Pappas påhittade barndom Utgiven av Idus förlag | Lerum | 2023 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Jesper Lundqvist | © Illustrationer: Jonnie Holmberg Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2023 ISBN: 978-91-7634-841-3
Pappas hår glittrar som spindelväv när solen lyser genom det. Hans kinder är vassa av skäggstubb, de känns lite som grejen vi river ost på. Men hans mage är rund och mjuk, som världens bästa kudde. Synd bara att jag inte 4
är trött. Hur skulle jag kunna vara trött när allt är tråkigt och orättvist? – Moa, kan du … jag kommer inte riktigt åt … kan du flytta på dig? Pappas röst är nästan-irriterad. Jag ligger kvar. – Varför får du ha skärmtid när inte jag får ha det? säger jag och drar fingrarna över pappas haka. Stubben är tätare där. Jag tänker på mossa, fast det inte ser ut så. – Snälla Moa, säger pappa. Nu har han tvärtom-rösten, den som låter som om han menar precis tvärtom det han säger. Han tar tag i min hand och flyttar bort den från sitt ansikte. – Det är faktiskt orättvist, säger jag. Pappa drar sig i örsnibben. Sedan flyttar han händerna till tangentbordet igen. Det är krångligt, eftersom jag är i vägen. – Du vet mycket väl att jag jobbar, suckar han. Spring iväg nu. Hitta på något. Lek. Lämna mig ifred. Jag rör mig inte. Nu skriver han igen. Jämt ska han skriva. Hur mycket han vill, och jag får bara spela spel och kolla film en timme om dagen. Varför ska vuxna bestämma precis allt, precis jämt? Det är faktiskt superduperorättvist. Det är min telefon, och pappa har bara tagit den och lagt den någonstans där den inte går att hitta. Jag vrider på mig, sträcker ut armen och tar tag i strömsladden. – Vad gör …? säger pappa. 5
Jag rycker ut sladden. Skärmen blir svart. – Moa! ropar pappa. Jag sätter mig snabbt upp och flyttar mig längre bort i soffan. Pappa reser sig så hastigt att han tappar sina läsglasögon. Fipplar med sladden och försöker få in den i datorn igen. Han har svårt att hitta uttaget utan glasögon, men till slut går det. – Batteriet är urladdat, strömmen måste vara in kopplad hela tiden, säger han. Det vet jag ju redan. Pappa har berättat det hundra tusen gånger. Pappa stirrar på skärmen medan den laddar. – Gode Gud, låt det ha autosparat, säger han, fast han inte tror ett dugg på Gud. Han går inte ens i kyrkan som moster Vide gör. Fast hon är präst, så hon kanske måste.
Pappas ansikte är alldeles vitt. Jag tänker att snart blir det rött. Sedan kommer det att börja skälla. Skärmen har laddat klart. Pappa klickar. Han ser orolig ut. Stora rutor öppnas på skärmen. Pappas ögon rör sig, upp och ner. Han klickar igen. Det kommer nya rutor. Pappa andas ut. Vänder sig och tittar på mig. Han ser mycket bestämd ut. Nu ska han skälla. Jag känner hur min kropp spänner sig. Men pappa börjar inte skälla. Istället ler han, alldeles plötsligt. Sedan börjar han skratta. Mer och mer. Han skrattar så mycket att han gråter. Så konstigt. – Moa, Moa, säger han mellan skratt och tårar. Där fick du mig nästan, din lurifax. Du ville att jag skulle bli arg, erkänn. För du vet att jag skulle få dåligt samvete sen, och låta dig ha telefonen.
7
Jag erkänner. Jag är så förvånad över pappas gråtskratt att jag inte kommer på något annat att göra. Dessutom har han rätt. – Jag brukade göra likadant med min pappa när jag var barn, säger pappa. Reta upp honom när jag hade tråkigt. – Hade du också skärmtid? frågar jag. – Skärmtid? säger pappa och torkar tårarna. Nej, nej. Jag retade honom för att han skulle börja jaga mig. Vi hade inga skärmar alls. Eller jo, det skulle vara tv-skärmen då. Och till den behövdes ingen skärmtid, eftersom det ändå bara var barnprogram en halvtimme om dagen. – Jaga mig, säger jag. Lite för att han inte ska börja skriva på datorn igen, men mest för att det lät roligt. Och lite läskigt. Pappa brukar inte jaga. Han ser ut som om han inte vet hur man gör. – Jaga mig, jaga mig! ropar jag. Jag ställer mig på golvet, beredd att springa. Pappa rynkar ihop ansiktet och visar tänderna. Nu ser han nästan farlig ut. Som ett lejon. Några av hårstråna i ögonbrynen spretar åt olika håll. Pappa morrar och det pirrar i min mage. Jag får nästan lust att ångra mig. Men bara nästan. Med ett rytande kastar sig pappa mot mig. Jag tjuter av glädje och skräck. Vi springer runt i hela huset. Flera varv. Pappa jagar riktigt bra. Han hoppar på alla fyra och rusar 8
och studsar. Till slut sjunker han ihop på köksmattan. Mitt bland alla smulorna. – Vad är det? frågar jag. – Hå… håll, flämtar pappa.
Moa har tråkigt. Inte nog med att pappa jobbar, han har dessutom gömt hennes mobil. Och inte blir det bättre när han börjar tjata om sin gamla barndom igen. Den när det bara var barnprogram en halvtimme om dagen, och missade man det gick det aldrig att se igen. Fast sen visar han sin gamla digitalklocka. Och så bygger de en telefon. Ju mer pappa berättar om hur det var när han var barn, desto knäppare låter det. Hade de verkligen bara en telefon i huset? Fanns det inget internet? Och är det sant att farfar rökte i bilen? Nu måste väl ändå pappa hitta på … Pappas påhittade barndom är skriven av Jesper Lundqvist och illustrerad av Jonnie Holmberg, som båda är pappor med nästan osannolika barndomar.
www.idusforlag.se