1.
två människor, en man och en kvinna, tjugofyra och tjugotvå år gamla, frysta i skenet från en fotoblixt. Ända tills nu hade samvaron utgjorts av nätter och morgnar, att sova ut och vakna upp, de hade skrattat och kelat och kyssts, upprepningen blev som ett rus. De fuktiga, skrynklade lakanen påminde om höga bergskedjor på en världskarta. I mitten öppnade sig en dalsänka av utmattade bottenfjädrar, som de kärvänligt döpte till gökgropen. Plötsligt en morgon tog han kameran och ställde sig upprätt i sängen. Hon låg naken framför honom och bet sig i tumspetsen medan mellangärdet skakade av skratt – den bilden ville han nagla fast. Så snart blixten gick av förstod han att han skulle låta förstora och rama in fotot, det borde hänga över hennes säng, så att han åtminstone kunde vara säker på att hon skulle fortsätta betrakta honom. Trots att han inte själv fanns med, skulle han alltid se sig själv närhelst han kastade ett öga på fotografiet. Bilden utgjorde deras löfte till världen. Vad de den gången inte kunde ana var att de omsider och bit för bit skulle få allt svårare att förhålla sig till dessa tidsbundna versioner av sig själva. Till en början skulle de för all 9