9789176346709

Jo, doktorn, det var en sak till …

Jo, doktorn, det var en sak till …

Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2022 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Viktor Bergendal Grafisk form: Anna Lolax, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2022 ISBN: 978-91-7634-670-9

Jo, doktorn, det var en sak till …

– EN ALLMÄNLÄKARES VARDAG

Viktor Bergendal

Tack till

Kloka, fina kollegor för inspiration och uppmuntran Min fantastiska redaktör Matilda Olsson på Idus förlag Mamma, för ständig hjälp under skrivandet Irena Grönberg, för kloka synpunkter och hjälp med redigering Anna Wendelin, sjuksköterska, för allmänna synpunkter och granskning Lars Paulsson, specialist i allmänmedicin, för medicinsk granskning Sofie Arvidsson, ST-läkare i geriatrik, för allmänna synpunkter och granskning Peter Filiptsev, AT-läkare, för allmänna synpunkter och granskning Andreas Brynolf, ST-läkare i dermatologi, för allmänna synpunkter och granskning Karol Biegus, specialist i internmedicin och geriatrik, för allmänna synpunkter Sofi Svensson, specialist i allmänmedicin, för allmänna synpunkter Sofia Bergendal, för allmänna synpunkter Julia Ljungström-Caunt, för allmänna synpunkter Olof Bergsten, ST-läkare i allmänmedicin, för inspiration

Måndag

Typiskt! Varför har bilar alltid en tendens att gå sönder en måndags­ morgon när livet är extra stressigt, och inte en onsdag efter jobbet?

Jag vrider om nyckeln ännu en gång men bilen är precis lika tyst som innan. Mitt sista hopp om att hinna i tid till jobbet försvinner i en djup suck. Jag tittar på pulsklockan som visar 07:15. Morgonmötet börjar om en halvtimme och första patienten kommer klockan 08.00.

Kanske hinner jag ta cykeln till jobbet?

Jag slänger igen bildörren och småspringer tillbaka in i huset för att leta upp nyckeln till förrådet där cykeln står och dammar. Varför har man inte alla nycklar på samma knippa? Efter några mumlade svordomar och lätt stegrad puls, 93 slag per minut enligt pulsklockan, hittar jag den till slut under en gammal tidning. Småjoggandes ut från huset genom den lite vildvuxna trädgården kommer jag fram till förrådet. Förrådsdörren kärvar men öppnar sig långsamt och knarrandes. Förrådet är mörkt, smutsigt och svalt med en lätt unken doft. Efter att ha fått ett spindelnät i ansiktet hittar jag strömbrytaren till taklampan. Längst inne, bakom en halvt uppblåst badkrokodil, gömmer sig racercykeln. Den köptes för länge sedan med gott hopp om att cykla bort de där extra kilona som Malin, min kära sambo, så ofta kommenterar och retsamt, men enligt henne också kärleksfullt, nyper i. Däcken verkar fortfarande vara någorlunda välpumpade. Det är precis som om cykeln har försökt undvika mig de senaste åren.

Jag går in i huset och letar rätt på några sportkläder som får duga.

Det är lite besvärligt att kränga på sig löpartajtsen och sporttröjan som verkar vara ett par storlekar för små. Undrar om de tvättats för

7

varmt eller om jag lagt på mig? Just det, kanelbullarna Malin bakade igår ska jag inte glömma att ta med mig idag. Äntligen bär det av till jobbet. Jag rullar ut på landsvägen i min aerodynamiska utstyrsel. Tänk att det redan förflutit fem år på samma vårdcentral. Tanken att börja cykelpendla till jobbet kom nog redan under mina första veckor där, men det dröjde alltså fem år innan det blev verklighet. Kollegorna kommer bli riktigt förvånade när de ser mig swisha förbi utanför personalrummet. Jag får spara lite på krutet till de där sista tjugo meterna för en extra effektfull entré. Det känns förvånansvärt bra med cyklingen den första kilometern av den drygt fyra kilometer långa sträckan. Pulsklockan visar 28 km/h och 140 i puls, skånsk sidovind till trots. Just när pallplaceringen i Tour de France inte känns alltför långt borta och jag faktiskt känner lite välbehag, hör jag ett ettrigt puttrande snabbt närma sig bakifrån.

Ett vansinnigt stort och högljutt ekipage av modell Harley Davidson närmast smeker min vänstra axel under en mycket hastig omkörning.

Fartvinden, eller kanske chocken, gör att jag vinglar till ordentligt. Det är bara någon centimeter till vägrenen när jag med mer tur än skicklighet lyckas återfå balansen och undvika att färgas gul av solrosorna.

Hoppas den galningen blir en värdefull organdonator en vacker dag. När lugnet återfunnit sig hinner den härliga känslan komma tillbaka den sista kilometern även om entrén till parkeringen inte riktigt blir som jag tänkt då morgonmötet redan börjat när jag rullar in. Pulsklockan visar 07:47.

Det är snäppet besvärligare att krångla sig ur tajtsen och den numera lätt fuktiga och klibbiga sporttröjan jämfört med att ta på sig dem. Efter några stänk kallt vatten i ansiktet känner jag mig tillräckligt fräsch för att ta mig an arbetsdagen. I fredags förberedde jag måndagsmorgonen genom att bära fram nytvättade, vita arbetskläder av den sorten jag gillar bäst – en jobbarpyjamas. De som är nästan i skick att kasseras efter ett par hundra tvättar med sitt mjuka, tunna tyg är fantastiska att jobba i. De alldeles nya bussarongerna är däremot hemska. Det styva, tjocka tyget känns som om man har klätt på sig en nymanglad linneduk.

8

Jag smyger in i personalrummet där mina kollegor redan sitter sedan några minuter. Hittills har denna morgon inte varit så trevlig som jag tänkte mig den skulle bli när jag satt med frukosten och en god cappuccino. Snabbt vänder lyckan dock när syster Jennifer småler inför alla kollegor och frågar om det möjligtvis var jag som cyklade så vansinnigt snabbt på landsvägen i morse. ”Jovisst var det jag!” svarar jag precis så där stolt som jag tänkt mig låta och får några uppmuntrande leenden.

Efter avhandlat helgskvaller och att syster Cecilia visat upp 48 nya bilder i telefonen på sina barnbarn, kommer chefen in sist av alla och morgonmötet tar sin formella början. ”God morgon allesammans! Denna vecka ser rätt bra ut bemanningsmässigt. Vi har bara ett sjukdomsfall idag. Selma, vår ena BVC-­ sköterska, har tydligen drabbats av magsjuka”, säger chefen efter att hon precis hämtat andan efter promenaden från bilen till mötet.

Jag låter tankarna sväva iväg lite under chefens morgonhälsning.

Undrar hur man genomför en service av cykeln? Vad kommer den kommande reparationskostnaden för bilen landa på? Badrums­ renoveringen får nog vänta ett tag till.

Morgonmötet förklaras avslutat utan att jag egentligen blivit m­ycket klokare, och jag går sedan mot mottagningsrummet med en kopp nybryggt automatkaffe ”med vitt” i högsta hugg. Undrar varför det heter ”med vitt”. Man kan väl inte ha copyright på mjölk? Det är i alla fall bättre med vitt jämfört med bara svart kaffe. Jag slår följe med en av sekreterarna och utbyter några artighetsfraser om vad man gjort i helgen, och tar sedan av till höger in till mitt arbetsrum.

Jag tänder ljuset och slår på datorn. Just det … jag bytte kod igen i fredags. Eftersom lösenorden aldrig får likna de lösenord man brukar använda sig av så testar jag mig runt bland versaler, siffror och specialtecken en god stund innan jag kommer på att börja bläddra i pappershögen bredvid datorn. Där är den! Hoppas att ingen ser när jag vecklar upp kod-lappen. Denna strängt förbjudna lapp med samtliga lösenord och inloggningsinfo till de fjorton olika system jag måste ha inloggning till för att kunna arbeta borde säkert vara inlåst

9

i ett bankvalv. Men de flesta kollegor har just en sådan vid sidan av datorn för att snabbt kunna hitta sina svårmemorerade lösenord.

Av erfarenhet vet jag att inloggningsproceduren på två minuter tar ungefär lika lång tid som promenaden bort till lunchrummet och tillbaka. Efter att ha knappat in mitt användarnamn och nyfunna lösenord går jag till lunchrummet och ställer in min lunch, som idag är chili con carne, i kylen. Mycket riktigt, när jag återvänder till mitt rum är datorn färdiginloggad och redo för dagens arbete.

10

08:03

När jag öppnar tidsboknings- och tillika journalprogrammet för dagen ser jag att dagens första bokning är en 64-årig man som söker för en hudförändring. Jag klickar upp patientjournalen för att läsa på lite inför besöket. Av den kortfattade journalanteckningen, som inbokande sjuksköterska gjort, verkar Ronny Jönsson vara en frisk man som inte tar några mediciner dagligen. Han har inga allergier och har enbart sökt vård för ett par milda infektioner de senaste tre åren. Senaste besöksorsaken på vårdcentralen var på grund av en långdragen förkylning för knappt ett år sedan då man, återigen, påtalat att det är en bra idé att ge upp rökningen. Efter att ha scrollat igenom de senaste åren i Ronnys journal, reser jag mig upp från snurrstolen och går till provtagningsrummet för att hämta ett dermatoskop, en form av portabelt hudmikroskop, för att noggrannare kunna titta på Ronnys hudförändring. Mitt emot provtagningsrummet ligger väntrummet och där ropar jag upp Ronny.

En kompakt, närmast fyrkantig man iklädd ett svart åtsittande läderställ reser sig bestämt och hastigt från stolen i det bortre hörnet.

Jag hajar till. Vad i helsike?! Det där är ju mannen som i morse blåste förbi mig och som sannolikt snart kommer hamna på sjukhuset som ett traumalarm om han fortsätter köra på det viset!

Trots detta sammanträffande, som Ronny säkert inte alls har uppfattat, välkomnas han med ett milt leende när jag leder honom till mottagningsrum nummer tre där vi slår oss ner. ”Jo jag ringde för en vecka sedan till en jädra trevlig sköterska här.

Siv eller kanske Sanna, vet du vem det är?” inleder Ronny på bred skånska.

11

”Anna ja, hon är trevlig”, fyller jag i. ”Juste! Sanna var det ja! Hon är för go! Jo doktorn, du förstår, jag ringde och berättade för Sanna att frugan hade sett en liten knuta eller nåt med något sår i på ryggen. Mitt i bläcket sitter den!”

Bläcket? hinner jag tänka innan Ronny fortsätter. ”Ja, så ska du karva i mig så får du akta den för det är jäklar inte gratis att gadda sig nu för tiden när ens polare inte vågar fixa själv i garaget längre!”

Jag nickar förstrött och fortsätter fråga Ronny om riskfaktorer för hudcancer som ärftlighet och solexponering. ”Jag har ingen aning om mor och fars hudprickar, de är ju bägge döda. Ska vi gräva upp dem och titta efter?” frågar Ronny med en morbid underton och tittar lite undrande på mig och verkar fiska efter om jag är en sådan doktor man vågar skämta med eller ej. Jag höjer ett ögonbryn och är inte säker på om Ronny är lite galen eller bara en skojfrisk gubbe. ”Och vi ska inte snacka om solkräm. Det är ju sådant som frugan sysslar med! Jag gillar att steka i solen och jag har alltid en fin bränna från jobbet. Jag lägger asfalt förstår du. Jag har förresten lagt asfalten på landsvägen som leder hit. Vet du vilken väg det är?” ”Jo”, svarar jag, ”den är till och med så jämn att det är fint att cykla på den.”

Ronny fattar inte den subtilt inlindade piken utan frågar istället om doktorn inte ska titta på hudgrejen. Jag hummar och ber Ronny ta av sig tröjan. Han tar av sig lädervästen, knäpper upp knapparna i läderbyxorna och drar upp den lite för tighta T-shirten med Iron Maiden-motiv ur byxlinningen och försöker peka på en hudförändring på ryggen som han varken vet exakt var den sitter eller hur den ser ut. ”Mmm”, hummar jag när jag iakttar hudförändringen. ”Hur länge har du haft denna?” ”Inte vet jag”, svarar Ronny, ”frugan såg den för kanske ett halvår sedan.”

Ronnys rygg är skrovlig och ärrig upptill, över skulderbladen och

12

nacken. Sannolikt på grund av besvärlig acne i ungdomsåren. Färgen på ryggen är ett mellanting av brunbränd och rödblossig. Texturen på huden är närmast läderaktig, efter åratal av intensiv solexponering.

När jag drar mina fingrar över den känns det nästan som ett, förvisso finkornigt men ändå, sandpapper. Jag räknar tatueringarna till cirka tio stycken som täcker ungefär 30 procent av ryggens yta. Så som de ser ut har väl ungefär hälften kommit till på fyllan i ett garage och hälften hos en riktig tatuerare. Där finns allt ifrån hyllningar till Six Pistols och Led Zeppelin till årtal och namn som om de vore hyllningar åt döda vänner. Brett, med stora bokstäver och i en lätt bågform står det HELLS ANGELS från den ena skuldran till den andra. ”Jag tror frugan sa att hudgrejen finns i A:et”, säger Ronny.

Mycket riktigt, precis i den lilla triangeln som återfinns i ovandelen av A:et noterar jag en avvikande förändring. Jag detaljgranskar den med dermatoskopet och antecknar allting hastigt i huvudet: cirka 9 x 12 millimeter stor, centralt ulcererad (sårig) hudförändring med infiltrerad (förhårdnad), vallartad kant, i vilken det ses rikligt med arboriserande (förgrenade) kärl både i dermatoskopet och även för blotta ögat. Ingen pigmentering. Men sammanfattningen till Ronny lyder som följer. ”Du, denna förändring har nog suttit här ett tag. Det ser ut som en form av hudcancer som vi absolut ska operera bort. Den är inte direkt livsfarlig och sätter inga dottertumörer, men kommer fortsätta att växa om man inte tar bort den i sin helhet. Jag misstänker att det är ett basaliom, eller som det också heter, basalcellscancer, om du hört talas om det?” ”Åh fan”, svarar Ronny lite häpet. ”Inget sånt melanom då?” ”Malignt melanom menar du?” fyller jag i. ”Nej, ett sådant är betydligt farligare och kan sprida sig i kroppen så du har ändå tur i oturen att det på så sätt är en mindre farlig förändring. Hur pass viktigt är det för dig att A:et fortsatt är prydligt?”

Ronny skrattar som svar. ”Gör vad du måste doktorn, jag lägger mig på mage så kan du börja skära.”

Det märks att Ronny inte är van vid svensk sjukvård. Hur ofta

13

finns det tid till att både diagnosticera och sedan åtgärda vid samma tillfälle? Nej, det får bli ett återbesök om några veckor för att operera bort den då. I samma stund knackar det försiktigt på dörren in till undersökningsrummet där vi sitter. ”Kom in!” ropar Ronny, fast det kanske hade varit mer lämpligt om jag fått avgöra om personen skulle komma in eller ej.

Dörren öppnas försiktigt på glänt och sjuksköterskan Anna ursäktar sig. Hon informerar mig om att nästa patient tyvärr avbokat då det visade sig att tiden krockade med att fotvården skulle göra hembesök.

Innan jag hinner tacka henne för informationen utbrister Ronny i samma ögonblick han kisar mot Annas namnskylt. ”Ja men hallå Sanna! Det var vi som snickesnackade förra veckan om hudgrejen på min rygg. Det är jag, Ronny!”

Det ser ut som att Anna försöker bläddra ungefär 250 samtal tillbaka i tiden ur sitt minne, men utan att kunna påminna sig om Ronny. Dessutom ser jag den diskreta rynkan mellan ögonbrynen, förmodligen över att han kallar henne Sanna. ”Just det”, svarar hon lite generat, ”hoppas att du får bra hjälp från doktor Alvarsson.” ”Jovars”, svarar Ronny, ”så länge han kan rädda mitt A så är jag nöjd.”

Utan att riktigt förstå vad den brunbrända patienten egentligen menar med det, så stänger Anna dörren till undersökningsrummet och går därifrån för att åter ta sig an ett nytt samtal i telefonkön som redan hunnit fylla på sig trots den tidiga morgonen. ”Du är dagens lyckost, Ronny”, utbrister jag samtidigt som jag kommer att tänka på att han för en halvtimme sedan höll på att preja ner mig i den blommande rapsen med sitt fartvidunder till motor­ cykel. ”Vi kan operera bort den på en gång”, säger jag efter att snabbt ha gjort ett överslag i huvudet när jag sneglat på väggklockan. Tjugo minuter till att ta bort den och sedan tio minuter till att diktera, då hinner jag nog till nästa patient som kommer klockan 08:40. ”Okej Ronny, tål du lokalbedövning och har du blivit opererad tidigare?” frågar jag.

14

Ronny svarar först inte utan visar istället upp ett brett och fult ärr på höger vad. Sedan tillägger han: ”Två läkarstudenter gick loss på mig för 100 år sedan, och yes sir, jag tåler lokalbedövning.” ”Okej, jag ska försöka göra det lite snyggare denna gång”, säger jag. ”Du kan lägga dig bekvämt på mage så ska jag börja förbereda lite.”

Jag dukar upp det som behövs till den lilla hudoperationen.

Skalpell, sax, pincett, nålförare, suturtråd med nål, lite kompresser att torka blod med och en liten burk till hälften förfylld med formalin för att i den kunna skicka iväg hudförändringen för mikroskopisk analys.

Sedan drar jag upp tio milliliter Xylocain med adrenalintillblandning i en spruta för bedövning av huden. ”Okej, Ronny”, säger jag efter att först ha steriltvättat hela A-et och lite omkringliggande hud med klorhexidinsprit och därefter klistrat på en liten operationsduk med ett centralt fem centimeter stort hål i mitten för att täcka övrig hud och göra det enklare för mig att arbeta sterilt. ”Då sätter vi igång. Nu kommer två små stick för att bedöva i huden.”

I samma stund ser jag faktiskt att Ronny tappat lite av sin högröda färg i ansiktet och gnyr lite generat: ”Alltså du, jag är inte skitglad för nålar.”

Jag ler lite snett utan att visa det för Ronny och tänker att det är nog tjugonde gången som en genomtatuerad stor, stark man säger att han inte är glad för nålar. Det är en underbar ironi i den situationen. ”Ska vi sätta igång lite Led Zeppelin?” frågar jag för att lugna Ronny lite. ”Mmm”, svarar han kort. ”Whole lotta love” börjar snart strömma ur min diskantiga mobilhögtalare och jag inser, när jag lägger ifrån mig mobilen, att jag får ta på mig en ny omgång sterila handskar innan jag fortsätter med att bedöva Ronnys läderaktiga hud. Det går åt nästan allt av de tio milliliterna lokalbedövning. Jag brukar använda relativt rikligt med lokalbedövning med adrenalintillblandning till hudoperationer eftersom det ger en bra smärtstillning, och adrenalinet har effekten att blodkärlen drar ihop sig så det blir mindre besvär med blödning under själva operationen.

15

”Mamma sa att man får en spruta i armen om man inte är snäll mot doktorn”, säger lilla Astrid blygt.

Mamma Sofia tittar lite skamset på mig och jag kan inte låta bli att skratta till. ”Du verkar vara snäll, Astrid, så du behöver inte vara orolig för att få någon spruta”, svarar jag med ett leende. ”Visa var det kliar på dig så kan mamma börja berätta varför du är här idag.”

Jo, doktorn, det var en sak till ... är en roman om hur en allmänläkares vardag på vårdcentral kan se ut. Vi följer doktor Henrik under en veckas tid då han möter sina patienter. MC-knutten, vars tumör måste opereras bort med yttersta försiktighet för att inte förstöra klubb­tatueringen på ryggen. Den gamle läraren som inte berättar om hur mycket alkohol han egentligen dricker. Kvinnan med lungsjukdomen KOL vars ryggvärk visar sig vara livshotande.

Den lilla flickan med kliande eksem och många, många fler.

Boken, med sitt vardagliga och trovärdiga språk, visar både det medicinska och mänskliga i läkaryrket. Humor och allvar varvas med folkbildning och viss frustration över vårt sjukvårdssystem.

Författaren Viktor Bergendal är legitimerad läkare, specialist i allmän­ medicin och ST-läkare i geriatrik.

www.idusforlag.se