9789176456507

Petersburgsnoveller

Nikolaj Gogol

Petersburgsnoveller Översättningar Nils Åke Nilsson: Kappan { 5 } Näsan { 4 3 } Nevskij prospekt { 7 5 } Bengt Jangfeldt: En dåres anteckningar { 1 1 7 }

K A PPA N

5

6

D e t hände en gång i ett ämbetsverk – det är bäst att inte säga vilket. Det finns nämligen här i Ryssland inga mer lättsårade personer än alla de som befolkar våra ämbetsverk, regementen och kanslier, kort sagt, de som innehar statstjänst. Nu för tiden anser varje enskild person, att hela samhället blir förolämpat i hans person. Det berättas till exempel att en skrivelse helt nyligen inkommit från en polischef – jag minns inte i vilken stad – där denne tydligt framhöll att respekten för statens förordningar var i sjunkande och att hans heliga namn klingade förgäves. Som bevis härför bifogades en väldig foliant, en hel roman, där polischefen dök upp på var tionde sida, stundom till och med i berusat tillstånd.

För att sålunda undvika alla obehag skall vi i fortsättning­ en nöja oss med benämningen: ett ämbetsverk. Alltså, i ett ämbets­verk tjänstgjorde en ämbetsman. Man kan inte säga att han gjorde något märkligare intryck: han var liten till växten, en aning koppärrig, en aning rödhårig, till och med en aning närsynt, som det föreföll. Håret hade börjat tunna av fram i pannan, ansiktet var fullt av rynkor och hade en blek färg som hos personer, vilka lider av hemorrojder. Vad skall man göra?

Det är Petersburgsklimatets fel.

Vad beträffar hans rang (vilket är det första som måste fast­ ställas hos oss) så var han vad man kallar evigt titulärråd, det vill säga han tillhörde en klass, över vilken olika författare, som har för vana att angripa sådana som inte kan bita igen, länge nog gjort sig lustiga. Hans namn var Basjmatjkin (Skoman).

Av namnet framgår att det har sitt ursprung i ordet »sko«, men när och på vilket sätt det avletts därav är obekant. Både fadern och farfadern och till och med svågern och alla andra 7

Basjmatjkinar har alltid gått omkring i stövlar, vilka de tre gånger om året brukar sula om.

Hans förnamn och fadersnamn var Akakij Akakijevitj. Må­ hända kan det synas läsaren en smula besynnerligt och sökt, men jag kan försäkra att ingen sökte efter det och att omstän­ digheterna helt enkelt fogade det så att man inte kunde ge honom något annat namn. Det hela tillgick på följande sätt.

Akakij Akakijevitj föddes, om minnet inte sviker, natten till den 23 mars. Hans saliga moder var gift med en ämbetsman och en mycket god kvinna; hon vidtog alla åtgärder för att som sig bör döpa barnet. Modern låg i sängen, som befann sig mitt emot dörren. På hennes högra sida stod gudfadern, Ivan Ivanovitj Jerosjkin, en förträfflig människa, byråchef i Högsta domstolen, samt gudmodern, Arina Semjonovna Belobrjusjkova, gift med en polisofficer och en kvinna i besittning av sällsynta dygder.

De föreslog modern tre namn ur almanackan att välja på: Mokija, Sossija eller Chozdazat, efter martyren.

– Nej, sade modern eftertänksamt, jag tycker inte om något.

För att vara henne till lags slog de upp almanackan på ett nytt ställe och fick upp tre andra namn: Trifilij, Dula och Varachasij.

– Det är som ett Guds straff, utropade den gamla. Sådana namn! Jag har aldrig hört talas om några sådana. Om det hade varit Varadat eller Varuch, men Trifilij och Varachasij…

De vände på en sida och fick tag på: Pavsikachij och Vachtisij.

– Jag ser nu, sade modern, det är hans öde. Om det är så, låt honom hellre få faderns namn. Han heter Akakij; må sonen också heta Akakij.

Så döpte man barnet till Akakij Akakijevitj. Härunder skrek han och gjorde en sådan grimas som om han anat att han skulle bli titulärråd.

Så gick det alltså till. Vi har anfört detta för att läsaren själv skall kunna se att allt skedde därför att det måste så ske och att det inte fanns någon möjlighet att ge honom ett annat namn.

När han började sin tjänstgöring i ämbetsverket och vem som anställde honom, finns det ingen som minns. Hur många 8

direktörer och byråchefer som än avlöst varandra, så har de alltid kunnat se honom sitta på samma plats, i samma ställning, med samma rang, med samma arbete framför sig, så att man senare rentav var övertygade om att han fötts till världen sådan han var, i tjänsteuniform och med den kala fläcken i pannan.

Ingen i verket visade honom den ringaste hänsyn. Vakt­mästarna reste sig inte från sina platser när han passerade dem, ja, de ägnade honom inte ens en blick, precis som om en vanlig fluga flugit genom rummet. Hans överordnade behandlade honom kyligt och despotiskt. Byråchefens sekreterare brukade kasta papperen framför näsan på honom utan att någonsin säga: »Skriv av det här!« eller »Här är ett intressant och trevligt litet ärende« eller någon annan vänlig fras, så som det brukas väluppfostrade tjänstemän emellan. Han tog emot och såg bara på papperna, aldrig på den som lämnade dem och frågade aldrig efter om denne över huvud taget hade rätt till det. Han tog emot och började genast skriva.

De yngre tjänstemännen brukade skämta med honom och göra sig lustiga över honom, så långt deras kanslihumor räckte.

De brukade i hans närvaro berätta en massa historier som de hittat på om honom. Om hans värdinna, en sjuttioårig gumma, sade de att hon slog honom och frågade när bröllopet skulle stå. Eller också strödde de papperslappar på hans huvud och kallade det snö. Akakij Akakijevitj svarade aldrig med ett ord på allt detta, som om han över huvud taget ingenting märkt.

Det inverkade inte heller det ringaste på hans arbete: trots alla anspelningar och förolämpningar gjorde han inte ett enda skrivfel. Om skämtet någon gång gick för långt, om man stötte till hans armbåge och hindrade honom att arbeta, kunde han säga: – Låt mig vara! Varför förolämpar ni mig?

Och det fanns något egendomligt i orden och i rösten, som uttalade dem. Det låg i dem något så rörande att en ung, ny­ anställd tjänsteman, som efter de andras exempel hade tillåtit sig att skämta med honom, med ens hejdade sig som om han 9

känt ett sting i hjärtat och från den stunden såg han allting i en helt annan dager. Det var som om en oförklarlig kraft plötsligt skilde honom från hans kamrater, som han trott vara anständiga och bildade människor. Och ännu långt efteråt kunde det mitt i det gladaste sällskap hända att han såg framför sig den lille ämbetsmannen med den kala fläcken i pannan och hörde hans ord, som trängde rätt in i hjärtat: »Låt mig vara!

Varför förolämpar ni mig?« Men bakom dessa ord hörde han några andra: »Jag är din bror.« Och den unge mannen gömde ansiktet i händerna. Många gånger skulle han senare rysa till vid upptäckten av hur mycket omänskligt det finns i människan, hur mycket grymhet och råhet det finns dolt hos en fin och bildad människa och – ack, herre Gud – till och med hos en person som hela världen anser ädel och hederlig…

Man kunde knappast någon annanstans finna en ämbetsman som till den grad gick upp i sitt arbete. Det är för lite sagt att han arbetade nitiskt, han hängav sig åt sin tjänst med lidelse.

När han arbetade med sina avskrifter öppnade sig för honom en rik och skön värld. Hans ansikte uttryckte stilla belåtenhet.

Han hade sina favoritbokstäver: när han träffade på dem råkade han nästan i extas, han skrattade för sig själv, blinkade med ögonen och hjälpte till med läpparna, så att man nästan av hans ansikte kunde utläsa vilken bokstav hans penna skrev ned.

Om man belönat honom efter hans nit skulle han kanske till sin egen förvåning rentav ha blivit statsråd. Men som hans skämtande kamrater uttryckte det – han fick i knapphålet en liten sak och för övrigt hemorrojder där bak.

Dessutom är det för mycket sagt att ingen lade märke till honom. En direktör, som var en god människa och ville belöna honom för hans långa tjänst, gav order om att ge honom något mera kvalificerat arbete än de eviga avskrifterna. Man bad honom att av en redan färdig handling göra en skrivelse till ett annat ämbetsverk: det hela bestod i att ändra titeln och här och var sätta verbet i tredje person i stället för första. Detta gav 10

honom ett sådant huvudbry att svetten började lacka, han rev sig i pannan och sade till sist: – Nej, det är nog bäst att jag får några avskrifter.

Från den dagen lämnade man honom i fred med sina av­ skrifter. Utom dessa tycktes ingenting annat existera för honom.

Han bekymrade sig aldrig om sina kläder. Hans tjänsteuniform var inte grön utan hade någon obestämbar rödaktig färg. Kra­ gen var trång och liten så att halsen, fastän den i sig själv inte var lång, verkade onaturligt lång när den stack fram ur kragen, precis som på de gipskattor med rörliga huvuden, som för­ säljare med utländska manér brukar bära omkring på huvudet i dussintal. Och alltid fastnade någonting på hans uniform: antingen ett halmstrå eller en trådände. Därtill kom att han hade en besynnerlig förmåga att på gatan alltid passera förbi ett fönster just i det ögonblick man därifrån kastade ut allt möjligt skräp. Därför var hans hatt alltid full med melonskal eller liknande. Aldrig någonsin lade han märke till vad som varje dag försiggick omkring honom på gatan. Han observerade aldrig dessa småsaker som hans kollegor gjorde, en vana som skärpt deras iakttagelseförmåga till den grad att de till och med märkte om byxhällan släpade på någon fotgängare på andra sidan gatan – vilket alltid framkallade ett förnöjt småleende på deras läppar.

Men Akakij Akakijevitj såg alltid framför sig sina jämna, med vacker, regelbunden stil skrivna rader och endast om en häst plötsligt stack sin mule över hans axel och genom näsbor­ rarna blåste sin andedräkt i hans ansikte, märkte han att han inte befann sig mitt i en rad utan snarare mitt på gatan. Så snart han kommit hem satte han sig genast till bords, slevade raskt i sig sin kålsoppa och åt en bit oxkött med lök, utan att någonsin lägga märke till hur det smakade; han åt det som det var, med flugor och allt som händelsevis hamnat på tallriken. När han märkte att magen började bli full, steg han upp, hämtade ett bläckhorn och satte i gång att skriva av handlingar, som han tagit med sig hem. Om det inte fanns några som måste kopieras 11

i tjänsten, gjorde han ändå för sitt eget nöjes skull en avskrift, varvid han mera fäste sig vid om skrivelsen var adresserad till någon viktig person än om den var avfattad på ett vackert språk.

Till och med när den grå Petersburgshimlen började mörkna och när alla stadens ämbetsmän ätit sin middag, var och en efter lön och lägenhet, när alla vilade ut från allt skrivande och allt jäkt i verket, från alla nödvändiga sysselsättningar och från allt det som den rastlösa människan – ofta mer än nöden kräver – åtar sig frivilligt; när ämbetsmännen skyndar att njuta av den återstående delen av dagen: en beger sig till teatern, en flanerar på gatan för att betrakta damernas vackra hattar, en annan skyndar sig på en visit för att ödsla komplimanger på någon nätt flicka, en lysande stjärna i en liten krets av ämbetsmän, en tredje – och det är det vanligaste – går helt enkelt till sin kollega på fjärde eller tredje våningen, som bebor två små rum med tambur eller kök, försedda med några försök till elegans, till exempel en lampa eller någon annan liten sak, som kostat många uppoffringar, återbud från middagar och små fester – till och med då sitter Akakij Akakijevitj vid sitt arbete. När alla an­ dra ämbetsmän förströr sig i sina vänners lag med att spela ett parti whist, dricka ett glas te med enkopeks­skorpor, blåsa rök ur långpipor, under given berätta lite skvaller från den förnäma världen, vilket ryssen aldrig i någon situation underlåter att göra, eller till och med – om det inte finns någonting annat att säga – dra den gamla anekdoten om kommendanten, som fick meddelande om att svansen på Peter den stores ryttarstaty blivit avhuggen, kort sagt, till och med under dessa flyktiga timmar, när var och en på sitt sätt söker roa sig, hängav sig Akakij Akakijevitj inte åt några förströelser. Ingen kunde säga att han någonsin sett honom på någon liten fest. När han kopierat så långt han orkat, lade han sig att sova och log i förväg vid tanken på den kommande dagen: vad skulle ödet ge honom att skriva av i morgon?

Så förflöt i all stillhet livet för denna människa, som på fyrahundra rubels lön förmådde vara nöjd med sin lott. Så 12

skulle det kanske också ha fortsatt ända fram till ålderns dagar, om han inte råkat ut för en av de olyckor, varmed människans väg är beströdd och som drabbar inte bara titulärråd utan också geheimeråd, verkliga statsråd, hovråd jämte sådana som varken ger eller tar emot några råd.

Alla de som i Petersburg lever på 400 rubels lön eller där­ omkring har en fruktansvärd fiende. Denna fiende är ingen annan än vår nordiska vinter, fastän det för övrigt finns sådana som anser den mycket hälsosam. Strax efter åtta på morgonen, just vid den timme då gatorna är fyllda av folk på väg till sina verk, börjar den utan åtskillnad utdela sådana kraftiga och bitande näsknäppar, att de stackars tjänstemännen rakt inte vet var de skall göra av sina näsor. Om i sådana stunder även de högre tjänstemännen fryser om pannan och får tårar i ögonen av kylan, så är de fattiga titulärråden helt och hållet försvarslösa.

Deras enda räddning ligger i att, insvepta i sina tunna kappor, så fort som möjligt rusa i väg fem–sex gator och därefter slinka in hos portvakten och stampa duktigt med fötterna tills deras förfrusna ämbetsmannadygder och -färdigheter åter tinat upp.

Sedan en tid tillbaka hade Akakij Akakijevitj börjat märka en stickande känsla i ryggen och axeln, trots att han försökte så snabbt som möjligt springa sträckan hemifrån och till verket.

Till sist kom han på tanken att felet låg hos hans kappa. Då han undersökte den noga hos sig där hemma, upptäckte han att tyget på några ställen, just i ryggen och på axlarna, blivit så tunt att det nästan var genomskinligt och att fodret höll på att nötas sönder. Det bör kanske påpekas att Akakij Akakijevitjs kappa länge varit föremål för kollegornas skämt: de ansåg till och med kappa vara en alltför fin benämning på detta plagg och kallade den i stället »kapott«. I själva verket hade den också ett ganska egenartat utseende. Dess krage blev för varje år allt mindre och mindre, av den orsaken att därifrån lappar hämtades för att laga uppkomna hål och dylikt. Lagningarna visade inte någon skräddares handlag och kom kappan att se ful och säckig ut.

13

Då Akakij Akakijevitj sålunda upptäckt var felet satt be­ slöt han föra kappan till Petrovitj, en skräddare som bodde någon­stans i fjärde våningen mot en bakgård. Oaktat sitt enda skelande öga och sitt helt koppärriga ansikte var denne ganska skicklig i att lappa ämbetsmännens och även andras byxor och frackar, det vill säga för den händelse han var nykter och inte hade några andra planer i huvudet. På denne skräddare behövde man egentligen inte spilla många ord, men när det nu en gång är bruk att utförligt beskriva varje person som förekommer i en berättelse, så är det ingenting att göra åt den saken: låt oss ta itu med Petrovitj.

Från början hette han rätt och slätt Grigorij och var livegen hos någon godsägare. Petrovitj började man kalla honom först sedan han fått sin frisedel och tagit för vana att dricka sig kraftigt berusad på alla helgdagar, i början bara på de större, men sedan utan åtskillnad på alla kyrkodagar, som det stod ett kors för i almanackan. I det avseendet blev han trogen traditionen från sin farfar, och sin hustru kallade han, när de grälade med varandra, för en gudlös kvinna och en tyska. När vi nu en gång omnämnt hustrun, måste vi väl också säga ett par ord om henne. Tyvärr är mycket lite bekant om henne. Det enda man visste var att hon var gift med Petrovitj och att hon bar en spetsmössa på huvudet och inte en sjalett. Med någon skönhet kunde hon tydligen inte skryta; i varje fall var det bara gardisterna, som, när de mötte henne, brydde sig om att kasta en blick under spetsmössan, varvid de bet sig i mustaschen och utstötte något obestämbart ljud.

Trapporna som ledde upp till Petrovitj – det måste i san­ ningens namn sägas – var smutsiga och fulla med slaskvatten, och luften var tjock av den bitande brännvinsstank som är oskiljaktig från alla kökstrappor i Petersburg. På väg uppför tänkte Akakij Akakijevitj på hur mycket Petrovitj skulle ta och beslöt sig för att inte gå med på mer än två rubel. Dörren stod öppen, eftersom Petrovitjs fru höll på att steka fisk, vilket fyllde hela köket med ett sådant os att man inte en gång kunde se 14

kackerlackorna. Akakij Akakijevitj gick genom köket utan att frun i huset lade märke till honom och trädde in i Petrovitjs kammare. Denne satt på ett stort, omålat träbord med benen under sig som en turkisk pascha. I likhet med alla ryska skräd­ dare var han barfota när han arbetade och det första som föll i ögonen var stortån, vars vanskapta nagel, välbekant för Akakij Akakijevitj, var stor och tjock som ett sköldpaddsskal. Om halsen på honom hängde en härva med silkesgarn och tråd och framför honom, på knäna, låg en gammal söndersprättad trasa.

Han hade redan tre minuter varit sysselsatt med att söka träda en trådände genom nålsögat utan att lyckas och lät därför sin vrede gå ut över både mörkret i rummet och tråden, halvhögt muttrande: – Vill du inte in, ditt fanstyg? Jag är trött på dig, din bov!

Akakij Akakijevitj fann genast att han kommit i ett mycket olägligt ögonblick: det var mycket bättre att beställa något av Petrovitj när denne var en aning på snusen eller som hustrun brukade uttrycka saken: när finkeln gjort det enögda svinet spakt. I det tillståndet gav Petrovitj mycket gärna med sig, det var lätt att komma överens med honom, han till och med bockade och tackade efteråt. Sedan brukade visserligen hustrun komma gråtande och säga att mannen i fyllan och villan tagit ett alldeles för lågt pris, men det räckte att man lade till några kopek för att allt skulle vara bra igen.

I dag var emellertid Petrovitj av allt att döma nykter och i enlighet därmed envis och omedgörlig och i stånd att begära tusan vete vilket pris. Akakij Akakijevitj förstod hur det låg till och skulle helst av allt ha velat, som det heter, ta sin mats ur skolan, men det var redan för sent. Petrovitj riktade stint sitt enda öga mot honom och Akakij Akakijevitj stammade mekaniskt: – God dag, Petrovitj!

– God dag, herrn! sade Petrovitj och sneglade på Akakij Akakijevitjs hand för att se vad denne hade med sig för slags byte.

15

– Se här… jag till dig, Petrovitj, var så god…!

Det bör påpekas att Akakij Akakijevitj uttryckte sig till största delen med hjälp av prepositioner, adverb samt sådana partiklar, som faktiskt inte hade någon mening alls. Om det var någon invecklad sak han skulle uttrycka, så hände det ofta att han inte alls avslutade meningen. Om han till exempel började en mening med: »Det är verkligen alldeles…« så kom det ofta ingen fortsättning. Han glömde alldeles bort den i tanke att han redan talat till punkt.

– Vad för något? sade Petrovitj och betraktade samtidigt med sitt enda öga hans tjänsteuniform, från kragen till ärmarna, ryggen, skörten och knapphålen. Allt detta var honom väl bekant ty han hade själv sytt den. Sådan är skräddarnas vana: det är det första de gör när de träffar på någon.

– Det var så, Petrovitj, den här kappan… tyget, som du ser, är riktigt kraftigt… den har blivit lite dammig så att den ser gammal och begagnad ut men den är alldeles ny… det är bara här, på ett litet ställe… på ryggen och här på axeln… det har blivit en smula nött… och på den här axeln också… det är alltihop… det är ju lätt gjort…

Petrovitj tog det besynnerliga plagget, bredde ut det på bordet, betraktade det länge och skakade på huvudet. Därefter tog han sin snusdosa som stod i fönstret och var försedd med porträttet av en general på locket – vilken general är obekant, eftersom det ställe, där ansiktet funnits, hade blivit genomborrat av ett finger, varefter skräddaren klistrat en fyrkantig lapp över hålet.

Efter att ha tagit sig en pris snus höll han upp kappan mot ljuset och skakade åter på huvudet. Därefter vände han på den och granskade den med fodret utåt och skakade än en gång på huvudet. Han öppnade åter locket med det överklistrade generalsporträttet, tog en ny pris, slog igen locket och satte dosan på sin plats. Slutligen sade han: – Nej, den går inte att laga. Skräp till kappa. När Akakij Akakijevitj hörde dessa ord började hans hjärta bulta häftigt.

– Varför skulle det inte gå, Petrovitj? sade Akakij Akakijevitj 16

med samma bedjande tonfall som ett barn, det är ju bara på axlarna som den blivit en smula sliten. Du har säkert några bitar som skulle passa…

– Bitar kan man nog hitta, sade Petrovitj, men det går inte att sy dit dem. Tyget är alldeles murket; bara man rör det med en nål så spricker det alldeles upp.

– Men du kunde ju sätta dit en större lapp då.

– Var skall man fästa den då? Förresten skulle den bli all­ deles för stor. Verkligen tyg av prima kvalitet: kommer det en ordentlig vindstöt så blåser det i småbitar!

– Men försök i alla fall. Det måste väl… på något sätt…

– Nej, sade Petrovitj bestämt, jag kan ingenting göra. Tyget är alldeles slut. Det är mycket bättre att herrn när vintern tar i på allvar gör fotlappar av den, strumpor värmer ingenting.

Det där hittade tyskarna på för att lura åt sig mera pengar.

(Petrovitj tyckte om att vid tillfälle pika tyskarna.) Men vad kappan beträffar måste herrn nog låta sy en ny.

Vid ordet »ny« svartnade det för Akakij Akakijevitjs ögon och allt i rummet började snurra runt för honom. Den enda han såg klart var generalen med det överklistrade ansiktet på locket till Petrovitjs snusdosa.

– En ny? mumlade han som i drömmen, men det har jag ju inte råd till.

– Ja, just en ny kappa, svarade Petrovitj med grymt lugn.

– Om jag nu måste låta sy en ny, vad skulle då den…?

– Vad en sådan skulle komma att kosta?

– Ja. – Ja, så där en hundrafemtio rubel får man nog räkna med, sade Petrovitj och knep därvid ihop läpparna. Han tyckte mycket om starka effekter och älskade att på ett eller annat sätt förbluffa sina kunder och under lugg iakttaga vilken min de gjorde.

– Hundrafemtio rubel för en kappa! skrek den stackars Akakij Akakijevitj – och kanske var det första gången i sitt liv som han skrek, ty han hade alltid utmärkt sig för tystlåtenhet.

17

– Just det, sade Petrovitj, men då blir det en alldeles vanlig kappa. Om det skall vara mårdskinn på kragen och kapuschong med sidenfoder, så går det nog på en tvåhundra.

– Petrovitj, jag ber dig, sade Akakij Akakijevitj med bön­ fallande röst och varken hörde eller ens försökte höra vad Petrovitj yttrade, försök att lappa den på något sätt, så att den går att använda åtminstone ett tag till.

– Nej, det är bara förlorad tid och pengarna bortkastade till ingen nytta, sade Petrovitj och Akakij Akakijevitj lämnade rummet alldeles förkrossad.

Men Petrovitj blev en lång stund efteråt stående med hop­ pressade läppar utan att sätta i gång med sitt arbete, synner­ ligen belåten med att han inte gett efter och inte heller förrått skräddarkonsten.

Akakij Akakijevitj kom ut på gatan som i en dröm. »Det gick alldeles galet«, sade han till sig själv, »jag trodde verkligen inte att det skulle gå så…« Och efter en stunds tyst­ nad tillade han: »På det viset… så gick det alltså… jag kunde verkligen inte ana att det skulle gå så…« Därefter följde åter en lång paus och så fortsatte han: »På så sätt… faktiskt en smula på något sätt… så att säga… oväntat… aldrig kunde jag tänka mig… en sådan obehaglig situation.« I stället för att nu gå hem, gick han åt rakt motsatt håll utan att själv ana det. På vägen stötte han ihop med en sotare som smutsade ned ena axeln på honom. Från en byggnads­ ställning föll en pyts med murbruk ned över honom. Han märkte ingenting. Först när han rände mot en nattvakt, som ställt hillebarden åt sidan och höll på att skaka fram lite snus i handen ur sitt snushorn, kom han åter till besinning. Det var vaktens ord som väckte honom: – Kan du inte se dig för? Räcker inte trottoaren till för dig?

Det kom honom att hejda sig; han upptäckte att han var på fel väg och vände hemåt. Först där började han på allvar samla tankarna och såg hela situationen i dess rätta och verkliga ljus.

Han överlade med sig själv, inte längre osammanhängande 18

utan förnuftigt och öppenhjärtigt som med en förstående vän, vilken man kan anförtro även sitt hjärtas innersta hemligheter.

– Nej, sade Akakij Akakijevitj, i dag gick det inte att komma överens med Petrovitj. Han var så… hans fru måste ha klått honom. Det är bättre att jag går till honom en söndagsmorgon.

Då är han dagen efter och sitter och skelar och vill ha något att dricka, men hans kärring ger honom inga pengar och då sticker jag tio kopek i handen på honom – då blir han säkert medgörligare och kommer att laga kappan…

Så överlade Akakij Akakijevitj med sig själv och kände modet stiga. Han inväntade närmaste söndag och när han på långt håll såg att hustrun gick ut, skyndade han in till Petrovitj.

Denne var mycket riktigt dagen efter, satt och skelade med sitt enda öga och huvudet nickade sömnigt. Men knappt hade han fått höra vad saken gällde, förrän det var som om djävulen farit i honom.

– Nej, har jag sagt, sade han, herrn får allt beställa en ny.

Akakij Akakijevitj stack genast till honom tio kopek.

– Tackar, herrn, med er tillåtelse skall jag ta mig en liten styrketår. Men vad kappan beträffar så är det ingen idé att ni bråkar om den: den duger i alla fall ingenting till. Jag skall sy er en ny kappa, en riktigt präktig en – det håller jag på.

Akakij Akakijevitj ville ännu en gång säga någonting om att lappa den gamla, men Petrovitj hörde inte på utan avbröt honom: – Jag skall absolut sy er en ny, det kan herrn lita på. Jag skall göra mitt bästa. Jag skulle till och med kunna sy den som modet nu föreskriver med en krage som går att knäppa igen med silverhyskor.

Akakij Akakijevitj såg nu att han inte skulle komma undan utan en ny kappa och tappade alldeles modet. Var skulle han i själva verket ta pengarna ifrån? Naturligtvis skulle han kunna delvis räkna på gratifikationen till helgen, men dessa pengar var redan i förväg tagna i anspråk för andra ändamål. Han måste skaffa sig ett par nya byxor och betala en gammal skuld 19

till skomakaren, som satt ett par nya tåhättor till ett par gamla stövelskaft. Han måste hos sömmerskan beställa tre skjortor och två par av den sortens underkläder, som det är oanständigt att nämna i tryck. Kort sagt, alla pengarna skulle gå åt och även om direktören var vänlig nog att i stället för fyrtio rubel i gratifikation anslå fyrtiofem eller femtio, så skulle det i alla fall bli så lite över att det i fråga om en ny kappa skulle räcka som en droppe i havet.

Nu visste han förstås att Petrovitj hade för vana att dra till med sådana orimliga priser att till och med hans hustru ibland inte kunde låta bli att ropa till honom: – Har du tappat förståndet, din tokstolle? Ibland åtar du dig arbete för rakt ingenting och nu inger dig den lede själv att begära ett pris som ingen kan betala.

Han visste naturligtvis att Petrovitj skulle åta sig att sy kap­ pan för åttio rubel, men varifrån ta dessa åttio rubel? Om han riktigt ansträngde sig skulle han kanske kunna driva upp hälften eller kanske till och med något mera. Men varifrån skulle han ta den andra hälften?

Men först måste läsaren få veta var den första hälften fanns.

Akakij Akakijevitj hade för vana att för varje rubel han gjorde av med lägga undan en halv kopek i en liten sparbössa med nyckel till och ett litet utskuret hål på locket. Efter varje halvår räknade han över sina kopparpengar och bytte ut dem mot silver. Så hade han hållit på sedan länge och på det sättet hade under årens lopp summan stigit till mer än fyrtio rubel.

Fyrtio rubel fanns alltså till hands, men varifrån skulle han få de andra fyrtio? Akakij Akakijevitj funderade och funderade och kom till den slutsatsen att han måste minska de dagliga utgifterna under åtminstone ett år framåt; sluta med att dricka te på kvällarna, inte tända något ljus när det blev mörkt och om han hade något som måste göras gå in till värdinnan och arbeta vid hennes ljus; när han gick ut måste han vidare försöka gå så lätt och försiktigt som möjligt, helst på tåspetsarna, för att inte i onödan slita sulorna; sina underkläder måste han ha så 20

länge som möjligt innan han lämnade dem till tvättning och för att de inte skulle bli fort smutsiga måste han ta av dem så snart han kom hem och gå omkring bara i sin morgonrock av bomull, som visserligen var mycket gammal men dock relativt skonad av tidens tand.

För att säga sanningen så var det i början ganska svårt för honom att vänja sig vid sådana inskränkningar, men bara han blivit van gick allting bra. Han lärde sig att hungra om kvällarna men i stället sög han andligen näring ur tanken på den nya kappan. Från denna stund blev hans tillvaro liksom rikare, som om han gift sig, som om en annan människa var hos honom, som om han inte längre var ensam utan någon livsledsagarin­ na samtyckt till att följa honom åt på livets väg – och denna ledsagarinna var ingen annan än kappan, väl vadderad, med tjockt foder, outslitlig.

Han blev på något sätt livligare och mera bestämd i sitt uppträdande som en människa, vilken satt ett mål framför sig.

Från hans ansikte och från hans rörelser försvann av sig självt osäkerheten, obeslutsamheten – kort sagt, allt vacklande och obestämt i karaktären. Stundom lyste det till i hans ögon och i hans huvud dök rentav de mest djärva och dristiga tankar upp: skulle han inte sätta mårdskinn på kragen? Tanken härpå gjorde honom nästan tankspridd. En gång höll han rentav på att göra ett fel i en avskrift, så att han var nära att ropa till: »Oj«. Och hastigt gjorde han korstecknet.

Varje månad gick han åtminstone någon gång till Petrovitj för att resonera om kappan: var man skulle köpa tyget, vilken färg det skulle ha och vad det skulle kosta. Varje besök gav honom något nytt att fundera över men han återvände alltid belåten hem och tänkte på att snart skulle tiden komma då han kunde köpa allt detta och kappan skulle bli sydd.

Det hela gick mycket fortare än han hade väntat. I stället för fyrtio eller fyrtiofem rubel gav direktören Akakij Akakijevitj en gratifikation på hela sextio rubel. Om han kände på sig att Akakij Akakijevitj behövde en ny kappa eller det hela var en 21

tillfällighet, må vara osagt – hur som helst hade han med ens tjugo rubel extra på fickan. Detta påskyndade händelsernas utveckling. Nu behövde han bara svälta ytterligare två–tre månader och sedan hade han fått ihop omkring åttio rubel.

Hans annars så lugna hjärta började slå häftigt. Genast begav han sig tillsammans med Petrovitj till en tygaffär.

De köpte ett tyg av bästa kvalitet och inte att undra på – de hade ju haft ett halvt år att tänka igenom saken och det hade knappast gått en månad utan att de tittat in i affären för att höra om priserna. Petrovitj sade också själv att ett bättre tyg kunde man inte få tag i. Till foder valde de kalikå av god och stark kvalitet; enligt Petrovitj var det bättre än silke och hade dessutom vackrare glans. Något mårdskinn köpte de emellertid inte, ty det var verkligen alldeles för dyrt; i stället tog de katt­ skinn men det bästa som fanns i butiken – på avstånd kunde man rentav ta det för mård.

Petrovitj slet med kappan i hela två veckor, ty det var mycket sticksöm att sy, annars hade den nog blivit färdig tidigare. För sitt arbete tog Petrovitj tolv rubel, för mindre gick det inte; allt var sytt med silkestråd och med dubbelsöm; Petrovitj hade därefter gått igenom varje söm och tryckt till dem med tänderna så att allehanda figurer bildats. Till sist var kappan färdig och Petrovitj förde den till Akakij Akakijevitj; när det skedde minns jag inte, men utan tvivel var det den lyckligaste dagen i dennes liv.

Kappan kom på morgonen strax innan det var tid att ge sig i väg till verket. Den hade inte kunnat komma lägligare, ty just då började det bli kallare och kylan hotade att bli ännu värre. Petrovitj kom själv med kappan som det anstår en riktig skräddare. Han hade tagit på sig en sådan betydelsefull min som Akakij Akakijevitj ännu aldrig sett hos honom. Man kunde se att han var fullt medveten om att han gjort ett gott verk och att han insett den avgrund som skilde de skräddare, som bara sätter in foder och lappar och lagar, från dem som syr på beställning.

22

Kappan var inlindad i en stor näsduk, som han just hade fått från tvätterskan, därefter stack han den i fickan för eget bruk.

När han fått fram kappan, betraktade han den stolt. Därefter kastade han den skickligt över Akakij Akakijevitjs axlar, rättade till den där bak och lämnade den en smula öppen där fram.

Akakij Akakijevitj, som varande en äldre och solid person, ville också prova ärmarna; Petrovitj hjälpte honom till rätta och det visade sig att ärmarna också var bra. Med ett ord, kappan satt som gjuten på honom. Petrovitj lät därvid undfalla att han varit så billig endast för att han bodde vid en liten bakgata och inte höll sig med någon skylt samt därför att han kände Akakij Akakijevitj sedan gammalt. På Nevskij prospekt skulle man alldeles säkert enbart i sylön ha tagit sjuttiofem rubel.

Akakij Akakijevitj hade ingen lust att diskutera den saken med Petrovitj och dessutom hyste han en viss rädsla för alla de stora summor, som Petrovitj älskade att svänga sig med.

Han betalade, tackade och begav sig i sin nya kappa raka vägen till ämbetsverket. Petrovitj följde efter honom. Han stan­ nade och såg länge på avstånd på kappan och därefter skyndade han med flit en genväg genom en bakgata för att ännu en gång kunna betrakta sin kappa, den här gången från andra hållet, det vill säga rakt framifrån.

Men Akakij Akakijevitj vandrade sin väg i den mest festliga sinnesstämning. Han kände varje ögonblick att han hade en ny kappa på sina axlar och då och då log han till och med för sig själv av inre tillfredsställelse. I själva verket var det två fördelar med kappan: för det första var den varm, för det andra kändes det skönt. Vart han gick lade han inte alls märke till och med ens befann han sig utanför ämbetsverket. I tamburen tog han av sig kappan, betraktade den ännu en gång och överlämnade den slutligen i vaktmästarens särskilda vård.

Det är svårt att säga på vilket sätt alla i verket med ens fick veta att Akakij Akakijevitj fått en ny kappa och att det gamla besynnerliga plagget inte längre existerade. Alla rusade genast ut i tamburen för att se på Akakij Akakijevitjs nya kappa. Man 23

började gratulera honom, varvid han i början bara log belåtet men så småningom blev han rent generad. När alla lät antyda att man måste dricka på den nya kappan och att han åtmins­ tone måste arrangera någon liten fest för alla, förlorade Akakij Akakijevitj alldeles fattningen. Han visste inte vad han skulle göra, vad han skulle svara och hur han skulle kunna dra sig undan. Sedan han efter någon stund lyckats hämta sig, började han starkt rodnande försäkra att detta inte alls var någon ny kappa utan helt enkelt den gamla vanliga.

Men en av ämbetsmännen, något slags sekreterare till byrå­ chefen, som tydligen ville visa att han inte var på något sätt högdragen utan kunde umgås även med underordnade tjänste­ män, tog slutligen till orda: – Vi skall ha en liten fest. Jag ger den i Akakij Akakijevitjs ställe. Jag ber därför alla komma hem till mig i kväll och dricka en kopp te. Det passar bra för jag har namnsdag i dag.

Tjänstemännen skyndade naturligtvis att gratulera byrå­ chefens sekreterare och antog med nöje hans inbjudan. Akakij Akakijevitj ville tacka nej, men alla försökte övertyga honom om att det skulle vara synnerligen oartigt, helt enkelt en föro­ lämpning och att han var tvungen att komma. För övrigt fann han sedan förslaget gott, i synnerhet vid tanken på att han därigenom skulle få tillfälle att promenera i sin nya kappa även på kvällen.

Hela denna dag var för Akakij Akakijevitj en enda stor högtidsdag. Han återvände hem i den allra lyckligaste sinnes­ stämning, tog av sig kappan och hängde försiktigt upp den på väggen. Han gladde sig ännu en gång åt tyget och fodret och tog med flit fram det gamla utslitna plagget för att jämföra det med Petrovitjs mästerverk. Vid åsynen av den gamla kappan måste han brista ut i skratt, så stor var skillnaden! Och ännu när han satt vid middagsbordet måste han då och då le vid tanken på det ömkliga tillstånd, i vilket det gamla plagget befann sig. Han åt sin middag i munter sinnesstämning och efteråt kopierade han ingenting utan njöt av sin sybaritiska tillvaro, utsträckt på 24

sängen, till dess skymningen började falla.

Därefter klädde han raskt på sig, svepte kappan om axlarna och gick ut. Var kvällens värd bodde, kan vi tyvärr inte säga: vårt minne börjar svika oss betänkligt och alla hus och gator i Petersburg har blandats om varandra i vårt huvud, så att vi endast med den största möda kan finna oss till rätta. Hur som helst kan man dock med säkerhet säga att denne tjänsteman bodde i någon av de finare stadsdelarna och följaktligen mycket långt från Akakij Akakijevitjs bostad. Till en början måste Aka­ kij Akakijevitj passera en del ödsliga gator med snål belysning men efter hand som han närmade sig tjänstemannens bostad blev gatorna livligare, bättre befolkade och mer upplysta: man såg allt flera fotgängare, vackert klädda damer dök upp och herrarna hade bäverskinn på rockkragarna. Allt mera sällsynta blev droskkuskarnas slädar med sina spjälförsedda baksitsar och förgyllda spikhuvuden. I stället kunde man se kuskar i hallonröda sammetsmössor köra vackert lackerade slädar med björnskinnsfällar och vagnar med ståtligt utstyrda kuskbockar for genom gatorna så att hjulen gnisslade mot snön. Detta var någonting alldeles nytt för Akakij Akakijevitj: det var flera år sedan han sista gången var ute på gatan någon kväll. Han stannade nyfiket framför det upplysta fönstret till en affär och betraktade en tavla. Den föreställde en vacker kvinna som höll på att ta av sig en sko, varvid hon blottade ett vackert format ben; bakom hennes rygg stack genom en dörr en herre in sitt huvud med ståtliga polisonger och ett vackert pipskägg. Akakij Akakijevitj skakade på huvudet, smålog och gick sin väg. Varför log han? Kanske var det för att han stött på någonting för honom alldeles främmande, någonting som han likväl i likhet med de flesta människor hade en viss känsla för. Kanske tänkte han bara som alla andra tjänstemän: »Ja, de där fransmännen!

Om de skall framställa någonting sådant så blir det också något sådant!« Kanske tänkte han inte alls så och för övrigt är det omöjligt att krypa in i en annan människas själ och ta reda på vad hon tänker.

25