Hedda – Superfixaren?
Läs också!
Hedda och rättvisan (Idus förlag, 2021)
Hedda – Superfixaren? Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2022 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Caroline Blomqvist © Illustrationer: Johan Jansson Sättning: Mattias Norén, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2022 ISBN: 978-91-7634-420-0
Jag Hedda Carlsson! Tio år och två månader och galet cool. Det är jag det! Jag är dessutom författare och det här är min andra bok. Min första bok skrev jag i våras. Jag skickade den till Sveriges statsminister, för jag tänkte att han skulle bestämma att alla barn i Sverige ska få min bok, men jag har inte fått något svar än. Han har ju haft en hel del att göra det senaste året och nu plötsligt har han slutat. Jag vet inte riktigt varför, men jag tror att han slutade för att han är trött. Han kanske kände att, ”Nej, jag orkar bara inte läsa en enda bok till. Jag slutar!” Nåväl. Jag tänker förstås skicka denna bok också till honom, som en present bara. Då kommer han inte kunna låta bli att läsa. Men jag borde såklart även skicka boken till den nya statsministern eller möjligen till kron prinsessan. Någon som bestämmer, liksom. 9
Ni vet såklart redan det mesta om mig, för man läser ju inte bok två om man inte har läst första boken. Eller? Men okej! Ni kan få en snabbrepris. Jag är som sagt galet cool och jag tycker att rättvisa är viktigt! Ser jag något som är orättvist brukar jag försöka fixa till det. Jag bor med min lillebror Oskar och vår pappa Henrik. Oskar är sex år och går i förskoleklass. Han har alltid varit väldigt klok och smart. Han är definitivt inte lika cool som jag är. (Det kan man inte heller riktigt begära.) Men han är åtminstone inte en liten plutt längre. Det är liksom inte länge sen han inte kunde säga r. Då kallade han vår gammelfarmor Bahrsa för Bahjsa. Så pinsamt! Min pappa Henrik är världens bästa pappa (för det mesta). Han är snäll, älskar att dansa och är oftast glad. Tyvärr är han inte riktigt sig själv längre på grund av koskit-19 (covid19). Han har jobbat hemifrån och det har gjort honom lite konstig. – Jag måste få dansa och träffa folk. Snälla
10
Hedda, dansa med mig! säger han och försöker fånga in mig. Men absolut icke! Stopp min kropp! säger jag. Jag vägrar att dansa. Oskar vill inte heller dansa med pappa. Så han får dansa med sig själv. Stackars pappa! Vår familj består ju förstås också av pappas farmor Bahrsa! Hon bor på ett äldreboende. Hon älskar att dansa, precis som pappa, och hon och pappa har alltid dansat ihop. Fast nu för tiden dansar Bahrsa helst med sin pojkvän Greger. De bor grannar och det är jag som fixat så de blev ihop. Eller nja, min tanke var att Bahrsa skulle få en kompis att dansa med, inte att hon skulle skaffa kille. Men Bahrsa är glad och då är jag nöjd! Jag är inte bara cool, jag har också väldigt mycket humor. Och jag älskar att hitta på bus. Tyvärr slutar det oftast med att jag själv råkar i pinsamheter. Och ska jag vara helt ärlig så har jag dragit ner lite på busen, jag är ju faktiskt tio år och går man på mellanstadiet är man ganska mogen. Pinsamheterna har jag dock inte dragit
11
ner så mycket på, men det är ju liksom inte självmant. Min högsta dröm är att få en egen hund. Jag vill det så gärna att jag nästan svimmar! Jag har tjatat väldigt länge på pappa, men det har inte fungerat det minsta. Ändå har jag tjatat väldigt bra. Typ vid varje middag varenda dag i säkert ett år. Jag har till och med erbjudit mig att lära mig knyta skorna. (Jag har alltid vägrat att lära mig för jag tycker det är sjukt onödigt att behöva knyta skor.) Men pappa säger nej. Han säger att man inte kan skaffa hund hur som helst. Löjligt, säger jag, det är liksom inte hur som helst. Och jag kommer definitivt inte heller knyta några skor om det ska vara på det viset. Men nu har jag slutat tjata. I stället har jag börjat placera ut hundar överallt i lägenheten. Till exempel har jag bytt ut alla mina planscher med olika artister på mitt rum mot bilder på hundar. Jag ritar vackra hundar och lägger teckningarna överallt. Jag har till och med pärlat en hund som ligger på soffbordet. Det är så man tränar hundar har jag hört, med
12
hjälp av upprepningar. Det borde fungera på en pappa också. Ibland avslutar jag en mening med att hosta ordet hund. Typ ”Tack för maten”! Sen hostar jag till och i hostet säger jag hund. Även om pappa har blivit en aning konstig den sista tiden så måste han ju snart fatta att jag inte bara vill ha en hund, utan att jag faktiskt måste ha en hund. Får jag inte det finns det en väldigt stor risk att jag snart svimmar, som sagt. Det måste ju även en pappa-hjärna fatta. Jag är ju inte bara cool och rolig. Jag är också löjligt bra på att ta ansvar. Jag hade ett väldigt tufft jobb när jag redan som nioåring fick ta typ allt ansvar att göra världen mer rolig och rättvis. Koskit-19 (covid-19) landade som en riktig komocka på hela Sverige och allt blev tråkigt. Så då fick jag liva upp allt en aning (och sprita händerna tvåtusen gånger per dag). Koskit-19 är dock fortfarande kvar. Det går upp och ner, de flesta är vaccinerade så det är inte så himla många regler längre. Fast när man
13
minst anar så kommer det nya regler igen. Om alla bara tog ansvar skulle inte reglerna behövas. Oavsett vad så tänker jag såklart fortsätta att ta ansvar och göra världen rolig och mer rättvis. För det är sån jag är, jag kan liksom inte hjälpa det. Jag kan bli dunderarg när jag tänker på att alla inte anstränger sig för att göra världen bättre. Men när jag sa det till pappa häromdagen, sa han att alla inte kan vara bra på allt och alla kan inte ta samma ansvar. Och det har han ju rätt i. Pappa klarar ju inte ens av att skaffa sig ett roligare jobb, så han pratar förstås av erfarenhet, det förstår man ju. Innan pappa ens hade slutat prata färdigt hade jag fattat ett beslut. Jag, Hedda Carlsson, måste hjälpa mänskligheten att fixa saker den inte klarar av att fixa själv. Jag behöver helt enkelt bli en superfixare. Och jag måste börja i min närhet! Då förstår ni såklart vad denna bok ska handla om! Hedda ”Cool” Carlsson hjälper människor att fixa det de inte verkar kunna klara själva. Nemas problems. Jag har ett uppdrag! 14
Dadelbollar Som sagt så råkar jag fortfarande ofta i pinsamheter. Det konstiga är att ju äldre man blir, desto mer pinsamma blir saker. Med äldre menar jag inte pappas ålder. Han kan sjunga och ta små danssteg i en affär och han tycker inte att det är det minsta pinsamt. Farmor Bahrsas ålder är ännu värre. Hon kan prutta högt och skratta och hon blir inte ens röd i ansiktet. Deras hjärnor fungerar antagligen lite annorlunda. När jag säger äldre, menar jag äldre som typ tio år. Jag känner att saker som hände när jag var nio år bara var små skitsaker om man jämför, egentligen. Jag tror jag har en knas- och pinsamhetsmagnet riktad mot mig hela tiden. Som för ett par veckor sen! Vi skulle på utflykt med skolan. Jag älskar utflykter. Man får ha matsäck med sig, gå i naturen och slippa ha svenska eller matte. Matsäcken är särskilt 15
viktig. Det är något speciellt med att äta i naturen och med händerna. Pappa hade hjälpt mig att fixa kvällen innan. Han gräddade pannkakor, jag gjorde en grym macka med ost och tomat. Vi fixade varm chokladmjölk. Och inte minst, en kaka! Man får ha med sig en kaka när man ska på utflykt. Jag valde en chokladbiskvi. Så nice. Helt perfekt, faktiskt! Men vad hände, tror ni? Joho, jag glömde såklart min matsäck. Jag tog glatt min ryggsäck och sprang med extremt lätta steg till skolan. Jag fattade inget förrän vi skulle sätta oss på den där fina utkiksplatsen och äta. När jag förväntansfull öppnade min ryggsäck slog lukten av tomhet mot mig. Där låg en ensam läsebok! En trist och tråkig läsebok! Jag bara gapade. Jag kände mig så lurad. Inte minsta kaka hade jag med mig. – Vad är det, Hedda? sa Jossan som satt närmast mig. Jag såg antagligen ut precis som den gången hon tvingade mig att titta på en TikTok-video med en hund utan bakben. Den
16
hade en vagn där bak i stället som hjälpte den att gå. Men i nedförsbackar gick det så himla fort för den lilla hunden. Det var så förbenat sorgligt och jag grät för livet är så orättvist. Jag menar inte att det är lika hemskt att jag glömt min matsäck som det var för den lilla hunden, men jag tror jag såg likadan ut. Typ som en chockad fågelholk. (Behöver jag påpeka att jag tycker TikTok är hemskt och att jag aldrig kommer skaffa det?) – Jag har glömt min matsäck, svarade jag, samtidigt som jag kastade ryggsäcken hårt i marken. Jag svalde min bästa svordom. Vi hade precis haft språkvecka i skolan och om man sa fula ord skulle lärarna skicka ett mejl till föräldrarna så det var definitivt bäst att låta bli. Det kändes inte så kul att gå miste om matsäck och som bonus även få ett mejl hem samma dag. Jossan gjorde en min som jag gissar skulle se ut som om hon var ledsen, sen ställde hon sig upp och skrek högt inför hela klassen: – Hallå! Alla måste lyssna och sluta äta direkt.
17