9789176343937 by Smakprov Media AB

EN PASSANT

En passant Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2023 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Michael Wiander Grafisk form: Mattias Norén, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2023 ISBN: 978-91-7634-393-7

Fler böcker av Michael Wiander utgivna av Idus förlag:

Lång rockad (2021) Jättebjörnen Leonard (2022) Dexter Olsson : En hemlig värld (2022) Dexter Olsson : Flykten från Björnön (2023)

INLEDNING Detta är den andra delen i bokserien om Schackk lubben Draken och fortsättningen på Parkskolans elevers schackäventyr. Kanske spelar du schack sedan tidigare eller funderar på att börja spela? Oavsett vad så får du gärna läsa boken med ett schackbräde framför dig, med koordinaterna A-H, 1-8, för att göra läsningen så givande och lärorik som möjligt. I slutet av boken återfinns en del av berättelsens schackliga innehåll i form av spelöppningar samt de partier som spelas i boken. Trevlig läsning och lycka till med ditt schack spelande!

PROLOG Den före detta schackmästaren Josef startar en schackgrupp i sin sons klass, som inom kort blir en av landets mest framgångsrika juniorschackklubbar. Schackklubben Draken, Parkskolans egen klubb, vinner tävling efter tävling, men konkurrensen från Centralskolan är stenhård. Dess äregirige tränare gör allt han kan för att stoppa Parkskolans framfart – det ryktas till och med om fusk. Schackklubbens vardag kantas av psykningar, mobbning och föräldrar som vill sätta käppar i hjulet. Men efter flera års träning lyckas Parkskolans fjärdeklassare, med Sara och Albin i spetsen, vinna Schackfyranfinalen i Avicii Arena – dock efter avslöjanden om omfattande fusk från elever som sparkar under bordet och plockar bort schackpjäser från brädet.

När berättelsen fortsätter har fjärdeklassarna precis fått veta att de vunnit Schackfyran och är på väg att hämta pokalen – den stora, gyllene träkungen …

KAPITEL 1 ”JAAA!” skrek Albin och lyfte upp den stora schackkungen tillsammans med Edward och Fahid. Han kysste den, precis som han sett tennisstjärnorna göra med sin vinstpokal i Wimbledon. Parkskolans fjärdeklassare skrek hysteriskt av glädjeyra i mun på varandra när de turades om att bära runt på den gyllene träkungen inne i Avicii Arena. De lät sig fotograferas av stolta föräldrar och tränare, till de ekande tonerna av schacksången. Vissa hjulade och gjorde volter på arenans gråa heltäckningsmattor, andra höll varandra i hand och studsade upp och ner i ring. Trots att de spelat schack hela dagen och knappt sovit en blund inför finalen, så fanns det ingen hejd på fjärde klassarnas energi. Den hejdundrande feststämningen fick hela arenan i gungning. Det enda som kunde bromsa segeryran var när

Stockholms Schackförbunds domarteam plötsligt sa: ”Såja, nu måste vi stänga. Ni får fira vidare i skolan imorgon. Stort grattis till vinsten! Hoppas ni fortsätter att spela schack …” Med fnitter i halsen lämnade Parkskolans elever Avicii Arena i all hast och det kändes helt orimligt att det var en vanlig skoldag imorgon. * ”Titta, där är vårt foto i tidningen!” sa Albin och pekade på skolans anslagstavla. ”Grattis till vinsten!” sa rektor Magnus och klappade Albin på axeln när han gick förbi. ”Tack, och jag är glad att den där fuskisen blev avslöjad!” sa Albin. ”Ful fusk”, sa Fahid. ”Nej, ful FISK, säger man”, skrattade rektorn. ”Jag förstår att ni är glada, men döm ingen förrän ni har allt svart på vitt. Jag menar – jag hörde om fusket, men det behöver inte vara Hittrooks fel.” Albin mötte Fahids blick. Något mörkt och oförstående drog över hans ansikte. ”Vad menar du?” frågade

Albin och slog ut med armarna. Rektor Magnus harklade sig. ”Jag menar att vi inte har några bevis för om Hittrook lär sina elever att fuska eller ej. Jag har hört mycket gott om honom, så jag tror att han är minst lika besviken på fuskarna som ni är.” ”Gott? Han är ju värre än mobbarna i högstadiet! Har du inte hört vad han sa till Anna?” sa Albin och pekade mot matsalskön, där Anna stod med Edward. Hennes gipsade arm var överfull av klottriga meddelanden, figurer, blommor och schackpjäser. Någon hade till och med skrivit in skolmattsdragen på gipset: 1. E4-E5 2. LC4-SC6 3. DH5-SF6 4. DxF7 # ”Ja, han sa att jag skulle åka hem – att jag inte kunde spela schack med gipsad arm”, sa Anna. ”Ja, det är tyvärr sant”, sa Josef som precis klev in i matsalen tillsammans med Chavez. Efter lunchen skulle de ju springa det utlovade segervarvet med schackkungen på skolgården tillsammans med sina elever. ”En skam för sporten är det, men är man uppvuxen i en kultur där fusk är vardagsmat så blir man väl på det där viset …” ”Nja, det är nog inte riktigt sant”, sa Chavez. ”Jag

har aldrig fuskat och kommer aldrig att göra det, men det är väl skillnaden mellan konstnärer och affärsmän. Inom konsten existerar inte fusk. Så fort man blandar in pengar i sammanhanget kommer dock lögnerna och fulspelet som ett brev på posten.” ”Åh, Chavez! Hur går det för Leo? Är han klar för skol-VM ännu?” frågade rektorn. ”Är Leo fortfarande sjuk?” frågade Sara plötsligt. Skol-VM? tänkte hon och såg frågande på Chavez. Varför har ingen sagt något till mig? ”Ja, han var i alla fall inte i skolan idag”, svarade Edward. ”Den svikaren”, sa Albin. ”Eh …”, sa Chavez och såg besvärat på Sara och Josef. ”Ja … jo, visst, jag hade tänkt ta upp det, men det har ju varit så mycket med Schackfyran”, fortsatte han och hälsade på rektorn. ”Ja, ja, men hör av dig när jag kan gå ut med nyheten. Man måste smida medan järnet är varmt”, sa rektor Magnus. ”Det ringer folk varje dag gällande Schackfyran. Det vore fint att kunna klämma in en nyhet om VM när man ändå är i farten. Jag får tonvis med förfrågningar från föräldrar som vill att deras barn

ska börja hos oss till hösten. Det går bra nu!” fortsatte han och rusade leende iväg till expeditionen med sin fjärde kopp kaffe. ”Pengar och framgång verkar vara det enda rektorn bryr sig om, precis som Hittrook”, sa Sara. ”Förresten, är det bara Leo som får åka till skol-VM?” ”Nej, nej … det är ett missförstånd”, sa Josef och såg förebrående på Chavez. ”Vi skulle berätta det för dig så småningom. Skol-VM spelas först nästa år och vi vill gärna att både du och Leo ställer upp.” Edward blev ledsen, för nyheten innebar ju att han återigen skulle få mindre tid med sina kompisar. ”Coolt!” sa Albin, fast han egentligen var avundsjuk. ”Ja, och ni ska få börja träna på klubben i höst också”, sa Chavez. ”Men det gör vi ju redan?” utbrast Sara. ”Nej, jag menar den riktiga klubben. Ni ska få ELO-tal och spela Allsvenskan … det vill säga spela mot vuxet motstånd. Lekskolan är slut nu”, skrattade Chavez. *

”Den blomstertid nu kommer …”, sjöng Parkskolans elever i den överfulla kyrkan. Leos mamma Zsófia kastade några oroliga blickar på Josef, men varje gång han såg mot henne vände hon bort blicken. Hon vägrade även att se på de andra föräldrarna där hon stod ensam, långt från de andra med armarna i kors över bröstet. Leo satt och skrattade med Edward precis som vanligt, men både Albin och Sara var upprörda. De kunde inte smälta det faktum att Leo valt att inte spela Schackfyranfinalen. Enligt Leo själv hade han ju varken varit sjuk eller haft någon konsert, vilket bara lämnade dem med ett enda alternativ: att han helt enkelt inte ville spela. Men varför? Saras pappa, Axel, hade både en och annan gissning, men behöll detta för sig själv. Han såg Zsófia som ett hot mot den goda stämningen i klassen, men de flesta föräldrar spelade med och trodde henne – de vågade ju inte annat. Precis som Hittrook, så hade Zsófia charm för ett helt kompani – det var svårt att inte tycka om henne när hon var i närheten.

”Kära vänner, kollegor, föräldrar och elever …”, sa rektorn och inledde sitt avslutningstal. Morgan och Fahid småviskade till varandra, likt många andra elever som bara ville få springa ut på sin första sommarlovsdag. När man längtar efter sommarlovet finns det inget mer tröttsamt än långa, tråkiga tal. Men när rektorn plötsligt nämnde ”SCHACK FYRAN”, och kallade fram hela årskurs fyra, fylldes alla fjärdeklassare av samma elektriska laddning som i Avicii Arena när de vann världens största skolschacktävling. Hela klassen sprang nu fram och tog emot skolans jubel. Busvisslingarna och jubelropen ville aldrig ta slut. ”Schacksången! Schacksången!” skrek några av föräldrarna och pekade på Josef, och inom loppet av några sekunder kom hela kyrkan i gungning. ”Josef, det du har gjort för klassen är fantastiskt”, sa Axel och gav honom en blombukett utanför kyrkan. ”Ge mig kardan”, sa Jonny, Albins pappa och tryckte Josefs hand. ”BÄST i hela Sverige, det är helt fantastiskt, Josef!” sa rektor Magnus. ”Hur blir det nästa år? Kommer klubben och tränar med de nya fyrorna?”

”Vi får se”, sa Josef. ”Det beror på hur mycket tid de andra tränarna har. Själv måste jag nog trappa ner …” ”Ja, ja, vi får väl se”, sa Magnus och blinkade. ”Men det är i alla fall fantastiskt hur duktiga de är – bäst i Sverige!” Josef suckade. Visst hade årskurs fyra vunnit Schackfyran men bäst i Sverige var en stor överdrift. Schackfyran är en nybörjartävling … tänkte han och skakade på huvudet. * ”Okej, inför skol-SM i höst tänkte jag att vi ska fokusera lite mer på olika spelöppningar. Det är dags att ni lär er spelöppningsteori”, sa Jocke och la fram en trave böcker på bordet vid tavlan. Det var första dagen på SK Drakens sommarläger och hela klassen var samlad – kanske av sympati för Josef, som ett slags tack för Schackfyranvinsten. De flesta hade nämligen meddelat att de skulle sluta med schack efter sommarlovet. ”Jag tänkte att vi börjar med franskt parti för svart och sedan tar vi skotsk gambit för vit”, fortsatte Jocke.

”Det här är inte lika roligt som i Schackfyran, räcker det inte att vi KAN spela – vi VANN ju. Varför måste vi träna?” sa Sofie, som hittills inte sagt särskilt mycket under terminens träningstillfällen. ”Jag håller med”, sa Albin. ”Jag vann över Kunal.” ”Men du vann inte”, sa Fahid. ”Ja, ja, men jag hade ju vinst!” fräste Albin. ”Varför kan vi inte bara spela och ha kul?” frågade Ebba. ”Okej!” sa Roger plötsligt med barsk röst och fick allas uppmärksamhet. ”Förut hade vi ett mål – att vinna Schackfyran. Det är alltid enklare att träna när man vet varför man tränar, men när jag var i er ålder tränade jag bara för att jag älskade schack.” Sara räckte upp handen: ”Men skol-SM är väl ett bra mål?” ”Ja, fast det är väl bara de bästa som får åka?” invände Sofie. ”Nej, alla som vill får åka till skol-SM!” sa Sara. ”Ja, vilka är det förresten som ska åka till skol-SM?” frågade Roger, för att byta samtalsämne, varpå hälften av händerna i lokalen åkte upp. ”Och ni som inte ska åka, varför följer inte ni med?”

”Jag ska sluta på schack”, sa Anna. ”Jag också”, sa Vicky. ”Och jag har egentligen inte tid. Jag går på konståkning, balett och kör, och mamma vill att jag ska börja spela instrument också”, sa Sofie. Jocke och Roger suckade. Hur skulle det här sluta? ”Kolla på schackkungen”, sa Josef plötsligt och pekade på den stora gyllene träkungen som stod vid entrén. ”Jag har precis spikat fast vår namnskylt på den, så nu finns Parkskolans namn där för all framtid. Ni har lyckats med detta tillsammans, hela klassen, och det spelar egentligen ingen roll att det handlar om just schack. Det kunde lika gärna ha varit fotboll. Det är er vinst och den kan ingen ta ifrån er. Det är det här jag vill att ni ska minnas när ni tänker på schackspelet”, fortsatte Josef. ”Det ska aldrig kännas som tvång, då vill jag hellre att ni slutar spela schack. Den som gör saker för att man tvingas blir aldrig bra på något. Allt måste ske av fri vilja.” ”Bra sagt, Josef”, sa Roger. ”Jag kunde inte ha sagt det bättre själv!” Men Chavez suckade. Han klarade inte av elever som inte respekterade spelet. Han visste inget värre än att

tvingas undervisa ointresserade barn. ”Det är att kasta pärlor för svin”, brukade han säga. Josef mötte Saras blick, men hon såg hastigt ner i golvet medan Albin reste sig upp med ett brett leende. ”Jag kommer aldrig sluta spela schack”, sa han beslutsamt. ”Jag kommer att fortsätta spela så länge jag lever!” ”Det är bra, Albin, men sätt dig ner”, sa Josef och fäste blicken på Leo, som satt längst bak i rummet. De hade knappt sagt ett ord till varandra på hur länge som helst, och nu tyckte sig Josef se något sorgset i hans ansikte. Ingen ville prata med Leo – detta var den bistra verkligheten. Sara och Albin vände sig alltid bort när han gick förbi. Leo räckte upp handen och fick genast allas ögon på sig. ”Mamma tvingade mig att stanna hemma … jag ville verkligen vara med. Förlåt …”

KAPITEL 2 ”Det är ingen fara”, sa Josef. Men varken Albin eller Fahid höll med. ”Du svek oss, och sånt kan man inte förlåta!” fräste Albin. ”Men han ville ju inte. Du hör väl vad han säger!” sa Edward, som ville försvara sin kompis. ”Tänk om Hittrook inte hade blivit avslöjad? Då hade vi aldrig vunnit!” fortsatte Albin. ”Hittrook är borta nu”, sa Leo. ”Han åkte till Lettland och kommer nog aldrig tillbaka igen.” Träningslokalen fylldes plötsligt av förvånade tillrop. Parkskolans elever kunde inte föreställa sig en schacktävling utan konkurrens från Centralskolan: Vad? Men …? ”Jättebra att du bad om ursäkt, Leo”, sa Josef och log

LÄR DIG MER OM SPELET

Schackets historia

Schackspelet sägs vara 1500 år gammalt och härstammar från Indien, där det sedan spreds till Persien och vidare till södra Europa innan det nådde övriga världen. Shah betyder kung på persiska och Shah Mat ”kungen är besegrad”. Från början kallades spelet för Chaturanga, vilket betyder ” fyra militära divisioner”, nämligen: infanteri, kavalleri, vagnar och elefanter. Den moderna formen av schack etablerades i Europa så sent som på 1400-1500-talet, med modifierade regler, men alltjämt med de fyra divisionerna: bönder, springare, löpare och torn.

Schackregler

Bonde = 1 poäng

Springare (S) = 3 poäng

Bonden går ett steg framåt men slår snett. I första draget får den gå ett eller två steg. Det är den enda pjäs som inte kan gå bakåt. När den når andra sidan förvandlas den till dam, torn, löpare eller springare (promovering).

Springaren går som ett ”L”, två steg rakt fram och ett åt sidan. Det är den enda pjäs som får hoppa över de andra pjäserna.

Löpare (L) = 3 poäng

Torn (T) = 5 poäng

Löparen går snett hur långt den vill, en eller flera rutor åt alla sidor. Den anses ibland vara värd 3,5 poäng.

Tornet går rakt hur långt det vill, en eller flera rutor, framåt, bakåt eller åt sidan.

PJÄSPOÄNG – Det finns ett poängsystem i schack för att visa att pjäserna har olika styrka, men man vinner aldrig på poäng, endast på schackmatt.

SCHACK (+) – När man hotar kungen med en pjäs säger man att den står i schack. Då måste kungen försvara sig genom att 1) flytta på sig 2) ta pjäsen som schackar eller 3) ställa någon pjäs i vägen.

Dam (D) = 9 poäng

Kung (K) = ovärderlig

Damen går rakt eller snett hur långt den vill, en eller flera rutor åt alla håll. Den rör sig som ett torn och en och löpare tillsammans. Den är spelets starkaste pjäs.

Kungen går ett steg åt vilket håll som helst, rakt eller snett, men den får aldrig möta fiendekungen. Det är den enda pjäsen man inte kan slå eftersom spelet går ut på att man ska fånga motståndarens kung.

SCHACKMATT (#) - I schack vinner den som först fångar/stänger in motståndarens kung. Det kallas ”schackmatt” och innebär att kungen står i schack men inte kan komma undan – vart den än flyttar är den hotad, det vill säga står i schack.

En passant I schackets tidiga historia kunde bonden inte gå två steg i första draget. Bondens dubbelsteg introducerades någon gång mellan 1300-1600 talet, i syfte att öka spelets tempo. En passant-regeln infördes sannolikt som en motreaktion på detta, eftersom regeln syftar till att kunna slå ut en ”dubbelstegstagande” bonde, precis som om den bara hade gått ett steg (som förr i tiden). Det dröjde ända till år 1881 innan En passant blev en allmän, internationell schackregel.

Svart spelar dubbelsteg med sin bonde på d7 till d5, varmed den svarta bonden ”passerar” den vita bonden på e5.

Enligt en passant-regeln får nu vit (i detta drag, inte senare) slå den svarta bonden på d5 med sin bonde på e5 – precis som om den svarta bonden endast hade gått ett steg, till d6.

Rockad Denna regel infördes på 1700-talet och syftar till att sätta kungen i säkerhet. Kungen flyttar två steg åt höger eller vänster och tornet ställs vid dess sida. Draget är ej tillåtet om kungen eller tornet flyttat, om kungen står i schack eller passerar en schackad ruta. Det måste vara tomt mellan kungen och tornet för att man ska kunna rockera.

Den vita kungen kan nu välja att rockera kort eller långt

Kort rockad (0-0)

Lång rockad (0-0-0)

”Wiander lyckas göra det torra pjäsflyttandet spännande och intressant.” Torbjörn, högläsande pappa ”Spännande och lärorik!” Sonja, 11 år

Efter framgångarna i Schackfyran svalnar schackintresset bland Parkskolans elever, och resan till skol-SM bjuder på obehagliga överraskningar. När Josef berättar om Tusenmannaschacket, där man kan vinna över vuxna, tänds dock en ny schackglöd i de unga schackspelarnas hjärtan – för vem vill inte vinna över en vuxen mästare? Men ska Sara, Leo och de andra verkligen kunna mäta sig med de etablerade schackmästarna? Schackklubben Draken är en äventyrlig bokserie i tre delar med schackvärlden som spelplan. I del två får läsaren följa med SK Drakens juniorer till Stadshuset och Tusenmannaschacket, en spännande tävling där vuxna spelar mot barn och amatörer möter proffs. Författaren är Stockholmsmästare i schack. ”Det är efterlängtat och uppfriskande med en bra bokserie om schack för barn!” Robert Danielsson, författare & schackpedagog