Ted Clanth och zombiesmittan Utgiven av Idus förlag, Lerum 2023 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Författare: Anders Blentare Grafisk form: Anna Lolax, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2023 ISBN: 978-91-7634-872-7
ANDERS BLENTARE
Till Billie och Juno.
PROLOG Vaktmästar-Lasse. Jag och Marcus får syn på honom bredvid skolans entré när vi är på väg in från rasten. Han utstöter låga grymtningar samtidigt som han med stor koncentration gnider bort klotter från skolväggen med en gammal trasa. ”Jag skulle kunna strypa er!” frustar han precis när vi passerar honom. Jag stelnar till mitt i steget, som om han uttalat en förbannelse. Trots att han står med ryggen till – och antagligen inte ens menar mig – så känner jag hur dödens vingslag flaxar mig i nacken. För tänk om Vakt mästar-Lasse skulle få för sig att det är jag som klottrat på skolväggen? Eller om han plötsligt bara bestämde sig för att ta ut all sin ilska över skolans ligister på just mig? Han skulle börja med att strypa mig – med sina lill fingrar om han så ville – innan han fortsatte att gå runt och strypa alla andra misstänkta på Reddvikaskolan! 7
”Vad sysslar du med?” väser Marcus och väcker mig ur mina mörka fantasier. ”Skynda dig, vi är sena.” Vaktmästar-Lasse verkar tack och lov inte ha lagt märke till oss. Jag överdriver, som vanligt. Det är som Marcus brukar säga: ”Ted, du förutsätter alltid att det värsta ska hända.” För jag menar, så illa skulle det väl ändå inte kunna gå?
8
1 Ibland bara händer det. När man minst anar det. Som när man är sist till matsalen och får skrapa upp det ensamma sladdriga salladsbladet och en geggig tomat från botten av salladsbyttan. Och det bara finns en enda uttorkad potatisbulle kvar, och några fjuttiga droppar lingon som mattanten – med våld – lyckas skaka ut ur kärlet. Och gaffel- och knivlådorna gapar tomma så att man dessutom tvingas äta den sorgliga, lilla måltiden med en sked. En tesked. Det är då det händer. När det är gapigare och stökigare än nånsin och matsalen är fullpackad till sista stolen. När det flyger potatisbullar och hopknycklade servetter genom luften. Och jag försöker att inte se alltför löjligt ensam och bortkommen ut där jag står och vrider och vänder på mig – som en vilsen pingvin med matbricka – för att hitta nånstans att sitta. 9
Det är då det händer. När hundrafemtio pers, alltså trehundra ögon (eller ja, tvåhundranittionio för att vara exakt, eftersom Enögde Per, matteläraren, är där) stirrar på mig och bara väntar på att jag ska tappa antingen brickan eller brallorna. Det är så det känns i alla fall, när jag sveper en sista gång med blicken och tänker nåt om röntgensyn och superhjältar och försöker se cool ut. Men nej. Det är verkligen knökfullt. Tack och hej. Jag får gå hungrig resten av … Eller vänta nu. Där! Det är alltså nu det händer. Och om mitt liv var en film – där jag spelar huvud rollen som trippel-feg och smärtsamt vanlig kille i klass 5A på Reddvikaskolan – så skulle atmosfärsljudet tonas ner nu. Kameran zoomar in på bordet längst ner i hörnet vid fönstret. Sju av det bordets åtta platser är upptagna. EN stol är alltså (om du inte kan din matte) … ledig! Och det fantastiskt storslagna är att mittemot den oändligt ensamma och tomma stolen sitter HON. Soundtracket börjar nu spela, en smäktande kärleksballad från typ 80-talet. Naima Sörensen. I min parallellklass, 5B. Kärleksballaden slutar lika tvärt som den började, 10
och det enda som hörs nu är ljudet av mina stadigt rusande hjärtslag. Jag styr mina stapplande steg mot den tomma stolen. Anstränger mig till det yttersta för att brickan inte ska skaka, eller att jag ska slå mig själv i ansiktet med den i ett nervöst anfall. Det skramlar av tallriken mot brickan och glaset mot tallriken och den förbannade teskeden som åker slalom mellan allting. Men jag stålsätter mig. Det är nu eller aldrig. Det är nu mitt plågsamt oviktiga liv byter riktning och blir en framgångssaga för skvallertidningar att skriva helsidor om. En sån här chans får man bara en gång per termin. Om ens det. Jag djupandas som en yoga-tant i tajts för att inte bli totalt tomatröd i ansiktet. Och med en viljestyrka som skulle göra en envis åsna avundsjuk sätter jag den ena foten framför den andra de två sista meterna fram till stolen. ”Är det ledigt här?” frågar jag med tillkämpad basröst som sticker i väg på en målbrottsturné innan jag får de sladdriga stämbanden under kontroll igen. Naima Sörensen, som med sina stora, drömmande, gröna ögon tittar ut genom fönstret, vrider på huvudet så att hennes lejonman av krulligt, mörkt hår sveper genom luften och sprider en mjuk doft av … moget 11
äpple. Det är en himmelsk doft. För att inte svimma och falla raklång bakåt tar jag stöd med ena handen mot stolsryggen. Jag intalar mig att jag ser hyfsat cool ut (det gör jag garanterat inte). Sen ser jag hur Naimas välformade rosa läppar rör sig. Hon säger visst något, men jag kan för mitt liv inte höra vad. Jag vill bara sväva in i den där munnen, in mellan de vita, lite charmigt sneda tänderna och känna hennes varma potatisbulle-andedräkt mot min … ”Eh … hallå?” frågar Naima och viftar med handen framför mina ögon. ”Va?” säger jag och svävar ut ur hennes mun igen. ”Jag sa: Visst! Det är ledigt här”, säger Naima Sörensen i klass 5B. Naima Sörensen som typ gillar killar i sexan! Den Naima Sörensen säger att stolen precis exakt rakt framför henne är LEDIG. ICKE UPP TAGEN. Det är alltså ingen stor och kaxig elev i sexan med moppefjun på överläppen som har paxat stolen en vecka i förväg. Den. Är. Verkligen. Ledig.
12
2 Det här är för bra för att vara sant, tänker jag när jag drar ut stolen med ett irriterande högt skrap. Och ja. Mycket riktigt. Det är det också. För bra för att vara sant, alltså. För min spetsiga lilla jeansrumpa träffar aldrig någon stolsits. Det är som att jag bara fortsätter vidare ner och ner och ner. Det känns som att jag faller i all oändlighet. Och på vägen ner hör jag hans röst. Gabbes. I sexan. ”Hö hö hö!” I fallet drar jag med mig min matbricka som liksom flippar runt i luften och släpper ett stilla regn av lingon, mjölk och torr potatisbulle över mitt huvud. Mitt knäckebröd – med smörsidan neråt såklart – kröner toppen av hela konstverket. Inom loppet av en sekund hinner min hjärna resonera sig fram till följande: Okej, Ted. Du brukar ta mycket skit. Knuffar, knytnävsknack på skallen, 13
gliringar, bli lyft i kallingarna, handdukssnärtar i duschrummet, lappar på ryggen, punkad cykel, otaliga snöbolls-mulningar … (Okej, jag tror det räcker så, hjärnan!) Men det här ska du fasiken inte ta! Upp å klipp till honom! Jag tar rådet till mig och är på väg upp innan jag knappt har landat. Jag är dock lite för ivrig och hamnar liksom med huvudet under bordet och välter hela schabraket över Naima och hennes bordsgrannar. Så att de ser ut ungefär som mig efteråt. Som levande mat-konst. Naima ser inte det minsta road ut. Varför skulle hon? Två sekunders tystnad. Kanske tre. Och jag menar TOTAL tystnad. Sen kommer skratten, jublet och applåderna. Gabbe dunkar mig i ryggen. ”Tack för underhållningen, klant!” Jag är säker på att han säger klant och inte Clanth. Det låter likadant, men stavas olika. Och ja, det senare är alltså mitt efternamn. (Och nej, det brukar inte vara till min fördel … Min pappa har engelskt påbrå.) Sen skyndar den lismande muskel-pellejönsen Gabbe fram till Naima och hjälper henne ut från matsalen. Som om han var en hjälte i en sumpig B-film. Bort från psykfallet Ted Clanth i klass 5A.
14
Ted Clanth är inte bara den klantigaste killen som någonsin gått på Reddvikaskolan. Han är även hopplöst förälskad i Naima Sörensen i sin parallellklass. Men efter att ha förnedrat sig i matsalen inför Naima och resten av skolan inser Ted Clanth att han är chanslös. Tills han av en slump upptäcker att det finns ett livsfarligt virus som hotar hela skolan. Och det är inte vilket virus som helst. Allting pekar på att det är en zombiesmitta! Kanske kan han nu äntligen få bli den hjälte han alltid drömt om att vara och rädda Naima Sörensen från att bli zombiefierad – och därmed vinna hennes kärlek? Riktigt så enkelt blir det inte … Hur många har smittats av viruset? Vill Naima ens bli räddad? Och hur stoppar man egentligen en apokalyps? Ted Clanth och zombiesmittan är ett dråpligt och humoristiskt äventyr om katastroftankar, att våga säga sanningen och vikten av att ta sig ur sitt eget huvud ibland.
www.idusforlag.se