9789176346877 by Smakprov Media AB

PER SIMONSSON

Skymningspojken

Skymningspojken Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2022 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Per Simonsson Omslag och sättning: Mattias Norén, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2022 ISBN: 978-91-7634-687-7

SKYMNINGSPOJKEN PER SIMONSSON

KAPITEL 1 Det började när Saga tog hans hand. En sekund av ren skräck. Skulle hon dö? I nästa ögonblick kom han på fötter och släppte taget om henne – och allt blev som vanligt. De stod där och stirrade på varandra, medan alla runt omkring fortsatte skratta. Saga kände igen honom. Det var den nya killen i 7F. Han såg lika rädd ut som hon. Hennes hand pirrade där deras hud hade mötts. Vad hade egentligen hänt? Det hade ju varit en helt vanlig dag. Hon och bästisarna Amina och Lovisa hade suttit på en av bänkarna i glaskorridoren, fnissat och skrattat. De hade haft ögonen på Filip i 8C

som satt på bänken intill, hade inte kunnat fatta turen att han hade håltimma samtidigt som dem. Och det var då pojken hade kommit. Glaskorridoren i Tranängskolan hade fått sitt namn av att alla väggar bestod av fönster. Skulle man gå genom den så var man tvungen att passera ett trångt ställe med bänkar på sidorna, där åttorna satt så fort de fick tillfälle – där man blev ett villebråd. Och det var precis vad som hade hänt pojken i 7F. När han gick förbi, så sträckte en av Filips polare ut sitt ben och sparkade undan fötterna på honom. Killen hade fallit till golvet med ett förvånat tjut, och det var det som hade fått alla att börja skratta. Innan Saga hade förstått det själv så hade hon rest sig upp, gått fram till killen, grabbat tag i hans hand för att dra upp honom och … och känt explosionen. En kraftig stöt, som när hon hade trott att morfars elstängsel varit avstängt i somras och tagit på det. Och nu stod de alltså där. Saga och killen, mitt i glaskorridoren, och såg förvånat på varandra. – Tack, sa han till slut. Tack Jess. Sedan vände han sig om och skyndade därifrån. Jess? Saga stelnade till. Hon såg hur killen gick runt hörnet och försvann. – Kallade han dig just Jess? undrade Lovisa. – Nä … eller jag hörde inte riktigt, svarade Saga. Hon var inte säker på varför hon ljög, för hon hade hört det alldeles tydligt. Han hade kallat henne Jess. Men varför? Hon tog sig för handen. Nu kändes den … bedövad.

Statisk elektricitet. Så hette det. Som när hon klappade Sputnik när han låg i tv-soffan. Något liknande måste ha hänt när hon rörde pojkens hand. Men varför hade han kallat henne Jess? Det var ändå att ganska ovanligt namn … Visste han något? Visste han att Saga hade haft en vän som hette så? Visste han att Saga var värsta sortens svikare? Visste han vad som hade hänt här i glaskorridoren för ett halvår sedan?

KAPITEL 2 Saga var glad att det var pappavecka. För när hon kom hem från skolan så behövde hon prata, och när pappa hade träffat Malin för två år sedan så hade Saga fått en brorsa på köpet, en sån man verkligen kunde snacka med. Genom dörren hörde hon Simon konversera i headset med någon ”team-member” – hans definition av att hänga med en kompis, typ. Hon knackade på, öppnade och gick och satte sig i brorsans säng. Simon slängde en blick på henne. – Vad har Filip gjort nu då? undrade han med ett leende. – Inget. Simons flin försvann när han hörde tonen i hennes svar. Han ursäktade sig till kompisarna i League of Legends (eller

vad det nu var) och tog av sig hörlurarna. Hon hade hans uppmärksamhet. – Kommer du ihåg Jess? sa hon. Jess Alvarez. – Det är klart. Hon var här jämt när mamma och jag flyttade hit. – Hon hade värsta crushen på dig, log Saga. – Vem kan klandra henne? Hur så? Saga tittade på sin bonusbror. Vad hade han hört? Simon var två år äldre, gick i nian i Ulricehamn, på en helt annan skola … men kunde han verkligen ha missat det? Det fanns ju till och med filmer på vad som hade hänt. Hon tog ett djupt andetag, och kände samtidigt hur torr halsen hade blivit. Hon borde gå till köket och dricka något, bara glömma allt. Ja, det vore nog bäst. – Okej, fortsatte Simon innan hon hann resa sig upp. Du och Jess var bästisar och sen, vad? Började ni bråka? Hon har ju inte varit här på ett halvår. Saga kände hur kinderna började hetta. – Vi var inte bästisar, sa hon. – Inte? – Eller vi var det, innan. Men när vi började i sjuan, så … Det var som att hon … inte förstod hur hon skulle passa in. Ville inte passa in. Jag ville … Alltså, jag … jag pallade inte att vara med henne. Hon tittade upp på Simon, rädd för vad hon skulle möta i hans blick. Men han bara ryckte på axlarna, som om det hon just berättat var vardagsmat för honom. Eller något han helt enkelt förväntade sig i relationen mellan tjejkompisar.

– Så vad hände? var allt han sa. – Jag kom att tänka på henne idag. Vill bara veta att hon är okej. Men jag har ingen aning om vart hon flyttade. Simon vände sig om till sin datorskärm igen. Han öppnade Tiktok och skrev in Jess Alvarez i sökrutan. Men Saga skakade på huvudet. – Föräldrarna stängde ner alla konton efter det som hände. Man kan inte hitta henne nånstans. – Så vad hände? sa Simon igen. Skulle hon berätta? Hon hade inte gjort det då, för ett halvår sedan. Egentligen var det ju inte så svårt. Det var bara att säga som det var: att hon hade sett allting – men inte gjort något … Saga tog ett andetag … bara för att inse att hon inte fixade det. – Glöm det, ville bara snacka lite. Saga reste sig upp medan Simon tittade på henne. Storebrorsblicken. Som när han visste att hon hade lovat pappa att plugga men istället planerade att smita till Amina. Han förstod att hon egentligen inte hade berättat hela sanningen … Två timmar senare cyklade Saga in på parkeringen intill gymnastiksalen i Tranemo. Det var torsdagskväll, vilket betydde handbollsträning tillsammans med Amina och Lovisa. Perfekt för den som behövde rensa skallen … När hon parkerade cykeln såg hon någon som stod i skogsbrynet en bit bort. Någon som sköt prick med en innebandyklubba.

Saga stelnade till när hon förstod vem det var: killen i 7F. Igen. Vad var oddsen för att han skulle dyka upp här? Hennes första tanke var att skynda in i gymnastiksalen innan han la märke till henne, men så insåg hon: den här chansen skulle kanske inte komma tillbaka. Det var bara de här. Hon gick några steg närmare. – Hallå, sa hon. Han ryckte till och tittade upp. – Jag ville bara säga att jag heter Saga. – Jaha? undrade killen. – Du kallade mig nåt annat … Men jag heter Saga. Han såg förvånad ut. Kände kanske inte igen henne. – Och förresten, fortsatte hon, om du tränar med p-13 så började ni för en kvart sen. – Jag vet, sa han och sköt iväg en kotte. – Vad gör du här då? kunde hon inte låta bli att fråga. – Vi har precis flyttat hit. Så mamma vill att jag ska träna. Träffa kompisar. Killen tystnade. Sedan sköt han iväg en kotte till. Ville uppenbarligen inte snacka. Saga skulle just gå när han ändå fortsatte: – Men jag brukar inte hänga med såna som hackar på mig. Brukar du? – Va? Nä. Men du sa Jess till mig. – Va? – Du sa Jess. I glaskorridoren. Varför? Han stannade upp och tittade på henne. Hans blick var undersökande, som om det var hon som var konstig. – Du sa att du hette det, sa han.

– Lägg av. Varför skulle jag ha gjort det? Jag heter Saga. – Okej. Pojken slog ner med blicken. Blev tyst. Sedan mumlade han: – Du var schysst. Det var inte meningen att säga fel. Förlåt. Det var något i tonen han sa det med. Han menade det verkligen. Inte för att hon hade tänkt kräva en ursäkt. – Det är okej. Kalla mig inte det i fortsättningen, bara. Sedan vände hon sig om och började gå mot gymnastik salen. Men något fick henne att slänga en sista blick på pojken. Han såg så ensam ut. Hon stannade mitt i steget. Övervägde. Och övervägde lite till. Och sedan gick hon tillbaka, hela vägen fram till honom. Han såg nästan rädd ut när hon kom nära, såg ut att vilja backa ifrån henne. – Var bor du? frågade Saga. – Mossebo, sa pojken. – I ett av de gamla husen? Pojken nickade. Det var inte kommunens framsida. Till och med Tranemobor såg Mossebo som en håla. – Vad heter du? – Joel. – Okej, Joel. Jag fattar att det är jobbigt att flytta till ett nytt ställe. Och hälften av alla här är idioter. Så om du vill kan du få mitt nummer. Han tittade förvånat på henne. – Ja, om du behöver snacka eller så. Eller bara är sugen på en sightseeing. Hon kunde inte låta blir att skratta till över det sista hon sa.

Tranemo var förmodligen den kommun i Sverige med minst turister. Sakta spreds ett leende även över pojkens läppar. Han var riktigt söt när han log, insåg Saga. – Driver du? undrade han. – Jag driver inte. Joel tog upp sin telefon, och så bytte de nummer. Senare under träningen sjönk det in: vad hade hon egentligen gjort? Varför hade hon gett bort sitt mobilnummer bara så där – till någon hon inte kände? Men hon visste, ju. Det var ju alldeles uppenbart. Hon kunde inte göra samma misstag en gång till. Som hon hade gjort med Jess. Hon kunde bara inte.

KAPITEL 3 Fyra dagar gick och mammaveckan började. Och under den tiden hade inte Saga sett Joel en enda gång, varken i skolan eller på skärmen. Hon började tänka att han kanske inte behövde någon hjälp ändå, vilket ärligt talat var som att lyfta en sten från axlarna. Och det bästa var att hon ju faktiskt hade ställt upp – varit schysst. Men så en kväll plingade telefonen till när hon låg i sitt rum hos mamma. Menar du det du sa? … var allt som stod. Det var från Joel. Saga blev osäker på vad hon skulle svara. På om hon

egentligen ville svara. Men så insåg hon att det var bättre att sköta snacket här där ingen kunde se dem. Hellre det än om han kom fram i matsalen och typ: ”Du svarade inte på mitt sms?” Ryyys … Så hon skrev: Har det hänt nåt? Svaret dröjde några minuter: Lättare om du får se själv. Kan du komma till Mossebo kyrka imorgon efter skolan? Saga kände ett obehag. Mossebo kyrka … varför just den platsen? Men hon kunde inte dra sig ur nu. Så hon svarade att hon skulle cykla dit efter middagen imorgon. Frågan var vad hon skulle säga till mamma och Darko? Hon visste att mamma skulle tycka att hon gjorde rätt som ville hjälpa en nyinflyttad elev, mamma jobbade nämligen på Tranängskolans rektorsexpedition (tack och lov inte som lärare!). Hon var väldigt engagerad i frågor kring mobbning. Inte minst efter det som hade hänt Jess. Kanske var det därför det tog emot att fråga mamma, hon brydde sig för mycket. Fortfarande nästa dag, just innan hon skulle hoppa på cykeln till Mossebo, så hade hon inte kommit på vad hon skulle säga … Saga gick mot mammas hemmakontor, med en bekant

klump i magen när hon hörde hur mammas mobil började ringa. – Det är Katrin, svarade hon där inifrån. Det hördes hur någon lät arg i andra änden. – Snälla Marie. Vad försöker du säga? Vilken ny elev? Ny elev? Det gick inte att inte tjuvlyssna. – Ja, fortsatte mamma. Jag vet vem du menar. Han började för en månad sen. Det kunde bara vara Joel de pratade om. Ingen annan hade börjat på skolan den senaste tiden, inte som Saga kände till i alla fall. Varför ringde någon och ville prata om Joel? Mamma blev tyst en längre stund. Men hur mycket Saga än försökte, så kunde hon inte höra vad rösten i mobilen sa. – Herregud, fick mamma ur sig till slut. Men det är inte konstigt att vi inte fick veta. Om det nu är sant. Det har de ingen skyldighet att berätta om. Personen i telefonen lät som en upprörd myra. – Och du är säker på det? Det är inte bara nåt … hemskt rykte? Mamma blev tyst och lyssnade igen. Sedan sa hon: – Jag kollar upp det. Sen får vi se vad vi kan göra. Hon gick ut ur kontoret utan att ens notera att Saga stod utanför. Mammas steg var bestämda, hon letade efter Darko. Hon gick ner för källartrappan och Saga kunde höra hur Darko fixade med sina motorsågar där nere. – Vad är det? hördes Darkos röst. Mamma var tyst ett tag. Typiskt henne. Försökte bygga upp spänningen först, innan hon berättade.

– Minns du den där dokumentären förra året? sa hon till slut. Om det där mordet i Partille. En gammal man som hittades död på en kolonilott. – Ja. Det var ett barn som var den skyldige? Hurså? – Marie Gunnarsson ringde. Sebastians mamma. Hon jobbar på socialstyrelsen. – Jaha? – Nån kontakt hade hört av sig. Och sagt att killen som mördade den där gamlingen för fyra år sen … Att han och hans mamma har flyttat hit. Han går på Tranängskolan. En isande känsla spred sig i Sagas kropp. Hon blev alldeles matt, som om hon behövde sätta sig ner. – Vänta älskling, hördes Darkos röst igen. Pratar vi om Marie Gunnarsson? Limmareds okrönta skvallerdrottning? – Jag vet, sa mamma och lät lite lugnare på rösten. Förmodligen är det bara skitsnack. Men jag måste kolla upp det. Bara så vi kan vara på den säkra sidan. Saga ville inte lyssna mer. Hon backade bort från källardörren. Satte sig vid köksbordet och funderade. Vad skulle hon göra? Hon hade ju faktiskt bestämt sig för att hjälpa Joel. När han väl log mot henne, så hade han det snällaste leende hon sett. Inte kunde väl Joel ha skadat någon? Än mindre dödat! Den där Marie måste ha blandat ihop honom med någon annan … Hon skakade på huvudet åt sin egen rädsla. Mindes den där gången i mellanstadiet när klasskamraterna fått i uppgift att beskriva varandra. ”Modig och rättvis”, hade de sagt om Saga. Men någonting hade hänt när hon började i sjuan. Hon

hade plötsligt börjat oroa sig för minsta sak. Hade blivit rädd för vad andra skulle tycka om henne. Det var som att hon hade blivit feg eller något. Fråga bara Jess. Saga bestämde sig. Hon skrev en lapp till mamma om att hon skulle ta en tur med cykeln och komma tillbaka innan klockan nio. Sedan gick hon ut.

Sen läste hon: Nioårig pojke erkänner mord. Om pojken var nio år då, och det var fyra år sedan – så passade åldern perfekt in på Joel. Det kunde verkligen vara han. Allt i Sagas liv borde vara fantastiskt. Hon hänger med kompisar, flirtar med skolans snyggaste kille och har världens bästa familj. Ändå bär hon något tungt inom sig, en hemlighet som ingen annan känner till. Och så börjar en ny kille på skolan. Joel. När Saga tar Joels hand i korridoren känner hon en stöt genom kroppen. Som om något magiskt skjuter genom dem, blixtrar eller stötar. Och sedan kallar han henne Jess. Det förändrar allt. Mötet med skolans nya kille blir upptrappningen till det som ska komma att förändra hela Sagas liv. Vad är det för mörker som vilar över Joels familj? Vad hände med Sagas före detta bästa kompis den där dagen för ett år sedan? Och hur vet man att någon är oskyldig till något, om alla andra säger motsatsen?