9789176810354

»Du har kommit hem, Glory! Ja!« sa hennes pappa, och hen­ nes mod sjönk. Han försökte se glad ut åt tanken men ögonen var fuktiga av medlidande. »Och du stannar ett tag den här gången!« lade han för tydlighetens skull till, och sedan, efter att ha flyttat käppen till den svagare handen, tog han väskan från henne. Gode Gud, tänkte hon, gode Gud i himmelen. Så började och slutade numera alla hennes böner, som mest lik­ nade förvånade utrop. Hur kunde hennes pappa vara så skör?

Och hur kunde han vara så vårdslös, bara för att leva upp till något gentlemannaideal, att han hängde käppen på trappräcket, åh gode Gud, och bar upp hennes väska till rummet? Men han gjorde det, och sedan blev han stående ett tag vid dörren och hämtade andan. »Det här är det bästa rummet. Enligt mrs Blank.« Han visade mot fönstren. »Självdrag. Jag vet inte. Alla rum verkar lika bra, tycker jag.« Han skrattade. »Det är ju ett utmärkt hus.« För honom var huset ett fysiskt bevis på hur uppenbart och obestridligt välsignat hans liv var. Och det var något han aldrig underlät att uppmärksamma, särskilt inte om det ställ­ des mot en enskild sorg. Och sedan deras mamma dött pratade 7

han allt oftare om huset som en gammal hustru som var så vacker på grund av all tröst hon skänkt, all nåd, under alla dessa år. Men det var inte alla förunnat att se det vackra. Huset var för högt jämfört med andra i området, med en platt framsida och ett tillplattat tak och spetsiga ögonbryn ovanför fönstren. »Italianiserad stil«, sa hennes pappa, men det var en gissning eller en efterrationalisering. Det lyckades hursomhelst se både anspråkslöst och pretentiöst ut, trots verandan som han låtit bygga på framsidan, där man på traktens vis kunde umgås när sommarkvällarna blev varma och som nu blivit fullständigt övervuxen av trumpetranka. Det var ett utmärkt hus, sa hennes pappa, och med det menade han att det hade ett gott hjärta även om det såg knepigt ut. Och nu hade trädgården och odling­arna råkat i förfall, vilket han måste ha lagt märke till även om han sällan vågade sig bortanför verandan.

Fast de hade väl inte varit särskilt presentabla ens under husets glansdagar. Kurragömmalekarna hade sett till det, och all den krocket och badminton och baseboll de spelat. »Tänk vad roligt ni hade!« sa hennes pappa, som om dess nuvarande lätt övergivna tillstånd var som konfetti och godispapper som blivit kvar efter en ståtlig parad. Och så eken framför huset, som var mycket äldre än både grannskapet och stan, och som bröt asfalten till grus vid sin fot och sträckte ut sina ofantliga grenar över vägen och gårdsplanen, grenar som var grövre än de flesta vanliga trädstammar. Stammen hade en vridning som gjorde att de tyckte trädet såg ut som en jättelik dervisch.

Deras pappa sa att om de hade kunnat se världen som Gud, i geo­logisk hastighet, skulle de ha sett hur det kastar sig upp ur marken och snurrar runt i solen och sträcker ut sina armar och 8

njuter av att få vara en ek i Iowa. En gång i tiden hade de där grenarna burit fyra gungor som vittnade om hushållets frukt­ barhet. Eken levde och frodades fortfarande, och det hade för­ stås funnits och fanns träd som bar äpplen och körsbär och aprikoser, och det fanns syrener och trumpetrankor och dag­ liljor. Några av hennes mammas irisar lyckades fortfarande blomma. Vid påsk kunde hon och systrarna ta in hela bloms­ terfång, och deras pappas ögon glittrade av tårar när han sa: »Åh, ja, ja«, som om de kommit med en minnessak, som om blommorna bara var en angenäm påminnelse om riktiga blom­ mor.

Varför verkade det här ståndaktiga och högresta huset så övergivet? Som ett brustet hjärta. Det ligger väl i betraktarens öga, tänkte hon. Sju av hans barn kom ju trots allt hem så ofta de kunde, och de ringde och skickade brev och presenter och lådor med grapefrukt. Från det att barnens egna barn kunde hålla i en krita och krafsa med den fick de lära sig att de skulle tänka på farfar eller morfar, sedan på gammelfarfar eller gam­ melmorfar. Församlingsmedlemmar och deras barn och barn­ barn tittade in hos hennes pappa med en trofasthet som hade kunnat tära på honom om inte den nye prästen hade antytt att det kunde bli ett problem. Och så fanns ju Ames där, hennes pappas alter ego, som han hade anförtrott sig åt så utförligt och under så lång tid att han var som en andra far för dem alla, inte minst för att han visste mer om dem än de kände sig helt till­ freds med. Ibland sa de till sin pappa att han måste lova att inte säga en viss sak till någon, och då visste han att de menade pas­ tor Ames, eftersom han var alldeles för försiktig för att upprepa något som sagts i förtroende utom under bikten i Ames kala 9

ungkarlskök, misstänkte de, där sådana hänsyn nog kunde glömmas bort. Och vad skulle deras pappa inte berätta? Att de skvallrade på Jack, berättade vad Jack hade sagt, vad Jack hade gjort eller verkade vilja göra. »Jag måste få veta«, sa deras pappa. »För hans egen skull.« Alltså skvallrade de på sin stackars lymmel till bror, som visste om detta och blev irriterad och dunkelt road, och han försåg dem med information eller desinformation och sådde hemska misstankar som de kände sig tvungna att berätta om, även om det var obehagligt, för att bespara deras pappa ytterligare ett samtal med sheriffen. De var inte några barn som for med osan­ ningar eller löst prat. De hade faktiskt egna stränga regler för sådant, och anledningen till att de gjorde ett undantag för Jack var att de var rädda för hur det annars skulle gå. »Kommer de att sätta honom i fängelse?« frågade de bedrövat varandra när borgmästarens son hittade sitt jaktgevär i deras stall. Hade de bara vetat om det kunde de ha lämnat tillbaka det och besparat sin pappa både överraskningen och förödmjukelsen. Om han så bara hade fått en liten förvarning kunde han ha samlat sig och förmått sig själv att känna något mindre uppseendeväckande än ren och skär bestörtning.

Men nej, de satte honom inte i fängelse. Jack stod bredvid sin pappa och framförde ännu en ursäkt och gick med på att sopa stadshustrappan varje morgon i en vecka. Och han gick faktiskt hemifrån tidigt varje morgon. Men löv och lönnvingar samlades vid stadshuset tills veckan var över och borgmästaren sopade bort dem. Nej. Hans pappa ingrep alltid å hans vägnar.

Det faktum att hans pappa var hans pappa gjorde oftast ingrep­ pen överflödiga. Och den pojken kunde be om ursäkt lika lätt 10

och ledigt som de andra barnen Boughton kunde läsa sin tros­ bekännelse.

Ett årtionde av svek, stora som små, förvärrades av att alla parter var uppmärksamma på varandras försyndelser och högst medvetna om att Jack aldrig gav igen med samma mynt. Fast det kan ju ha berott på att deras rackartyg var så beskedliga att de inte intresserade honom. Det vore en överdrift att säga att syskonen fortfarande hade dåligt samvete för Jack. Han hade säkert sina skäl för att ha hållit sig borta under alla dessa år och vägrat att ha kontakt med dem. Förutsatt, käre gode Gud, att han var vid liv. I efterhand var det lätt att föreställa sig att Jack hade tröttnat på det, även om de visste att han gjorde det hela till en svårmodig lek. Ibland verkade han bara önska att han hade kunnat lita på en bror, eller en syster. De mindes att han ibland kunde verka nästan uppriktig, att han kunde tala nästan öppenhjärtigt. Sedan skrattade han, men det kan ha varit av förlägenhet.

Nu efter alla år som gått visade de sin pappa stor uppmärk­ samhet, delvis för att de hade hans sorg i åtanke. Och de var väl­ digt snälla och hjärtliga mot varandra, och tyckte om att minnas hur det var förr och bläddra bland gamla fotografier så att deras pappa kunde skratta och säga: »Ja, ja, vi hade fullt sjå med er.« Allt det här hade kunnat bero på dåligt samvete, eller på en sorg som kändes som skuld. Men hennes goda, glada och snälla sys­ kon var goda, glada och snälla på ett medvetet och synbart sätt.

Redan som barn hade de varit goda för den goda sakens skull, men också för att te sig goda. Det hela gränsade faktiskt till något skenheligt, trots att det bara var tänkt att kompensera för Jack som var så uppenbart icke-god att det kastade en skugga 11

över hela hemmet. De var lika lyckliga som deras pappa någon­ sin hade kunnat önska sig, lyckligare till och med. Så mycket glädje och munterhet! Och deras pappa skrattade åt alltihop, dansade med dem till vevgrammofonen, sjöng med dem vid pia­ not. Vilken underbar familj de var! Och Jack, om han alls var där, tittade på och log men deltog inte i något av det.

Nu när de var vuxna var de noga med att samlas vid alla högtider och Glory hade inte sett huset tyst och stilla på många år, inte sedan hon var liten. När de andra hade gett sig av till sina skolor fanns ändå hennes mamma där, och hennes pappa var fortfarande vid så pass god vigör att han väsnades en del i huset när han kom och gick och sjöng och mumlade. »Jag kan inte förstå varför han måste smälla igen den där dörren!« sa hennes mamma när han gav sig ut på något pastorsärende eller skulle spela dam med Ames. Han nästan skuttade nedför trap­ pan. Det där med Jack och flickan och hennes barn drabbade honom hårt, luften gick ur honom, men han var fortfarande ganska robust och hade mål och mening i livet. Senare, när skör­heten till sist övermannade honom och deras mamma hade dött, vimlade det fortfarande av släktingar. Unga kusiner som stojade och gnabbades och avbröt de vuxnas prat tillräckligt ofta för att hon inte skulle få några djupgående frågor om sin egen situation. Hon undervisade fortfarande, var fortfarande förlovad, ja, långa förlovningar var ju ändå bäst. Två gånger hade fästmannen faktiskt följt med hem, han hade skakat hand med alla och lett medan de taktfullt granskade honom. Han hade varit i deras hem. Han hade bara stannat en kort stund, men han hade träffat hennes pappa som sa sig tycka bra om honom, och det hade fått misstankarna att skingras något.

12

Både deras och hennes. Nu var hon här ensam med sin stackars gamla pappa, sin sorgsna gamla pappa, mot vars axel stora delar av den presbyterianska församlingen i Gilead vid något tillfälle hade gråtit ut, i alla fall om de var tjugo år eller äldre.

Man behövde inte säga något, och det fanns inget större hopp om att dölja något heller.

Hon tyckte att staden kändes annorlunda nu när hon hade kommit tillbaka för att bo här. Hon var van vid Gilead som tema och skådeplats för nostalgiska minnen. Alla syskon utom Jack hade älskat att komma hem och de kände sig alltid klara när det var dags att ge sig av igen. Tänk så kärt huset var för dem, och alla de gamla historierna, och tänk så vitt och brett de hade spridit ut sig. Det förflutna var något väldigt fint i sig.

Men nu när hon kom tillbaka och skulle stanna ett tag, som hennes pappa sa, hade minnena blivit illavarslande. När de fick breda ut sig och blev en del av nuet och möjligen även av fram­ tiden – då blev de något beklagansvärt, det förstod alla. Och hon grämde sig över att behöva stå ut med deras medömkan.

De flesta familjer hade för länge sedan rivit uthusen och styc­­­kat av betesmarkerna. Tillräckligt många mindre hus i modernare stil hade dykt upp inemellan för att de äldre husen skulle se malplacerade ut. Husen i Gilead hade en gång i tiden ingått i mindre gårdar med små köksträdgårdar och bär­ odlingar och hönshus, och vedbodar, kaninskjul och ladugår­ dar för en ko eller två, och stall för en häst eller två. Det var helt enkelt sådant som livet här krävde. Bilen ändrade på allt det, sa hennes pappa. Folk behövde inte vara självförsörjande på samma sätt som tidigare. Det var en förlust – det fanns inget som fick blommorna att frodas som hönsgödsel.

13

Familjen Boughton, som alltid behöll allt, hade behållit sin mark, sitt tomma stall, sin uttjänta vedbod, sin ovårdade frukt­ trädgård och hästlösa hage. Där på barndomens oförändrade marker kunde hennes syskon minnas de svunna åren i detalj; dels hade de sina egna minnen, dels och oftast rörde det sig om gemensamt sammanställda minnen som de inte hade något behov av att dela upp sinsemellan. De tittade på foton och pra­ tade om hur det var förr och skrattade, och deras pappa var mycket tillfreds.

Boughtons marker låg bakom huset i en remsa som var två kvarter bred, nu när staden hade vuxit tillräckligt för att ha kvarter. Under många år hade en granne planterat lusern på halva arealen – de kallade honom fortfarande herr Trotskij, eftersom Luke hade kallat honom det när han var hemma på besök från college – och hennes pappa försökte ibland sätta ord på den irritation han kände inför det. »Om han bara hade frå­ gat mig«, sa han. Hon var för ung för att förstå sig på lusern­ historien då, och hon gick på college när hon började inse vad de gamla historierna handlade om: att man i själva verket rörde om i glöden efter gamla bränder som rasat på andra platser.

Hon gillade tanken att Gilead var en del av världen hon läste om, och hon önskade att hon hade fått lära känna herr Trotskij och hans fru. Men trots att de redan hunnit bli gamla hade de lämnat Gilead åt sitt öde efter att ha blivit upprörda över något, ingen visste riktigt vad. Det var mot slutet av hennes andra år på college.

Den mark som utgjorde själva slagfältet skulle inte ha använts om inte grannen hade brukat den, och lusern var bra för jorden, och det stående skämtet, som kanske rentav var sant, 14

var att grannen, som i övrigt verkade arbetslös och ondgjorde sig över allas vårt beroende av penningrelationer, skänkte sin skörd till en bondkusin som i sin tur skänkte en summa pengar till honom. Hursomhelst hade hennes pappa aldrig riktigt lyck­ ats övertyga sig själv om att han borde protestera. Grannen var även agnostiker och suktade säkert efter en rejäl diskussion om etik. Hennes pappa verkade tycka att han inte hade råd att för­ lora en sådan strid till, inte efter den pinsamma episoden när han hade försökt hindra kommunen från att dra en väg över hans mark av det enda skälet att hans far skulle ha varit emot det, och även hans farfar. Han hade kommit till insikt om detta under en lång natt när hans tro på det rättfärdiga i ståndpunk­ ten löstes upp som dimma, utan att han egentligen behövde granska argumenten. Strax efter tio på kvällen hade insikten bara drabbat honom, och sedan följde sju långa timmar till gry­ ningen. Hans sak såg inte bättre ut i dagsljus. Alltså skrev han ett enkelt och värdigt brev till borgmästaren, utan att anspela på frasen »famlande hycklare« som han tyckt sig ha hört borg­ mästaren yttra när han gick sin väg från ett samtal som han själv hade tyckt varit ganska trevligt. Han berättade om saken för alla vid middagsbordet och använde det mer än en gång som ett belysande exempel i sina predikningar, eftersom han fullt och fast trodde att de moraliska läxor han fick lära sig av vår Herre inte enbart var ämnade för honom.

Varje vår satte sig den agnostiske grannen på sin lånade traktor, rak i ryggen och med uppdragna axlar, som en man som var redo att bli utmanad. Trots att han var långt ifrån social av sig hälsade han hjärtligt på alla som gick förbi som om han inte hade någonting att dölja. Kanske ville han också att pastor 15

Boughton skulle få reda på att han i lagens mening var skyldig, och att hela stan visste att han var det. Det var just en sådan handling som satte kristna själar på spel, för om de verkligen lyssnade till orden i sina böner var de förpliktigade att förlåta dem som dem skyldiga voro.

Hennes pappa var synbart irriterad ända tills skörden var bärgad, men han fick erkänna att argumentationen höll. Han visste att grannen skämde ut honom offentligt år efter år, vid sådden och under skörden, inte bara för att påminna om det illa genomtänkta motståndet mot vägen, utan även för att ta ut en liten hämnd för det religiösa hyckleri som enligt hans agnos­ tiska synsätt hade fortgått genom hela historien.

En gång hade fem av de sex yngre medlemmarna i familjen Boughton – Jack var någon annanstans – glädjelöst och kon­ centrerat lekt rävring i den späda lusernen, den vackra lusernen som var så grön att den nästan var blå, som var så saftig att dag­ gen dröjde sig kvar på de små bladen långt fram på dagen. De var inte medvetna om sitt hämndbegär förrän Dan sprang ut i åkern för att hämta en baseboll och Teddy sprang efter och sedan kom Hope och Gracie och Glory. Någon ropade »räv­ ring« och alla rusade runt och gjorde det stora hjulet och sedan fortsatte de andtrutet med ekrarna; de klöverlika stänglarna brast så villigt under fötterna att de ångrade skadan redan medan de ställde till med den. De halkade och föll i den gröns­ kande sörjan och fick fläckar på knän och händer, ända tills den njutningsfulla hämnd som de kände i hjärtat ersattes av insik­ ten om att de hade ställt till det ordentligt. De fortsatte med leken tills de blev hemkallade till kvällsmat. När de tågade in i köket i ett moln av barnsvett och krossad lusern gav deras 16

mamma ifrån sig ett skarpt strupljud och ropade: »Robert, kom och se vad vi har här.« Den milda tillfredsställelsen i pappans ansikte bekräftade något de hade fruktat: att han såg det här som ett tillfälle att uppvisa en kristen ödmjukhet av en så otvetydig art att gran­ nen enbart kunde ta det som en tillrättavisning.

Han sa: »Ni måste förstås be om ursäkt.« Han såg nästan helt sträng ut, bara lite road, bara lite nöjd. »Det är lika bra att få det överstökat«, sa han. Som de mycket väl visste skulle en frivillig ursäkt vara mycket mer värd än en som kunde tolkas som framtvingad av motparten, och eftersom grannen hade häftigt humör kunde den relativa rättfärdighetens skålar lätt tippa över i hans favör. Alltså gick de fem barnen längs med vägen till den andra fastigheten. Efter ett litet tag hann Jack i fatt och slog följe med dem, som om han alltid måste vara med när det handlade om botgöring.

De knackade på dörren till det lilla bruna huset och frun öppnade. Hon verkade ganska glad över att se dem och såg inte ett dugg förvånad ut. Hon bad dem komma in och nämnde lik­ som ångerfullt lukten av kål från köket. Huset var sparsamt möblerat och fullt av böcker, tidningar och pamfletter. Boen­ det kändes provisoriskt, trots att paret hade levt där i flera år.

På väggarna satt fastnålade bilder av skäggprydda, allvarliga män och kvinnor med rufsigt hår och glasögon utan bågar.

Teddy sa: »Vi har kommit för att be om ursäkt.« Hon nickade. »Ni trampade ner åkern. Jag vet det. Han vet det också. Jag ska berätta att ni är här.« Hon sa något upp mot trappan, kanske på ett främmande språk, och lyssnade i någon minut till något ohörbart och kom sedan tillbaka till dem.

17

»Det är en stor skam att förstöra så«, sa hon. »Att förstöra så utan anledning.« Teddy sa: »Det där är vår mark. Jag menar, far äger den.« »Stackars barn!« sa hon. »Du vet inte bättre än att prata om att äga mark när den inte används. Att äga mark bara för att hindra andra från att bruka den. Det är det enda ni lär er av er far prelaten! Mitt, mitt, mitt! Medan han livnär sig på männi­ skors okunnighet!« Hon viftade med en smal arm och en liten knytnäve. »Och berättar sina dåraktiga lögner om och om igen medan de fattiga lider!« De hade aldrig hört någon prata på det viset tidigare, sär­ skilt inte till dem eller om dem. Hon stirrade på dem för att understryka det hon sagt. Det fanns något övertygande vredgat och rättfärdigt i hennes blick, vattnigt blå som den var, och Jack skrattade. »Åjo«, sa hon »Jag vet allt vem du är. Den lille tjuven, den lille drinkaren! Och med en far som säger åt folk hur de ska leva sina liv! Han förtjänar dig!« Sedan: »Varför är ni så tysta? Har ni aldrig fått höra sanningen förut?« Daniel, som var äldst av dem, sa: »Ni borde inte prata på det viset. Om ni var man skulle jag antagligen behöva slå till er.« »Ha! Ja, här kommer ni hederliga kristna in i mitt hus och hotar mig med våld! Jag ska anmäla er till sheriffen. Någon liten rättvisa finns det även i Amerika!« Hon hytte med näven igen.

Jack skrattade. Han sa: »Det gör inget. Nu går vi hem.« Och hon sa: »Ja, lyssna på er bror. Han vet hur det är att tas med sheriffen!« 18

Alltså lommade de ut genom dörren, som smälldes igen efter dem, och så gick de på rad hem i kvällsljuset medan de smälte vad de hade hört. De var överens om att kvinnan var galen och hennes make likaså. Men hämndbegäret var inte släckt i dem och det pratades om att panga rutor och släppa luft ur bildäck. Gräva en grop som var så stor och välkamouflerad att både grannen och hans traktor skulle trilla ner i den. Och så skulle det finnas spindlar i botten på den, och ormar. Och när han ropade på hjälp skulle de sänka ner en stege med halvt avsågade pinnar som brast när han trampade på dem. Åh, vad ruskig skadeglädjen var hos de yngre, medan de äldre försökte smälta att de hade hört sin familj bli förolämpad utan att de hade gjort något åt det.

De gick in i sitt eget kök och där satt deras föräldrar och väntade på att få höra hur det hade gått. De sa att de inte hade pratat med mannen, men kvinnan hade skällt på dem och kallat deras pappa prelat. »Jaha«, sa deras mamma. »Jag hoppas att ni var artiga.« De ryckte på axlarna och såg på varandra. Gracie sa: »Vi liksom bara stod där.« Jack sa: »Hon var riktigt elak. Hon sa till och med att ni förtjänar mig.« Hennes pappas ögon tårades. Han sa: »Sa hon så? Ja, men det var ju vänligt sagt. Jag ska se till att tacka henne för det. Jag hoppas verkligen att jag förtjänar dig, Jack. Er allihop, förstås.« Den där outtröttliga ömheten han bar på, och Jacks oläsbara tystnad när han ställdes inför den.

Herr Trotskij planterade potatis och sådde squash året efter, majs året därpå. En brorson till bondkusinen kom och hjälpte 19

till med grödorna och med tiden fick han själv bruka marken, och han byggde ett litet hus i ena hörnet och tog med en fru dit, och de fick barn. Fler rabatter med ringblommor, ytterligare ett fladdrande klädstreck, ytterligare ett tak under himlen som gav skydd åt sköra och hoppfulla människor. Familjen Boughton avstod i tysthet från all äganderätt.

Bara några veckor efter att Glory kommit tillbaka hade hon och hennes pappa skapat sig ett drägligt liv tillsammans. Hem­ biträdet mrs Blank, som var ett antal år äldre än hennes pappa, drog sig mer än gärna tillbaka nu när hon kunde överlämna pastorn i så goda händer. De vanliga omsorger som grannar och församlingsmedlemmar brukade visa hennes pappa däm­ pades och utfördes diskret, när de alls utfördes. Glory kände hur mirakulöst och tillfälligt avbrottet var. Det hade skett som på given signal, det var som om havet hade delat sig och vattnet stod där som väggar. En gång när de var små hade hennes syster Grace suttit och funderat vid middagsbordet och sagt att hon inte kunde förstå hur det hade gått till, för vatten kan ju inte bara stå stilla så där. Och Glory, som hade vänt och vridit på frågan, sa att det måste ha varit som en aladåb. Hon hade inte tänkt sig det som en förklaring av miraklet, bara som en beskrivning av dess effekter. Men alla kring bordet hade skrat­ tat åt henne. Även Jack. Ibland hade hon tyckt att han förlät henne mer för hennes ringa ålders skull. Därför lade hon märke till och mindes att han hade skrattat. Men de fick skratta så mycket de ville, hon tyckte ändå att en vägg av hejdat vatten borde kännas ungefär som frukt i gelé om man stack ett finger i det – något hon hade fått tillfälle att göra många gånger, 20

prästdotter som hon var. Och hon hade blivit påkommen mer än en gång. Men hon tänkte att någon enda av alla de där isra­ eliterna och egyptierna måste ha försökt sig på samma experi­ ment, och att en fisk under de omständigheterna inte kunde ha varit så annor­lunda att röra vid jämfört med en bananskiva.

Vilken underlig sak att minnas. Men så blev det när man kom hem.

Hon sopade och städade varje dag – ett lätt arbete eftersom huset knappt användes. Hon gjorde det lilla som hennes pappa krävde för att må bra. Han satt vid fönstret, han satt på veran­ dan, han åt kex och drack mjölk och läste tidningen och Saturday Evening Post. Hon läste dem också, och allt annat hon kom över. Ibland lyssnade hon på radio, om det var opera eller radioteater, och ibland bara för att få höra en annan människa prata. Den stora gamla radioapparaten blev varm och gav ifrån sig en lukt som liknade härsken hårolja. Hon tyckte att den påminde om en nervös försäljare. Och den började fräsa och spotta vresigt om hon rörde sig bort från den. Den utgjorde ett dåligt sällskap som ändå var välkommet i ensamheten. Som en lektion i klumpig men framgångsrik uppvaktning, som en dem­on­stration av hållfastheten i ett dåligt äktenskap. Hon före­ brådde och förlät den för dess besatthet av »Humlans flykt« och Ravels »Bolero«. För att blidka apparaten satt hon bredvid den när hon läste. Hon funderade till och med på att börja med något handarbete. Hon kunde kanske försöka sticka igen, några större, enklare saker. Hennes första försök hade varit en bebiströja med tillhörande mössa. Det hade inte blivit något av det till slut. Men det hade skrämt upp hennes mor. Hon sa: »Du tar för allvarligt på saker och ting, Glory.« Det var vad de 21

alltid sa om henne. Hope var lugn, Luke var generös, Teddy var intelligent, Jack var Jack, Grace var musikalisk och Glory tog allt så allvarligt. Hon önskade att de hade berättat hur man låter bli att göra det och vad man gör i stället.

Hon hade lätt för att gråta. Det betydde inte att hon kände saker starkare än andra. Det betydde verkligen inte att hon var skör eller sentimental eller att hon som familjens förbisedda minsting var redo att utnyttja tårarna till sin egen fördel. När hon var fyra år hade hon gråtit i tre dagar över en hund som dött i en radiopjäs. Varje gång hennes ögon fuktades mindes syskonen hur hon snyftat över Heidi och Bambi och sagan om barnen som övergavs i skogen. Som de läste om och om igen för henne. Som om det skulle finnas något annat syfte med de berättelserna än att locka fram barngråt. Det var riktigt irrite­ rande och det fanns ingenting att göra åt det. Hon lärde sig att kontrollera ansiktet så att man på lite håll inte nödvändigtvis såg att hon grät, och de gjorde det till en lek att komma på henne – tårar, sa de. Ja, de där tårarna. Hon tänkte att det skulle ha varit mycket mer hänsynsfullt av naturen att låta känslorna komma ut i handflatorna i stället, eller under fotsulorna till och med.

När hon var liten hade hon blandat ihop orden »hemlig« och »helig« tills de helt gick in i varandra. I kyrkan får man inte ens viska. Det finns ord man aldrig får säga. Det finns saker som man ska få reda på när man är gammal nog för att förstå dem. Hon hade inte kunnat låta bli att viska jämt och ständigt, både i och utanför kyrkan. Hennes storasystrar sa: Det här är väldigt hemligt. Du får aldrig någonsin berätta det för någon, lova och svär att du aldrig berättar. På din mors grav. Sedan 22

viskade de något meningslöst eller uppenbart eller omöjligt i hennes öra och såg på medan hon tyngdes av bördan i tio minu­ ter en kvart. Det stående skämtet var att hon inte kunde behålla en hemlighet, att hon skulle kupa handen vid första bästa vil­ liga öra och upprepa det som gick att upprepa av meningslös­ heterna som hade anförtrotts henne. Och »lova och svär på din mors grav« blev också intimt sammankopplat med det hemliga heliga och växte till ett hot eftersom hon var medveten om att hon ständigt bröt sina löften. En gång när hon var för liten för att gå i skolan, och Jack inte var i skolan trots att han borde ha varit det, fick hon syn på honom ute i fruktträdgården, och hon gick bort till honom och grät över det som hade blivit en out­ härdlig skräck. Han tittade på henne, log och sa: »Jäkla barn­ rumpa, väx upp någon gång.« Sedan sa han: »Tänker du skvallra? Tänker du sätta dit mig?« Det gjorde hon inte. Det var den första hemligheten hon lyckades behålla. Det kändes som om hon i den stunden lärde sig vad heder var, kanske bara för att hon hade uppnått en viss ålder och var förmögen till det.

Kanske hade hon aldrig i hela sitt liv lyckats skilja på det hem­ liga och det heliga, och hennes förkärlek för finkänslighet och diskretion var möjligen större än vad som behövdes. Eller också var hon bara en typisk Boughton i den frågan.

Men trots sina trettioåtta år undvek hon fortfarande country­ låtar och tidningsartiklar om sorgliga människoöden. Hon var faktiskt försiktig med vissa tankar till och med, vissa minnen, eftersom hennes pappa inte stod ut med att se henne olycklig.

Han blev hemskt lång i ansiktet om han såg något tecken på det. Alltså tillät hon sig inte några grubblerier, även om lusten var stark ibland. Det skulle göra honom olycklig och eländig.

23