9789176345818

Page 1

Åsa Jarring


Fritt fall, Maja! Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2022 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Åsa Jarring Grafisk form: Anna Lolax, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2022 ISBN: 978-91-7634-581-8


Åsa Jarring



MAJA

onsdag kl 09.52

Parkeringsplatsen var tom. Det stod verkligen ingen buss där. Innan hon gick in på rastplatsens toalett stod den där. Nu när hon sprang mot parkeringsplatsen fanns där ingenting. Borta. Bara borta! Hon vände sig om, såg åt alla håll. Hade den vänt bort till skogsdungen? Nej. Kört fram till kiosken? Nej. Väntade den på henne utanför toabyggnaden? Nej. Hon blev alldeles kall inuti. Backade sakta tillbaka till toaletten. Ryckte upp dörren. Allt var rostfritt här inne. Vasken, dörren, luftblåsaren, toastolen. Rastplats-rostfritt. Med nyss-nedspolat-bajs-lukt. Illamåendet svepte över henne. Hennes hand trevade i fickan. Egentligen visste hon redan. Mobilen var inte där. Den låg i bussen, tryggt inpackad i ryggsäcken. Så att hon inte skulle bli av med den. Bra tänkt där, mamma. Himla bra tänkt.

5


Fingrarna nuddade den kalla metallen. Knäna skavde mot golvet när hon sjönk neråt. De var inte kvar. Tårarna blötte hennes kinder. De hade kört ifrån henne. Hon skulle till Liseberg. DE skulle till Liseberg. Alla tjejerna i BK Frejas F11. Dubbelettorna. Supernovorna. De som vann serien i år, kom igen, kom igen, blåa vita laget, ni tappar inte taget. Hennes fingrar slöt sig om h­andikapptoans armstöd. Det var inte långt kvar innan de skulle vara framme. Innan de andra skulle vara framme. Kanske hade de inte ens märkt att hon var borta. Hon var inte precis den som skränade mest i bussen. Den här rastplatsen låg före den där vägtunneln som de brukade illskrika sig genom. Tunnelskriket var deras träningspass inför Höjdskräcken, Uppskjutet, och i år ja, ja, Atmosfear, den där superhöga Fritt fall. Klubben åkte till Liseberg varje år, men hon och brorsan kollade in Fritt fall när de var på semester där i fjol också. Varken han eller hon vågade åka då. Erik köpte en nyckelring med Atmosfearbild på och han hade snurrat med den sedan dess. Fritt fall, Fritt fall, nästa gång skulle han. Pappa sa att han inte fick. Erik var sur på det, fast han tyckte nog egentligen det var rätt skönt att slippa. Egentligen pass­ ade han bäst i Kaffekopparna, hennes bror. Fast det fick hon inte säga. Då blev han sur på riktigt. Hon var modigare än han. Ett år yngre, men modig­ are. Det var bara ingen som visste det än. Ingen hade frågat. Hon var feg på mycket, men modigast i världen

6


på åkgrejor på nöjesfält. Hon skulle åka Fritt fall det här året, utan att någon visste om det. Sedan skulle hon hem och berätta. Så var hennes plan. Pappa skulle kanske bli arg, men det brukade gå rätt snabbt över. Pappa! Erik! Hon såg sina egna rödgråtna ögon spegla sig i det rostfria toalocket. Det såg ut som om hon var en bortglömd gast i en spöktunnel. Förvridet huvud och avlånga hängande ögon som det droppade ur. Nej, skärpning. Hon var inget spöke. Hon skakade på huvudet. Kröp ihop på golvet, slog armarna om benen. Vad skulle hon göra? Knack knack. ”Är det någon där inne?” Knack knack. Hon kröp ihop ännu mer. Knack knack. Dörren öppnades försiktigt. ”Oj ursäkta.” Kvinnan därute stängde snabbt. Hon lutade ryggen mot väggen. Gömde huvudet i h­änderna. Hjärnan var som urblåst. De få tankar som fanns där inne bara cirklade omkring. Sakta, sakta, omöjliga att fånga. Hon spolade kallt vatten ur kranen och sköljde av ansiktet. Spegeln framför henne var ingen riktig spegel, det var någon konstig slags matt metall, med repor, skrap och klotter. Hon torkade tårarna. Hon

7


ville inte se sig själv i en äcklig nerklottrad toaspegel, hon ville göra roliga grimaser i spegelsalongen på Liseberg. Lite längre ner på väggen lyste en röd knapp. Man får inte trycka på larmknappar. De är för folk som är sjuka. Hon måste fixa det här själv. Hon måste i alla fall försöka. Försöka gå ut och lösa problemet. Ett djupt andetag. Ett, två, tre. Nu.

8


FILIPPA

onsdag 09.52

”… femton, sexton, sjutton, arton … va? Vi måste fattas någon. Arton? Hallå, hallå i bussen! Är det någon som saknar någon? Har någon gömt sig? Allvar nu! Vi fattas en person!” Tobias, assisterande tränare i BK Freja, blev allt rödare i ansiktet. ”Kan du stanna? Stanna!” ropade han till busschauffören. Hon tittade konfunderat på honom. ”Vi är på motorvägen”, sa hon. ”Man får inte stanna här.” Tobias småsprang i mittgången. ”Ni måste veta, vem fattas en kompis?” Filippa hade precis vaknat ur sin slummer. Det var som om det låg bomull omkring allt som hon hörde och såg. Men någonting verkade vara allvarligt nu. ”Vad är det som händer?” ”Filippa, du är ju ensam. Satt inte Maja här bredvid dig?” ”Öh, jo.”

9


”Det är Maja. Maja är borta! Vi har glömt Maja! Vänd! Vänd nu!” Tobias var illröd i ansiktet. Nog för att han kunde bli rätt stissig ibland, som när föräldrarna tyckte att han hade lagt upp träningen fel, men det här var värre än vanligt, konstaterade Filippa. Bussföraren skakade på huvudet. ”Vi kan inte vända på motorvägen”, sa hon. ”Men lugna ner dig lite så ska jag svänga av vid nästa avfart. Kan du inte ringa till t­ösabiten?” Tobias mobil gled ur händerna på honom och rutsch­ ade längs golvet fram till föraren. Filippa hade redan hunnit lyfta sin skruttiga gamla lur och knappa in Majas nummer. Från en av ryggsäckarna på hyllan ringde det först svagt, sedan starkare och starkare. Signalen lät som en tjutande ambulans. ”Det är Majas. Hon har visst mobilen i väskan”, sa Filippa, samtidigt som hon såg Tobias sjunka ner på framsätet med händerna mot ansiktet. Han såg liten ut, betydligt yngre än sina 20 år, när han satt så där. Buss­ föraren klappade honom på axeln. ”Hur är det fatt?” Inget svar. Föraren fortsatte: ”Hör på nu. Vi svänger av här, och så kör vi tillbaka till rastplatsen helt enkelt. Inga problem.” Tobias nickade, stirrade på motorvägens asfalt. Hans händer strök över den snaggade nacken. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Så harklade han sig, satte på mikrofonen och sa: ”Lyssna nu allihop! Vi har visst glömt

10


Maja på rastplatsen, men det ordnar sig. Jag har bett busschauffören vända och så hämtar vi upp henne helt enkelt.” Ett mummel spred sig i bussen. Och ett dunkande ljud. Vad var det? Bussen körde saktare och saktare och till slut stod de stilla vid vägkanten. Utanför fönstret for lastbilar, bussar och bilar förbi. Svisch, svisch. Föraren försvann ut genom dörren. Filippa och de andra tjejerna kastade oroliga blickar på varandra. ”Vad är det som luktar?” Arton näsor sniffade i luften. ”Bränt gummi?” ”Brinner det?” Tobias lyfte mikrofonen igen. ”No panic, girls. Sitt stilla på era platser, men ta av säkerhetsbältena … eller nej, förresten, behåll dem på, om vi skulle bli påkörda. Eller eh, jag menar, det är klart vi inte blir det. Hrm, ett ögonblick så ska jag ta reda på vad som hänt.” Bussföraren tittade in genom dörren. ”Punktering”, grymtade hon. ”På ett av boggiehjulen.” ”Vad för något?” ”Äh, där bak. Jag måste byta.” ”Nu? Här?” Bussföraren nickade. Mumlet i bussen steg till ett surr.

11


MAJA

onsdag kl 10.06

Ljuset stack i ögonen när hon öppnade toadörren. Himlen var ljust blå, mjuka molntussar gled omkring. Framför henne låg gröna små kullar, här och där träbord där folk satt och fikade. Hon tittade hoppfullt mot parkeringsplatsen, där deras buss stod förut. En flådig blänkande tvåvåningsbuss stod nu där istället. Snygg! De hade säkert tv i varje säte på den, och helt fällbara stolar, hon måste gå bort och kolla … Nej. Det måste hon inte. Hon var ensam nu, måste tänka. Tänka, tänka, tänka. Försöka lösa sitt problem. Men hur? Hon satte sig på en sten. Tittade sig omkring. Här fanns massor av folk. Det var bara att gå fram till någon och … vadå? Hon var för feg, ville inte, nej, hon hade aldrig vågat gå fram till folk hon inte kände bara sådär. Det var så svårt. Det kom inga ord när hon skulle säga något. Hennes handflator blev alldeles våta. Ögonen v­isste inte var de skulle titta. Hon vågade inte. Hon vågade v­erkligen inte. Åh, om hon bara hade haft sin mobil. Och matsäcken!

12


Hur sjutton skulle hon nu kunna äta? Pannkakorna med hallonsylt åkte i 100 kilometer i timmen på motorvägen och hon satt på en sten mitt ute i ingenstans. Där borta stod flera bilar parkerade. Om hon fick skjuts med någon av dem så kanske de kunde hinna ikapp bussen? Först i raden, en vanlig Volvo. En tant stod med bagage­ luckan uppfälld och lyfte ut en stor korg. Nej. Hon såg sur ut. På nästa plats hade precis en rostig gammal Toyota minibuss parkerat. Nej. Inte den skruttbilen. Den skulle braka ihop så fort de kom ut på motorvägen. Åt andra hållet då? En gul cabbe. En sportbil, hur snygg som helst! Var det en Corvette? Den skulle lätt hinna ikapp bussen. Två tjejer satt i den. Nej! Där rev de iväg. Typiskt. Maja satt kvar på sin sten. Det spelade ingen roll. Hon skulle ändå inte ha vågat fråga. Tårarna trängde fram igen. Mes, mes, mes. Fegis. Hopplöst fall. Hon var i alla fall rätt bra på bilar och bilmärken. En av få tjejer som var det, som brorsan brukade säga. Hon gillade märkena, modellerna, mullret från motorerna. Och att leta upp fakta om gamla bilar på nätet. Fakta, fanns det något bättre? Det var som om hennes hjärna var en hungrig maskin som bara slurpade i sig ny information och organiserade den i olika små fack i huvudet. Sedan kunde hon bara plocka fram den ur facken när

13


hon hade lust. Än sen att inte så många andra tjejer verkade bry sig om bilar, själv tyckte hon det var rätt coolt att vara ensam om det. En liten tjej hoppade runt på gräsmattan strax intill. Ställde sig på händer. Hjulade över gräset. En farbror kom gående längs en av gångarna, tuggande på ett äpple. I hans hand dinglade en gammal urblekt tygryggsäck med läderremmar. Han såg snäll ut. Gick likadant som hennes farfar, lite haltande på ena benet om man tittade noga, men ändå med rak rygg och nyfikna ögon. Han log åt lilltjejens hopp och skutt. ”Duktigt!” ropade han och höll upp en tumme i luften. Farbrorn satte sig på en sten en bit bort. Maja tittade på hur han åt sitt äpple, noga, noga, ända in till kärn­huset. Precis som farfar. Inget fick gå till spillo. Inte minsta lilla äpplebit. Hon kunde också äta så. Ännu bättre, faktiskt. Hon kunde käka hela kärnhuset, så att det bara blev s­tjälken kvar. Det var bara att tugga och svälja. Lite hårt och knastrigt, men inget svårt. Första gången hon gjorde det inför Filippa fattade hon ingenting – vips, hela ä­pplet borta, liksom! Maja skrattade till. Farbrorn såg rakt på henne. Hon tittade snabbt åt ett annat håll. Vad skulle han tro, att hon brukade sitta och glo på folk så där? Och skratta åt dem? Hon reste sig upp för att gå. ”Vill du ha ett äpple? Jag har ett till här.” Farbrorn sträckte fram handen åt hennes håll. Han hade huvudet lite på sned och vita ögonbryn som spret­

14


ade åt alla håll. Maja svarade inte, men tog emot äpplet. Tårarna vällde fram utan att hon kunde stoppa dem. ”Hur är det fatt?” Hon vände huvudet åt sidan så han inte skulle se. ”Ursäkta, det var inte meningen att lägga mig i. Men säg till om jag kan hjälpa dig.” Hans ögonbryn var verkligen spretiga. Hur kunde de bli sådär? Maja hade aldrig sett någon som hade sådana förut. Eller vänta. Var de också lika farfars? Nä, hans var inte så galet vilda! Skrattet började bubbla i henne, fast det inte alls var läge att skratta nu. Hon knep ihop läpp­ arna allt vad hon kunde för att det inte skulle komma ut. Hon vände sig om och sprang därifrån.

15


När hon sprang mot parkeringsplatsen fanns där ingenting. B­orta. Bara borta! De var inte kvar. De hade kört ifrån henne. Elvaåriga Maja kliver ut från rastplatsens toalett. Bussen står inte där längre. Bussen som skulle ta henne och hela fotbollslaget till Liseberg. Samtidigt vaknar Filippa till. I sätet bredvid henne är det tomt. Bästisen är försvunnen! Vad ska Maja göra? Hon som bestämt sig för att åka Fritt fall i år. Hon vill, hon vågar. Trots att hon är rädd för så många saker i livet. Maja åker i skrotiga bilar, sover i smutsiga tält, f­örsvinner mellan olika platser. Hon får hjälp från oväntade håll, från andra som också blivit över. Allt medan Filippa kämpar med att få lagets hopplöse tränare att skärpa sig. Ska Maja klara det? Hittar hon ens till Göteborg? Kommer hon att åka Fritt fall? Fritt fall, Maja! är en bok om vilja, vänskap och girlpower – och om att göra sådant som man inte vågar.

www.idusforlag.se


Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.