N
Àr barnet vÀl har kommit Àr funderingarna över. Allt Àr som det ska vara. Mitt barn Àr det bÀsta som har hÀnt vÀrlden och mig. VÄrt hem Àr tvÄ smÄ rum och ett Ànnu mindre kök och en extra förvaringshylla under taket. Som om det vore skapat just för oss. En röd pelargon slÄr ut och barnet verkar fÄ ont i magen av kikÀrter, hur fÄr jag honom att mÄ bra? Livet fylls av att fÄ nÄgon att mÄ bra; att mÀtta och söva och hÄlla klÀder rena. Att smeka, leka, packa, förmana, bejaka, lirka och Àlska. Livet Àr alldeles uppenbart fyllt. Jag Àr tagen i an sprÄk och det Àr en hÀrlig kÀnsla, en kÀnsla som ger mening och mÄl. Det var sÄ hÀr det skulle bli. Jag existerar för mitt barn. Det Àr jag och mitt barn och hela storfamiljen som ligger som en trygg livboj omkring oss nÀr det skvalpar i vÄr skyd dade pöl. SÄ gÄr tiden och vÀrlden pockar pÄ. Kanske finns det mer att Àgna sig Ät Àn den hÀr lilla mÀnniskan? Kan det vara sÄ att jag har plats inom mig för kultur, arbete, politik och den all mÀnna vÀrldsligheten ocksÄ. Kan det vara sÄ? Det kan det. 9
Jag pĂ„minner mig om att inget var givet och att det fanns alternativ. Det stod inte skrivet i stjĂ€rnorna att jag skulle skaffa barn pĂ„ egen hand. Fast jag minns den tiden bara helt vagt, som en dröm. DĂ„ kommer ett brev som berĂ€ttar hur det faktiskt var. Bre vet Ă€r frĂ„n mig sjĂ€lv som sjuttonĂ„ring och har legat i ett mörkt förrĂ„d i Bromma med exakt rĂ€tt luftfuktighet de senaste tjugo Ă„ren. Posten erbjöd 1994 alla som ville skriva ett brev till sig sjĂ€lva att de skulle förvara det och skicka det till upphovsman nen Ă„r 2014. Jag, och 25 000 andra, fĂ„r tillbaka vĂ„ra gamla drömmar och dĂ„ gĂ„r de inte att förneka. SĂ„ hĂ€r skriver jag: Jag tror pĂ„ en sak: kĂ€rleken. Att bli Ă€lskad. Jag har Ă€nnu inte upplevt det och har svĂ„rt att tĂ€nka mig att jag nĂ„gonsin kommer att fĂ„ uppleva det. NĂ€r jag lĂ€ser detta brev hoppas jag att jag Ă€r nöjd om jag har en familj och att jag Ă€r Ă€lskad och Ă€lskar min man. Ăr jag en idealist? Vid 37 Ă„rs Ă„lder vet jag för hoppningsvis det. Ăr kĂ€rleken sĂ„ stor som jag inbillar mig? VĂ€gen till lycka Ă€r tydligt definierad som »nĂ€r man Ă€r tvĂ„ hela tiden, alltid har nĂ„gon vid sin sida som stöttar«. Vart tog den drömmen vĂ€gen? Jag gjorde andra val. Hur blev det sĂ„? Jag Ă„kte till Danmark och blev inseminerad, det slutade i en konstellation med mig 10
sjÀlv och ett barn, alldeles frivilligt. Först i efterhand blev det svaret pÄ alla mina frÄgor, det var ingen lÀngtan som hade le gat och vÀntat pÄ att bli förlöst. Jag tror att de flesta av oss gör sÄ, Ätminstone vi som Àr hyf sat bra pÄ att överleva. Vi bestÀmmer oss för att de stora, oÄter kalleliga val vi gjort i livet Àr till det bÀsta, för annars blir det outhÀrdligt. Ingen vet hur det skulle ha blivit »om« eller »om inte«. Men om man (mot allt förnuft) börjar grÀva i sina »om« blir saker snabbt komplicerade. Varför behandlas familjen alltid som om det fanns en enda Àkta version? Trots att det under alla tider har förekommit en uppsjö av spektakulÀra konstellationer just inom familjen? FörÀldrar har dött och varit olyckliga och gift sig med syskon och varit otrogna och lÀmnat och Àlskat fel personer eller flera personer. Litteraturen svÀmmar över av icke-fungerande fa miljer alltsedan grekerna skrev sina dramer. Synen pÄ familjen Äterspeglar mÄnga andra frÄgor, om samhÀllsmoral och förvÀntningar och vad som Àr accepterat beteende. Ju mer man rotar i det, desto mer intressant blir det och desto fler kÀnslor avtÀcks. Min berÀttelse fÄr driva den hÀr boken framÄt och bÀr pÄ de frÄgor jag sjÀlv stÀllts inför. Min historia Àr min, men jag Àr ocksÄ en av mÄnga. En som valt annorlunda. Det finns tusentals kvinnor som liksom jag anvÀnt sig av assisterad befruktning för att fÄ ett barn. Forskningen visar att vi har en hel del socioekonomiska faktorer gemensamt, men pÄ det privata planet kan bevekelsegrunderna vara lika 11
mÄnga som antalet barn. Jag gör inte ansprÄk pÄ att vara ett sprÄkrör för en grupp. Jag gör bara ansprÄk pÄ att vara en röst ur denna grupp, och en tvivlande, undersökande grubblare som Àr nyfiken pÄ vad en familj Àr och kan vara. Genom att pröva tankar och trÀffa andra som gjort av vikande familjeval har jag försökt fÄ fatt i normen som vi av viker ifrÄn. Vem mÄste försvara sitt val och vem vÀgrar att göra det? Hur styrs vi av familjebegreppet och hur styr vi dess ut veckling? Hur mycket anpassar vi oss till givna regler och hur mycket kan vi förÀndra dem? Hur förhÄller vi oss till utanförskapet och hur mycket kan vi lappa och laga för att fÄ till den familj mÄnga av oss dröm mer om? Mitt val var givetvis det bÀsta som hÀnt i mitt liv, om jag utgÄr frÄn de konsekvenser det fick. Men jag hade antagligen kunnat göra andra val och leva bra med dem ocksÄ. Det blev inte som jag tÀnkt mig, inte enligt formeln i mitt brev. Men jag skrev ocksÄ: Jag Àr hela tiden vÀldigt rÀdd för att sluta tÀnka och ifrÄgasÀtta. Det finns inte plats för allt i huvudet, man mÄste slÀnga ut en del. Jag hoppas jag har mer utrymme att tÀnka pÄ det viktiga om ett par Är. Nu har jag tagit ett par Är pÄ mig för att försöka tÀnka pÄ det viktiga. För jag tycker att familjen Àr viktig. Jag har tÀnkt pÄ 12
varför och hur och vad en familj faktiskt Àr för nÄgot. Driven av det mÄl jag avslutade mitt brev med, dÄ nÀr jag var sjutton: à , jag hoppas verkligen att jag Àr vad jag vill bli nÀr jag Àr 37. Lycklig.
Den ensamstÄende modern ~ hur blev det sÄ hÀr?
19/6 RĂ„bock RĂ„bock Ekorre RĂ€v Kallsup (vĂ€ldigt brĂ€ckt) Regn Hur vill jag leva? Med ett barn eller ensam? Vad vill jag ge ett barn? Livet. Det fantastiska. Barr och myror och fĂ€stingar. TĂ€nk om nĂ„got gĂ„r fel? DĂ„ Ă€r jag ensam. Nej, inte ensam, dĂ„ har jag mina vĂ€nner, min familj. TĂ€nk om allt gĂ„r bra? DĂ„ har jag ett barn, hela livet. DĂ„ har jag kalla vintermorgnar med snor och dagis. DĂ„ har jag stress för att fĂ„ in pengar, osĂ€kert arbete, för mycket arbete. DĂ„ har jag nĂ„gon som behöver mig â alltid. NĂ„gon att stĂ„ till svars in för, nĂ„gon att ta hand om. DĂ„ har jag varit med och skapat liv. Och utan barn? DĂ„ fortsĂ€tter det sĂ„ hĂ€r, för evigt. Tills jag 14
dör. En irrationell och omöjlig kÀrlek som inte vill utvecklas, inte bli ett »vi«. Ensam ung kvinna blir Àldre. Gör lite karriÀr. Lever i ut kanten av andras familjer. KlÀttrar i berg, reser till Nepal, Äker extremskidor. UpptÀcker yoga, fÄr en ung Àlskare i Indien. Nej, fy helvete. 7/7 Mink Lysmask Grannen pÄ ön bjuder in för att tala om KonstnÀrskapet. Funderar över barn. Varför? PÄ Sommar talar nÄgon om »comfort zone«. Smultron överallt. Vad gör man med ett liv? Vad har man rÀtt att krÀva? En stilla högsommardag pÄ en skÀrgÄrdsö kissar jag pÄ en sticka. De sa det nÀr jag pratade med Storkkliniken, att jag ska kissa pÄ en sticka för att kolla nÀr jag fÄr Àgglossning. Jag har inte alls bestÀmt mig, jag bara testar lite. Kanske kommer jag inte ens att fÄ Àgglossning, vissa fÄr visst inte det. SÄ jag kissar. Den hÀr dagen blir det en glad gubbe pÄ stickan vid fem tiden pÄ eftermiddagen. Jaha. Jag gÄr ut i skogen och promenerar. Vad bra. DÄ vet jag att det fungerar. Jag gÄr lÀngre in. Det luktar varma barr och jag hoppar över knotiga rötter. Jag har hittat en mÀrklig glÀnta med skarpt grön mossa och 15
smĂ„ döende surtallar. De stĂ„r med gula flĂ€ckar som skuggor intill sina torra fötter och jag tycker om den hĂ€r platsen. Kli ver runt. Att resa till Danmark för att göra sig ett barn Ă€r ett helt orimligt beslut att fatta. Jag menar, hur kan man veta om det kommer att bli bra? Om man gör rĂ€tt? Om man kommer att kunna ta hand om det lilla barnet pĂ„ allra bĂ€sta sĂ€tt? Hur ska man vĂ„ga försĂ€tta sig i en sĂ„dan situation? Jag kan omöjligt ta det beslutet, jag Ă€r en sĂ„dan som behö ver slumpen, »oj, det rĂ„kade visst âŠÂ«. Jag gĂ„r tillbaka till huset. Packar en ryggsĂ€ck, vandrar ned till kvĂ€llens sista fĂ€rja. Himlen Ă€r rosa och havet ligger kav lugnt. Jag bĂ€r en rödrandig klĂ€nning med skĂ€rp, det Ă€r ljum met i luften. Ingen annan stĂ„r vid bryggan. Ingen vet var jag befinner mig i tankarna, ingen vet vart jag Ă€r pĂ„ vĂ€g. Bara jag. FrĂ„n StavsnĂ€s tar jag bussen in till Slussen, sedan tunnel banan mot Centralen och sĂ„ kommer jag fram lagom till natïżœÂ tĂ„get mot Köpenhamn. Jag Ă€r rusig, det sommarheta nattĂ„get dunkar fram med löfte om Ă€ventyr, pĂ„minner om tonĂ„rens tĂ„gluffar, om nya vĂ€rldar, om allt som ligger dĂ€r ute och vĂ€n tar. Den hĂ€r gĂ„ngen Ă€r det ett Ă„tagande för livet, nĂ„got som ska förĂ€ndra min tillvaro helt och hĂ„llet. NĂ„got som ska göra resor oresta, böcker oskrivna. Jag vet det och jag vill det! Den dagen lĂ€mnade jag alla de gamla kĂ€nslorna av orĂ€ttvisa bakom mig. Hela livskrisen pĂ„ temat »ingen att dela sin mor gon med« stod kvar pĂ„ perrongen. Det var inget jag anstrĂ€ngde 16
mig för, eller ens var medveten om. Jag kan inte ens skrapa fram ett kĂ€nslominne av lĂ€ngtan efter familjen, trots att tio Ă„r av mitt liv prĂ€glades av just den lĂ€ngtan. Ăr det inte mĂ€rkligt? Först gĂ„r man en halv livstid och sörjer ett liv man inte fĂ„r till och sedan Ă€r sorgen borta, trots att inget blev som man tĂ€nkt sig. Hur förstĂ„r man det? GlĂ€djen över barnet kom senare och den glĂ€djen vet inga grĂ€nser, men det Ă€r inte den förklaring jag söker. Det hĂ€r skedde innan jag ens var gravid. Den första reaktionen kom frĂ„n lĂ€ttnaden över att kunna pĂ„verka sitt liv, att fĂ„ en möjlighet att vĂ€lja det omöjliga. Det jag tycktes ha förlorat fanns plötsligt att vĂ€lja pĂ„ nytt, om Ă€n i en annan form. Det var ett litet under. PĂ„ tĂ„get möter jag en pratig enhetschef frĂ„n Karlstad. Sedan en ryss som sagt upp sig frĂ„n sitt jobb och ska hem till sin son och sin katt, som bara Ă€ter fiskpinnar. Sedan en underskötersÂka som Ă€r försenad till sitt jobb pĂ„ sjukhuset i Malmö, hon Ă€r rĂ€dd för sin chef, han har alltid ögonen pĂ„ henne. Lördagsmorgonens esplanader ligger tomma i Köpen hamn, jag öppnar datorn och ser att Storkkliniken svarat pĂ„ nattens mejl. De bifogar en lista över tillgĂ€ngliga donatorer. Jag ser mig omkring pĂ„ tidiga och ensamma kaffedrickare. Om jag höjer armarna kommer jag lyfta mot taket, gira ut ge nom ett av de öppna fönstren och slĂ„ mig ned pĂ„ kyrktornet högt över torget. Jag vĂ€ljer en donator med mörkt hĂ„r och bruna ögon, efter 17
som jag fortfarande Ă€lskar en man som har mörkt hĂ„r och bruna ögon. Det finns ingen logik i det jag gör. (Barnet ska sĂ„ smĂ„ningom bli blont och blÄögt.) Jag har oroat mig lite för det kliniska. Att barnet ska bli till pĂ„ en sĂ€ng med överdragspapper och lysrör i taket. Jag Ă€r rĂ€dd att ögonblicket ska följa med in i och prĂ€gla den vĂ€xande kroppen som nĂ„got kĂ€rlekslöst. PĂ„ kliniken hĂ€lsas jag vĂ€lkommen av varma kvinnor med rufsiga hĂ„ruppsĂ€ttningar som genast ser pĂ„ mig att det Ă€r en mycket speciell dag i dag. Jag visas in i ett rum som Ă€r lĂ„ngt ifrĂ„n sterilt. Processen kanske inte Ă€r som ett bra ligg, men vacker, ljus och högtidlig. »Vila nu hĂ€r och vĂ€nta in det nya livet«, sĂ€ger sköterskan och lĂ€mnar mig med delïŹnmusik i en iPod. Jag försöker mixtÂra med spellistan utan att röra mig för mycket, men det gĂ„r inget vidare. Vilken lĂ„t ska man vĂ€lja vid ett skapelseögonÂblick? Jag har inte tĂ€nkt pĂ„ det. DĂ€remot har jag lyckats göra valet, bestĂ€mt mig för att skaffa barn. För att bli förĂ€lder. För att bli en ensamstĂ„ende mamma. Man kan vĂ€l sĂ€ga att jag har gift mig med staten. Jag Ă€r, med Alva Myrdals terminologi, befriad frĂ„n familjen och jag stĂ„r med rak rygg vid statens starka arm. Jag har som enskild individ fattat beslutet att skaffa barn och utan att passera den krĂ„ngliga samarbetsform som kallas Ă€ktenskap/samboskap/partnerskap anvĂ€nder jag min rĂ€tt som medborgare att göra det möjligt. Jag tar ut förĂ€ldrapenning, 18
jag fĂ„r barnbidrag, jag betalar en spottstyver för förskoleplats, eftersom avgiften baseras pĂ„ hushĂ„llets samlade inkomster. Jag fĂ„r till och med underhĂ„llsbidrag, staten gĂ„r in och tĂ€cker upp för den pappa som inte finns. Detta trots att jag lĂ€mnat landet för att insemineras i Danmark, eftersom mitt val var olagligt hĂ€r. Staten Ă€r en lojal partner till sina medborgare och den sĂ€t ter barnets bĂ€sta frĂ€mst. Det Ă€r dĂ€rför jag fĂ„r all denna hjĂ€lp. Ska vi skylla pĂ„ staten? Det hĂ€r att kvinnor gĂ„r Ă„stad och skaffar barn pĂ„ egen hand? Vi gör ett försök. Om man tĂ€nker sig att varje mĂ€nniska ska vara sĂ„ sjĂ€lv stĂ€ndig som möjligt för att kunna göra sina val. Om man tĂ€n ker att det Ă€r den fria viljan och inte beroende av andra som utgör grogrunden för solidaritet och samlevnad. DĂ„ vill man förstĂ„s gĂ€rna ge mĂ€nniskor de förutsĂ€ttningarna. Henrik Berggren och Lars TrĂ€gĂ„rdh mĂ„lar upp just en sĂ„dan bild av det svenska samhĂ€llet i den uppmĂ€rksammade boken Ăr svensken mĂ€nniska?. De kallar ideologin för stats individualism och ser dess rötter hĂ€mta nĂ€ring ur hyllningen av den starke bonden redan pĂ„ 1800-talet. Men det Ă€r framför allt andra delen av 1900-talet som frigjort oss medborgare frĂ„n organisationer, kyrka och familj â ja, frĂ„n vĂ„ra medmĂ€n niskor â för att vi ska kunna göra sjĂ€lvstĂ€ndiga val. Staten skapar förutsĂ€ttningar för denna frihet genom olika Ă„tgĂ€rder: möjligheten att fĂ„ studiestöd 1965 (frigjorde ungdo mar frĂ„n beroende av familjen), införandet av enskild beskatt 19
ning 1971 (tidigare behandlades mannen och kvinnan i ett Ă€ktenskap som en enhet), subventionerad barnomsorg (vĂ€xte fram pĂ„ 70-talet), beslut om fri abort 1975. Det Ă€r vĂ€lfĂ€rdsstaten, inte familjen, som ges det yttersta ansvaret för vĂ„rd och omsorg. Berggren och TrĂ€gĂ„rdh beskri ver hur folkhemmets och den politiska kulturens framvĂ€xt pĂ„ 1930-talet ledde till ett ifrĂ„gasĂ€ttande av familjen som institu tion. Den personliga frigörelsen sĂ„gs som en nationell dygd och familjen förknippades med ojĂ€mlikhet, privilegier, korrup tion och hierarkiska maktstrukturer. I den intrikata treenigheten mellan individ, familj och stat som varje samhĂ€lle bestĂ„r av har Sverige kopplat samman indi vid och stat direkt, utan att gĂ„ genom familjen. Varje person Ă€r alltsĂ„ beroende av staten, men inte lika sjĂ€lvklart av familjen. Det prĂ€glar förstĂ„s vĂ„r syn pĂ„ kĂ€rlek. KĂ€rleken ska vara fri frĂ„n praktiska och ekonomiska beroenden, bara dĂ„ kan den vara Ă€kta. För om jag behöver dig, kan det vara nyttan som styr, inte den rena kĂ€nslan. Och den rena kĂ€nslan Ă€r viktig. Staten har gjort det enkelt att skiljas av samma skĂ€l, det fria valet för individen Ă€r en förutsĂ€ttning för att vi ska kunna vĂ€lja samlevnad. Berggren och TrĂ€gĂ„rdh jĂ€mför Sverige med Tyskland och USA, dĂ€r treenigheten ser annorlunda ut. I USA stĂ„r individ och familj enade mot staten, som ses som hotet mot friheten. I Tyskland ifrĂ„gasĂ€tter familjen tillsammans med staten den fria individen, genom att familjen behandlas som den minsta â och den sunda â enheten. I Sverige har kvinnan befriats frĂ„n mannens försörjnings 20
stöd och mannen dĂ€rmed frĂ„n sin maktposition, men ocksĂ„ frĂ„n det tunga familjeansvaret. Vi har en stark stat som ger förutsĂ€ttningar för en stark individualism och vi förvĂ€ntas hela tiden göra val, ta stĂ€llning, vĂ€lja vĂ„ra anhöriga eller vĂ€lja bort dem. Eftersom staten lig ger som en mjuk matta under vĂ„ra fötter faller vi mjukt om vi slĂ€pper taget om vĂ„ra medmĂ€nniskor. VĂ„r vĂ€lfĂ€rdsstat uppmuntrar oss till det. StĂ€ller oss mot vĂ€ggen och sĂ€ger »VĂ€lj!«, annars Ă€r du en svag mĂ€nniska, en död fisk som flyter med strömmen. SĂ„ om vi köper idĂ©n om statsindividualism Ă€r mitt val inte konstigt. Ăven om syftet med individens frigörelse aldrig va rit att splittra familjen blir det en möjlig bieffekt. Jag gör min insats för det allmĂ€nna genom att betala skatt, resten Ă€r en frĂ„ga om den personliga viljan. Jag tog staten i hand och gjorde mitt val. VĂ€gen var för beredd. HĂ€r vill jag leva, hĂ€r vill jag dö och hĂ€r styr statsindividua lismen. Det Ă€r vĂ€l inte sĂ„ konstigt om jag och de flesta andra prĂ€glats av den. Vi har skolats i att det fria valet ska bejakas. SĂ„, ja! Vi kan skylla Ă„tminstone lite grann pĂ„ staten. Eller ska vi skylla de ensamma mammorna som Ă„kt till Dan mark pĂ„ kvinnans frigörelse? Vi provar det ocksĂ„. Den svenska kvinnorörelsen har fokuserat pĂ„ politiska rĂ€t tigheter och möjligheten till egenförsörjning. Emancipationen Ă€r en kamp för att bli rĂ€ttsligt och socialt likstĂ€lld med man 21
nen och om man tittar pĂ„ 1900-talets utveckling kan man se kvinnans flykt frĂ„n familjen som en av effekterna. Det har sin förklaring. Ordet familj kommer frĂ„n latinet och betyder ursprungligen »tjĂ€nare«, eller mer konkret: »alla under husbonden stĂ„ende personer«. Den hierarki som fĂ„tt familjen att fungera som överlevnadsorganisation blev ett hinder nĂ€r könen skulle likstĂ€llas. Om kvinnan skulle engagera sig politiskt, bli en bildad medÂÂÂÂborgare och dessutom dela pĂ„ familjens försörjnings börda, behövde hon tid. Det ïŹnns forskare som menar att tvĂ€ttmaskinen varit viktigare för jĂ€mÂstĂ€lldÂheten Ă€n alla lag Àndringar. TvĂ€ttmaskinen slog igenom efter andra vĂ€rlds kriget och frigjorde dagliga timmar, veckovis med tid om man slog ut det pĂ„ ett Ă„r. Det var dĂ€r nĂ„gonstans hustrun kom pĂ„ att dörren var olĂ„st, att hon kunde slĂ€nga in den sista tvĂ€tten och lĂ„ta köks dörren stĂ„ pĂ„ vid gavel tills maken kom hem och fick hĂ€nga de blöta lakanen. Ăven om kvinnan fick röstrĂ€tt 1921, försvagades hennes möjligheter att pĂ„verka sitt liv paradoxalt nog under 30- och 40-talet nĂ€r kĂ€rnfamiljen och hemmafrun var det rĂ„dande idealet. Könsrollerna snördes Ă„t och fram till 1939 kunde en kvinna avskedas om hon gifte sig eller blev gravid. Arbetslivet var mannens sfĂ€r, familjelivet kvinnans, det ansĂ„gs vara grun den för ett gott samhĂ€lle och för framgĂ„ngsrik fortplantning. Det var egentligen pĂ„ 1960-talet som köksdörren smĂ€lldes upp pĂ„ allvar, och mĂ„nga mödrar klev ut i arbetslivet för att tjĂ€na sina egna pengar. Och sĂ„ kom nĂ€sta revolution efter 22
diskmaskinen: barnomsorgen. Under 1970-talet gick för skolor i blom som lökar om vÄren och i nÀstan samma takt steg skilsmÀssotalen. Den nya skilsmÀssolagen innebar att svenskarna kunde separera utan att ange speciella skÀl. Och separerade gjorde de. Man kan pÄ goda grunder sÀga att det Àr kvinnan som har splittrat kÀrnfamiljen. Det Àr kvinnans handlingar som har dri vit fram en ny syn pÄ hur vi kan leva tillsammans. Det Àr kvin nan som inte hÄller sig pÄ sin plats. Det Àr kvinnan som krÀver allt mer sjÀlvbestÀmmande. Hon stod ju lÀgre i den traditio nella hierarkin och har haft mest att vinna pÄ en nyordning. Men om vi ÄtergÄr till det ursprungliga mÄlet: politiska rÀttigheter och social och ekonomisk jÀmlikhet. Hur gÄr det med det för mig och mina likar? Vi har ju sÄ att sÀga sÄlt tvÀttmaskinen. IstÀllet för att dela lika och frigöra tid för att bli upplysta medborgare och goda heltidsarbetare har vi tagit pÄ oss ett livslÄngt barnansvar som slukar oÀndliga mÀngder tid utan sjÀlvklar möjlighet till av lastning. Frivilliguppdragen mÄste begrÀnsas, arbetstiden lika sÄ. KarriÀrmöjligheterna minskar, bidraget till det allmÀnna blir mindre, uttaget samtidigt större. Mitt svar mÄste bli nja. à ena sidan Àr möjligheten att pÄ egen hand försörja och leva med ett barn, utan att bli vare sig fördömd eller utstött, absolut en följd av kvinnoemancipationen. à andra sidan har vi frivilligt ensamstÄende mödrar anvÀnt vÄr frihet till att binda upp oss pÄ ett sÀtt som knappast var frigörelsens mÄl. 23