9789176348925 by Smakprov Media AB

LINA GULLBRAND & MARIA BÄCKMAN

Illustrationer av Ellen Odlöw

Fler titlar av Lina Gullbrand och Maria Bäckman utgivna av Idus förlag: Tidsdribblarna räddar priset (2022) Tidsdribblarna räddar tronen (2023)

Läshataren Utgiven av Idus förlag, Lerum 2023 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Lina Gullbrand & Maria Bäckman | Illustrationer: Ellen Odlöw Omslag och sättning: Mattias Norén, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi 2023 ISBN: 978-91-7634-892-5

LÄSHATAREN LINA GULLBRAND & MARIA BÄCKMAN Illustrationer av Ellen Odlöw

Låt mig gissa, du sitter just nu och funderar på varför tiden går så sakta. Tro mig, jag vet hur det känns. Det är alltid så när man har lässtund. Kanske har ni tyst läsning nu? Din lärare har säkert sagt minst tusen gånger att det gäller att ”ge boken en chans”, ”ha tålamod”, ”fortsätta så du kommer in i handlingen innan du säger att boken är tråkig”. Har du en skolbibliotekarie som påstått att det bara gäller att hitta BOKEN för just DIG? Att allt kommer att kännas bättre? Att du till och med kommer att GILLA lässtunderna? Tillåt mig asgarva! Boken för just dig finns nämligen inte, sorry. Men om du nu måste läsa en bok, så antar jag att den du nu håller i är så nära du kan komma ”en bok för just dig”. Jag lovar att hålla berättelsen ganska kort, bara 19 kapitel, okej? Så du har en chans att uthärda. Jag kan slänga med en sammanfattning i slutet också, om du skulle få någon jobbig uppgift där du behöver minnas en massa av innehållet. Tänk inte på det, I fix. Och om du fastnar på ett svårt ord behöver du inte ens resa på dig och hämta en ordbok. Jag ordnar det också. Bläddra bara till bokens slut. You can thank me later. Så här är det, jag har varit i din situation. Har suttit oändligt många dagar i skolan och stirrat i en bok. Utan att läsa särskilt många ord alls. Man får tid att tänka på rätt mycket under alla de där lässtunderna, för de är väldigt många. Och väldigt långa. Åtminstone kändes det alltid så för mig. Ibland när jag tittade upp på mina klasskompisar kunde jag se hur de satt och log eller såg totalt fokuserade ut. Hur de verkade leva sig in i böckerna och helt koppla bort världen runtomkring. Mellan dig och mig så var jag lite avis på det där. Att ha

förmågan att kunna läsa en bok utan att dö tråkdöden och kanske till och med tycka att det är helt okej. Då hade svenska lektionerna säkert känts lite roligare. Jag lider med dig, innerligt. Förmodligen har du rätt många år kvar i skolan. Vill inte strö salt i såret men faktum är att du kommer utsättas för lässtunder minst tre–fyra gånger i veckan, cirka 15 minuter åt gången. Om du går i femman betyder det att du har 4320 minuter, alltså 72 timmars lässtunder framför dig. INNAN DU ENS BÖRJAT HÖGSTADIET! Lägg då till barnboksveckan, internationella läsdagen och världsbokdagen som brukar innebära hela dagar av fokus på läsning. Man fattar ju att du känner dig hyfsat uppgiven. Eller så är du som en av dem jag alltid var avis på, som tog hand om lässtunderna och inte hade några problem med det. Som gillade läget. I så fall säger jag grattis, du är lyckligt lottad. I vilket fall, det jag nu kommer berätta är nog det sjukaste du hört i hela ditt liv. Om någon hade berättat det här för mig när jag gick i mellanstadiet skulle jag aldrig trott på det. Men det är alldeles sant, hedersord! Och eftersom du har fett många minuter till övers så tänker jag dela med mig av min historia.

KAPITEL 1 Allt började en grå och trist måndag i oktober. Vi hade precis avslutat svenskan och gått ut på rast. För ut skulle man ju alltid gå. I ur och skur. Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Jag tror det var både mina lärares och mina föräldrars favorituttryck. Vilket skämt! Jag håller i och för sig med om att det finns dåliga kläder. Bland det värsta som finns är att ta på sig en massa regnkläder, tjockjackor, mössor och vantar så man känner sig som en sumobrottare och knappt kan röra sig. Men det finns faktiskt dåligt väder också. De flesta dagar från oktober till april består av dåligt väder. Riktigt skitväder rent ut sagt. Det är mörkt, kallt, blåsigt och antingen regnigt eller snöigt. Eller något däremellan, allmänt slaskigt. Denna måndag var inget undantag. Att vi hade Nordens tråkigaste skolgård gjorde inte direkt saken bättre. När jag gick på lågstadiet kommer jag ihåg att det var ganska kul på rasterna, vi kunde gunga eller gräva bilvägar i sandlådan. Köra runt med de där små bilarna dag ut och dag in. Eller leka dunken. Det kommer jag ihåg att nästan hela klassen var med på. Vi ägnade timmar åt att hitta de bästa gömställena som samtidigt låg tillräckligt nära dunkstället så att man blev

fullkomligt oövervinnerlig och vann varenda omgång. Tills gömstället avslöjades. När vi började mellanstadiet var det som att allt förändrades. De grejerna vi gjort tidigare var inte roliga längre. Det var väl bara fotbollsspelarna som höll i gång som om inget hänt, men jag har aldrig varit en av dem. Jag är mer av en dunkenperson, om du fattar. Den här dagen gjorde jag det jag brukade göra varje rast, gick runt. Stannade till ibland och pratade med någon eller tittade när några sköt skott mot basketkorgen. Jag var inte direkt ensam om att göra ingenting, vi var ett par stycken från klassen som brukade driva runt tillsammans. Ibland drev vi bort mot klätterställningen och stängerna där Lisa och Tindra alltid hängde. Bokstavligt talat. Deras största fritidsintresse var gymnastik. De höll alltid på att öva volter eller andra ”serier” som de kallade det. Räckserier. Oftast låg de i hårdträning inför någon av alla tävlingar de åkte på. De var medlemmar i Bommens Gymnastikförening och tävlade på avancerad nivå. Lisa och Tindra var roliga att prata med. Vi hade samma slags humor och tyckte att klipp på folk som ramlade omkull typ var det roligaste som fanns och att klipp med kattungar var det töntigaste någonsin. Tindra kallade mig för zombien och jag henne för räcknörden. Ibland kunde jag bli avis på dem, precis som på läsarna eller fotbollsspelarna, som hade ett så stort intresse för något. Jag hade aldrig haft det. Det var inte så att mina föräldrar förbjudit mig från att testa sådant som alla andra i min ålder brukar göra. Snarare tvärtom. Genom åren har de dragit med mig på

både innebandy, ridning, orientering, körsång … Jag tror till och med att pappa ville att jag skulle testa fågelskådning. De gav till sist upp efter att jag provat trumpetlektioner, eftersom jag kom hem med väldigt högljudda läxor. Efter det ägnade de sig mest åt att skjutsa min lillasyster till alla hennes tusentals aktiviteter. Vid närmare eftertanke har det nog varit tur för mina föräldrar att inte jag fastnat för något, de har haft mer än fullt upp med syrran. När någon frågade mig om mitt intresse och om jag gick i någon sport ville jag alltid svara: Vadå ”går i”? Man spelar väl pingis eller trombon! Jag har aldrig hört talas om någon som gått i en trombon. Mitt största intresse har alltid varit att kolla på film och serier, men det tycker ingen vuxen är tillräckligt ”seriöst” för att kallas hobby. Filmer har alltid fått mig att må bra, att drömma mig bort till andra världar där allt är möjligt. Jag älskar verkligen Harry Potter, Narnia, Sagan om ringen, Den oändliga historien och Hobbit. Allt är alltid så mycket roligare på film än i verkligheten. Jag önskar att jag också kunde hoppa på ett tåg på en trekvartsperrong och få lära mig trolla. Lätt att jag skulle trolla bort alla lässtunder. Det finns en film som jag verkligen gillar, men säg det inte till någon för de flesta tycker säkert den är lite töntig: Mio min Mio av Astrid Lindgren. Det är ju en film för barn, men ändå inte. Jag tycker att det är fantasy. En ande i en flaska, flyga till en annan galax och slåss mot en riddare med ett hjärta av sten. Genialt om du frågar mig.

KAPITEL 2 Den där regntunga måndagen gick jag alltså där som vanligt utan att göra något särskilt. Jag fantiserade om att jag var någon annanstans, i ett varmt land, på en strand. Eller hemma vid datorn. Kanske i sängen under mitt sköna täcke, eller i soffan med favoritserien. Jag började tänka att det borde finnas ett ställe inomhus, på skolan alltså, där vi kunde få vara. Som ett slags innerastrum. Jag vet att det förslaget tagits upp i elevrådet massor av gånger med ungefär samma svar och argument till följd: Ni måste ha tillsyn på rasterna och vi har inte personal så vi kan täcka upp både skolgården och en rasthall inne. Dessutom är frisk luft a och o för att orka jobba bra i skolan. Jag kan fortfarande se rektorn framför mig med sin självgoda min när han gav oss svar på tal. Vadå tillsyn? Vi tänkte ju inte börja slåss bara för att vi fick vara inomhus. Jag tror det till och med skulle blivit lugnare om alla fick göra det de hade lust med. Jag var övertygad om att det fanns lediga rum på skolan, sådana som ändå bara stod tomma, förråd som samlade damm och mögel, typ. – Jag vet! sa Sam, en av mina kompisar. Vi kan göra om

rummet i källaren, det bredvid bildsalen, till rastrum. Utan att tala om det för någon, så kan vi hänga där på rasterna. Ingen skulle märka det, tror ingen varit inne där på flera år. – Vad finns ens där inne? undrade Lisa medan hon tryckte sig närmare mig under det centimeterbreda uthänget från taket över förrådet. – Mest gammalt skräp, uråldriga matteböcker och sådant. Sam fortsatte fundera: – Tror geografiläraren en gång sa att de burit ner alla kartböcker dit, fattar inte varför man inte slängde dem. Det är ju inte som om världen kommer ändras tillbaka till gamla landsgränser direkt. Och sedan alla fick datorer söker vi ju alltid upp aktuella kartor på nätet. Säkert rektorns beslut, han är ju snålare än min farfar! Vi fnissade allihop, trots att ingen av oss träffat Sams farfar. Jag kunde definitivt hålla med honom. Rektor Jöns var inte särskilt poppis bland oss elever, ska jag vara helt ärlig verkade inte lärarna ha honom överst på like-listan heller. Jag förstod dem. Bara en sådan sak som att flytta kopieringsmaskinen till källaren för att han visste att ingen ville gå ner dit. På så sätt skulle han spara papper och därmed pengar, det sa ju en hel del om hur han tänkte. Dödsstöten var nog när han drog in gratiskaffet, vilken chef gör ens så? Jag dricker inte kaffe själv (föredrar sådant som inte smakar kattpiss), men jag vet hur viktig den där bruna drycken är för vuxna. Helt ärligt, lärarna som valt att ägna sina liv åt alla oss elever med våra attityder och behov kunde väl ändå få lite kaffe som tack. Jag tyckte synd om dem, hur jobbiga de än var. För det var de. Oftast. I vilket fall så började Lotta,

min mattelärare och mentor, ha med sig sin stora termos på morgnarna, 1,5 liter rymde den. En annan intressant sak med rektor Jöns var hur han tänkte med brandövningarna. Vartenda år valde han, säkert med flit, ut den mest regniga iskalla dagen då vi skulle kasta oss ut, som om det var skarpt läge, och öva på att inte brinna upp. Viktigt, absolut. Men det går ju faktiskt att öva lika bra i maj eller åtminstone när det inte snöar. Tänk om jag hade vetat att jag skulle tacka rektorn för en sådan övning bara veckor senare. Det känns konstigt att tänka tillbaka på, nästan som en film.

Har du någon gång hört att det finns en bok för alla? Att det bara gäller att ge boken en chans? Tillåt mig asgarva! Innan jag var med om en grej som förändrade allt var läsning det värsta jag visste. Som tur var ordnade min smått galne rektor en brandövning som öppnade upp för saker jag inte ens kunnat drömma om. Chipsluncher och inneraster, behöver jag säga mer? Häng med på min resa, det blir kul. Lovar!

//Läshataren Läshataren är en bok som handlar om vänskap, hemligheter och stora förändringar – att våga ta klivet och testa nya saker kan skapa oväntade möjligheter.