9789176349717

Page 1

Mod och mirakel på Mallis

EmmaLind SofiaBrattstig SYSTRARNA
BERG

Mod

och mirakel på Mallis

Utgiven av Idus förlag, Lerum 2023 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se

© Text: Emma Lind och Sofia Brattstig

Grafisk form: Mattias Norén

Första upplagan

Tryckt i Viljandi, 2023

ISBN: 978-91-7634-971-7

SYSTRARNA BERG

Mod och mirakel på Mallis

Emma Lind & Sofia Brattstig

Kapitel 1

De ljusblå väggarna i receptionen har samma färg som havet de nyss flög över och närmast taket finns glaspartier som släpper in den varma spanska solen, men Jasmin låter sig inte luras. Det är vackert, men hon är på sin vakt. Bara för att något är fint så betyder det inte att det är bra.

Övertygelsen blir bara starkare när hon möter samma ljusblå färg i blicken på en tjej med rödbrunt hår som står och hänger vid hissarna. Hon har en vit T-shirt som är instucken i ett par vackert slitna jeans, precis sådana som Jasmin har letat efter men inte lyckats hitta.

”Du är ny här!” säger tjejen med ett leende som inte alls är glatt, bara överlägset. Som om hon äger stället.

Jasmin nickar. Det är första gången hon är på rehabiliteringsresa och hon har inte flugit över halva jordklotet bara för att bli nedtryckt i skorna. Att fjäska för dryga tjejer som hon aldrig kommer träffa igen är ingenting Jasmin håller på med.

Instinktivt vet Jasmin att hon borde le och ställa sig in.

Vill hon ha nya vänner och bli en i gänget är det precis

5

det hon måste göra, men hon saknar helt förmågan att göra sig till. Det är som om allt i kroppen bara strejkar och hon kan inte ens pressa fram leende.

”Typ”, säger hon bara. Det är i alla fall inte elakt sagt, så hon kanske kan komma undan med det.

Tjejen framför henne rycker på axlarna samtidigt som hon smackar med de tuggummirosa läpparna. Hon ser sur ut och Jasmin ångrar sig nästan. Det händer ofta att hon hamnar utanför. Saker som andra kan göra är aldrig självklart för henne och så mycket energi och kraft som sjukdomen tar från henne så har hon inte ork över till att försöka imponera på någon. Alla operationer, alla sprutor och sömnlösa nätter, det är som om reumatismen har gett henne superkraften att kunna se igenom bullshit.

Den här tjejen är precis som de coolaste på skolan som är vana vid att alla fjäskar och ställer sig in. Det syns på hur hon går, ler och rör sig. Jasmin har verkligen ingen lust att försöka passa in. Om två veckor är lägret ändå bara ett minne blott.

”Jag heter Nora. Jag har inte sett dig här förut. Det kommer nog bli tufft för dig.” Nora lägger huvudet på sned och ser ut som om hon njuter av tanken på att Jasmin kommer få kämpa sig igenom dagarna. Jasmin tvingar sig till att hålla blicken stadig, rakt in i Noras kalla ögon.

”Jag menar, du ser inte precis vältränad ut.”

Jasmin kan inte hindra leendet, hon vet precis vad

6

Nora håller på med. Men hon kommer inte få nöjet att lyckas.

”Vi får väl se”, säger Jasmin och letar efter pappa och Myrra med blicken. Hon är van vid att hålla ordning på sin syster och slappnar av en aning när hon ser systern bredvid pappa som med stora gester försöker förklara något för receptionisten.

”Så där, ja”, säger pappa när Jasmin närmar sig. ”Då var allt klart. Vi har fått en härlig tvårumslägenhet med utsikt”, säger han och sträcker upp armarna i en segergest.

Tvärt emot vad alla andra i klassen verkar tro så är två veckor på Mallis inte rena drömmen. Själv önskar hon mer än någonsin att hon bara kunde vara vanlig och inte åka på rehabresa, även om det innebär sol och bad.

”Säg hola, Myrra!” säger pappa och petar Myrra i sidan. Hon piper till. Nora står kvar och flinar mot dem.

”Hola, una cerveza grande, por favor!” Det är den enda frasen han kan på spanska och Jasmin har redan hört honom säga den flera gånger. Hon suckar. Det kommer bli två väldigt långa veckor om ingenting helgalet händer, som att pappa vinner en miljon på lotto och bestämmer sig för att köpa glass till dem varje dag, eller varför inte köpa hela glassbutiken. Men hur sannolikt är det, egentligen? De kommer knappast få någon sovmorgon heller. Och idag är det lördag och i stället för att sitta

7

hemma och äta chips i soffan måste hon skutta omkring och låtsas vara glad, pigg och öppen för att skaffa nya vänner. När hon mest av allt bara skulle vilja strunta i allt och låta sjukdomen äta upp henne ifred.

”Inga sura miner nu”, säger pappa som om han för en gångs skull ser vad Jasmin tänker. ”Ta era väskor, så installerar vi oss.”

De är väl inga konstverk heller, som ska hängas upp på väggarna, bredvid de intetsägande tavlorna som hänger överallt. Vem det än är som har inrett hotellet är det förmodligen någon som tror att stora bilder på tallar och båtar på väg mot solnedgången är något som piggar upp. Jasmin misstänker att om man skrapar lite på ytan är inte allt så toppen här som man skulle kunna tro.

Jasmin tittar på Myrra som nästan studsar fram bakom pappa, så uppspelt är hon och det är precis vad man kan förvänta sig av en åttaåring. Själv är hon tretton, nybliven tonåring, och inte alls sugen på att leka lekar, åka på gemensamma utflykter eller sitta i ring och prata om sina upplevelser. Ändå är det precis det de är här för.

Hon kan riktigt känna Noras blick i ryggen när de går uppför trappan med väskorna. Det finns hiss, men en våning är onödigt att åka, tycker pappa. Så de bär, kånkar, släpar allt bagage. Jasmin möter hastigt Noras blick en sista gång innan hon är uppe och kan dra väskan i stället för att bära den.

8

När de väl står framför dörren till rummet ser sig Jasmin

omkring. Hissen kommer från ena hållet och trappan från andra, men längre in i korridoren fortsätter en lång rad med rum och det ser ut som om det finns en trappa längst bort i korridoren också, det känns nästan som en labyrint med gångar, trappor och korridorer. Pappas röst stiger i tonläge när han pratar med henne och Myrra om hur mysigt han tycker att det är här trots att de vet att han också ser märkena på väggarna och att golvet är slitet.

Dörren knarrar när Myrra och pappa hjälps åt att öppna. Väl framme vid tröskeln har Jasmin arbetat upp en tung och tjock känsla av besvikelse. På sig själv för att hon inte sa ifrån tydligare att hon inte ville åka, på pappa som uppför sig som om de är på vanlig semester och att stället de är på är lika bra som ett hotell, men framför allt på sjukdomen, den som inte låter henne vara vanlig. Det enda hon inte irriterar sig på är Myrra. Kan man annat än fullkomligt älska någon som inte bryr sig ett dugg om vad någon tycker och som bara stormar in på rummet som om hon var någon form av superstjärna. Hennes vågiga kjol och matchande solglasögon får Jasmin att le, trots allt. Det finns ett sovrum och ett badrum med dusch. Bäddsoffan i vardagsrummet är avsedd till pappa.

Myrra rusar in i sovrummet men stannar till precis på tröskeln.

”Vilken är min säng?” undrar hon.

9

Jasmin stannar precis bakom henne. Det finns inga handdukssvanar på sängen, inga små chokladbitar eller något annat som skulle kunna få det kala rummet att kännas lite mer hemtrevligt.

”Det blir mysigare när vi får upp våra saker”, tröstar Jasmin, trots att hon inte tror ett dugg på vad hon säger. I vardagsrummet finns en balkongdörr med tunna gardiner. Hon tittar ut genom glaset och räknar sekunderna tills pappa exploderar.

”Vad i alla …! Kallar de det här för utsikt?”

En asfalterad parkering och en murad vägg är allt som skymtar genom fönstret. Jasmin rycker på axlarna.

”Det blir väl knappast tid till att sitta här och glo ändå?”

Pappa biter sig i läppen och försöker hålla sig lugn.

”Vi bor i alla fall inte på bottenvåningen”, mumlar han.

”De längst ned har förmodligen ännu värre utsikt.”

Som om det är någon tröst.

Rum 202. Jasmin lägger det på minnet och tar ett nyckelkort till dörren.

”Jag går en sväng”, säger hon och lämnar rummet innan pappa hinner reagera. De har ju kommit överens om att Jasmin ska få sin frihet. Att hon ska kunna gå i väg själv om hon vill. Så länge hon har mobilen med sig

ska pappa låta henne gå, så ser överenskommelsen ut. Det kommer bli räddningen under de här mycket långa

veckorna som Jasmin har framför sig.

10

Mallorca alltså. Jasmin har knappt varit utomlands tidigare. Aldrig i Spanien och definitivt inte på ”Mallis” som hennes klasskompisar brukar kalla ön efter att ha tillbringat något lov där. Den här gången är det hon som har åkt medan de andra sitter hemma och kämpar med bråk och procent.

Luften är varm och känns nästan som en vägg när hon lämnar hotellets luftkonditionerade ytor. Solen hittar ända in i Jasmins kropp och ska förhoppningsvis värma upp lederna inifrån under veckorna. Det är i alla fall tanken. Det är en annan sorts värme än hemma, även när det är mitt i sommaren, en mer djupgående värme som tillsammans med ljuset väcker henne till liv. Hemma har våren knappt kommit och här är det redan sommar.

Hon tar ett djupt andetag och sträcker på sig. Men först kollar hon så ingen ser. Vattnet glittrar lite på avstånd. Klart hon måste spana in stranden först av allt.

Där nere känns det nästan som ett riktigt semesterhotell. Havet brusar och vågorna slår upp mot klipporna bredvid stranden. Här och var sitter grupper med människor men ingen badar, det är förmodligen för stora vågor. Tänk att bo så här. Slippa den smällkalla vintern och bara ha semester. Jasmins axlar sjunker något och hon tar ett djupt andetag. Värme, sol och en ljusbrun strand.

11

En kille med allvarlig min sitter lite för sig själv på en stenmur bredvid de kala klipporna som går ned till vattnet. Jasmin kikar på honom för att se vad det är han håller på med. Det ser ut som om han delar ut godis till ett gäng katter, förmodligen hemlösa, eller så passar de bara på att få lite extra utfordring. Jasmin vet precis hur hungriga katter kan vara. De är nästan som Myrra, skulle kunna äta dygnet runt om de fick. Killen har sett henne, men hon tänker absolut inte prata med honom. Hon vänder bort blicken och sätter sig en liten bit bort. Hon har redan bestämt sig för att inte skaffa några kompisar här alls, i ren protest. Så att hon slipper åka nästa år.

Hon rycker till när hon upptäcker att hans plats är tom och att även katterna har gett sig av. Jasmin skyndar sig upp på fötter, tänker inte sitta där i sanden, även om den är både varm och len, och se ensam ut. Hon spanar åt båda håll men missar ändå totalt att han sitter hukad bakom busken innan hon börjar gå. Hans lite luriga leende får henne att snubbla till. Hon kan inte bara välja en annan väg utan att det blir konstigt. Han sitter precis bredvid den smala stigen som leder upp till hotellet. Han höjer lite på ena ögonbrynet när hon går förbi. Han säger ett ord hon kan på spanska. ”Hola!” Men hon bara stirrar rakt framför sig och passerar.

12

”Do you speak English?” ropar han efter henne och även om hon förstår vad han säger så låtsas hon som om hon inte gör det. För hon tänker absolut inte prata med honom. Inte på något språk, inte på engelska men framför allt inte på spanska, trots att hon läser det i skolan.

Men killen ger sig inte. Kanske såg han att hon rodnade när hon gick förbi och nu vill komma och reta henne för det.

Hon hör hur hans fötter dunsar mot sanden. Springer han? Hon vågar inte vända sig om för att se efter, utan ökar bara på stegen. Pulsen stiger. Men så visslar han. Högt och överraskande. Jasmin stannar till av ren reflex. Killen kommer alldeles nära henne och när han ser att hon vänder sig om ler han och håller fram handen mot henne. Då plötsligt ser hon något av det sötaste hon har sett i hela sitt liv. En liten, ynklig, rödspräcklig kattunge.

”Gatito”, säger pojken. Kattpojken. Men hon bryr sig inte om honom längre, han får säga vad han vill och prata vilket språk som helst. Jasmin ser bara de två stora, gröna ögonen som nyfiket tittar upp på henne. De vita morrhåren är bara för söta. En liten kattunge.

Hon säger ”åhhh”, och hoppas att det ska räcka för att hon ska få stryka den ulliga lilla kroppen med fingrarna. Han ler stort.

”Pedro”, säger han och pekar på sig själv.

”Jasmin”, säger hon tillbaka och då räcker han över

13

den lille. Han ger den så mjukt och försiktigt till henne

och hon trycker den lilla katten mot bröstet och känner små, mjuka tassar mot sin tunna T-shirt.

”Kattunge”, säger hon och han nickar.

”Gatito.”

Hon lämnar tillbaka djuret och kostar på sig ett litet leende tillbaka. Hans vita tänder blixtrar till. När han pekar bort mot centret och ser frågande ut nickar hon och säger ”ja”. På svenska. Han tittar länge efter henne när hon går. Som om han funderar på hur han ska få chansen att träffa henne igen.

14

När Jasmin, Myrra och pappa kommer ner till Mallis blir inget som de har tänkt sig. Värmen lindrar visserligen de onda lederna, men rehabresan innebär också utmaningar de aldrig kunnat föreställa sig. Träningen är supertuff och ledarna vill att de pratar ut om allt det där jobbiga, det som är deras liv. Dessutom finns den dryga tjejen Nora där som vill förpesta Jasmins tillvaro ännu mer.

Men det finns också mysterier att lösa. Hemligheter vid stranden som bara Jasmin känner till. Kanske kan veckorna i Spanien göra Jasmin starkare, på fler sätt än ett.

Mod och mirakel på Mallis är en bok om att våga bli starkare genom att visa sig sårbar och om att leva med barnreumatism.

www.idusforlag.se

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.