9789176347140

Page 1

DU KAN KALLA MIG PEPSI LASSE NOHRSTEDT 1



Du kan kalla mig Pepsi


Du kan kalla mig Pepsi Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2022 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Lasse Nohrstedt Grafisk form: Mattias Norén Fotograf: Mats Weilander Första upplagan Tryckt i Riga, 2022 ISBN: 978-91-7634-714-0


DU KAN KALLA MIG PEPSI LASSE NOHRSTEDT



Prolog Det jag nu ska berätta är hämtat från dagboksanteckningar, föreläsningar och artiklar jag skrivit i olika tidskrifter genom åren. Men det är också minnen som aldrig skrivits ner från förr och nutid, från platser långt borta och nära. Boken är uppdelad i två delar. Den första delen tar avstamp i en mycket viktig skol­ avslutning, men går tillbaka ända till dagen då Martin föddes och fram genom skolåren. Del två avspeglar vårt nu, en pappa och en sons liv, tillsammans och var för sig. Här finns också utdrag från mina texter i Omsorgsboken (Liber) samt Samverkan – anhöriga och personal inom LSS (Komlitt). Det finns några korta avsnitt i boken som är fiktiva eller fingerade. Ett fåtal namn är också utbytta. Detta för att personer och händelser inte ska kunna härledas till verkliga personer och åsamka dem onödig smärta. Jag har funderat på hur Martin vill ha det med sitt namn i boken och frågar honom en dag när vi sitter på verandan och fikar en sommareftermiddag. Jag berättar om boken och frågar honom vilket namn han vill ha.

7


– Du kan kalla mig Pepsi, svarar han genast utan att röra en min. – Okej, Pepsi, säger jag, tar pennan och skrivblocket och börjar anteckna. – Äsch, skriv Martin. Jag heter ju Martin, säger han med ett skratt. Detta är i första hand en bok om Martin och mig, vilket gör att andra viktiga personer inte får den uppmärksamhet som de förtjänar. Det handlar dels om min dotter Jonna, som skänkt mig så mycket glädje och fortsätter att stå mig nära. Dels är det min mor, Martins farmor Maja. Maja har alltid varit min pedagogiska förebild i arbetet med barn. Hennes förhållningssätt och erfarenhet har hon skaffat sig helt på egen hand utan möjlighet till teoretiska studier. Till skillnad från min mor fick jag chansen att studera. Efter förskollärarexamen har jag bland annat läst barn- och ungdomspsykologi, barn med psykiska och sociala handikapp och pedagogik vid Uppsala universitet. Under många år kombinerade jag min pedagogiska utbildning med arbetet som journalist och redaktör vid Lärarförbundets tidningsavdelning i Stockholm. Som journalist i tidningarna Förskolan, Omvårdaren och Specialpedagogik gav det mig stora möjlighet att möta och lära känna duktiga pedagoger och inflytelserika forskare. Min förhoppning är att du som läsare ska få en liten inblick i Martins och mitt liv och vad det kan innebära att vara förälder till ett barn och en ung vuxen med intellektuell funktionsvariation. Jag har givetvis tillstånd från mina närmaste att delge dig som läsare dessa fragment ur vår familjehistoria. Jag litar på att du som läsare tar emot mina ord med den respekt och det förtroende jag givit dig.

8


Inledning För mig och säkert många andra har de gripande tv-bilderna på barn med handikapp som spärras in och behandlas sämre än kreatur i Rumänien, Estland och Kina etsat sig fast på näthinnan. Vi befinner oss i mitten av 1990-talet och svenskar slår sig gärna för bröstet och konstaterar att ”här är det minsann annorlunda”. Men historiskt är inte toleransen för ”avvikande” så djupt rotad heller i den svenska folksjälen. Under de sista åren av 1900-talet kommer exempelvis avslöjande uppgifter om den tvångssterilisering av utvecklingsstörda som pågick långt in på 1970-talet i Sverige. Det blir en pinsam påminnelse om Sveriges mörka förflutna och får den humanistiska stolta fanan att mojna lite i vinden. För det var faktiskt först när Omsorgslagen kom 1968 som de psykiskt utvecklingsstörda fick skolplikt. 1954 kom visserligen en lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna, men där undantogs de med asocialitet och de som betraktades som svårskötta. Då var det fortfarande föräldraföreningar som drev särskilda sysselsättningshem för ”obildbara” barn.

9


Ända in på 1950-talet dominerade den psykiatriska ideologin vården och dess uppfattning var att ärftlighet var den vanligaste orsaken till sinnesslöhet och att därför anstaltsvård var den bästa hjälpen. Den ideologiska vändningen kom i mitten av 1960-talet genom normaliseringsprincipen: de utvecklingsstörda borde ges livsvillkor så lika andra människor som möjligt. Detta var början till slutet för de stora anstalterna och starten för en snabb utbyggnad av de öppna omsorgerna. En banbrytare och pionjär för de nya tankarna var Karl Grunewald, medicinalråd och byråchef vid Socialstyrelsen. I en omarbetad omsorgslag 1986 överförs reglerna för särskolan till skollagen, tvångsbestämmelser tas bort samtidigt som vårdhemmen beläggs med intagningsstopp. Från samma år omfattas funktionshindrade av socialtjänstlagen, som ger barn med behov av särskilt stöd och stimulans rätt till förtursplats i förskola. Från 1994 gäller LSS, Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade. I en tid och i ett samhälle som mer och mer väljer bort olikheter och avvikelser genom att erbjuda tester som KUB och NIPT till gravida par blir boken också en partsinlaga i den debatt som ständigt pågår om rätten till ett liv. Den här boken är min historia, men det är samtidigt en hyllning till alla de som kämpat förr och de som fortfarande kämpar för sina barns rätt till ett gott liv. Som kämpar för alla människors lika värde.

10


DEL 1



Skolavslutning Det värker i magen av oro. Frågorna sticker som nålar och får min övertygelse att vackla. Snart ska han upp på scenen tillsammans med sina klasskamrater. De ska sjunga och uppträda vid något som är det mest självklara grundskolan har: skolavslutningen. Men Martin är inte självklar där, inte på det viset som de andra barnen. Gjorde vi rätt som lät Martin börja i grund­ skolan, trots att skoltjänstemän och experter försökte förmå oss att välja särskolan istället? Har vi pressat honom till något han inte är mogen för? De ljusa bomullsbyxorna stramar i linningen där jag sitter och konstaterar att jag gått upp i vikt sedan förra året. Det är något speciellt med skolavslutningar i glesbygden och hela byn verkar vara uppe denna morgon i juni. Den gula träbyggnad som småhusfabrikens ägare skänkte byn för mer än femtio år sedan är pyntad med späda björkar vid ingången och längs trappan. Av småhusfabriken finns nästan inte ett spår kvar, om man bortser från den arsenikmarinerade matjorden vid sjön som

13


förgiftades under impregneringseran vid sågverket. Plus några stora garage som numera fungerar som vinteriden åt husvagnar. Solen skiner in genom de väl tilltagna fönstren som bystuge­ föreningens kvinnor nyligen vårtvättat i samband med att innanfönstren och fönstervadden togs bort. Ena kortsidan pryds av en väggmålning som genom en mängd målade illustrationer beskriver livet i och runt sågverket och därmed också byn för sextio år sedan. Vid ett skrivbord sitter förstås en faderlig disponentsfigur och runt omkring står tjänstemän. Rader av nyplockade blommor, mest starkt doftande liljekonvalj, pryder alla fönsterbräden och på den lilla scenen står ytterligare blomster som dekoration. Då i form av syren och ängsblommor. Jag känner att det är dags för min antihistamintablett och famlar i fickan. Mysfaktorn med blommor i lokalen har ett pris för oss med allergier. Bystugan är fylld av människor och jag ser mig omkring och söker med blicken efter något att skölja ner tabletten med. Inget vatten finns framdukat så jag sicksackar försiktigt ut till toaletten genom bänkraderna och passerar Svea. Hon har tagit på sin ljusa sommarklänning, läpparna är knallröda och papiljotterna i det silvergrå håret togs bort för en kort stund sedan. Hur många skolavslutningar hon har varit vittne till i just den här bystugan vågar jag inte ens tänka på. Tre egna barn och sedan barnbarnen. Svea arbetade som påpetare av timmer i sågverket fram till nedläggningen 1971. Det var ett tufft och våghalsigt arbete att med hjälp av en båtshake bända loss sjötimmer som kilat fast innan de skulle upp i rännan som förde stockarna in till den stora sågen. Sveas uppgift var att jumpa på stockarna i sjön och se till att flödet i rännan blev jämnt och att inga tomrum uppstod. Vintrarna var djävulskt kalla eftersom det ångande kalla vattnet alltid stänkte upp på vadmalsbyxorna och ner i

14


stövelskaften och frös till is. De tinade hjälpligt upp under rasten inne i värmen hos gubbarna på hyvleriet. Ändå minns hon den tiden med värme och skratt, sammanhållningen var god och Sverige gick på högvarv. Hon och maken Valle hade gjort som nästan alla andra arbetare i sågverket och satsat på en egen villa. De hade valt och gjort affär på ett litet eternitklätt hus ur sågverksföretagets kolorerade katalog för småhus. De köpte en tomt på 2000 kvadratmeter av en bonde och mellan jobbskiften grävde de ut för grunden och planerade trädgården. Allt som de kunde gjorde de själva, men det innebar ändå att de under hela sina yrkesliv var skyldiga sågverket pengar för huset. Det innebar i sin tur att det nästan inte fanns pengar kvar i lönekuvertet och att Svea och grannfrun, Elsa, fick ta skiften mot varandra för att kunna använda samma par gummistövlar. Att köpa var sitt par fanns det inte pengar till och förresten skulle ju ett par ändå bara stå på tork under det lediga skiftet. Nu är Svea pensionär sedan många år och kan njuta av alla sommarfina skolbarn i bystugan. Hennes Valle blev bara femtiosju år så hela sin ålderdom har hon fått tillbringa ensam. Så var det förstås inte tänkt från början. De hade ju slitit och gnott för att få en lugn tid som pensionärer tillsammans. Men ödet ville annorlunda och en söndag segnade Valle ner i vedboden och dog i ett slaganfall. Nu får Svea fira skolavslutning med en dotter på varje sida och barnbarnen längre fram i salen. Sonen arbetar utomlands så hans två barn får klara sig utan farmor vid terminssluten där borta. I väntan på att skolavslutningen ska ta fart fortsätter småsyskon att halka på blanka fanérstolar och trumma med sina lackskor mot det fernissade golvets hyvlade brädor. En förälder gör ett

15


tafatt försök att få sin fyraåring att sitta på stolen, men ger snart upp. Pojken far upp och springer längs den inbjudande gången från scenen bort mot dubbeldörrarna vid utgången. På scenen står fyra äldre herrar och gnisslar med fioler, nyckelharpa och dragspel. Stråkdragarna är klädda i folkdräkter, medan dragspelaren har svart skinnväst ovanpå den vita skjortan. Han vill vara lite mer modern än de övriga och visar gärna att han under helgerna spelar i ett moget dansband med en del svensktoppslåtar på repertoaren. Det är svensk skolavslutning i det sista, skälvande slutet av 1900-talet. Men inte särskilt mycket skiljer sig till det yttre från de skolavslutningar som jag själv deltog i som elev i samma bystuga för mellan trettio och trettiofem år sedan. Fenomenet skolavslutningar är alltså inget nytt för mig, fast på ett helt annat sätt än för Svea. Efter en karriär som lärare och förälder har jag god kännedom och erfarenhet av långa rektorstal, finklädda barn och stolta, förväntansfulla föräldrar med blixtförsedda kameror eller videokameror. Jag har haft skolavslutningar med mina klasser och varit på min dotters avslutningar och känt mig rörd på sin höjd – men aldrig nervös. Inte på det här sättet i varje fall. I år är det något alldeles extra. Nu ligger det något i luften, eller kanske snarare i mig. För i år vet jag vad det vill säga att nå upp till ett mål. Ett mål som sattes en kall marsnatt i Falun för snart tio år sedan …

16



För mig och säkert många andra har de gripande tv-bilderna på barn med handikapp som spärras in och behandlas sämre än kreatur i Rumänien, Estland och Kina etsat sig fast på näthinnan. Vi befinner oss i mitten av 1990-talet och svenskar slår sig gärna för bröstet och konstaterar att ”här är det minsann annorlunda”. Men historiskt sett är toleransen för ”avvikande” inte så djupt rotad i den svenska folksjälen heller. Det här är en bok om Lasse och Martin, om en normtypisk vuxen och ett barn med Downs syndrom, en pedagog och en skolelev, och framförallt: en pappa och en son. I förgrunden följer vi Lasse, som också är utbildad lärare, som på alla sätt och vis försöker inkludera sin son i det svenska skolsystemet, men också i livet i stort. Det här är deras berättelse, men även en gestaltning av svensk historia som du kanske inte känner till. Hur såg pedagogiken och särskolan ut i Sverige förr? Och hur ser den ut idag? Och vem får egentligen plats i vår svenska skola? Boken baseras på minnesfragment, egenupplevda händelser, tankar och inspiration.

www.idusforlag.se