9789176344286 by Smakprov Media AB

FÖRFATTAREN TILL DIAMANTTJUVAR PÅ TITANIC

CAROLINA MIILUS-LARSEN

Jag tänker tända eld på hela Stockholm

Fler titlar av Carolina Miilus-Larsen utgivna av Idus förlag: Diamanttjuvar på Titanic, 2018 Tempelprästens hemlighet, 2018 Pompejis öde, 2019

Jag tänker tända eld på hela Stockholm Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2022 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Carolina Miilus-Larsen Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2022 ISBN: 978-91-7634-428-6

CAROLINA MIILUS-LARSEN

Jag tänker tända eld på hela Stockholm

Till Agnes

Benjamin trampar så det svider i lårmusklerna. Han slänger en snabb blick över axeln och ser att de är nära. De kommer straffa honom, det vet han. Han måste vinna tid. På en tiondels sekund fattar han beslutet att gena över vägen …

KAPITEL 1

Påkörd Persiennen rasslar till och åker ner med en smäll. Benjamin vaknar med ett ryck och öppnar försiktigt ögonen. Han tycker sig se en suddig figur stå borta vid fönstret men när han skärper blicken gör det så fruktansvärt ont. Smärtan skär genom hela huvudet. Han försöker titta med ena ögat istället och ser då att det är en ljushårig pojke i vita kläder som stirrar på honom. Pojken ser ut att vara i hans egen ålder. Typ lika lång och så där, men smalare. – Var är jag? Jag fryser, säger Benjamin. Han orkar inte röra sig. Kroppen känns som is, armarna är tunga som sten. Pojken kommer närmare. Benjamin huttrar och vill dra upp täcket mot ansiktet men det går inte. Kroppen går inte att styra. Han börjar bli rädd.

– Vem är du? stönar Benjamin fram. Krafterna räcker inte till för att lyssna på svaret och han glider tillbaka in i djup sömn. Benjamin väcks av en främmande röst. – Jag lovar, det är nån som på pin kiv släpper ner persiennen varenda gång jag har dragit upp den! Benjamin hör att någon anstränger sig för att få den att stanna kvar i sitt läge. Persiennen knakar och låter mycket, som om den gör motstånd. – Så där ja, säger rösten efter en stunds stånkande och fönstret öppnas på glänt. Det mullrar från trafiken utanför och Benjamin urskiljer en lastbil som tillfälligt överröstar ljudet från bilarna när den gasar förbi. Benjamin gör ett nytt försök att öppna ögonen men kniper snabbt ihop dem igen. – Aj, vad ljust det är, grymtar han och kisar med ena ögat. – Nämen Benjamin! Hej lilla vän, säger rösten snällt. Underbart att du vaknar. Jag heter Maj-Lis och jag är undersköterska. Du ligger på sjukhus. Hur mår du? – Sjukhus? Benjamin sväljer hårt. Hur kan han

ha hamnat på sjukhus? Han försöker komma ihåg men det bultar i huvudet när han tänker tillbaka. – Det gör ont i huvudet, kan du inte släcka? kvider Benjamin. – Det är mitt på dan så lampan är inte tänd men jag kan dra ner persiennen och stänga fönstret om du vill, svarar Maj-Lis glatt och går bort mot fönstret. Hon skrattar till när knuten som hon nyss så omsorgsfullt har knutit, blir krånglig att få upp. – Varför är jag på sjukhus och var är pappa? frågar Benjamin och gör ett misslyckat försök att vrida huvudet mot dörren, han måste stanna halvvägs. – Vänta lite, jag ska hämta doktorn. Och din pappa förstås, han är borta vid kaffeautomaten. Du har blivit påkörd av en bil förstår du, svarar hon och gör ett försök att öppna knuten med tänderna. Det rasslar till och persiennen åker fritt fall. – Påkörd av en bil, hur då? När då? frågar Benjamin och öppnar motvilligt det andra ögat också. – Igår. Det är tisdag idag. Du har varit medvetslös i nästan ett dygn, svarar hon och stänger fönstret.

Benjamin vrider huvudet sakta mot Maj-Lis och ser en kort och knubbig, ljushårig tant. – Din pappa har suttit hos dig hela tiden. Jag går och hämtar honom och doktorn. Gå ingenstans, säger hon glatt och håller upp ett varnande pekfinger. Benjamin tittar sig kisande omkring när dörren går igen efter henne. På vänster hand sitter en nål instucken genom huden med en genomskinlig slang som det rinner något genom. Det piper rytmiskt från en maskin som står intill huvudänden av sängen. Den högra armen är gipsad så att bara fingrarna sticker ut. När han försöker böja ena benet hugger det till i ryggen och han gör en grimas. Han prövar att göra likadant med det andra benet men smärtan i ryggen hindrar honom. Det här kan inte vara sant, tänker han. Han blir med ens illamående. Det kan inte vara på riktigt. Har ryggen gått av? I samma sekund öppnas dörren.

KAPITEL 2

Förlamad – Hej Benjamin. En kvinna i vit rock och med kolsvart hår uppsatt i en hästsvans kommer in och ställer sig vid fotänden av sängen. Efter henne kommer Maj-Lis och sist, med en pappersmugg i handen, närmar sig Benjamins pappa. – Ben, äntligen, viskar han. Ögonen är blanka. Han går fram till sidan av sängen och tittar oroligt. Blicken flyttar sig hackigt och han scannar av varje liten centimeter av Benjamins ansikte. – Är jag förlamad nu pappa? Benjamin vill hålla emot gråten men han kan inte riktigt. Det börjar som snyftningar och ökar snart till flämtningar. Det piper lite från halsen när gråten kämpar sig uppåt samtidigt som tungan trycker allting neråt. – Såja Ben. Har du mycket ont?

Hans pappa ställer ifrån sig kaffemuggen och böjer sig fram och kramar honom försiktigt. Då brister det. – Har jag brutit ryggen? Både tårar och snor hamnar på pappas axel. Pappa tar upp sin tygnäsduk som han alltid har med sig i fickan och torkar varsamt Benjamins ansikte. Doktorn bryter in och försäkrar att Benjamin inte har brutit ryggen och att han inte kommer bli förlamad. Misstänksamt betraktar han först doktorn, sedan syster Maj-Lis och pappa. Till sist doktorn igen. – Däremot är vi tvungna att ha dig kvar här på sjukhuset i en eller två dagar. Du har slagit i huvudet rätt så rejält och det vill vi hålla koll på. Utöver det har du brutit en arm och har några skrapsår men värre än så verkar det inte vara faktiskt. Jag heter Miriam förresten, säger hon och skriver något i anteckningsblocket som hon har i handen. – Men det gör ont i ryggen när jag rör mig, säger Benjamin frågande och slickar bort en tår som är på väg ner över hakan. – Ja, du kommer nog känna dig mörbultad i

några dagar för polisen sa att du flög flera meter innan du landade. – Vem var det som körde på mig? frågar Benjamin. Pappa svarar att de inte fått reda på det ännu. – Varför kommer jag inte ihåg? frågar Benjamin och tittar mot doktor Miriam. – Det är ganska vanligt när man har slagit i huvudet eller legat medvetslös, svarar hon. Oftast kommer minnena tillbaka lite pö om pö men ibland blir minnesluckorna bestående. Vi får helt enkelt se hur det blir för dig. Det kommer tiden visa. Har du ont i huvudet? – Ja. Jag mår lite illa också, svarar han oroligt. Benjamin avskyr att kräkas och han gör vad som helst för att slippa. Pappa säger att Benjamin är traumatiserad efter den gången som de hade vinterkräksjuka och han spydde ner hela sängen och alla gosedjur. Flera gånger. Doktor Miriam nickar. – Ja, att må illa är också vanligt. Röntgenbilderna visar ingen blödning i hjärnan och det är bra men du har fått en kraftig hjärnskakning och det kan man få både huvudvärk och illamående av. Det kan

ta flera veckor att läka och du måste ta det lugnt, förstår du. Hjärnan behöver få vila. Doktor Miriam tittar på Benjamins pappa som nickar lydigt, han nästan bockar. – Jag förstår. Jag förstår, säger han och sätter sig ner i fåtöljen som står intill sängen. – Har Benjamin någon som kan vara hemma hos honom när han kommer hem från sjukhuset? frågar doktor Miriam och tittar först på Benjamin, sedan på pappa. Benjamins pappa flackar aningen med blicken innan han svarar. – Jaarå, det har han. Han tar upp sin näsduk igen och snyter sig. Benjamin ser att pappa är obekväm, förmodligen för att han ”slirar lite på sanningen” som han brukar kalla det när man ”måste dra till med en vit lögn”. Pappa säger att vita lögner är nödvändiga ibland. Benjamin har inte riktigt bestämt sig för vad han själv tycker. – Alla dina värden ser bra ut, röntgenbilderna likaså. Vi ska gå igenom all motorik och sensorik bara, säger doktor Miriam medan hon tittar ner i pappret.

– All vadå? frågar Benjamin. Doktor Miriam verkar inte ha uppfattat frågan så Maj-Lis fyller i: – Doktorn menar att vi ska undersöka om alla dina muskler fungerar som de ska och om du har känsel överallt. – Jag kommer tillbaka om någon timme sisådär. Vi ska ta bort både katetern och näringsdroppet. Hej på en stund, säger doktor Miriam och går ut. – Katetern? Benjamin tittar frågande på Maj-Lis som pekar på påsen med gult innehåll. Syster Maj-Lis ler brett när hon berättar att påsen har varit hans toalett det senaste dygnet. Benjamin lyfter på täcket och ser en slang komma ut under det vita nattlinnet som han har på sig. – Sitter slangen fast i min … Maj-Lis avbryter honom. – I din snopp ja! Slangen är instoppad i ditt urinrör så att kisset ska kunna rinna utan att du behöver gå på toa. Den kallas kateter och den ska vi ta loss så fort du klarar av att resa dig upp. Fiffigt va? Hon skrattar hjärtligt. Benjamin rynkar på näsan och tittar på pappa.

Pappa höjer sina ögonbryn och tar en klunk av kaffet. Syster Maj-Lis pekar på ringklockan och säger att Benjamin kan trycka på knappen om det är något, sedan vänder hon sig om för att gå. Innan hon går ut rättar hon till tavlan på väggen som hänger snett. Benjamin tycker att hon påminner om tanten i godisaffären i gamla Pippifilmen.

Benjamin vaknar upp i ett främmande rum. Han har blivit påkörd av en bil och ligger på sjukhus. Han kommer bli helt återställd, det lovar de, men Benjamin är inte säker. Plötsligt ser han nämligen saker som han inte sett tidigare. Mamma har blivit konstig och Benjamin undrar varför. Pappa säger att hon drömmer mardrömmar, fast på dagen. Det är mycket annat som är underligt också. Vem är till exempel den brännskadade pojken som påstår att det smyger runt en pyroman på sjukhuset? Och vad är det för mystisk historia som döljer sig i sjukhusets korridorer?