9789176348369

Fler böcker av Ulrika Goude Westby på Idus förlag: Glas-sommar, 2022

Blomstersystrarna Utgiven av Idus förlag, Lerum 2023 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Ulrika Goude Westby Grafisk form: Anna Lolax, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2023 ISBN: 978-91-7634-836-9

BLOMSTERSYSTRARNA Ulrika Goude Westby

KAPITEL 1 Malva strök handen över sin svettiga panna och s­pottade ut en trasslig hårslinga som letat sig in i munnen. D­esperat försökte hon få den halvlånga luggen att stanna kvar b­akom örat, men misslyckades. Så klart. För varför skulle någonting gå bra idag? Hon slängde bak huvudet, vilket endast resulterade i att krattan följde med. Skaftet träffade läppen, megahårt. Smaken av jord och blod blandade sig med salta droppar av svett.

Om hennes föräldrar kunde uppföra sig som n­ormala människor hade hon inte behövt ligga här på knä och slita arslet av sig. Den gassande solen gjorde henne både s­vettig och yr. Ingen hade sagt att trädgårdsarbete var så här tungt och enformigt. Och ingen hade berättat att livet kunde f­örändras totalt från en dag till en annan.

T­ankarna s­nurrade som en skenande karusell. Snabbt och o­kontrollerat.

Men hackandet gick långsamt och plötsligt var det tvärstopp. Hon hade fastnat i något hårt och knotigt och d­essutom hade hon, utan att hon märkt det, lyckats göra ett stort djupt hål rakt ner i mormors favoritrabatt.

5

R­ötterna stod rakt upp från jorden när hon drog med klykan. Men varför satt den fast? Malva tog ett fast grepp med båda händerna och slet loss hackan, eller raspen, eller vad fasen nu mormor kallade det. Och den släppte efter, tillsammans med något hårt och fast. Malva vickade av det hårda, kalla och höll det undersökande i handen.

Kunde det verkligen vara sant? Var det vad hon trodde eller var det bara en konstigt formad rot? Höll hon i en skeletthand? Förskräckt kastade hon i väg föremålet rakt ner i trädgårdskorgen. Det här var det sjukaste hon varit med om. Hon måste ha inbillat sig. För inte kunde det väl ligga en död människas hand begravd i mormors bästa blomsterrabatt? Hon som trodde att det värsta redan hade hänt.

Malva fyllde hastigt igen gropen med händerna innan hon borstade bort den fuktiga jorden från knäna. Hon ville inte riskera att hitta fler skelettdelar. Och varför hade hon inte gjort som mormor sa, tagit på sig handskar. Händerna kändes med ens äckliga.

Mormor älskade blommor, men hon var väldigt rädd för giftiga växter. Och smuts. Därför skulle man alltid ha handskar på sig. Malva hade avfärdat mormor med att hon var larvig och överkänslig. Men nu ångrade hon sig.

Hon sneglade på klockan. Tiden gick med snigelfart.

Varför blev klockan aldrig tio? Att rensa ogräs och rötter var ett riktigt skitgöra, men det var bara att bita ihop för mormor betalade henne trots allt för det här. Om allt bara varit som vanligt hade hon legat på en sandstrand nu,

6

precis som alla andra somrar i hennes snart trettonåriga liv. När familjen fortfarande var en lycklig sådan.

Sedan hennes föräldrar skilt sig, eller som mamma före­ drog att säga: ”delat på sig”, var hela livet annorlunda.

Delat på sig – som om det skulle kännas mindre skit­ jobbigt bara för att man undvek S-ordet. I vilket fall, nu var livet upp och ner. Som om hon plötsligt fått hoppa i någon annans skor för att gå helt nya vägar till skolan och till kompisarna. Hon kände sig helt vilsen. Hon hittade inte ens hem.

Men för mamma verkade det inte alls vara någon stor sak. Hon pratade om skilsmässan på samma sätt som om hon hade renoverat badrummet eller tapetserat om i sovrummet, som när man försöker pigga upp sig med något nytt och fräscht.

Mammas nya kille hette Henrik och Malva hatade h­onom, trots att det var klyschigt. Men han hade f­aktiskt förstört familjen och fått mamma att vara o­trogen.

D­essutom … om inte Henrik kommit och förstört så hade det där andra, det hemska, aldrig hänt. Hon gjorde ett nytt försök att få bort håret från ansiktet.

Det som pappa hade gjort ville Malva inte ens tänka på. Ändå var det svårt att stänga ute. Han hade kört rattfull, och det gick inte så bra. Det var helt enkelt oförlåtligt, så fruktansvärt vidrigt. Så fort hon lyckades spara ihop tillräckligt med pengar skulle hon sticka så långt bort som det bara var möjligt. Bort från mamma och pappa och

7

Henrik. Hon skulle börja ett helt nytt liv. Men nu måste hon bita ihop och inte klaga. Mormor hade lovat henne bra betalt om hon rensade alla rabatter under veckan. Och det var tur för utan hennes pengar skulle Malva inte ens ha råd med en bussbiljett till stan.

Trädgårdslandet var redan färdigrensat och ogräsfritt.

Det hade hon fixat igår. Men den här delen av rabatten var omöjlig. Nu såg det mer ut som en jordhög än en blomsterrabatt. Malva spottade ut lite jord som fastnat på tungan och sneglade på fläcken på sitt favoritlinne. Varför var hon så klantig, hon borde ha tagit på sig något fulare, något gammalt och slitet.

Undrar hur mycket pengar jag kommer att få, tänkte hon och strök över den jordiga fläcken med en minst lika jordig tumme. Värmen borde göra så att jag får extra hög lön.

Mormor brukade inte vara snål men det var svårt att veta vad hon menade med ”bra betalt”. Dessutom bodde ju Malva hos henne på heltid sedan flera månader tillbaka.

Men den kostnaden kunde omöjligt vara hennes problem, det måste var hennes korkade föräldrars. De fick skylla sig själva när de inte hade förmågan att ta hand om sin enda dotter, som de i alla år kallat sin ögonsten. ”Du är viktigast för oss”, hade mamma sagt när hon berättade om separationen. Vilka lögnare!

Det plingade till i mobilen. Det var Ellen.

Ses på Café Kringlan?

8

Snabbt och utan att tveka svarade Malva med första bästa lilla lögn hon kom på: Skulle gärna vilja men har lovat mamma att komma till stan Oj stackars dig ska jag följa med?

Nej åker själv Malva la ner mobilen i fickan och hoppades att Ellen var nöjd med svaret. Ellen var sällan nöjd med ursäkter, och hon fattade nästan alltid när Malva ljög. Men Malva hade ingen lust att träffa henne, inte idag.

Ingen annan kompis var så pålitlig och snäll som Ellen.

Hon var alltid glad och blev aldrig sur. Utan henne skulle Malva gått under, det var hon säker på, och ändå kändes det inte bra längre. Så knäppt.

9

KAPITEL 2 När blev allt så himla rörigt? Det hade hänt så plötsligt, från den ena dagen till den andra. Mamma hade blivit vansinnigt arg på pappa. Hon hade skrikit att han skulle ruttna i helvetet och att hon önskade honom all olycka i världen, sedan hade hon kastat ut hans kläder genom fönstret. Inte ens mormors kloka ord och goda råd kunde hindra mamma från att storma från hemmet för att aldrig återvända.

Att vuxna människor kunde bete sig så omoget var i­nget Malva någonsin kunnat föreställa sig. Hon hade alltid trott att hennes föräldrar var de klokaste i hela världen. Och kloka människor kastade inte ut varand­ ras kläder genom fönstret. Dessutom inte en som bara veckor innan hade varit otrogen. Men Malva förstod varför mamma var så arg, det var ändå rätt åt pappa att han hamnat i fängelse. Rätt, och så jädra förnedrande och pinsamt.

Det var 374 dagar sedan det hände. Mer än ett helt år hade passerat och under den tiden hade Malva bara träffat pappa tre gånger. Från att ha träffat honom nästan varje 10

dag i hela livet hade de bara setts tre gånger på ett helt år och då hade de inget att säga varandra.

Kompisarna trodde att han var död. Det var så hon hade sagt och det hade varit bättre om det var sant.

V­arför måste just hon vara barn till en kriminell dåre och en äkten­skapsförbryterska? Ja, Malva kallade henne så, pappa hade uttryckt sig något annorlunda när han fick reda på att Henrik fanns. Var det så konstigt att man själv blev dum i huvudet då? Lögnerna kom nästan lite för enkelt ibland. Det var ett under att Ellen orkade med henne.

Mormor var den mest normala, tur att hon fick bo hos henne. ”Malva, nu får du allt ta en liten rast!”

Det var mormor som äntligen ropade och p­lötsligt k­ände Malva doften av nybakad sockerkaka. Hon s­kyndade sig till den lilla altanen där bordet var vackert dukat med sju sorters kakor och en stor kanna jordgubbssaft. Just nu, för en liten stund, kunde livet inte vara så mycket bättre. ”Men, som du ser ut, du har ju jord över hela dig.”

Mormor granskade henne från topp till tå. ”Och titta på dina händer. Du förstör ju dina fina n­aglar, flicka.”

Malva betraktade sina smutsiga fingrar. Jord var det sista hon tänkte på nu. Och mormor skulle svimma om hon visste vad hon hade hittat i rabatten. Att hon hade tagit med sina bara händer i en gammal död hand. Hon hade fingrat på ett lik. En isande rysning drog längs med 11

ryggraden. Kanske hade hon sett fel trots allt, det var nog bara en gammal knotig rot. ”Vet du …”

Malva hejdade sig. Hon fick inte göra mormor upprörd, det hade hon lovat mamma. Hon måste alltid tänka på mormors hjärta, fick inte glömma det. Dessutom ville hon inte riskera att mormor bara skulle säga som hon brukade, att Malva hade livlig fantasi, och att hon bara inbillade sig. Hon skulle berätta, men inte just nu. Först måste hon själv ta reda på om det verkligen var en hand, eller vad det nu kunde vara. ”Vet jag, vadå?”

Mormor tittade på Malva med en brännande blick. ”Nej, det var inget.”

Malva tog en stor tugga av den nybakade sockerkakan, den var fortfarande varm. Var det något som mormor var bra på så var det att baka. ”Du är väl noggrann Malva, så att du får bort alla r­ötter?”

Malva blinkade, men sa inget. ”Så vad ska du göra med pengarna?” sa mormor, utan att söka hennes blick.

Ibland verkade det som om mormor var tankeläsare, med röntgensyn. Hennes blick var som en laserstråle som gick in genom framsidan, någonstans mellan nyckel­benet och hjärtat, gjorde en loop upp i huvudet och runt h­järnan för att sedan åka ner i maggropen och försvinna ut genom ryggen strax under skulderbladet. Det gick inte att värja sig. Just nu stirrade hon så där och Malva tog två djupa 12

andetag, hon måste stålsätta sig. Säga att hon sparade till ett nytt par jeans eller en mobiltelefon eller så.

Malva skruvade på sig. Tänk om mormor verkligen kunde se igenom henne, på riktigt, och till och med se hennes innersta tankar. Om hon redan visste att Malva tänkte använda pengarna till att rymma hemifrån. Hon fick inte väcka några som helst misstankar. Då skulle det vara kört. Mormor skulle berätta för mamma på en gång … ”Jag vet inte riktigt”, svarade Malva samtidigt som hon korsade fingrarna bakom ryggen. ”Det tror jag inte en sekund på”, sa mormor. ”Det är klart att du vet, berätta nu. Vi brukade alltid prata d­römmar när du var liten.” ”Ja, självklart.”

Malva tvekade. Drömmar, jovisst, mormor skulle bara veta. Och som om det inte var nog så hade hon dessutom mardrömmar. Hemska, illavarslande mardrömmar. Det kändes som om de förföljde henne. Det hade de gjort sedan pappa försvann ur hennes liv.

Mardrömmarna började alltid på samma sätt, med att pappa och hon satt i bilen. Det var oklart vart de var på väg, men känslan var alltid glad och ljus. Kanske var de på väg till ett tivoli eller ett kalas. Men plötsligt är de på olycksplatsen, den mellan det stora fältet och skogen, och polisen kommer och för bort pappa. Han tittar sorgset på henne och där tar drömmen slut.

När hon vaknade hade hon alltid samma känsla av skuld. Och skam. Allt var så verkligt fast hon aldrig varit 13

där och omöjligt kunde veta hur det såg ut på riktigt.

Hon hatade hur de hemska bilderna spelades upp, som scenerna ur en skräckfilm, natt efter natt. Mormor skulle aldrig förstå. Och nu ville hon veta vad hon skulle ha pengarna till, men det kunde hon glömma. ”Det är bara det att det är så mycket jag vill ha och jag vet ju inte …”

Hon hade på tungan att säga att hon ju inte hade en aning om vad mormor tänkte betala, men hon hejdade sig och i stället sa hon: ”Jag vet bara inte vad jag ska prioritera.” En liten nödlögn, som så ofta nu för tiden. ”Ja, den som gapar efter mycket mister ofta hela s­tycket.”

Mormor gjorde det igen, svarade med ett gammalt ordspråk. Hon gjorde det ganska ofta. Hon sa till exempel att ”man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken” eller ”gå inte över ån efter vatten” och en massa sådana saker.

Ofta förstod Malva inte alls vad hon menade men den här gången fattade hon precis. ”Jag vet att ni har haft det lite jobbigt, du och din m­amma, också pappa så klart, men du ska se att det o­rdnar sig. Efter solsken kommer regn! Och det vill jag lova, att det vore inte en dag för tidigt, för jag orkar inte med värmen.”

Hon pustade tungt och reste sig från veranda­trappan.

Malva rykte på axlarna, det hade inte regnat på hela s­ommaren, det hade väl knappast något med något att göra. Och vadå lite jobbigt, de hade haft ett rent helvete.

14

Rasten var slut och det var bara att gå tillbaka till den steniga, torra rabatten och fortsätta slita, annars skulle hon väl aldrig bli klar. Och vem visste hur mycket skelettdelar som gömde sig under mormors tulpaner?

15

Hur hade det blivit såhär? Ett smycke och en kroppsdel.

Det lät så äckligt och brutalt, men det var faktiskt sanningen. Kunde det ha varit ett djur, en klo eller något, som låg där? För man kan väl inte begrava människor i trädgården?

Malvas liv är skit. Hennes mamma har svikit familjen och hennes pappa sitter i fängelse. Båda har gjort något oförlåtligt, men det är Malva som får lida för det. Nu tvingas hon bo hos sin mormor som är sjuk av brustet hjärta, och där ska hon stanna – fast bara ett tag. Malva ska samla ihop pengar och rymma i väg långt, långt bort.

Det var i alla fall planen innan hon hittade den, skeletthanden i mormors rabatt.

Ingen vet att Malvas pappa gjort det värsta en människa kan göra. Nu undrar hon om hennes mormor gjort något minst lika hemskt … Hur många hemligheter finns egentligen begravda i mormors hem?

www.idusforlag.se