DubbelgĂĽngaren
Fjodor Dostojevskij
DUBBELGÅNGAREN
Översättning av Eugen von Sabsay & Chrissy Sterzel
1 K l o c k a n var nästan åtta på morgonen, när titulärrådet Jakov Petrovitj Goljadkin vaknade efter en lång natts sömn. Han gäspade, sträckte på sig och öppnade slutligen ögonen helt. Ett par minuter låg han orörlig, likt en människa som ännu inte hunnit få klart för sig, om hon verkligen är vaken eller fortfarande sover, och om allt, som försiggår omkring henne är verklighet eller en fortsättning på drömmen. Men snart började herr Goljadkins tankeförmåga klarna och hans känslor och förnimmelser antog sin vanliga, vardagliga ka raktär. Allt omkring honom var välbekant: de smutsgröna, dammiga väggarna i hans lilla rum, mahognybyrån, stolarna av imiterad mahogny och det rödmålade bordet, den turkiska divanen, klädd med vaxdukstyg i rött med gröna blommor och kläderna, som han i går kväll hastigt hade tagit av sig och som nu låg slarvigt slängda på soffan. Och den gråa, dystra, nästan smutsiga höstdagern tittade med så murrig och sur min in genom de oputsade fönstren, att herr Goljadkin omöjligt kunde hysa några tvivel om att han inte befann sig i ett härligt drömland, utan i den kejserliga huvudstaden Petersburg, i sin egen lägenhet, belägen fyra trappor upp i en väldig hyreskasern på Sjestilavotjnajagatan. När herr Goljadkin gjort denna vik tiga upptäckt slöt han åter krampaktigt ögonen, som om han beklagat att det han nyss drömt hade försvunnit och som om han önskat att åtminstone för ett ögonblick kunna återkalla sin dröm. Men i nästa minut sprang han upp ur sängen, antagligen därför att han kom ihåg vad det var hans förströdda, ännu inte ordnade tankar omedvetet hade kretsat kring. Knappt hade han kommit ur sängen förrän han skyndade fram till den lilla runda spegeln, som stod på byrån. Och fastän 5
det ansikte, som mötte honom i spegeln – ett sömndrucket ansikte med närsynta ögon och mycket tunt hår – var så obe tydligt att det säkerligen inte skulle ha fångat någon annan människas intresse, tycktes dess ägare vara belåten med denna spegelbild. – Det skulle just vara snyggt, mumlade herr Goljadkin för sig själv, det skulle verkligen ha varit snyggt, om det hade fattats mig något eller om det hade hänt något i dag… om jag till exempel hade fått en finne eller något annat obehagligt hade inträffat. Men, gudskelov, än så länge har allt gått bra… ja, allt är som det skall. Högeligen belåten med att allt var som det skulle ställde herr Goljadkin tillbaka spegeln på byrån, och fastän han fortfarande var barbent och i nattskjortan, skyndade han sedan fram till fönstret, varifrån han med största nyfikenhet tittade ner på gården. Tydligen var han också fullständigt nöjd med vad han såg där nere, ty hans ansikte upplystes av ett självbelåtet leende. Efter att först ha kastat en blick bakom skiljeväggen in i sin betjänt Petrusjkas kammare och förvissat sig om att denne inte var där inne, smög han på tå fram till bordet, låste upp en låda, stack in handen i lådans bortersta hörn och började rota bland en mängd papper och allt möjligt skräp, tills han slutligen fick tag i en gammal sliten, grön plånbok, som han försiktigt öppnade, för att förtjust och hänryckt titta in i det innersta, väl dolda facket. Tydligen betraktade de gröna och blå, grå och röda sedlarna, som fanns där inne, herr Goljadkin lika vänligt och gillande, som han såg på dem; i alla händelser lade han den öppna plånboken med strålande ansikte framför sig på bordet och gnuggade händerna av förtjusning. Slutligen böjde han sig åter över plånboken och tog fram den brokiga sedelbunten, som försatte honom i sådan förtjusning, och började för väl hundrade gången sedan föregående kväll att räkna sedlarna, i det han omständligt gnuggade varje sedel mellan tummen och pekfingret. – Sjuhundrafemtio rubler! mumlade han för sig själv. Sju 6
hundrafemtio rubler… en vacker summa! En vacker summa, fortsatte han med en röst som darrade, ja, nästan kvävdes av glädje, medan han samtidigt vägde sedelbunten i handen och smålog menande. Verkligen en vacker summa! En nätt summa för vem som helst! Jag skulle vilja se den, som inte tycker det är en duktig summa pengar! Med en sådan summa pengar kan en människa komma långt… – Men vad skall det här betyda? avbröt herr Goljadkin plöts ligt sin behagliga tankegång. Var håller Petrusjka hus? Och alltjämt i nattskjortan begav han sig för andra gången bakom skiljeväggen – men Petrusjka var fortfarande inte i sin kam mare. Endast en tänd samovar stod på golvet; den brummade ilsket, sjöd av raseri och hotade att i nästa ögonblick koka över, samtidigt som den med sina strupljud, på sitt väsande och obegripliga språk tycktes säga till herr Goljadkin: »Men så tag mig då, snälla människor! Jag är ju fullständigt färdig och parat!« – Må fan ta honom! tänkte herr Goljadkin. Den late lymmeln kan driva en till förtvivlan! Var i all världen håller han hus? Och i sin rättmätiga vrede öppnade han dörren till tambu ren – en korridor, från vilken en dörr förde ut i förstugan – och fick syn på sin betjänt, som stod omgiven av en stor skara tjänsteandar och grannar. Petrusjka berättade något och de andra hörde på. Men både samtalsämnet och tonen misshagade herr Goljadkin i högsta grad. Han ropade ögonblickligen in Petrusjka och återvände upprörd och på det högsta missnöjd till sitt rum. – Den uslingen skulle vara i stånd att sälja en människa för mindre än en kopek – och först och främst sin husbonde, tänkte han för sig själv, och mig har han nog redan sålt. Jag kan slå vad om att han har sålt mig för mindre än en kopek. – Nåå, hur är det? frågade han Petrusjka. – Livrét har kommit, herrn. – Gå och tag på det och kom hit! Petrusjka gjorde som han blivit befalld och kom sedan med 7
ett fånigt leende in i sin husbondes rum. Han var utstyrd i ett grönt, mycket luggslitet betjäntlivré med fransiga guldgaloner, som tydligen var gjort åt någon, som var minst en aln längre än Petrusjka. I handen höll han en likaledes galonförsedd och med gröna fjädrar prydd hatt, och vid hans sida hängde en hirschfängare i läderslida. För att fullständiga bilden må nämnas att Petrusjka, som hyste utpräglad förkärlek för att ha det bekvämt, och som inomhus nästan alltid gick klädd i negligé, också nu var bar bent. Herr Goljadkin mönstrade Petrusjka från alla sidor och tycktes belåten. Livrét hade tydligen hyrts för något högtidligt ändamål. Egendomligt var att Petrusjka under mönstringen, som hans husbonde underkastade honom, med största intresse följde varje hans rörelse, något som i högsta grad generade herr Goljadkin. – Nåå, och vagnen? – Den har också kommit. – För hela dagen? – Ja, för hela dagen. Tjugofem rubler. – Och stövlarna – har de också kommit? – Stövlarna har också kommit. – Din åsna! Kan du inte helt enkelt svara: Ja, herrn? Tag hit dem! Sedan herr Goljadkin uttryckt sin belåtenhet med sko makarens arbete befallde han Petrusjka att ta in te, varmt vatten och rakdon. Han rakade och tvättade sig mycket omsorgsfullt, drack hastigt sitt te och började sedan omständligt att klä sig. Han drog på ett par nästan splitternya byxor och satte därefter på sig ett skjortbröst med blanka mässingsknappar och en småblommig väst; han knöt en brokig sidenhalsduk om halsen och tog slutligen på sig uniformsrocken, som också den var nästan ny och därtill omsorgsfullt borstad. Medan han höll på med sin toalett, betraktade han upprepade gånger kärleksfullt sina stövlar, lyfte än den ena, än den andra foten, beundrade skornas fason och mumlade oavbrutet något för sig själv, med 8
an hans livliga minspel, som understundom urartade till en grimas, ackompanjerade hans tankar. För övrigt var herr Gol jadkin denna morgon mycket tankspridd, så att han inte lade märke till att Petrusjka, som hjälpte honom med påklädningen, hela tiden flinade åt honom. Äntligen var herr Goljadkin färdig. Han stoppade plånboken i fickan, kastade en sista gillande blick på Petrusjka, som under tiden hade tagit på sig stövlarna och också var fullt färdig – och sedan han övertygat sig om att »allt var som det skulle« och att det följaktligen inte fanns något skäl för att dröja längre, skyndade han med en smula oro i hjärtat ivrigt och beskäftigt ner för trappan. En ljusblå hyrvagn med ett högst besynnerligt vapen på vagnsdörren körde med buller och bång in i porten från gården och höll framför trappan. Petrusjka hjälpte sin husbonde upp i vagnen, utbytte en menande blick med kusken och några skådelystna och ropade med främmande röst och ett halvkvävt grin till kusken: »Kör«, i det han samtidigt hoppade upp bakpå. Och så rullade det blåa ekipaget bullrande och slamrande, gnisslande och rasslande i riktning mot Nevskij prospekt. De hade knappt hunnit ut på gatan förrän herr Goljadkin lutade sig tillbaka i vagnen, gnuggade sina händer och brast i ett ohörbart skratt likt en människa med muntert sinnelag, som har lyckats spela någon ett gott spratt och har kungligt roligt. Men i nästa ögonblick slog herr Goljadkins munterhet om i en tämligen bekymrad min. Fastän vädret var rått och fuktigt hade han släppt ner båda vagnsfönstren, och nu började han försiktigt iaktta de förbigående för att blixtsnabbt anta en för näm och värdig min så snart han märkte att någon observerade honom. Just som vagnen vek in från Litejnajagatan på Nevskij prospekt ryckte han till av obehag, han rynkade pannan som om någon trampat honom på liktornarna och kröp förskräckt ihop i vagnens mörkaste hörn. Saken var den, att han plötsligt hade fått syn på två unga kollegor, som arbetade på samma kansli som han själv. Herr Goljadkin var övertygad om att de också hade sett och känt igen honom och var ytterst förvånade 9
över att möta honom på detta sätt. Den ene av dem pekade till och med på honom, och herr Goljadkin tyckte att den andre ropade hans namn, vilket naturligtvis var ytterst opassande på öppen gata. Vår hjälte försökte gömma sig och låtsades att han ingenting sett eller hört. Han satt och tänkte för sig själv: »Såna dumma lymlar…! Vad har de för orsak att vara förvånade? En människa i en hyrvagn! Någon har en vacker dag behov av en vagn – och så hyr han en…! Är det så märkvärdigt? Men jag känner dem – dumma pojkar, som inte fått nog med stryk! Det enda de duger till är att spela bort sin lön på krona och klave och sitta och hänga på krogar. Då är de i sitt rätta element. Jag borde tala ett allvarsord med dem, men…« Här avbröts herr Goljadkins tankegång och han blev alldeles stel av skräck. Ett elegant ekipage, draget av två välbekanta eldiga kasanhingstar, dök plötsligt upp på högra sidan av hans hyrvagn. I den öppna landån satt en herre, och denne herre, som av en ren tillfällighet fick syn på herr Goljadkin, när denne oförsiktigt nog stack ut huvudet genom det öppna vagnsfönstret, var tydligen också i högsta grad förvånad över detta oväntade möte; han böjde sig fram så långt han kunde och tittade nyfiket och intresserat in i vagnshörnet, där vår hjälte hastigt hade gömt sig. Herrn i vagnen var Andrej Filipovitj, kanslichef i det verk, där herr Goljadkin var anställd. När herr Goljadkin märkte att Andrej Filipovitj hade känt igen honom och såg honom rätt i ansiktet och att det var omöjligt för honom att gömma sig, blev han blodröd. Skulle han hälsa eller inte…? Skulle han känna igen honom eller inte? tänkte vår hjälte förtvivlad. Skall jag låtsas att det inte är jag utan någon, som liknar mig som ett bär…? Skall jag göra en min, som om det inte rörde mig? – Ja, det är verkligen inte jag – och därmed basta! beslutade sig herr Goljadkin med bultande hjärta medan han redan lyfte på hatten och stint såg Andrej Filipovitj i ögonen. Det… det är helt enkelt inte jag, viskade han med ansträngning, jag vet 10
ingenting; det är inte jag, och därmed basta. I nästa ögonblick hade den förbiilande vagnen kört om hans, och därmed var den förlamande verkan av den stränga chefs blicken upphävd. Men herr Goljadkin var fortfarande blodröd, log krampaktigt och mumlade förvirrade ord för sig själv… – Det var dumt av mig att inte säga några ord, tänkte han slutligen. Jag skulle helt enkelt rakt på sak och med förnäm uppriktighet ha sagt: så och så ligger det till, Andrej Filipovitj; jag är helt enkelt också bjuden till middagen. Och plötsligt insåg vår hjälte, hur dumt han burit sig åt, och han blev åter mörkröd, rynkade pannan och riktade en skräckinjagande blick mot det andra vagnshörnet som om han med denna blick velat förgöra alla sina fiender. Slutligen ryckte han, följande en plötslig ingivelse, i snöret som var fäst vid kuskens arm, lät vagnen hålla och befallde kusken att köra tillbaka till Litejnaja gatan. Saken var den att herr Goljadkin i detta ögonblick ansåg det vara nödvändigt att han, antagligen för att lugna sig själv, uppsökte sin läkare, Krestian Ivanovitj, för att meddela honom en sak av största vikt. Visserligen kände han honom inte när mare – han hade varit hos honom för första gången för en vecka sedan för att rådfråga honom i en viss angelägenhet. Men… det påstås ju, att läkaren är ett slags biktfar för sina patienter: det skulle vara dumt att hemlighålla något för honom, och en läkare måste ju lära känna sina patienter. – Handlar jag rätt nu? frågade vår hjälte, när han steg ur vagnen framför ett femvåningshus på Litejnajagatan. Passar det sig? Kanske jag kommer olägligt? Men, förresten – vad kan det göra? Vad kan det skada? fortsatte han medan han gick uppför trappan. Han drog djupt efter andan för att lugna hjärtklappningen, som alltid brukade inställa sig, när han gick uppför främmande trappor. Vad kan det skada? Jag kommer ju i min egen angelägenhet – det kan väl inte vara orätt…! Det vore dumt att försöka dölja något. Jag skall låtsas att jag kommer helt apropå, att jag bara råkade komma förbi… Han kommer att förstå att allting är i sin ordning. 11
Under sådana funderingar gick herr Goljadkin upp till andra våningen och stannade framför lägenheten nr 5, på vars dörr det satt en prydlig mässingsplåt med påskriften: K R E ST I A N I VA NOV I T J RU T E NSPI TZ
Med. & Kirurg. Doktor
Medan herr Goljadkin stod framför dörren, skyndade han sig att ge sitt ansikte ett förnämt, otvunget och samtidigt älskvärt uttryck och sträckte ut handen för att dra i klocksträngen. Men just som han hade beslutat sig kom han plötsligt och inte utan ett visst berättigande att tänka på att det kanske i alla fall skulle vara bättre att vänta med besöket till nästa dag, då det ju inte alls var nödvändigt att det skedde just nu. Men när han hörde fotsteg i trappan, ändrade han sig åter, och ringde med ytterst beslutsam min på Krestian Ivanovitjs dörr.
12
2 Med. & Kirurg. Doktor Krestian Ivanovitj Rutenspitz var en äldre man, som kunde glädja sig åt en utmärkt hälsa. Han hade tjocka gråsprängda ögonbryn och polisonger, uttrycks fulla, lysande ögon, vars blotta blick tycktes kunna fördriva alla sjukdomar, och slutligen en hög orden. Denna förmiddag satt han som vanligt i sitt mottagningsrum, i sin bekväma länstol, drack kaffe, som doktorinnan själv burit in till honom, rökte en cigarr och skrev då och då ut ett recept åt någon av sina patienter. Alldeles nyss hade han skrivit ut ett lindrande medel åt en gammal herre, som led av hemorrojder, följt honom till sidodörren och åter slagit sig ner i sin stol i väntan på nästa patient. Då trädde herr Goljadkin in i rummet. Tydligen hade Krestian Ivanovitj alls inte väntat sig att få se denna patient – och heller inte önskat se honom, ty hans min fördystrades för ett ögonblick och antog ett uttryck av förvirring, ja nästan missnöje. Herr Goljadkin å sin sida brukade nästan alltid, när han ville rådfråga någon, komma i ett olämpligt ögonblick och sedan bli förvirrad och tappa koncepterna, och så gick det även denna gång. Eftersom han inte hade förberett sig på inledningen, som alltid var en stötesten för honom, blev han ytterst förlägen, mumlade något, som lät som en ursäkt, och eftersom han inte visste, vad han skulle ta sig till, drog han fram en stol och satte sig ner. Men så kom han att tänka på att han hade slagit sig ner utan att bli ombedd; han insåg genast det otillbörliga i sin handling och skyndade sig att gottgöra sin förseelse mot fint uppträdande och god ton genom att resa sig från stolen. Sedan fick han en oklar känsla av att han begått två dumheter på en gång, och beslöt sig ofördröjligen för att begå en tredje; han försökte mumla fram en ursäkt, log förläget, 13
rodnade, iakttog några ögonblick en talande tystnad – och satte sig åter, denna gång utan att resa sig igen, varpå han för alla eventualiteter så att säga säkrade sin ställning med en viss utmanande blick, som gav uttryck för herr Goljadkins makt och förmåga att i tankarna förvandla alla sin fiender till stoft och aska. Dessutom uttryckte denna blick herr Goljadkins fullständiga självständighet, det vill säga den sade klart och tydligt att herr Goljadkin inte brydde sig om något, att han var lika självständig som alla andra människor och att han var en människa för sig. Krestian Ivanovitj harsklade sig, hostade en smula – tydligen till tecken på att han var av samma mening – och riktade en prövande, frågande blick på herr Goljadkin. – Krestian Ivanovitj, började denne med ett småleende, det är andra gången jag kommer och besvärar er, och jag tillåter mig att ännu en gång be er om överseende… Herr Goljadkin hade tydligen svårt att finna de rätta orden. – Hm… ja, sade Krestian Ivanovitj i det han långsamt blåste ut ett rökmoln och lade ifrån sig cigarren på bordet. Men ni måste hålla er till mina föreskrifter. Jag har ju sagt er att botemedlet för er är att ni ändrar era levnadsvanor. Ni måste ha förströelse, hälsa på vänner och bekanta, kosta på er en flaska vin då och då. Var inte rädd för muntert sällskap! Herr Goljadkin, som fortfarande smålog, skyndade sig att påpeka, att han enligt sin åsikt levde som alla andra människor; han var sin egen herre och hade samma möjligheter till för ströelse som folk i allmänhet. Han kunde ju för all del gå på teatern, eftersom han hade råd till det precis som alla andra. Om dagarna hade han sitt arbete, och om kvällarna brukade han vara hemma. Han nämnde som i förbigående att han, så vitt han kunde förstå, inte levde sämre än alla andra; han hade egen lägenhet och dessutom hade han sin betjänt Petrusjka. – Här tystnade herr Goljadkin. – Hm. Nej, ett sådant levnadssätt är inte det rätta, sade Kres tian Ivanovitj med eftertryck. Jag menar något helt annat. Det skulle intressera mig att veta om ni tycker om glatt sällskap och 14
njuter av livet… eller om ni lever ett dystert och melankoliskt liv? – Krestian Ivanovitj… jag… – Hm…! Jag menar, avbröt honom läkaren, att ni måste ändra på era levnadsvanor från grunden och på sätt och vis också omdana er karaktär. (Krestian Ivanovitj lade tonvikt på de sista orden och gjorde sedan en menande paus.) Ni måste söka umgänge, gå på teatrar och klubbar, och då och då kosta på er en flaska vin. Det duger inte att sitta hemma och kura, och för er är det rena fördärvet. – Men, Krestian Ivanovitj, jag älskar lugn, invände herr Gol jadkin och såg på doktorn med en talande blick medan han tydligen sökte efter de rätta orden för att bäst uttrycka sina tankar. Hemma hos mig bor inga andra än jag och Petrusjka… jag menar min betjänt, Krestian Ivanovitj. Därmed vill jag säga, Krestian Ivanovitj, att jag går min egen väg och håller mig för mig själv. Jag tror jag kan påstå, att jag inte är beroende av nå gon. Naturligtvis går jag ut och promenerar, Krestian Ivanovitj. – Vafalls…? Javisst. Hm… hm. I det här vädret är det då inget nöje att promenera. – Inte precis, Krestian Ivanovitj. Men, ser ni, som jag visst hade äran säga er, Krestian Ivanovitj, så är jag en människa, som tycker om lugn, och jag brukar helst hålla mig för mig själv. Livets väg är ju så bred och… Jag vill därmed bara säga att… att… Ni får förlåta mig, Krestian Ivanovitj, men jag är ingen mästare i talets konst… – Hm…! Ni vill säga att… – Jag säger, att ni måste ursäkta mig, Krestian Ivanovitj, att jag inte förstår att lägga min ord väl, sade herr Goljadkin en smula sårad men samtidigt förvirrad och förlägen. I det hänseendet är jag inte som andra människor, Krestian Ivanovitj, tillfogade han med ett egendomligt leende, jag säger aldrig mycket och har aldrig lärt mig att utsmycka mitt tal med vackra ord och vändningar. Men i stället handlar jag, Krestian Ivanovitj; i stället handlar jag. 15
– Hm…! Ni handlar…? Vad menar ni med det? frågade Krestian Ivanovitj. Sedan sade ingen av dem något på en stund. Läkaren betraktade herr Goljadkin med en sällsamt forskande och misstrogen blick. Och denne å sin sida såg också några gånger med misstro i blicken på läkaren. – Vad mig beträffar, Krestian Ivanovitj, fortsatte herr Goljad kin slutligen i samma ton som förut, ehuru en smula irriterad och samtidigt förundrad över läkarens envisa tystnad, vad mig beträffar, så älskar jag lugnet och undviker världens oro. Hos de där människorna… jag menar ute i stora världen, Krestian Ivanovitj, där måste man kunna polera parkettgolven med sina skosulor… (vid dessa ord skrapade herr Goljadkin med sulorna mot golvet), där fordrar man sådant, och dessutom väntar man sig kvicka ordlekar… begär doftande artigheter och komplimanger… det är sådant man fordrar. Men allt det där har jag inte fått lära mig, Krestian Ivanovitj. Alla de där knepen är mig främmande, jag har inte haft tid att lära mig dem. Jag är en enkel, okomplicerad människa, och min person har ingenting av yttre glans. På detta område sträcker jag vapen, Krestian Ivanovitj; i detta hänseende nedlägger jag vapnen. Allt detta sade herr Goljadkin med ett ansiktsuttryck som tydligt tillkännagav att han inte på minsta sätt beklagade, att han sträckt vapen på detta område och att han inte lärt sig dessa knep, utan att han tvärtom var stolt däröver. Medan Krestian Ivanovitj hörde på honom satt han och såg med irriterad min ner på golvet och tycktes känna på sig att något obehagligt skulle komma att hända. På herr Goljadkins tirad följde en lång och tryckande tystnad. – Det verkar som om ni hade kommit bort från ämnet en smula, sade Krestian Ivanovitj halvhögt. Jag måste tillstå, att jag inte riktigt förstår vart ni vill komma. – Jag kan inte konsten att uttrycka mig väl, Krestian Ivanovitj; jag har redan tidigare haft den äran att meddela er, att jag inte kan konsten att uttrycka mig väl, fastslog herr Goljadkin ännu en gång, nu i skarp och energisk ton. 16
– Hm…! – Krestian Ivanovitj, fortsatte herr Goljadkin lågmält men med eftertryck; det fanns något triumferande i hans röst; efter varje mening gjorde han ett litet uppehåll. Krestian Ivanovitj! När jag kom hit, började jag med att uttala en ursäkt. Jag upp repar densamma nu och ber ännu en gång att för en liten stund få ta er uppmärksamhet i anspråk. Jag har ingenting att dölja för er, Krestian Ivanovitj. Jag är en helt obetydlig människa, det vet ni själv. Men lyckligtvis beklagar jag inte, att jag är en obetydlig människa. Tvärtom, Krestian Ivanovitj. Sanningen att säga så är jag stolt över att jag inte är en framstående man utan endast en obetydlig människa. Jag är ingen ränksmidare – det är jag också stolt över. Jag intrigerar inte i hemlighet utan handlar öppet och ärligt, utan baktankar. Och fastän jag också skulle kunna skada både den ene och den andre, och det på ett kännbart sätt, och mycket väl vet både vem jag skulle kunna skada och hur, så skulle jag inte vilja besudla mig med sådant, Krestian Ivanovitj, utan tvår mina händer i oskuld i det hänseendet! Ja, i detta hänseende tvår jag mina händer, Krestian Ivanovitj! Herr Goljadkin hade talat med mild hänförelse; nu gjorde han en uttrycksfull paus. – Jag brukar gå rakt på sak, Krestian Ivanovitj, fortsatte han, öppet och ärligt och utan omsvep. Jag föraktar slingervägar och överlåter dem åt andra. Jag försöker inte nedsätta människor, som kanske är renare och ädlare än ni och jag… det vill säga, jag menar än jag, Krestian Ivanovitj. Jag ville inte säga renare än ni och jag. Jag är ingen vän av halvkvädna visor och kan inte tåla hyckleri; jag avskyr prat och förtal. En mask använder jag, när jag går på maskerad, men jag springer inte omkring med den i vardagslag… Och nu frågar jag er, Krestian Ivanovitj, hur ni skulle ta hämnd på er fiende, på er värsta fiende – menar jag, på den ni anser vara er värsta fiende? slutade herr Goljadkin plötsligt med en utmanande blick på Krestian Ivanovitj. Fastän herr Goljadkin hade talat mycket bestämt, tydligt och med övertygelse, hade avvägt varje ord och räknat på att det 17
han sade skulle göra intryck, såg han nu på Krestian Ivanovitj med stor oro, ja, med den största oro. Hela hans själ låg i denna blick och han väntade försagt och med skrämd otålighet på Krestian Ivanovitjs svar. Men till herr Goljadkins obeskrivliga häpnad mumlade Krestian Ivanovitj bara något obegripligt för sig själv, drog en stol närmare skrivbordet och förklarade torrt, ehuru hövligt att hans tid var mycket upptagen och att han inte riktigt förstod vad herr Goljadkin menade. För övrigt vore han beredd att efter bästa förmåga försöka hjälpa honom… Men med allt annat, som inte hörde till saken, kunde han inte befatta sig. Därmed tog han pennan, skar av ett stycke papper till ett recept och sade, att han skulle skriva ut en lämplig medicin åt honom. – Nej, Krestian Ivanovitj, det behövs inte – det behövs absolut inte! försäkrade herr Goljadkin i det han reste sig från stolen och grep om Krestian Ivanovitjs högra arm. Det är verkligen alldeles onödigt, Krestian Ivanovitj! Men medan herr Goljadkin talade, försiggick en egendomlig förändring med honom. Hans gråa ögon fick plötsligt en fuktig glans, hans läppar började darra och det började rycka i hans ansiktsmuskler. Han skälvde i hela kroppen. Efter att ha gripit om Krestian Ivanovitjs arm stod han där, fullkomligt orörlig, som om han mist allt självförtroende och nu väntade på en ingivelse hur han skulle handla härnäst. Då skedde något högst oväntat. Ett ögonblick satt Krestian Ivanovitj som förstenad i sin stol och såg stort på herr Goljadkin, vilken betraktade honom på samma sätt. Sedan reste sig Krestian Ivanovitj, varvid han fattade tag i uppslaget på herr Goljadkins uniformsrock. Några ögonblick stod de där utan att vända blicken från varandra. Sedan hände åter något högst sällsamt med herr Goljadkin. Hans haka började darra, det ryckte i hans kinder – och han brast plötsligt i gråt. Han skakade snyftande på huvudet, slog sig med högra handen för bröstet och grep med den vänstra tag i Krestian Ivanovitjs rockuppslag. Han ville säga något, ville 18
förklara sig, men kunde inte få fram ett ord. Slutligen hämtade sig läkaren från sin förvåning. – Men så sluta då! Lugna er – sätt er! sa han i det han för sökte få herr Goljadkin att sätta sig i länstolen. – Jag har fiender, Krestian Ivanovitj, jag har fiender, farliga fiender, som har svurit att tillintetgöra mig! svarade herr Gol jadkin i en ångestfull viskning. – Låt det vara nog nu, låt det vara nog! Fiender – prat! Så dant skall man inte tänka på! Det får man inte göra! Men så sätt er då – sätt er! fortsatte Krestian Ivanovitj och lyckades slutligen få ner herr Goljadkin i stolen. När herr Goljadkin äntligen hade satt sig ner, såg han oav brutet på Krestian Ivanovitj. Denne började, tydligen mycket obehagligt berörd, att gå av och an i rummet. Det uppstod en lång tystnad. – Jag tackar er, Krestian Ivanovitj, sade herr Goljadkin slut ligen i det han reste sig med förnärmad min, jag tackar er för allt vad ni har gjort för mig. Intill min död skall jag minnas er vänlighet mot mig, Krestian Ivanovitj. – Det är bra – det är bra. Jag säger er: tala inte vidare om det! svarade Krestian Ivanovitj med sträng röst på herr Goljadkins förnyade utbrott och förmådde honom att åter sätta sig. – Men säg mig – vad felas er egentligen? Berätta för mig, vad det är för obehagligheter ni har råkat ut för, fortsatte Krestian Ivanovitj. Vad är det för fiender ni talar om? Vad är det, som har hänt er? – Nej, Krestian Ivanovitj, det är bäst att vi låter det vara, svarade herr Goljadkin och slog ner blicken. Bäst att vi skjuter upp det till en annan gång, till en lämpligare tidpunkt, när allt har blivit uppenbart – när masken har ryckts från vissa personers ansikten och det ena och det andra kommit i dagen. Men nu – tills vidare… och efter allt, som hänt här mellan oss… Ni måste väl själv inse, Krestian Ivanovitj…? Jag ber att få önska er en god dag, Krestian Ivanovitj, sade herr Goljadkin, reste sig beslutsamt och allvarligt från stolen och tog sin hatt. 19
– Ja – som ni vill… Hm…! Det följde ett ögonblicks tystnad. – Jag för min del vill ju gärna göra allt som står i min förmåga för er – det vet ni, fortsatte läkaren. Och jag önskar er uppriktigt allt gott. – Jag förstår er, Krestian Ivanovitj, jag förstår er fullkomligt nu… Och jag ber er ursäkta att jag har uppehållit er, Krestian Ivanovitj. – Hm… nej, så var det inte menat. Men – som ni vill. Ni skall fortsätta att ta in medicinen, som jag skrev ut åt er sist ni var här… – Medicinen kommer jag att fortsätta med enligt era före skrifter, Krestian Ivanovitj. Jag skall ta den från samma apotek… I våra dagar är till och med apotekaren en framstående person, Krestian Ivanovitj… – Hurså? Vad vill ni säga med det? – Jag sade det blott i största allmänhet. Jag menar bara att förhållandena nu för tiden är sådana att… – Hm… – Och att varje pojkvalp, också om han inte ens är så mycket som apotekare, tillåter sig att sätta näsan i vädret. – Hm! Vad menar ni med det? – Jag talar om en viss person, Krestian Ivanovitj… om en gemensam bekant… låt oss till exempel säga om Vladimir Semjonovitj… – Jaså… – Ja, Krestian Ivanovitj – och jag känner personer, som inte fäster sig mer vid den allmänna meningen än att de då och då talar sanning. – Jaså… Vad menar ni med det? – Ja, det kan egentligen vara detsamma, jag nämnde det blott i förbigående. Jag menar bara, att det finns folk, som förstår sig på konsten att servera korven med sås. – Vafalls? Konsten att servera vad? – Korven med sås, Krestian Ivanovitj – det är ett ryskt tale 20
sätt. De förstår till exempel att gratulera vissa personer i rätta ögonblicket… Det finns sådana människor, Krestian Ivanovitj. – …att gratulera…? – Ja, att gratulera, Krestian Ivanovitj! Som en av mina in timaste bekanta för ett par dagar sedan… – En av era närmaste bekanta? Jaså – hm… Hur gick det till? frågade Krestian Ivanovitj i det han uppmärksamt betraktade herr Goljadkin. – Jo, en av mina närmaste bekanta gratulerade en annan mycket nära bekant till mig, som till och med är min vän – ja, min intimaste vän – till hans utnämning till assessor. »Det gläder mig av hjärtat, Vladimir Semjonovitj«, sade han, »att få framföra mina uppriktiga lyckönskningar till er utnämning. Och jag gläder mig desto mer därför att i våra dagar, som alla vet, de gamla häxorna, som kan dra ont över en, har blivit ut rotade.« Herr Goljadkin nickade med huvudet och gav Krestian Ivanovitj en kisande blick. – Hm. Sade han verkligen det… – Ja, det sade han, Krestian Ivanovitj, det sade han, och därvid såg han på Andrej Filipovitj, vår dyre Vladimir Semjonovitjs farbror. Men vad rör det mig att Vladimir Semjonovitj har blivit assessor? Vad rör det mig? Förresten funderar han på att gifta sig – den valpen, som ännu inte är torr bakom öronen, med förlov sagt! Det har jag också sagt honom. »Så ligger det till, Vladimir Semjonovitj«, sade jag till honom. Men nu har jag berättat allt för er. Tillåt, att jag avlägsnar mig. – Hm… – Ja, Krestian Ivanovitj, tillåt nu, att jag avlägsnar mig. Men för att slå två flugor i en smäll vände jag mig, sedan jag låtit gröngölingen äta upp sina gamla häxor, till Klara Olsufjevna (det här hände i förrgår kväll hemma hos Olsufi Ivanovitj, och hon hade just sjungit en romans med djup inlevelse) och sade: »Ja, ni sjöng romansen med djup inlevelse, men man lyssnade inte till er sång med rent hjärta.« Och ni förstår, Krestian Iva novitj, att det var en direkt anspelning – jag syftade därmed 21
på att man inte hade sin uppmärksamhet så mycket fäst på hennes person som på något helt annat… – Aha! Nå, vad gjorde han sedan? – Han gjorde en grimas, som om han bitit i en citron. – Hm… – Ja, Krestian Ivanovitj. Jag talade också med gubben. Jag sade: »Olsufi Ivanovitj, jag vet att jag står i stor tacksamhets skuld till er; jag uppskattar till fullo de välgärningar med vilka ni överhopat mig från min tidigaste ungdom. Men öppna era ögon«, sade jag, »se er omkring, Olsufi Ivanovitj. Jag för min del går öppet och ärligt tillväga, Olsufi Ivanovitj.« – Hör man på! – Ja, Krestian Ivanovitj, så ligger det till. – Och vad svarade han på det? – Ja, vad skulle han säga, Krestian Ivanovitj? Han tuggade lite på orden, sade det ena och det andra: jag känner dig, och hans excellens är ju en god människa som gärna hjälper, och pratade en hel del i den stilen… Vad annat kan man förresten vänta sig? Han börjar ju bli ålderdomssvag. – Aha, står det så till med honom? – Ja, Krestian Ivanovitj; så står det till med oss alla. Han är en gammal man; han står redan med ena foten i graven och det börjar lukta rökelse om honom, som man brukar säga. Men kommer något skvaller i gång, så lyssnar han genast till det. Då måste han vara med… – Skvaller? – Ja, Krestian Ivanovitj, de har satt en skvallerhistoria i om lopp. Också vår björn från kansliet och hans brorson har haft ett finger med i spelet. Först har de tisslat och tasslat med några gamla fruntimmer, och så kom pratet i gång. De har planerat att mörda en människa – vad säger ni om det? – Att mörda en människa…? – Ja, Krestan Ivanovitj, att mörda en människa – mörda en människa moraliskt! De har spritt ut rykten… jag talar fort farande om en av mina närmaste bekanta… 22
Krestian Ivanovitj nickade förstående med huvudet. – De har spritt ett rykte om honom… Jag måste medge, Krestian Ivanovitj, att jag blygs att tala om det. – Hm… – De har spritt ut det ryktet att han givit ett skriftligt äkten skapslöfte och är förlovad med en annan… Och kan ni tänka er med vem, Krestian Ivanovitj, kan ni tänka er med vem? – Nåå? – Jo, med en köksa – en tarvlig tyska, hos vilken han intog sina middagar; i stället för att betala för mat och dryck har han anhållit om hennes hand. – Har de utspritt det ryktet? – Ja, kan ni tänka er det, Krestian Ivanovitj! En tyska, en gemen, tarvlig, avskyvärd tyska – namnet är kanske bekant – Karolina Ivanovna… – Jag måste tillstå att jag för min del… – Jag förstår er, Krestian Ivanovitj, jag förstår er, och jag försäkrar er att jag å min sida fullständigt delar… – Säg mig – var bor ni egentligen nu? – Var jag bor nu? – Ja, jag skulle vilja veta… Förr bodde ni ju… – Ja, visst bodde jag någonstans förr också, Krestian Ivanovitj, visst bodde jag någonstans. Varför skulle jag inte ha gjort det? svarade herr Goljadkin med ett kort skratt. Krestian Ivanovitj verkade förvånad över hans svar. – Nej, nu missförstod ni mig bestämt. Jag ville bara… – Jag ville också bara, Krestian Ivanovitj, fortsatte herr Gol jadkin skrattande, jag ville också bara…! Men jag har verkligen uppehållit er alldeles för länge, Krestian Ivanovitj. Tillåt därför att jag önskar er en god morgon… – Hm…! – Ja, Krestian Ivanovitj, jag förstår er, jag förstår er fullkom ligt, sade vår hjälte och intog en något teatralisk pose. Jag ber att få önska er en god morgon… Herr Goljadkin bugade sig och lämnade rummet medan 23
läkaren högeligen förvånad följde honom med blicken. Medan herr Goljadkin gick ner för trapporna, smålog han och gnuggade belåtet händerna. När han kom ut på gatan inandades han med välbehag den friska luften, och nu, när han åter kände sig fri, höll han sig nästan för den lyckligaste bland dödliga och hade så när begivit sig raka vägen till kans liet – men då körde en vagn fram och höll bredvid honom. Han såg på ekipaget – och kom plötsligt ihåg allt. Han greps av en underlig och högst egendomlig känsla, ja, han rodnade till och med ett ögonblick. Det var som om han genomborrats av ett stick. Just som han skulle sätta foten på fotsteget vände han sig om och såg upp mot läkarens fönster. Mycket riktigt! Däruppe vid fönstret stod Krestian Ivanovitj, strök sitt skägg med högra handen och tittade nyfiket ner på herr Goljadkin. – Han är dum, den gode doktorn, tänkte herr Goljadkin, i det han steg upp i vagnen. Förfärligt dum! Det är möjligt att han duger till att kurera sina patienter, men han är dum i alla fall – dum som en träkloss! Herr Goljadkin satte sig tillrätta i vagnen. Petrusjka ropade: »Kör!« och vagnen rullade åter i riktning mot Nevskij prospekt.
24
3 H e l a denna förmiddag var herr Goljadkin mycket upptagen. När han kommit till Nevskij prospekt lät han vagnen hålla vid basaren. Här steg han ut, gick hastigt, följd av Petrusjka, in i arkaderna och därifrån direkt in i en juveleraraffär. Redan av herr Goljadkins ansiktsuttryck kunde man förstå, att han hade många järn i elden. Hos guldsmeden valde han ut en komplett teservis av silver till ett pris av femtonhundra rubler, vidare ett cigarettetui av högst originell form och en uppsättning rakdon, likaledes av silver, som han förmådde innehavaren att låta ingå i köpesumman, och förhörde sig om priserna på en hel del andra praktiska och vackra småsaker. Han avslutade köpet med att bestämt lova att komma tillbaka nästa dag eller kanske till och med låta avhämta de inköpta varorna redan samma dag. Han antecknade affärens nummer, lyssnade uppmärksamt till innehavarens begäran om en mindre handpenning, lovade att göra en avbetalning med det snaraste och tog därpå hastigt farväl av den något förvånade juveleraren. Sedan gick han vidare längs raden av affärer, följd av en svärm gatuförsäljare, medan han gång på gång såg sig om efter Petrusjka. När han kom till en växelaffär, gick han in och växlade in alla sina stora sedlar i mindre, och fastän han förlorade på det, blev hans plånbok betydligt tjockare av alla småsedlarna, något som tydligen beredde honom stort nöje. Slutligen gick han in i en dambeklädnadsaffär, där han valde ut varor för ett betydande belopp. Också här lovade han innehavaren att komma tillbaka nästa dag och skrev upp affärens nummer och när det blev fråga om handpenning svarade han, att han skulle skicka en avbetalning. Därpå gick han till flera andra affärer, valde ut en mängd varor, förfrågade sig om priser och köpslog, lämnade 25