N

är barnet väl har kommit är funderingarna över. Allt är som det ska vara. Mitt barn är det bästa som har hänt världen och mig. Vårt hem är två små rum och ett ännu mindre kök och en extra förvaringshylla under taket. Som om det vore skapat just för oss. En röd pelargon slår ut och barnet verkar få ont i magen av kikärter, hur får jag honom att må bra? Livet fylls av att få någon att må bra; att mätta och söva och hålla kläder rena. Att smeka, leka, packa, förmana, bejaka, lirka och älska. Livet är alldeles uppenbart fyllt. Jag är tagen i an­ språk och det är en härlig känsla, en känsla som ger mening och mål. Det var så här det skulle bli. Jag existerar för mitt barn. Det är jag och mitt barn och hela storfamiljen som ligger som en trygg livboj omkring oss när det skvalpar i vår skyd­ dade pöl. Så går tiden och världen pockar på. Kanske finns det mer att ägna sig åt än den här lilla människan? Kan det vara så att jag har plats inom mig för kultur, arbete, politik och den all­ männa världsligheten också. Kan det vara så? Det kan det. 9

Jag påminner mig om att inget var givet och att det fanns alternativ. Det stod inte skrivet i stjärnorna att jag skulle skaffa barn på egen hand. Fast jag minns den tiden bara helt vagt, som en dröm. Då kommer ett brev som berättar hur det faktiskt var. Bre­ vet är från mig själv som sjuttonåring och har legat i ett mörkt förråd i Bromma med exakt rätt luftfuktighet de senaste tjugo åren. Posten erbjöd 1994 alla som ville skriva ett brev till sig själva att de skulle förvara det och skicka det till upphovsman­ nen år 2014. Jag, och 25 000 andra, får tillbaka våra gamla drömmar och då går de inte att förneka. Så här skriver jag: Jag tror på en sak: kärleken. Att bli älskad. Jag har ännu inte upplevt det och har svårt att tänka mig att jag någonsin kommer att få uppleva det. När jag läser detta brev hoppas jag att jag är nöjd om jag har en familj och att jag är älskad och älskar min man. Är jag en idealist? Vid 37 års ålder vet jag för­ hoppningsvis det. Är kärleken så stor som jag inbillar mig? Vägen till lycka är tydligt definierad som »när man är två hela tiden, alltid har någon vid sin sida som stöttar«. Vart tog den drömmen vägen? Jag gjorde andra val. Hur blev det så? Jag åkte till Danmark och blev inseminerad, det slutade i en konstellation med mig 10

själv och ett barn, alldeles frivilligt. Först i efterhand blev det svaret på alla mina frågor, det var ingen längtan som hade le­ gat och väntat på att bli förlöst. Jag tror att de flesta av oss gör så, åtminstone vi som är hyf­ sat bra på att överleva. Vi bestämmer oss för att de stora, oåter­ kalleliga val vi gjort i livet är till det bästa, för annars blir det outhärdligt. Ingen vet hur det skulle ha blivit »om« eller »om inte«. Men om man (mot allt förnuft) börjar gräva i sina »om« blir saker snabbt komplicerade. Varför behandlas familjen alltid som om det fanns en enda äkta version? Trots att det under alla tider har förekommit en uppsjö av spektakulära konstellationer just inom familjen? Föräldrar har dött och varit olyckliga och gift sig med syskon och varit otrogna och lämnat och älskat fel personer eller flera personer. Litteraturen svämmar över av icke-fungerande fa­ miljer alltsedan grekerna skrev sina dramer. Synen på familjen återspeglar många andra frågor, om samhällsmoral och förväntningar och vad som är accepterat beteende. Ju mer man rotar i det, desto mer intressant blir det och desto fler känslor avtäcks. Min berättelse får driva den här boken framåt och bär på de frågor jag själv ställts inför. Min historia är min, men jag är också en av många. En som valt annorlunda. Det finns tusentals kvinnor som liksom jag använt sig av assisterad befruktning för att få ett barn. Forskningen visar att vi har en hel del socioekonomiska faktorer gemensamt, men på det privata planet kan bevekelsegrunderna vara lika 11

många som antalet barn. Jag gör inte anspråk på att vara ett språkrör för en grupp. Jag gör bara anspråk på att vara en röst ur denna grupp, och en tvivlande, undersökande grubblare som är nyfiken på vad en familj är och kan vara. Genom att pröva tankar och träffa andra som gjort av­ vikande familjeval har jag försökt få fatt i normen som vi av­ viker ifrån. Vem måste försvara sitt val och vem vägrar att göra det? Hur styrs vi av familjebegreppet och hur styr vi dess ut­ veckling? Hur mycket anpassar vi oss till givna regler och hur mycket kan vi förändra dem? Hur förhåller vi oss till utanförskapet och hur mycket kan vi lappa och laga för att få till den familj många av oss dröm­ mer om? Mitt val var givetvis det bästa som hänt i mitt liv, om jag utgår från de konsekvenser det fick. Men jag hade antagligen kunnat göra andra val och leva bra med dem också. Det blev inte som jag tänkt mig, inte enligt formeln i mitt brev. Men jag skrev också: Jag är hela tiden väldigt rädd för att sluta tänka och ifrågasätta. Det finns inte plats för allt i huvudet, man måste slänga ut en del. Jag hoppas jag har mer utrymme att tänka på det viktiga om ett par år. Nu har jag tagit ett par år på mig för att försöka tänka på det viktiga. För jag tycker att familjen är viktig. Jag har tänkt på 12

varför och hur och vad en familj faktiskt är för något. Driven av det mål jag avslutade mitt brev med, då när jag var sjutton: Å, jag hoppas verkligen att jag är vad jag vill bli när jag är 37. Lycklig.

Den ensamstående modern ~ hur blev det så här?

19/6 Råbock Råbock Ekorre Räv Kallsup (väldigt bräckt) Regn Hur vill jag leva? Med ett barn eller ensam? Vad vill jag ge ett barn? Livet. Det fantastiska. Barr och myror och fästingar. Tänk om något går fel? Då är jag ensam. Nej, inte ensam, då har jag mina vänner, min familj. Tänk om allt går bra? Då har jag ett barn, hela livet. Då har jag kalla vintermorgnar med snor och dagis. Då har jag stress för att få in pengar, osäkert arbete, för mycket arbete. Då har jag någon som behöver mig – alltid. Någon att stå till svars in­ för, någon att ta hand om. Då har jag varit med och skapat liv. Och utan barn? Då fortsätter det så här, för evigt. Tills jag 14

dör. En irrationell och omöjlig kärlek som inte vill utvecklas, inte bli ett »vi«. Ensam ung kvinna blir äldre. Gör lite karriär. Lever i ut­ kanten av andras familjer. Klättrar i berg, reser till Nepal, åker extremskidor. Upptäcker yoga, får en ung älskare i Indien. Nej, fy helvete. 7/7 Mink Lysmask Grannen på ön bjuder in för att tala om Konstnärskapet. Funderar över barn. Varför? På Sommar talar någon om »comfort zone«. Smultron överallt. Vad gör man med ett liv? Vad har man rätt att kräva? En stilla högsommardag på en skärgårdsö kissar jag på en sticka. De sa det när jag pratade med Storkkliniken, att jag ska kissa på en sticka för att kolla när jag får ägglossning. Jag har inte alls bestämt mig, jag bara testar lite. Kanske kommer jag inte ens att få ägglossning, vissa får visst inte det. Så jag kissar. Den här dagen blir det en glad gubbe på stickan vid fem­ tiden på eftermiddagen. Jaha. Jag går ut i skogen och promenerar. Vad bra. Då vet jag att det fungerar. Jag går längre in. Det luktar varma barr och jag hoppar över knotiga rötter. Jag har hittat en märklig glänta med skarpt grön mossa och 15

små döende surtallar. De står med gula fläckar som skuggor intill sina torra fötter och jag tycker om den här platsen. Kli­ ver runt. Att resa till Danmark för att göra sig ett barn är ett helt orimligt beslut att fatta. Jag menar, hur kan man veta om det kommer att bli bra? Om man gör rätt? Om man kommer att kunna ta hand om det lilla barnet på allra bästa sätt? Hur ska man våga försätta sig i en sådan situation? Jag kan omöjligt ta det beslutet, jag är en sådan som behö­ ver slumpen, »oj, det råkade visst …«. Jag går tillbaka till huset. Packar en ryggsäck, vandrar ned till kvällens sista färja. Himlen är rosa och havet ligger kav lugnt. Jag bär en rödrandig klänning med skärp, det är ljum­ met i luften. Ingen annan står vid bryggan. Ingen vet var jag befinner mig i tankarna, ingen vet vart jag är på väg. Bara jag. Från Stavsnäs tar jag bussen in till Slussen, sedan tunnel­ banan mot Centralen och så kommer jag fram lagom till nat�­ tåget mot Köpenhamn. Jag är rusig, det sommarheta nattåget dunkar fram med löfte om äventyr, påminner om tonårens tågluffar, om nya världar, om allt som ligger där ute och vän­ tar. Den här gången är det ett åtagande för livet, något som ska förändra min tillvaro helt och hållet. Något som ska göra resor oresta, böcker oskrivna. Jag vet det och jag vill det! Den dagen lämnade jag alla de gamla känslorna av orättvisa bakom mig. Hela livskrisen på temat »ingen att dela sin mor­ gon med« stod kvar på perrongen. Det var inget jag ansträngde 16

mig för, eller ens var medveten om. Jag kan inte ens skrapa fram ett känslominne av längtan efter familjen, trots att tio år av mitt liv präglades av just den längtan. Är det inte märkligt? Först går man en halv livstid och sörjer ett liv man inte får till och sedan är sorgen borta, trots att inget blev som man tänkt sig. Hur förstår man det? Glädjen över barnet kom senare och den glädjen vet inga gränser, men det är inte den förklaring jag söker. Det här skedde innan jag ens var gravid. Den första reaktionen kom från lättnaden över att kunna påverka sitt liv, att få en möjlighet att välja det omöjliga. Det jag tycktes ha förlorat fanns plötsligt att välja på nytt, om än i en annan form. Det var ett litet under. På tåget möter jag en pratig enhetschef från Karlstad. Sedan en ryss som sagt upp sig från sitt jobb och ska hem till sin son och sin katt, som bara äter fiskpinnar. Sedan en undersköters­ka som är försenad till sitt jobb på sjukhuset i Malmö, hon är rädd för sin chef, han har alltid ögonen på henne. Lördagsmorgonens esplanader ligger tomma i Köpen­ hamn, jag öppnar datorn och ser att Storkkliniken svarat på nattens mejl. De bifogar en lista över tillgängliga donatorer. Jag ser mig omkring på tidiga och ensamma kaffedrickare. Om jag höjer armarna kommer jag lyfta mot taket, gira ut ge­ nom ett av de öppna fönstren och slå mig ned på kyrktornet högt över torget. Jag väljer en donator med mörkt hår och bruna ögon, efter­ 17

som jag fortfarande älskar en man som har mörkt hår och bruna ögon. Det finns ingen logik i det jag gör. (Barnet ska så småningom bli blont och blåögt.) Jag har oroat mig lite för det kliniska. Att barnet ska bli till på en säng med överdragspapper och lysrör i taket. Jag är rädd att ögonblicket ska följa med in i och prägla den växande kroppen som något kärlekslöst. På kliniken hälsas jag välkommen av varma kvinnor med rufsiga håruppsättningar som genast ser på mig att det är en mycket speciell dag i dag. Jag visas in i ett rum som är långt ifrån sterilt. Processen kanske inte är som ett bra ligg, men vacker, ljus och högtidlig. »Vila nu här och vänta in det nya livet«, säger sköterskan och lämnar mig med delfinmusik i en iPod. Jag försöker mixt­ra med spellistan utan att röra mig för mycket, men det går inget vidare. Vilken låt ska man välja vid ett skapelseögon­blick? Jag har inte tänkt på det. Däremot har jag lyckats göra valet, bestämt mig för att skaffa barn. För att bli förälder. För att bli en ensamstående mamma. Man kan väl säga att jag har gift mig med staten. Jag är, med Alva Myrdals terminologi, befriad från familjen och jag står med rak rygg vid statens starka arm. Jag har som enskild individ fattat beslutet att skaffa barn och utan att passera den krångliga samarbetsform som kallas äktenskap/samboskap/partnerskap använder jag min rätt som medborgare att göra det möjligt. Jag tar ut föräldrapenning, 18

jag får barnbidrag, jag betalar en spottstyver för förskoleplats, eftersom avgiften baseras på hushållets samlade inkomster. Jag får till och med underhållsbidrag, staten går in och täcker upp för den pappa som inte finns. Detta trots att jag lämnat landet för att insemineras i Danmark, eftersom mitt val var olagligt här. Staten är en lojal partner till sina medborgare och den sät­ ter barnets bästa främst. Det är därför jag får all denna hjälp. Ska vi skylla på staten? Det här att kvinnor går åstad och skaffar barn på egen hand? Vi gör ett försök. Om man tänker sig att varje människa ska vara så själv­ ständig som möjligt för att kunna göra sina val. Om man tän­ ker att det är den fria viljan och inte beroende av andra som utgör grogrunden för solidaritet och samlevnad. Då vill man förstås gärna ge människor de förutsättningarna. Henrik Berggren och Lars Trägårdh målar upp just en sådan bild av det svenska samhället i den uppmärksammade boken Är svensken människa?. De kallar ideologin för stats­ individualism och ser dess rötter hämta näring ur hyllningen av den starke bonden redan på 1800-talet. Men det är framför allt andra delen av 1900-talet som frigjort oss medborgare från organisationer, kyrka och familj – ja, från våra medmän­ niskor – för att vi ska kunna göra självständiga val. Staten skapar förutsättningar för denna frihet genom olika åtgärder: möjligheten att få studiestöd 1965 (frigjorde ungdo­ mar från beroende av familjen), införandet av enskild beskatt­ 19

ning 1971 (tidigare behandlades mannen och kvinnan i ett äktenskap som en enhet), subventionerad barnomsorg (växte fram på 70-talet), beslut om fri abort 1975. Det är välfärdsstaten, inte familjen, som ges det yttersta ansvaret för vård och omsorg. Berggren och Trägårdh beskri­ ver hur folkhemmets och den politiska kulturens framväxt på 1930-talet ledde till ett ifrågasättande av familjen som institu­ tion. Den personliga frigörelsen sågs som en nationell dygd och familjen förknippades med ojämlikhet, privilegier, korrup­ tion och hierarkiska maktstrukturer. I den intrikata treenigheten mellan individ, familj och stat som varje samhälle består av har Sverige kopplat samman indi­ vid och stat direkt, utan att gå genom familjen. Varje person är alltså beroende av staten, men inte lika självklart av familjen. Det präglar förstås vår syn på kärlek. Kärleken ska vara fri från praktiska och ekonomiska beroenden, bara då kan den vara äkta. För om jag behöver dig, kan det vara nyttan som styr, inte den rena känslan. Och den rena känslan är viktig. Staten har gjort det enkelt att skiljas av samma skäl, det fria valet för individen är en förutsättning för att vi ska kunna välja samlevnad. Berggren och Trägårdh jämför Sverige med Tyskland och USA, där treenigheten ser annorlunda ut. I USA står individ och familj enade mot staten, som ses som hotet mot friheten. I Tyskland ifrågasätter familjen tillsammans med staten den fria individen, genom att familjen behandlas som den minsta – och den sunda – enheten. I Sverige har kvinnan befriats från mannens försörjnings­ 20

stöd och mannen därmed från sin maktposition, men också från det tunga familjeansvaret. Vi har en stark stat som ger förutsättningar för en stark individualism och vi förväntas hela tiden göra val, ta ställning, välja våra anhöriga eller välja bort dem. Eftersom staten lig­ ger som en mjuk matta under våra fötter faller vi mjukt om vi släpper taget om våra medmänniskor. Vår välfärdsstat uppmuntrar oss till det. Ställer oss mot väggen och säger »Välj!«, annars är du en svag människa, en död fisk som flyter med strömmen. Så om vi köper idén om statsindividualism är mitt val inte konstigt. Även om syftet med individens frigörelse aldrig va­ rit att splittra familjen blir det en möjlig bieffekt. Jag gör min insats för det allmänna genom att betala skatt, resten är en fråga om den personliga viljan. Jag tog staten i hand och gjorde mitt val. Vägen var för­ beredd. Här vill jag leva, här vill jag dö och här styr statsindividua­ lismen. Det är väl inte så konstigt om jag och de flesta andra präglats av den. Vi har skolats i att det fria valet ska bejakas. Så, ja! Vi kan skylla åtminstone lite grann på staten. Eller ska vi skylla de ensamma mammorna som åkt till Dan­ mark på kvinnans frigörelse? Vi provar det också. Den svenska kvinnorörelsen har fokuserat på politiska rät­ tigheter och möjligheten till egenförsörjning. Emancipationen är en kamp för att bli rättsligt och socialt likställd med man­ 21

nen och om man tittar på 1900-talets utveckling kan man se kvinnans flykt från familjen som en av effekterna. Det har sin förklaring. Ordet familj kommer från latinet och betyder ursprungligen »tjänare«, eller mer konkret: »alla under husbonden stående personer«. Den hierarki som fått familjen att fungera som överlevnadsorganisation blev ett hinder när könen skulle likställas. Om kvinnan skulle engagera sig politiskt, bli en bildad med­­­­borgare och dessutom dela på familjens försörjnings­ börda, behövde hon tid. Det finns forskare som menar att tvättmaskinen varit viktigare för jäm­ställd­heten än alla lag­ ändringar. Tvättmaskinen slog igenom efter andra världs­ kriget och frigjorde dagliga timmar, veckovis med tid om man slog ut det på ett år. Det var där någonstans hustrun kom på att dörren var olåst, att hon kunde slänga in den sista tvätten och låta köks­ dörren stå på vid gavel tills maken kom hem och fick hänga de blöta lakanen. Även om kvinnan fick rösträtt 1921, försvagades hennes möjligheter att påverka sitt liv paradoxalt nog under 30- och 40-talet när kärnfamiljen och hemmafrun var det rådande idealet. Könsrollerna snördes åt och fram till 1939 kunde en kvinna avskedas om hon gifte sig eller blev gravid. Arbetslivet var mannens sfär, familjelivet kvinnans, det ansågs vara grun­ den för ett gott samhälle och för framgångsrik fortplantning. Det var egentligen på 1960-talet som köksdörren smälldes upp på allvar, och många mödrar klev ut i arbetslivet för att tjäna sina egna pengar. Och så kom nästa revolution efter 22

diskmaskinen: barnomsorgen. Under 1970-talet gick för­ skolor i blom som lökar om våren och i nästan samma takt steg skilsmässotalen. Den nya skilsmässolagen innebar att svenskarna kunde separera utan att ange speciella skäl. Och separerade gjorde de. Man kan på goda grunder säga att det är kvinnan som har splittrat kärnfamiljen. Det är kvinnans handlingar som har dri­ vit fram en ny syn på hur vi kan leva tillsammans. Det är kvin­ nan som inte håller sig på sin plats. Det är kvinnan som kräver allt mer självbestämmande. Hon stod ju lägre i den traditio­ nella hierarkin och har haft mest att vinna på en nyordning. Men om vi återgår till det ursprungliga målet: politiska rättigheter och social och ekonomisk jämlikhet. Hur går det med det för mig och mina likar? Vi har ju så att säga sålt tvättmaskinen. Istället för att dela lika och frigöra tid för att bli upplysta medborgare och goda heltidsarbetare har vi tagit på oss ett livslångt barnansvar som slukar oändliga mängder tid utan självklar möjlighet till av­ lastning. Frivilliguppdragen måste begränsas, arbetstiden lika­ så. Karriärmöjligheterna minskar, bidraget till det allmänna blir mindre, uttaget samtidigt större. Mitt svar måste bli nja. Å ena sidan är möjligheten att på egen hand försörja och leva med ett barn, utan att bli vare sig fördömd eller utstött, absolut en följd av kvinnoemancipationen. Å andra sidan har vi frivilligt ensamstående mödrar använt vår frihet till att binda upp oss på ett sätt som knappast var frigörelsens mål. 23