Oj, oj, oj, vilket äventyr Andreas Ek levererar! När kommer fortsättningen? - Agneta Norrgård, läsfrämjare och bokrecensent
I fullmånens ljus
I fullmånens ljus Utgiven av Idus förlag, Lerum 2023 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Andreas Ek Omslag och sättning: Mattias Norén, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi 2023 ISBN: 978-91-7634-865-9
ANDREAS EK
I fullmånens ljus
Till mina barn
PROLOG Det finns en stad i Sverige som inte är som andra städer. Eller alltså, om man bara passerar så kan den verka hur vanlig som helst. Den har bara niohundra invånare, men de som bor där tycker att det är precis lagom. Det finns asfalterade vägar, ett köpcentrum med mataffär, två klädaffärer och en leksaksaffär. Bilar finns så klart, men bara en buss och den är gul. Det är den som tar de flesta av barnen till den enda skolan som finns i staden. Det är en gammal kyrka som har byggts om och klockan som hänger i tornet på taket har använts i nästan hundra år för att ringa in eleverna till lektionerna. Det finns också en frisörsalong. Och en grill, som faktiskt, serverar den bästa pizzan i hela världen. Det finns ingen tågstation och inte heller någon flygplats. Närmsta tåg avgår från grannstaden som ligger många mil bort, men det gör ingenting. Det är nämligen nästan aldrig någon som lämnar staden. För flera hundra år sedan drog hästar vagnar på grusvägar, precis som i andra delar av Sverige. Bönderna plöjde åkrarna med oxar och det fanns ingen teve och inga datorer. Många år senare uppfanns telefonen och då var de stora som tegelstenar. De hängde på väggen eller stod på ett bord och var kopplade
9
med en sladd in i ett uttag. Internet var inte uppfunnet och det fanns inte heller några mobiltelefoner. Om barnen ville leka med varandra sprang de hem till sina kompisar och ringde på dörren. Eller så ringde de från telefonen som satt på väggen. Men det var för länge sedan. Och långt före den tiden, när det inte ens fanns några byggnader där staden nu ligger, skedde Den stora branden. Innan dess hade allting varit täckt av skog och mark. Gröna, höga träd växte tätt tillsammans och trängdes med berg, stenar och buskar. Allt försvann över en natt. En våldsam skogsbrand bröt ut och brände ner vartenda träd, buske och till och med grässtrå. Kvar lämnades bara mark täckt av aska, förkolnade trädstammar och brända rester av vad som en gång var en praktfull skog. Det är därifrån som staden har fått sitt namn. Brännviken. Många år efter Den stora branden började skogen att komma till liv igen. Snart byggdes ett litet timmerhus upp vid Asksjön av de första människorna som flyttade dit. Sjön är så stor att det inte går att se över till andra sidan. Trots namnet är Asksjön den klaraste och vackraste sjö som finns. Vattnet är så rent att det går att dricka det när man badar, så länge ingen kissar i det vilket kan ha hänt då och då. Det byggdes ytterligare ett timmerhus och sedan ett till. Innan någon visste ordet av byggdes en lada och så småningom växte ett helt samhälle upp. På den tiden bröt skogsbränder ut nästan varje månad, men med tiden lärde sig invånarna i samhället hur de skulle göra för att släcka dem snabbt när de väl startade. Överallt i
10
naturen lade man metallrör på marken som var hopkopplade och som ledde ner i Asksjön. Rören var inte bredare än en vanlig vattenslang och hade små hål på ovansidan. I händelse av en brand pumpades vatten från sjön ut i rören som fungerade som vattenspridare. Då och då användes systemet med rör även för att vattna naturen eftersom det var så varmt och torrt i Brännviken. Vid Asksjön finns det nu en liten hamn och varje dag tar sig fiskare ut på vattnet och kommer tillbaka med fångsten. I övriga delar av Sverige finns gädda, abborre, mört, och sik. De finns i Asksjön också, men där är fiskarna nästan dubbelt så stora. Det beror på att vattnet är så rent och syrerikt, men det beror också på klimatet. Nej, Brännviken är inte som andra städer. Där är det nämligen så varmt att det aldrig är vinter. Inte heller vår eller höst. Det finns bara en årstid och det är sommar. Precis vid kyrk tornet, och rakt norrut vid skogsdungen, går den osynliga gränsen där sommaren slutar. En gräns som vem som helst kan passera och på andra sidan är allting precis som vanligt. Nästan i alla fall.
11
1 Albin sladdade så det blev ett långt svart streck i asfalten. Han tog av sig hjälmen, hoppade av cykeln och lät den ligga på marken. Sedan ställde han sig med armarna i kors och stampade lätt med foten. Om de andra sett leendet skulle de himlat med ögonen, det var han säker på. Albin drog ur snodden som satt i en tofs på huvudet och satte den runt handleden. Han drog handen genom kalufsen som var fuktig av svett efter cykelturen genom staden. Bakom honom reste sig en grön vägg av höga majsplantor. Än så länge var det inte skördetid, men de finger stora majskolvarna skulle snart växa till sig. ”Kom igen nu, slöfockar!” ropade Albin när Linnea och Linus kom runt hörnet vid gubben Bengtssons höga häck, som växte framför hans gulmålade hus. Linus vinglade till på cykeln, men höll balansen och trampade vidare. Linnea sladdade in ungefär en halv sekund innan Linus däck skrek till. Albin kunde nästan se hur deras hjärtan pickade under kläderna, trots att de nu stod still och trots att deras asfaltsstreck knappast var lika långa som hans. ”Var är Lexie då?” sa Linnea som höll på att snubbla på pedalerna när hon hoppade av och lämnade cykeln på asfalten. ”Hon sprang i förväg”, sa Albin. Han viftade med handen åt sina vänner. ”Kom igen nu!” 12
”Försten dit!” sa Linus och sprang förbi Albin. Alla tre rusade rakt in i majsfältet som slöt sig bakom dem. De fick egentligen inte ta sig genom fältet eftersom det var gubben Bengtssons mark. Majsen var hans levebröd och kolv arna såldes på marknaden på torget tillsammans med andra grönsaker, frukter och exotiska bär. I vanliga fall skulle Albin, Linnea och Linus aldrig gå in på folks tomter så där. Eller, i alla fall inte Albin. Linus pallade frukt ibland, ganska ofta faktiskt. Men i vilket fall, majsfältet var den närmaste vägen till gränsen. Bladen slog emot Albins ansikte när han sprang. Han viftade med handen framför sig som om han ville bli av med en fluga som surrade framför ansiktet. Snart kom de ut i det fria och fick fältet i ryggen. De fortsatte genom skogen där träd sköt högt upp mot himlen. Stora, illgröna blad hängde ner över deras huvuden. De sprang över rötter och stenar och hoppade över rören som låg tvärs över stigarna. De fortsatte längre in i skogen där träden växte tätt och desto djupare in de kom, desto mörkare blev det. Albin, Linnea och Linus saktade inte ner för det, utan sprang snabbare och snabbare. De hade väntat ett helt år och nu var det äntligen dags igen. ”Lexie!” ropade Albin. ”Var är hon egentligen?” frågade Linnea andfått bakom Albin. Linus saktade ner och vände sig om. ”Om jag känner din hund rätt så är hon redan framme”, sa han. Albin nickade till svar och saktade ner han också. Joggen blev till lunkande och under några sekunder var det enda som hördes deras häftiga andhämtningar. 13
”Lexie har också väntat på det här”, sa Linnea efter en stund och skrattade till. ”Det har hon verkligen gjort”, sa Albin. Han ropade på Lexie en gång till. Ett hundskall hördes och bara sekunder senare dök den guldfärgade golden retrievern upp. Lexie ställde sig på bak benen och gjorde sig lika lång som Albin. Hon gläfste och landade på framtassarna när Albin tryckte henne ifrån sig. Lexie sprang i väg som om hon ville att de skulle skynda sig. Ett prassel hördes en bit bort. ”Vad var det där?” frågade Linnea och såg sig nervöst omkring. ”Menar du den livsfarliga haren som precis skuttade i väg?” svarade Linus. ”Var inte en sådan liten bebis!” Han knäppte henne på axeln med pekfingret. ”Aj!” sa hon och tog sig på axeln. ”Jag är faktiskt sju minuter äldre än dig, så vem är bebis egentligen?” Hon knäppte Linus på axeln på samma sätt som han gjorde på henne. Linus bara skrattade. ”Här är vi säkra”, sa han. ”Vi har ju inte kommit över till andra sidan gränsen än.” Trots att de var tvillingar var det ingenting som syntes. De såg helt olika ut och tyckte om olika saker. Linus hade krulligt, rött hår och ansiktet var fullt med fräknar. Linnea var också rödhårig, men håret var spikrakt och hon hade inte en enda fräken på hela kroppen. Hon var dessutom längre än Linus, vilket var något som han hatade mer än något annat i hela Brännviken. Deras mamma och pappa hade förklarat det som att de var tvåäggstvillingar och då kunde man se olika ut. Att
14
det var på det sättet var Albin glad över, för tänk om de hade sett ut som kopior? Det hade varit jättekonstigt. Linus var den modigaste av de tre och den enda av dem som vågade hoppa från högsta avsatsen på klipporna vid Asksjön. Fem meter. Albin hade hoppat från fyra meter och tyckte att det var så hemskt att han blundade hela vägen ner. Linnea hoppade inte alls eftersom hon inte vågade. Men hon var utan tvekan den smartaste av dem och hade A i alla ämnen. Hennes dröm i livet var att bli astronaut. Linus ville bli apelsinodlare, för han såg fram emot att sitta uppe i höga träd hela dagarna. Dessutom fick man äta hur mycket apelsiner man ville. Albin gick medvetet lite långsammare och hamnade mellan de båda syskonen. Linus gjorde en grimas åt Linnea och sprang i förväg. Albin vände sig mot Linnea. ”Vad töntig han är”, log Albin och klev över en nedfallen gren. ”Som vanligt”, svarade Linnea och himlade med ögonen. ”Men ändå, det är så himla störigt att han aldrig tycker att något är läskigt.” Albin skakade på huvudet. ”Jag fattar”, sa han. ”Men här finns ju inget att vara rädd för. Inte nu, alltså. Det är ju inte …” ”… fullmåne förrän om flera veckor”, suckade Linnea. ”Jag vet.” Hon kliade sig på armen. Albin såg ner på Linneas hand. Han ville ta tag i den. Han önskade av hela sitt hjärta att han hade mod till det. Att våga hålla henne i handen. Han tog ett djupt andetag. Skogen snurrade när han lite trevande sträckte fram sin hand för att ta tag i hennes.
15
”Kom nu då!” ropade Linus. ”Vi är snart framme!” ”Vi kommer!” ropade Linnea tillbaka och skyndade i väg. Hon vände sig mot Albin. ”Kom igen, vi springer i kapp!” Albin pressade fram ett leende. ”Okej”, sa han. ”Sisten dit är Brännvikens största fjant.” De sprang så fort benen bar dem. Snart glesnade träden och ljuset i skogen blev skarpare. Stigen de sprungit på blev bredare och bredare och snart var de ute ur skogen och kom ut på ett fält där det växte vilda apelsinträd överallt. Än en gång saktade de ner och började gå. Albin slet åt sig en av de gyllene frukterna i farten. Han satte tänderna i den för att göra en öppning i skalet som han snabbt skalade bort. Han tryckte in en klyfta i munnen. Vilda apelsiner smakade bäst. De var saftiga och en aning sura. Linnea och Linus hade också tagit var sin apelsin och trion mumsade i sig frukten. De gick förbi de sista av apelsinträden och kom ut på en äng där ett olivträd bredde ut sina grenar. Stammen var så bred att även om de höll varandra i händerna nådde de inte runt hela vägen. Det behövdes minst två barn till. Olivträdet hade stått där sedan urminnes tider och var ett av Brännvikens äldsta träd. De stannade och stirrade rakt fram. Bortom trädet, där gränsen syntes. De hade sett den flera gånger förut, men första gången varje år var något alldeles speciellt. Albin, Linnea och Linus tittade på varandra och log brett. Med en unison nick och försiktiga steg gick de förbi trädet och stannade vid slutmålet. Den osynliga väggen. De kallade den för gränsen och på andra sidan låg ett täcke
16
av kall, mjuk snö. Det var mörkare där, men fortfarande tillräckligt ljust för att se snöflingorna falla ner och blandas med snön på marken. Albin ställde sig precis vid gränsen där sommaren mötte vintern. Med fötterna på gräset var han bara centimeter från snötäcket som bredde ut sig över ängen. Det sträckte sig ända bort mot utkanten av skogen. Solen på himlen värmde och svetten rann på ryggen och pannan. Albins hjärta slog snabbt. Han sträckte ut armen och när den bröt genom den osynliga gränsen ryste han. Kylan slog emot som en pisksnärt och han grimaserade. Inte av obehag, utan mer av upprymdhet. Armen blev fuktig av snöflingorna och han drog tillbaka den. Genast kom värmen tillbaka. Han skrattade till. Känslan var lika häftig varje gång. Linus hade satt sig ner och stack nu ut båda benen mot andra sidan gränsen. Han huttrade högljutt, aningen överdrivet, men med ett brett leende. Linnea stack in händerna och lät flingorna bli droppar från fingertopparna när hon drog tillbaka dem till värmen. Lexie skällde och kom rusande mot dem. Hon sprang rakt genom gränsen och hoppade runt i snön. Hon gnydde och tittade tillbaka mot Albin. Lexie var bara tre år och hade inte vant sig vid gränsen och vintern som varje år kom till andra sidan. Men det hade Albin, Linnea och Linus. De tittade på varandra. ”Nu gör vi det”, sa de samtidigt och sedan kastade de sig framåt.
17
I Brännviken är det alltid sommar och tropisk värme. Det växer palmer och exotiska fruktträd i stadens utkanter, men där finns också något annat. En gräns. Den är osynlig för blotta ögat, men på andra sidan skiftar årstiderna mellan vinter, vår, sommar och höst. Nu har vintern kommit till andra sidan gränsen och Albin leker i den nyfallna snön med sin hund Lexie och tvillingarna Linnea och Linus. Plötsligt springer Lexie i väg och Albin går in i den mörka skogen för att hitta henne, trots att hans pappa har varnat honom för andra sidan gränsen när mörkret faller. Men när Albin väl hittar Lexie, hittar han något annat också – monster som stirrar på honom med vita, lysande ögon i mörkret. När Albin frågar sin pappa om vad han har sett får han inget svar. Inga vuxna vill berätta sanningen om gränsen i Brännviken eller monstren med de vita ögonen. Albin och tvillingarna börjar leta svar, men ju närmare sanningen de kommer, desto fler frågor dyker upp. Som varför barnen i Brännviken inte får vistas utomhus när det är fullmåne … I fullmånens ljus är en rapp bladvändare med ett djup att läsa in mellan raderna – om relationer, rädslor och att våga vara nyfiken på det man inte känner till.
www.idusforlag.se