Lena Wall
Fler böcker av Lena Wall utgivna på Idus förlag: Samir hittar hem (2021)
Nära hjärtat Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2022 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Lena Wall Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2022 ISBN: 978-91-7634-776-8
Nära hjärtat
♥
Lena Wall
Del 1
Tala är silver, tiga är guld
7
Kapitel 1
Olivia tittade upp från sitt syprojekt som hon
redan tröttnat på och suckade uppgivet. Skulle hon aldrig kunna reda ut den sabla undertråden? På jeansen hon lagade såg det ut som om det växte en tjorva med sjögräs där symaskinen hade fått fnatt. Det långa ljusa håret var i vägen och hon strök otåligt bort en lock och klämde fast den bakom örat. Hon kisade med trötta ögon när hon återigen försökte pilla loss tråden och börja om från början. Men nu knorrade det i magen. Olivia lämnade symaskinen för en matpaus och gick uppför den lilla källartrappan och in i det ljusa köket. På kökssoffan låg Flisan hoprullad som en randig kanelbulle och sov djupt i solstrimman från fönstret. Hon brydde sig verkligen inte, tänkte Olivia. Tänk om man kunde vara som en katt och inte ha ett enda bekymmer i världen, 9
mer än om mat då förstås, och kel ibland. Hon log tillgivet åt pälsbollen och vände sig sedan mot kylskåpet. Olivia bredde sig en macka och gick sedan genom hallen till vardagsrummet. Hon tuggade förstrött på ostmackan medan hon tittade runt i biblioteket, hennes mammas stolthet. Vardagsrummet var format som ett stort L, där en del var tv-hörnan och en var biblioteket med mammas alla böcker. Där var en salig blandning av allt möjligt. Från Bra Böckers uppslagsverk som upptog en hel hylla, till klassiker och deckare. Där fanns inte så många ungdomsböcker direkt, men det hade Olivia i sitt rum så det räckte och blev över. En diktsamling trillade ner och träffade nästan hennes högra stortå. Nästan. Hon plockade upp den, bläddrade förstrött innan hon stoppade tillbaka boken i hyllan. Varför hade mamma en diktbok om kärlek? Ena handen sträckte sig automatiskt efter favoritboken, Sy dina kläder själv, som var ganska gammal men som gav grunderna till den som 10
ville kunna göra sina egna kläder. På sista tiden var det kanske mer av sparsamhet än ett stort intresse som hon sydde och lagade. Nu när mamma inte hade råd att ge henne någon veckopeng längre var hon helt enkelt tvungen att fixa sina jeans själv istället för att köpa nya. Olivia tänkte tillbaka på när hon fick den där retfulla fläcken mitt på knäet. Det var i hemkunskapen när alla skulle samarbeta för att baka småkakor. Hennes grupp hade fått uppgiften att koka sylten som sedan försiktigt skulle skedas upp i mitten av varje kaka. När läraren tittade bort ett ögonblick började buset. Olivia som stod vid spisen och sakta rörde i sylten hann inte ens reagera. Helt plötsligt hade hon och flera i gruppen små men väldigt röda fläckar på kläderna av blåbär och hallon som flög omkring i rummet. Gissa om läraren blev arg. Nu tänkte hon täcka över den dumma fläcken med en utklippt tyglapp i formen av ett hjärta. Hon bläddrade på måfå i boken och fick en ny idé där det stod hur man skulle sy en jeanskjol av ett par gamla jeans. Hm … varför inte, tänkte 11
hon för sig själv medan ostmackan i hennes hand gradvis blev mindre och mindre. Tanken landade på vykortet som hon hade i bakfickan på jeansen och handen sökte sig automatiskt dit. Kanske skulle det inte få plats i en jeanskjol? Bara om man knycklade ihop det till något obetydligt pappersskräp! Hon tog fram det och tittade med rynkade ögonbryn på den glittriga regnbågen. Visst, han har koll på vad jag gillar, men det betyder inte att jag förlåter honom. Bara så där, tänkte Olivia argt. Och en annan sak, varför hade han skrivit ”Saknar dig, kram från pappa”? Om han hade saknat mig kunde han väl kommit hit istället? Det hade legat i fickan sedan hon hämtat det från brevlådan härom dagen. Det liksom brände och skavde i hennes medvetande. Med lätta fingrar släppte hon taget om vykortet och lät det singla ner mot golvet. Olivia suckade djupt och försökte få tillbaka det glada humöret. Hon gillade ensamheten och tystnaden, och att jobba på ett projekt utan inblandning av någon. 12
Idag hade hon hela huset för sig själv och det kändes så skönt. Småbröderna John och Ville var fortfarande i förskolan och sen skulle mamma åka med dem direkt till Plask och Lek-träningen inne i stan. Simhallen låg ganska nära Olivias nya skola med det fantasilösa namnet Ronnebyskolan. Det var en typisk högstadieskola med massor av elever från alla delar av staden och med stressade lärare som försökte hålla ordning på allihop. Olivia hade känt sig ganska liten när hon började sjuan i höstas. Förvånad också över mängden elever, till skillnad mot hennes gamla skola där hon hade gått ettan till sexan. Tur ändå att hon hade Hanna, bästa kompis och granne sedan hur länge som helst. Skolan, ja. Hon borde kanske ringa Hanna och fråga vilka sidor de fått i läxa till på fredag? Det kändes lite pirrigt i magen. Hon hade ju lyckats lura sin mamma att hon höll på att bli förkyld. Då får du väl stanna hemma, hade mamma svarat. Hon var helt okej på det sättet, hon litade på nästan allt man sade. Hanna svarade på tredje signalen. 13
– Men hallå där sjuklingen! Hur är läget? – Så där, svarade Olivia och hostade högljutt på låtsas. Om mamma var lättövertalad var Hanna svårare, hon var nästan alltid skeptisk. – Kommer du imorgon? – Troligen inte, det är därför jag ringer. Jag behöver veta vilka sidor vi ska läsa i engelskan till på fredag. – Jaha, jag trodde det var för att du saknade lilla mig och ville prata, sade Hanna med en plötsligt pipig liten röst och lyckades låta som om det var väldigt synd om henne. Olivia gjorde ett frustande ljud som lät som en mindre ponny. – Nu gnäggar du igen, klagade Hanna. Då skrattade Olivia på riktigt och drog med sig Hanna också. Tänk att Hanna var hennes bästis, det var nästan overkligt. Oftast kunde Hanna muntra upp en när någonting kändes upp och ner. Deras fnittrande ebbade ut så småningom och Hanna fortsatte med att berätta om den nya killen som skulle börja i klassen nästa vecka. Det var spännande tyckte de bägge två. 14
– Vad heter han? frågade Olivia. – Alex … någonting, svarade Hanna. – Alex Någonting, det var lite udda faktiskt, skojade Olivia. – Ja, ungefär som Olivia Hursomhelst, skojade Hanna tillbaks. – Eller Hanna Någorlunda, drog Olivia till med. – Eller Olivia Hursomhaver! – Eller … Hanna Måhända! Där brast det för båda. Olivia hade nästan ont i halsen på riktigt när de lade på, så där skrattade hon bara med Hanna. Overkligt, ja. Overkligt att de var så himla roliga tillsammans.
15
Kapitel 2
N ästa dag satt Olivia i det tomma väntrummet på
BUP och bläddrade oengagerat i en serietidning. Hon ville egentligen inte vara där. Inte den här gången. Det kändes helt enkelt som om hon hade tömt ut allt som gick att prata om. – Varsågod Olivia, du kan komma med här. Olivia reste på sig och gick före terapeuten Gun in i det välbekanta rummet där de brukade sitta. De fyra mysiga fåtöljerna stod runt ett litet cirkelformat soffbord i mitten. På fönsterbrädan fanns gröna växter som längtande sträckte sig mot vårsolen. Ett paket med servetter låg gömt bakom gardinen. Om utifall att. Fördämningarna. Skulle. Brista. När Olivia gick förbi Guns plats kunde hon läsa sitt namn överst på ett A4-papper som låg på bordet. Sedan fyra slarvigt skrivna frågor i en lista: 16
Ärlighet BRIS Kompisar? Uppföljning Lite längre ner tyckte hon att det stod: Alex kl. 14. Längre hann hon inte läsa förrän Gun satte sig ner och samlade ihop sina papper i en prydlig hög. – Så, vad ska vi prata om den här gången? – Vet inte. Gun såg på Olivia med öppen blick och ett varmt leende och la huvudet lite på sned. – Jag skulle vilja ta upp en sak, om det är okej? Olivia lyfte blicken, hon kunde inte låtsas vara ointresserad längre. Terapeuten brukade aldrig vara så här direkt, utan tassade gärna runt det hon ville prata om en bra stund innan de gemensamt kom fram till pudelns kärna. Konstigt uttryck, förresten. Varför sade folk så? hann Olivia tänka under den korta stund det tog att nicka till Guns fråga. – Som du vet så är det här sista gången vi sitter ner och pratar före sommaren, men jag vill att 17
du ska veta att det går att ringa och boka tid hos mig om du behöver. Du ska inte vara ensam med detta om det känns jobbigt. Försök också att öppna upp och vara ärlig med någon i din närhet om hur du mår. Olivia nickade lättat. Med frågorna på Guns papper i färskt minne hade hon väntat sig att Gun ville prata om att vara ärlig och sluta ljuga för klasskompisarna. Tankarna gick runt i huvudet medan terapeuten malde på. Ärlighet var det, ja. Idag hade det varit smidigt att komma hit eftersom hon anmält sig sjuk till skolan, men hon kom ihåg alla de andra gångerna när hon gått hit på håltimmar eller efter skolan och fick undvika vägarna där klasskompisarna brukade gå. Hanna var den enda som visste om att Olivia brukade gå till BUP, och det var så hon ville ha det. Men det som Gun menade handlade förstås om att vara ärlig mot sig själv för att förstå när risken att tystna igen börjar uppstå. Men tänk om jag funkar så här bara? Tyst och blyg har jag alltid varit, tänkte hon. Men att vara sig själv hjälpte tydligen inte. Man måste spela en roll här i livet, 18
ungefär som en skådespelare. Man måste kunna prata inför folk, det tyckte alla var viktigt. Inte vara konstig och tyst, som hon. Fast det här med att spela en roll hade förstås inte Gun sagt någonting om. Det behövde hon inte säga, heller eftersom Olivia redan hade anat det. Gun hade tystnat och satt och såg på henne. Skit också! Väntade hon på ett svar? Det gick tre långa sekunder och sedan fortsatte terapeuten: – Du kan prova att skriva ner vad du känner och tänker också. Många tycker att det hjälper. Det finns också många ställen som du kan ringa, mejla eller chatta med anonymt för att få stöd. BRIS till exempel. Har du provat det? – Nej. Olivia skakade på huvudet och svarade kort och bestämt. Nu ville hon bara ut därifrån så fort som möjligt. Ut i vårsolen och gå en promenad, ut och träffa Hanna, eller bara ut överhuvudtaget. Gun såg ut som att hon förstod Olivias otålighet. – Om du fortfarande sover oroligt ibland, har svårt att somna eller drömmer mardrömmar så 19
kan du ringa mig. Du har väl mitt direktnummer i din mobil? – Jadå. Resten av tiden gick åt till att betona att det var viktigt att vara öppen mot kompisarna och inte stöta bort dem om de ville stötta och hjälpa. Terapeuten nämnde också att om Olivia kände sig isolerad och nere skulle hon definitivt ringa och beställa tid. Olivia höll med och lovade henne att det skulle hon göra, reste på sig och tackade för den här gången och var redan halvvägs ut genom dörren när hon såg att Gun höll ut sina försommarbruna armar för att ge henne en stor kram. Olivia hejdade sig en smula, kostade på sig ett blygt leende, och vinkade istället hejdå. Gun sänkte armarna igen och vinkade tillbaka. Hon log igen för sig själv när hon drog på sig jackan. Vilken skillnad det kändes mot deras allra första möte. När Olivia först kommit dit hade hon varit alldeles tillknäppt och innesluten i sig själv. Full av arga tankar på pappa som bara lämnade dem plötsligt hade Olivia blivit tyst och ville inte prata 20
med någon. Till och med hemma var det svårt att öppna munnen, även om Olivias mamma Elisabet gjorde allt för att låtsas att allt var som vanligt. Men det var inte som vanligt. Olivias pappa hade försvunnit från en dag till en annan, och var nu väldigt upptagen med sin nya sambo och hennes barn i en annan stad långt borta. Olivia hade inte hört någonting ifrån honom på över ett halvår förutom det där vykortet, och det sved som ett hemskt sår i hjärtat att bara bli bortglömd så där. Men vad fanns det att säga, förutom att bekräfta vetskapen: pappa hatade henne. Punkt. I protest och i ren envishet höll hon munnen stängd. Till slut kände mamma Elisabet att hon behövde hjälp med att nå fram till sin dotter och ringde BUP. När Olivia kom ut på trappan drog hon ett djupt andetag av den friska luften. Det kändes skönt att den sista träffen med Gun var avklarad. Hon tänkte på killen som Gun skulle träffa klockan två och kände medkänsla med honom. 21
Vad han än hade för problem så skulle Gun kunna hjälpa honom. Det var hon övertygad om. Alex, hon smakade prövande på namnet. Ett fint namn, tyckte hon. Men hur många Alex fanns det i världen egentligen?
22
Ingen i klassen verkade förstå att hela Alex värld precis hade rämnat. På en sekund blev han någon som han inte ville vara längre, en skugga av den han blivit under helgen. Alex kunde nästan känna hur han krympte, centimeter för centimeter. Och nu skulle eländet börja igen.
Kapitel 3
Olivia är tyst mest hela tiden sedan pappa övergav familjen. Hon vill inte, kan inte, prata om hur jobbigt allt är: att mamma inte har någrafnissningar pengar, att killarna i skolan och att hon pridda hördesretas i klassrummet. rodnar–såHej, fort jag någon tittarAlex. på henne. Tur att Olivia har bästisen heter Hanna som alltid säger vad hon tycker och tänker. Den nye killen skulle presentera sig och stod En dag börjar en ny kille i klassen. Han heter Alex och är förstås på av densig,allra värsta platsenMen som också tystlåten precis som Olivia. hanfanns, har fina nämligen framför hela klassen. Han drog nervöst ögon, och verkar se henne på ett sätt som ingen annan gör. Kanske har degenom mer gemensamt än vad de först kunnat handen det lockiga mörkbruna hårettro? så
S
att luggen spretade ännu mer. Lärarvikarien
Nära hjärtat är en bok om vänskap, mobbning och att stå upp Tobbe hyssjade, ochutsätts nickade motkan den stackars för varandra när den som inte själv eller vågar.
killen att fortsätta. Olivia tyckte nästan det var Detta är andra av Alex författaren Lenarödare Wall. Debutboken jobbigt attboken se hur blev allt i ansikSamir hemhan komsade ut 2021, Iduskom förlag. tethittar medan varpåhan ifrån och att han och gillade attbok. spela fotboll. Den lågmälda rösten ”En lättläst välskriven Jag blir varm i hjärtat av Almas engagemang.” Annelie Henrysson, Blekinge Läns Tidning om Samir hittar hem. hördes knappt i det lilla klassrummet, trots att alla nu var knäpptysta. Tobbe tackade och Alex pustade hörbart ut medan han kryssade mellan bänkarna till sin Lena Wall – Vinnare av plats. Olivia log uppmuntrande mot honom när Ronneby kommuns Kulturstipendium 2021