från och till i ungefär ett år. Varje gång vi reser till Östern. Under första fallet du ordnade åt mig. I Singapore.« »Så det är mitt fel, alltså?« »Ja. Naturligtvis. Det gläder mig att säga det. Jag hoppas att du vill vara best man på mitt bröllop. Utan den där hatten.« »Hennes namn?« »Hon heter Elisabeth Macintosh. Betty. Hon är en bra sort. Mycket attraktiv.« »En bra sort!« Spelkorten flög igen. »En bra sort?« Han vickade fram och tillbaka på sitt omfångsrika huvud. »Hon har faktiskt inte tackat ja än«, sa Filth. »Jag har precis friat. I ett brev från advokatbyrån till hennes hotell märkt ›I avvaktan på ankomst‹. Hon är på genomresa med en vän. De 24
har varit i Australien – eller någon annanstans. Hon har haft något slags arbete – jag vet inte riktigt. Ganska hemligt. Hon är född resenär men inte alls välbeställd. Hon bor på Old Colony Hotel.« »Aldrig hört talas om.« Utan synbar viljekraft steg spelkorten upp som vätska och formade en cirkel och sjönk sedan ner igen. »Hör på, Albert, kanske bäst att inte nämna det ännu. Jag tror att hon kanske tackar ja. Verkar ganska förtjust i mig. Hon har inte precis sagt …« »Det gläder mig att hon verkar förtjust i dig. Så brukar det vara.« »Och jag är verkligen förtjust i henne. Vad är det?« »Så du har inte legat med henne då?« En flygvärdinna tittade bort men fortsatte att lyssna. »Nej«, utropade Filth, högt och omedvetet. »Nej, naturligtvis inte. Hon är en dam. Och jag vill gifta mig med henne.« »Hur gammal?« »Jag har inte frågat. Hon är en ung flicka. Eller nej, sakligt sett kan hon inte vara någon flicka. Hon växte upp under kriget. Japanskt interneringsläger i Shanghai. Förlorade båda föräldrarna. Hon pratar inte om det.« »Har du någonsin frågat henne om det?« »Man tränger sig inte på.« »Edward, vad vet hon om dig? Som du borde berätta för henne? Vad har ni pratat om? Kommer hon att bo hos dig?« »Hon är bra på fåglar och växter. Det är jag också. Tack vare min förberedelseskola. Hon är väldigt livlig. Smittsamt glad. Väldigt klara ögon. Stark. Ganska – muskulös. Jag kän25
ner mig trygg med henne.« Filth såg på flygplanets bultande konstruktion. »Faktum är«, sa han, »att jag skulle kunna dö för henne.« »Ja, det ska jag«, sa flickan på det sjaskiga hotellet på bakgatan och gatumusik hördes över oväsendet från mahjongspelarna på alla öppna stenbalkonger. Takfläkten var kraftlös och fläckad av flugor. På sängen låg scharlakansröda sidenöverkast från 1920-talet med fula gula blommor sydda med stjälkstygn. De måste ha överlevt kriget. Gamla träfönsterluckor slamrade. Det fanns en lukt av ruttnande liljor från en hög på gården nedanför. Betty var ensam, hennes vän Lizzie var ute någonstans, tack och lov. Betty skulle tyckt att det var hemskt att inte vara ensam när hon läste Edwards brev. Vilken underbar handstil. Ganska synd att han använt advokatbyråns brevpapper. Hon undrade hur många utkast han hade skrivit. Omskrivningar. Han var gift med omskrivningar. Det här brevet var avsett att sparas. Och det skulle hon. Hon skulle spara det i evighet. Deras barnbarn skulle lämna det till ett museum som ett minne av den muntre gamle avlidne mannen. Eddie Feathers? Jösses! Han låter lite gammaldags. (Skulle du kunna tänka dig att vi gifte oss, Elisabeth?) Inte precis Romeo. Mer likt mr Knightley, även om mr Knightley hade ett frågetecken efter sitt namn. I fyrtioårsåldern och alltid borta i London på egen hand. Kom inte och säg att Emma var hans första kvinna. Nu svävar jag iväg. Men jag önskar att Eddie inte var så perfekt. Men det är självklart att jag ska gifta mig med honom. Jag kan inte komma på någon anledning att inte göra det. Hon kysste brevet och stoppade det innanför blusen. 26