9789176346600

LOTTA THORSÉN

Becka med håret Utgiven av Idus förlag, Lerum 2022 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Lotta Thorsén Grafisk form: Anna Lolax, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2022 ISBN: 978-91-7634-660-0

LOTTA THORSÉN

BECKA ”Måste du puta så förbannat med magen?”

Becka drämmer igen dörren och rusar nerför trapporna.

Hon halkar till och glider, griper tag om ledstången för att inte ramla. Rädslan blixtrar i magen och hon saktar ner, fast hon kan vartenda steg i den här trappan.

Hon och Flis har tävlat minst en miljon gånger. Snabb­ ast ner vinner, inget krångel. En tar tid och den andra springer. Hon vet exakt hur det känns, minnet är så tydligt att det känns som nu. ”Så fort att det är farligt.” Flis såg helt lycklig ut när hon sa det för så där tusen år sedan. Och hon hade rätt.

Man kan bryta armar och ben, säkert krossa skallen mot betongen i värsta fall. Becka var snabbast, är fortfarande obesegrad fast Flis, Ahmed, Moll och Joel har kämpat järnet för att slå henne. Återigen är minnet där, så nära. ”Jag äger, ni är rökta.”

Hon mer glider än springer. Becka klamrar sig fast vid ledstången och svingar sig, liksom rinner över trapp­ stegen.

Joel börjar alltid skratta halvvägs och blir liksom lam i benen och Moll är för rädd för att ge allt. Ahmed har usel teknik, för långsam helt enkelt. Flis är snabb med 5

sina korta ben, en fot på varje trappsteg, trummar på blixtsnabbt, men det hjälper inte mot Beckas teknik. Men det låter kul, som ett snabbt trumsolo.

Om Becka hade mått som vanligt skulle hon förmodligen ha fnissat åt tanken på ljudet från Flis skor.

Men hennes liv suger. Så hon skrattar inte.

Mamma tänker bara på ungen som ska födas vilken dag som helst. Och Flis har flyttat. Inte ens tanken på när hon krockade med tant Jönsson är kul. Flis på väg nerför trappan i hundraåttio och sedan smällen. Mer poff än pang, som en krockkudde eller en deg. Tant Jönsson med vetemjöl i ena handen och ägg i den andra och Flis som dammade in i hennes mjuka mage så äggen kraschade och mjölet for upp som ett moln. ”Hon hade mjöldrivor på ögonlocken!” Det var allt Flis fick fram när hon och Becka städade efteråt. De kved av skratt men de fick skäll av sina föräldrar som påpekade att det bara var tur att ingen skadades. Åh Flis, världens bästa. Nu bor nån annan i hennes rum på våningen under Beckas. Snart ska de ses för första gången på flera veckor.

Ahmed kom hem till Becka eftersom hon har stängt av mobilen och hon sa ja av bara farten när han stod utanför dörren och frågade. Hon kom inte på nån ursäkt, så nu är de på väg.

Så jävla jobbigt men lika bra att få det gjort.

Hon trycker upp porten med axeln och går ut.

6

FLIS ”Kan man ha så korta ben att de inte når ner till marken när man går?”

Flis skrattar till åt minnet när de mätte benen för att kolla hur mycket längre Beckas var. Tjugofem centimeter och smala som stickor bredvid Flis som redan då hade mycket muskler.

Inte når ner till marken … typiskt Becka. Hon skämtar inte så där som Flis, typ hela tiden så hon till och med kan bli trött på sig själv. Hon kan bara inte låta bli, ibland blir det roligt men de flesta skämten glömmer man direkt.

När Becka säger nåt roligt så minns man.

Hon tar i så det gör ont. Mjölksyran svider men hon klarar det utan att få kramp, rullar sista biten och styr in i cykelstället utan att nudda marken. Hon sitter kvar på sadeln och tittar efter Becka.

Som hon saknar henne! Saknar att träffas varje dag och att det bara tog fem sekunder att gå upp till henne.

Det är en evighet sedan de sågs, nästan inte alls sedan Flis flyttade fast det bara tar tjugo minuter på cykel.

Det blir nog skillnad nu när skolan börjar för då kommer de att ses där, och så är det mest akuta med flytten klart så Flis kan göra nåt annat än att packa, städa och fixa 7

alla miljoner saker man inte hade en aning om att man måste när man flyttar.

Mamma och hennes tjej Mi bara ”hämta det, var ligger det och hjälp jag glömde, Flis kan du och Flis kom hit”.

Som om hon var nån himla Askunge, hon har varit helt slut på kvällarna.

Och hon hade inte en aning om hur jobbigt det var att måla, fast värst var det med tejpen som skulle upp runt vartenda fönster och i taket. Maskeringstejp. Mi är så himla petig så man fick inte missa ens en millimeter.

Men så blev det snyggt också, inte en endaste prick av fel färg i taket eller på fönsterlisterna. ”Men så noga är det väl inte”, sa mamma på skoj, för hon har lärt sig att hon inte har en chans mot Mi när det gäller hemmafix.

Målningen blev kanon och Flis har verkligen a­nsträngt sig. Hennes noggrannhet hamnar nog nånstans mitt e­mellan mammas och Mis. Tjugo minuter tar det, från där de bor nu hem till Becka.

Det är stor skillnad mot fem sekunder i trappan som förut, men det funkar. De kan ju åka själva, både cykla och ta bussen utan att nån vuxen är med.

Flis är glad att de inte flyttade till Norge i alla fall.

M­amma och Mi fick värsta visionerna i början. ”När vi ändå ska flytta kan vi väl testa nåt helt nytt, ge det ett år bara. Det blir kul Flis.”

Kul? Att flytta till Norge från Örebro skulle BARA vara en mardröm, ingenting annat. Som tur är blev det inte av.

8

Flis låser cykeln och trycker undan oron över att Becka har slutat svara på sms och aldrig är på Tiktok, Insta eller nån annanstans alls längre.

Hon har väl fullt upp, måste kanske hjälpa Elin som säkert inte orkar röra sig särskilt mycket med sin enorma mage. Inte för att Becka verkar bry sig, hon är inte ett dugg sugen på syskon.

Flis fattar inte, en bebis liksom, hur gulligt är inte det?

Tänk om mamma och Mi också kunde skaffa en! Då skulle Flis och Beckas syskon också bli kompisar.

Joel och Ahmed har redan kommit. Hon har knappt sett dem på hela sommaren heller för Ahmed åker alltid till Tyskland och är med sina mostrar och fastrar och en massa kusiner som bor där. Och Joel åker med sin familj till deras stuga på en ö i Dalsland så fort det blir sommarlov. Sedan ser man inte röken av honom förrän skolan börjar. Flis vet inte ens var Dalsland ligger men det måste vara långt bort.

Hon ser dem på avstånd, de har förstås bollen med sig, passar högt, tar ner, passar tillbaka. Om och om igen. Hon blir helt lycklig av att se dem, känner igen varenda rörelse.

Flis går över gräset som brer ut sig som en stor matta mellan husen, höstgrön, på väg in i nåt slags vila. Hon älskar ljudet av bollstuds mot gräs. Dovt, mjukt, inte vasst som mot asfalt. Fast hon älskar de flesta ljud som har med bollar att göra.

Hon närmar sig, nickar bara och låtsas kolla på dem men har fokus på bollen så när Joel passar precis framför henne snor hon den blixtsnabbt och fintar lätt bort honom 9

när han försöker ta tillbaka. Ahmed gör en rusning för att hinna fram men Flis är snabbare och sätter bollen perfekt mellan tröjorna på marken.

Hon flinar och knyter näven i luften. ”Sjukt dåligt! Ni är mil ifrån lika bra som jag. Jag är fan proffs.”

Ahmeds ögon smalnar till glittrande halvmånar. ”På att skryta eller?”

Hans röst har blivit mörkare än senast de sågs och han är längre, mycket längre än Flis som tycks ha stannat i växten och aldrig blir mer än 154 centimeter.

Nåt loopar i magen när hon ser att Ahmed har låtit sitt mörkbruna hår växa så det lockar sig i pannan, och den mörka skuggan på överläppen fanns inte i våras. Ansiktet har liksom vuxit i kapp näsan som alltid verkat för stor, allt har hamnat på rätt plats … och vad har egentligen hänt med ögonen? Som mörkbrun bärnsten. Har de alltid sett ut så? ”Vad stirrar du på?”

Ahmed snubblar nästan över Flis som har tvärstannat och släppt bollen. ”Du är fan dubbelt så lång som jag.”

Hon försöker skratta men det blir mer ett krax. ”Är inte alla det?”

Han skrattar högt åt sitt skämt och kommer tätt intill, lägger armen om Flis axlar, låser fast och ska försöka brotta ner henne som vanligt. Hon spänner sig, håller emot allt hon kan, lirkar loss armen för att koppla sitt specialgrepp, känner så väl igen hans lukt men kroppen 10

känns annorlunda, passar ihop med hennes på ett helt nytt sätt. Hon koncentrerar sig och har nästan fått tag om hans arm när han slappnar han av, lyfter armarna över huvudet, tittar på henne, lite vilset. ”Okej, okej. Du vinner.”

Och så ett snabbt leende, bärnstensblicken dyker rakt in i hennes blåa ögon och väller som en våg genom k­roppen, ut i varje liten nervtråd.

Flis fattar ingenting. Ahmed är ju som en brorsa, hon har känt honom sedan dagis. ”Har ni hört från Becka? Är hon sjuk eller?”

Benen är gummisnoddar och hjärtat skenar, bultar hårt ända ut i fingertopparna. Hon snor bollen, studsar, sväljer och vänder sig om och tittar efter Becka.

Ahmeds blick är ett gnistregn mot ryggen.

11

BECKA Becka skrek förstås inte på riktigt. Sa ingenting om m­agen, svor inte och smällde inte igen dörren heller, stängde knappt hårt ens. Ilskan har fastnat precis som orden och ligger kvar i munnen och smakar beskt, som spya.

Inte för att hon inte vågar skrika, tror hon åtminstone.

Hon är bara inte en sån som skriker. Mamma brukar till och med säga åt henne att ”bli arg” och säga vad hon tänker. Senast i går sa hon så.

Säkert.

Som om hon inte skulle bli sjukt ledsen om Becka plöts­ ligt sa ärligt vad hon egentligen tänker när hon har ljugit hela tiden och sagt att det är okej med ungen fast hon hatar att hon ska få ett syskon.

Och förresten, när skulle hon ha sagt det? När de b­erättade? ”Ja men synd att ni måste göra abort för jag vill verkligen inte ha nåt syskon.”

Knappast.

Becka blir inte arg speciellt ofta, mer sur. Och hon fattar inte varför det plötsligt verkar så viktigt att bli arg.

Mamma blir inte heller arg, mer tjatig och irriterad, sur hon också, tyst liksom. Men nu är det plötsligt världens 12

grej att visa känslor, säga precis vad man tycker och blablabla. ”Det är inte konstigt om du är riktigt jävla arg när det händer så mycket runt dig. Mattias som bor här nu, snart syskon och Flis har flyttat … för att inte tala om att du ska börja högstadiet.”

Att hon ens orkar!

Bara det att hon säger ”jävla arg” som om det är helt naturligt fast mamma aldrig svär annars. Som att hon vill verka ung, bli mer som en kompis genom att hon slänger in ett svärord när hon pratar. Bara pinsamt ju.

Becka hör direkt när mamma vill ”prata” fast hon själv tror att hon låter som vanligt och bara ”just ja, jag kom på nåt prick nu …”

Hon låter konstigt, rösten blir tillgjord och så står hon ALLTID med ryggen mot Becka samtidigt som hon fixar med nåt, torkar diskbänken eller plockar in disk i m­askinen i minst en kvart innan hon börjar snacka.

Becka vet att mamma bara vill att allt ska vara bra men hon blir så irriterad att det kryper i henne, och i stället för bra blir det tvärtom. Mamma fattar liksom inte att man är trött, bara vill vara i fred och inte orkar prata. Så fort Becka är tyst tror mamma att hon är sur eller ledsen.

Ledsen triggar mest, det är som att världen ska gå under om mamma får för sig att Becka är ledsen. Och fast hon säger att allt är okej, att hon inte är ledsen så frågar hon igen och igen och blir extra snäll och till slut blir man sur, i alla fall Becka.

Mamma skulle dö om hon visste hur svart och iskall 13

Fingrarna är stela och iskalla, hela handen darrar när hon scrollar. Miljontals träffar och hon vågar inte läsa men gör det ändå. Klickar runt och gråter. Bloggar, vloggar och poddar och massor av bilder på folk utan hår.

Mammas mage växer, Becka krymper. Hon ska få ett syskon, ett halvsyskon. Hon som inte ens visste att mamma och Mattias tänkt skaffa barn.

Dessutom ska Flis flytta till andra sidan stan.

Tänk om hon blir snobbig nu, så där som Beckas pappa blev? Hon kommer att bo bland folk med stora bilar och pooler i trädgårdarna. Flis som är världens roligaste kompis. Hon kommer glömma Becka, precis som pappa har gjort. Därför ska Becka dissa Flis nu, så att hon drar direkt. Lika bra att få det gjort, slippa gå och vänta. Rycka bort plåstret när hon själv bestämmer och är beredd. Fort och ont.

Becka stänger ute Flis och mamma föder en lillebror.

Allt förändras, precis som Becka trott, men på ett sätt som hon aldrig kunnat förutse. Plötsligt börjar hon tappa hår. Stora tussar i duschen, på hårborsten och kudden.

Vad är det som händer egentligen?

www.idusforlag.se