9789176348673 by Smakprov Media AB

LOTTA OUDHUIS

Spöksommarnätter

Spöksommarnätter Utgiven av Idus förlag, Lerum 2023 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Lotta Oudhuis Omslagsillustration och sättning: Mattias Norén Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2023 ISBN: 978-91-7634-867-3

SPÖK-

SOMMARNÄTTER AV: LOTTA OUDHUIS

Till William, mina barn och mina föräldrar. Tack för er kärlek och inspiration!

Kapitel 1 Ett bländande sommarsolsken dränkte hela Stockholm. Som en enorm ficklampa som lyste upp varenda vrå och skrymsle. Ingen kom undan sommaren. Andrea kisade irriterat upp mot himlen där hon stod på Strömkajen. Hon föredrog mulet väder alla dagar i veckan. Det gamla ångfartyget S/S Storskär höll precis på att lägga till vid kajen bredvid Nationalmuseum. Utanför museets ingång stod flera turistbussar parkerade. Det var människor överallt, precis som i en myrstack. Nationalmuseum såg ut som en tårta som gamla människor gillar, tänkte Andrea. Kantig, torr och sträv, inte som prinsess tårta eller nåt annat gott. Det glittrade som guld i vattnet. Storskär skulle ta henne till morföräldrarna på ön Ramsö

som låg nära Vaxholm i Stockholms skärgård. Besättningen la ut landgången och Andrea var först att kliva ombord med pappa John hack i häl. – Vänta på mig, suckade han. Du har ju inga väskor att bära på … Det var sant. Pappa bar Andreas ryggsäck och en kasse med kläder. Men Andrea himlade med ögonen ändå. Hon gick mot den röda salongen längst bak på fartyget. Där var allt som förr i tiden. Guld, röd sammet och det kändes som om tiden stått still. Ett lugn infann sig och hon andades ut. Andreas mamma Hanna jobbade på Tekniska museet och ibland följde hon med mamma till jobbet och de gick runt i museets magasin som var sprängfyllda av böcker, arkiv och antika föremål. Andrea tyckte bättre om de lugna magasinen än utställningarna på museet. Inne i magasinen fanns inga grälla färger eller interaktiva skärmar. Det luktade gammalt och hon kände sig lugn där. Magasinen var en teknikens kyrkogård, raka rader med slumrande historia. Varje bok,

arkivkartong eller föremål kunde väckas till liv och berätta sin historia. Mamma berättade att förr i tiden bodde musei direktören och vaktmästaren med sina familjer på museet. Tänk att bo mitt i historien, som i filmen ”Natt på museet”. Det vore en dröm att växa upp på ett museum, tänkte Andrea. I alla fall under stängningstid. Då skulle hon kunna klättra i tv-spelsklätterväggen om och om igen utan att behöva stå i kö eller cykla runt på den gamla rostiga enhjulingen i Maskinhallen. Andreas mamma var väldigt intresserad av teknikhistoria. Hon var medlem i en klubb för alla som gillade gamla motorer. Hon brukade släpa med Andrea och pappa till olika konstiga maskinrum lite varstans. De hade varit nere i Storskärs maskinrum flera gånger tidigare. Det var lite läskigt att klättra nedför den trånga spiraltrappan. I maskinrummet berättade besättningen massor av fakta om knop, cylindrar och ångmaskiner. Andrea begrep inte vad orden betydde men lukten, instängdheten och det öronbedövande rytmiska

dunkandet kändes tryggt. I fartygets vaggande innanmäte kände hon fartygshjärtat slå, den frustande ångandedräkten som stänkte och motormusklerna som pumpade och svettades för att föra fartygskroppen framåt. Hennes favorit var en gammal maskintelegraf i maskinrummet, inställd på ”långsamt framåt”. Det var så hon gillade det. Alltför mycket gick så himla fort annars. Men i dag blev det inget besök i maskinrummet för Andrea. Då kunde ju någon ta hennes plats. Eller hennes saker om hon lämnade några av dem för att markera att stolen var upptagen. Hon valde en plats i den röda salongen där hon hade ryggen mot väggen och uppsikt över de andra passagerarna. Hon satt centrerat med lika stort utrymme på varje sida. Symmetri lugnade hjärnan. Andrea och pappa kramades länge. Pappa luktade hemma. En blandning av kaffe, tvättmedel och hö. De hade en speciell grej som de alltid gjorde när de skulle ta avsked av varandra, de knöt höger näve och vinkade tills

de inte längre såg varandra. Det var viktigt att le samtidigt så att man visste att man skildes åt som vänner. Andrea hörde pappas steg försvinna bort på det knarrande fartygsgolvet. Ångvisslan tjöt. Hon var på väg. Det var första gången Andrea reste till Ramsö ensam och hon skulle vara där i två veckor. I stan där Andrea bodde fanns det spöken lite varstans. Hon hade alltid kunnat se dem. När hon var yngre hälsade hon ofta glatt på alla spöken hon mötte och hennes föräldrar blev märkligt nog lika illa till mods varje gång. Med tiden började Andrea i stället att hälsa på spökena med blicken, kanske en nick, det var enklare så. Spökena förstod ögonspråk lika bra som talat språk. Spökena höll sig ofta vid en speciell plats av olika anledningar. Vid bion nära där Andrea bodde fanns en spökkvinna med en korg brända mandlar bredvid sig. Hon satt alltid där, utanför bions entré och försökte förgäves sälja sina mandlar.

I fartygets röda salong stod flera sammets beklädda stolar. Andrea betraktade dem intres serat. Vilka personer hade suttit här förut? Genom olika föremål kunde hon resa bakåt i tiden och träffa på människor som glitchade förbi mellan nu och då. Liksom flimrade fram. Som en slags tidstunnel. Andrea blundade och kände med pekfingret längs med stolstyget. I hjärnan dök en massa personer upp och Andrea zoomade in på en flicka med långt ljust hår. Strumpor med spets och svarta finskor. En gammaldags rutig klänning med djupa fickor. Flickan hade ett bokmärke med en ängel som stack upp ur höger ficka. Andrea såg in i flickans ögon. Hon såg sorgsen ut, som om hon hade förlorat någon eller något. Flickan var ensam och på väg till en barnkoloni, Andrea tänkte att det var ett slags gammaldags kollo. Andrea rycktes tillbaka från glitchen av att någon stötte till hennes stol. Ett gäng turister stökade runt bland stolarna, pratade högt och började fotografera varandra. De verkade inte alls förstå att de störde. Andrea flyttade in sin

stol mot bordet och harklade sig irriterat. Hon såg hur den sorgsna flickan svävade ut ur salongen. Hon gillade visst inte heller oväsen.

Kapitel 2 Enligt Waxholmsbolagets tidtabell skulle Storskär avgå klockan 12.00 från Strömkajen och komma fram till Andreas slutdestination, Ramsö, klockan 13.35. I sin anteckningsbok hade Andrea skrivit ner fakta om Ramsö: Namn: Ramsö. Består av tre delar: Ramsö, Ramsöholm och Ramsöberg. Storlek: 0,9 kvadratkilometer. Antal invånare: 60. Att göra: Boule, fotboll, fiske, segling. Resan skulle ta 95 minuter, det hade hon räknat ut. Men det var svårt att veta hur lång en minut egentligen var. Sekunder var lättare, 5700 sekunder. Ett andetag brukade ta en sekund så det skulle bli en väldigt lång resa, tänkte Andrea. Ryggsäcken var fylld med ritpennor, paddan, 16

mobilen, polaroidkameran och småsaker som hon samlade på. Längst ner låg Glittris, gose djuret Andrea haft sedan hon var bebis. I anteckningsboken hade hon skrivit ner saker hon kunde göra på resan: Köpa en biljett till Ramsö. Köpa en glass i kaféet. Spela Minecraft på paddan. Andrea hade lätt för att utforska och minnas olika rum och miljöer. Hennes syn, känsel och luktsinne samspelade och skapade en exakt kopia i hjärnan av rummet. Men tiden var något annat. Hon visste inte hur hon skulle använda sina sinnen för att känna och förstå sig på tiden. Det var svårt att samtidigt tänka på tid och rum. Tanken på tiden fick liksom inte plats. Och det blev inte lättare av att tiden betydde och upplevdes olika för alla. Mamma tyckte till exempel att det tog jättemycket tid för Andrea att klä på sig medan Andrea tyckte hon var jättesnabb och tog superlite tid på sig. Tiden stod aldrig still, den rörde sig och 17

förändrades hela tiden. Om klockans visare hela tiden flyttade sig fram, hur gick det då någonsin att verkligen veta vad och var tiden var? Tiden var ständigt på väg framåt, på väg någon annanstans, aldrig stilla. Andrea avskydde förändringar och det kändes som om tiden aldrig var på hennes sida. Så här kunde det låta hemma: – Andrea, klä på dig! Nu har jag sagt till dig minst femton gånger! – Andreeeaaa, vad gör du nu, hallå? Du måste i väg till skolan! Lektionen har redan börjat! Vi har inte tid att vänta längre! – Har du fortfarande inte borstat tänderna? Jag sa ju till dig för en halvtimme sen! Tiden går, det är läggdags! Andrea kämpade hela tiden med att hinna med. Hinna med allt och alla, hemma, på lektion erna, rasterna och på fritiden. Varför gick tiden så snabbt? Den jagade henne jämt, flåsade henne i nacken. Hon brukade fantisera om vad som skulle hända om alla klockor försvann. Skulle världen gå under? Eller kanske var livet helt enkelt något som bara skulle hinnas med? I våras fick Andreas mamma en väggklocka i 18

present. Men klockans visare hade rört sig alldeles för fort. Middagarna blev allt tidigare och tidigare innan de upptäckte att klockan hade stulit tid från dem. Andrea hade hört sina lärare prata med varandra om tidstjuvar och hon föreställde sig en tjuv med rånarluva som placerade ut felinställda klockor hemma hos folk och på det sättet lyckades stjäla och vinna tid. Hon hade ännu inte hört om någon tidstjuv som åkt fast. Och stal man inte tid kunde man spara eller vinna den, det pratade vuxna om typ hela tiden, men Andrea fattade inte riktigt hur de menade. På en tidsbank då eller? I vilket fall, det var lättare att räkna tiden i andetag än i minuter. Andrea började räkna: ett, två, tre, fyra, fem. Hon skrev ner ”TID” i anteckningsboken med stora svarta bokstäver. Sedan kryssade hon över det. Hon hade redan lärt sig att resa i tiden. Nu gällde det bara att lära sig leva i tiden. 5554 andetag kvar till Ramsö.

Sommarlov – sol, bad och glass. Men också spöken! Elvaåriga Andrea funderar mycket på livet och alla måsten. Hon går sin egen väg och har dessutom förmågan att se spöken. På sommarlovet ute i skärgården börjar dagarna kantas av mystiska händelser. Mat spills ut, meddelanden lämnas på kylskåpet. En morgon vaknar Andrea av att någon sitter på hennes bröstkorg. Vem är det som spökar och varför? Kommer Andrea lyckas rädda sina morföräldrars lantställe Monte Bello innan det är för sent? Spöksommarnätter är en bok om att välkomna det som är konstigt och udda, hur man hanterar stora förändringar och om att ha vänner som ingen annan verkar se.