1
Halvtid på hemmaplan Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2022 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Elin Holmberg Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2022 ISBN: 978-91-7634-353-1
H A L V T I D
P Å
HEMMAPLAN
Elin Holmberg
Kapitel 1 – Hallå? Mammas ansikte är suddigt, det hackar lustigt. Munnen rör sig men det kommer inga riktiga ord. – Då…lg…täck…ig, puttrar mammas röst. V…a! Hon försvinner och Rut ser golv, tak och okända människor. När mamma dyker upp på skärmen igen har bilden slutat hacka. – Nu så! ropar hon. Mottagningen är kass ibland, men nu har jag en plutt på stapeln, ser jag. Det brusar och pratas bakom henne, som om hon sitter på ett stimmigt kafé. – Var är du? frågar Rut. – I lobbyn. Hotellet ligger ute på vischan, wifi kommer och går kan man säga. Går mest. Mamma skrattar till. Hennes röst. Välkänd, men också lite främmande. Långt borta, i Rumänien. – Hur mås det då?
5
– Det är bra här, säger Rut och byter ställning i sängen. Hon fingrar lite på Tage, en sliten elefant som hon haft sedan hon var liten men som fortfarande får vara med i sängen. Hon vet inte riktigt vad hon ska säga, eller fråga mamma om. Det var så längesedan de sågs nu. – Vad gör du då? frågar hon till slut. – Jobbar mest. Så mycket mer hinns det inte med. Och så byter jag hotell en massa. – Jaha, säger Rut. Det blir tyst ett tag. Rut blir varm i nacken och vrider sig lite i sängen. Men mamma verkar inte alls tycka att det blir pinsamt tyst. – Inte så långt kvar nu, säger hon. Det blir fint. Då blir allt som vanligt igen. Hon blir suddig igen, rörelserna långsamma och hackiga. – Hallå? säger Rut. – Nu försvinner täckningen, ropar mamma. Vi hörs snart igen, pusselipu… Så är hon borta. Snart ska allt bli som vanligt igen. Hon sa så,
6
mamma. Rut tänker att det nästan är som vanligt nu också. Hjärtat sjunker. Hon vet inte riktigt om hon vill det. Att allt ska bli som vanligt igen.
7
Kapitel 2 – Ska Phebe Hansson med till träningen? Elva ropar genom musiken, Queen vrålar “Living on my own” i högtalarna. Rut har lärt sig många av låtarna Elva älskar. I alla fall sedan Elva flyttade in hos henne och pappa strax efter jul. – Living on my own, sjunger Elva med i låten och vickar på höfterna. Hon vänder sig mot Rut. – But not anymore! flinar hon och svänger sitt pekfinger fram och tillbaka. – Förnamnet räcker, ropar Rut. Men ja, Phebe ska med. Hon sitter vid köksbordet och gör undan läxorna innan träningen. Hon har upptäckt att hon faktiskt jobbar bra till Elvas favoritmusik. Elva sänker musiken så att de inte behöver ropa, bara prata väldigt högt.
8
– Phebe Hansson, upprepar hon. Jag kan inte låta bli att säga hela namnet. Det är så himla coolt, hon låter som en dansbandssångerska från 70-talet. Att Elva inte lever ”on her own” mer är helt sant. Hon har varit ihop med Ruts pappa i ett par år men bott för sig själv hela tiden. ”Jag älskar min frihet och min lägga”, brukade hon ofta säga förut. Men det var då, det. Innan saker och ting förändrades ”lite hastigt och lustigt”, som Ruts farmor beskrivit det. Elva skrider omkring i köket i en lång, brunspräcklig kaftan med ett guldfärgat skärp som ser ut som ett tjockt gardinsnöre. Hon är helt hopplös med kläder. Det är som att hon bara tar första bästa sak ur garderoben på morgnarna, hon bryr sig liksom inte. Det är coolt, oftast. Men ibland önskar Rut att Elva kunde sitta kvar i bilen och inte visa sina gardinsnören och noppiga, bajsbruna koftor när hon hämtar från träningen. Hon grimaserar när hon glider ner bredvid Rut vid köksbordet. Hon lägger handen på magen, smeker den med en rund rörelse och nynnar. Rut tittar bort. Det här med bebisen är visserligen lite kul, men mest
9
pinsamt. Och när Elva pratar med den därinne i magen, då blir det bara för mycket. I slutet av maj ska hen komma. Ruts syskon. ”Men gud vad roligt med ett halvsyskon!” hade Ruts syslöjdslärare kvittrat och gnuggat handflatorna mot varandra. Men när Elva hörde det ilsknade hon till. ”I vår familj finns det inga halvor, punkt slut!” sa hon då. Rut tittar på klockan. – Det blir till att hårdträna innan cupen så att ni blir av med loserstämpeln, säger Elva. Rut nickar och tar en stor klunk juice. Den här gången måste laget gå till slutspel. Inte som på Umeåcupen i fjol då de förlorade de sista två matcherna och Laleh stukade foten och allt höll på att sluta i kaos. Umeåcupen, den känns som hundra år sedan. Det var då, när mamma fortfarande bodde på Repslagargatan och satt i Röda Rummet hela kvällarna och skrev böcker så att fingrarna stelnade som istappar. Nu är det nya tag, det har tränarna Berit och Sebbe sagt.
10
– Slutspel ska det bli, säger Rut, och det flimrar i kroppen av förväntan. Det var strax efter nyår som mamma åkte till Rumänien. Den femte januari för att vara exakt. Och nu är det mitten av april. Det har gått nittioåtta dagar sedan de sågs, Rut och mamma. Det var på juldagen mamma släppte bomben. Först drog hon en lång och lite omständlig berättelse om de människor som sitter utanför Konsum eller Systembolaget med en pappmugg framför sig. De som reser från Östeuropa till Sverige för att de är fattiga och utstötta i sitt hemland. Mamma hade fått ett stipendium från en biståndsorganisation som heter Hoppets Stjärna för att åka till Rumänien och skriva flera reportage om deras liv. ”Ingen verkar bry sig men någon måste berätta deras story”, sa mamma högtidligt. Och så blev det bestämt att Rut skulle bo hos pappa på heltid några månader. Hon skulle inte längre flytta mellan Repslagargatan och Hallonstigen på söndagarna. Så som hon gjort i nästan fyra år och blivit van vid.
11
Först hade hon fått en klump i magen. Mest för att det var svårt att tänka sig in i hur det skulle bli, eller kännas, att bo hos pappa jämt. Men också för att mamma inte ens frågade Rut vad hon själv ville, innan hon bara bestämde. Och så är det ofta med mamma. Får hon för sig något så blir det så, utan diskussion. Det mamma känner för att göra, det gör hon. Och det mamma älskar nästan mest av allt, det är att skriva. Rut hade tagit fram blocket med alla listor och letat upp pennan hon fått av mamma på julafton. Den där dyra som pappa fnös åt. ”Hur sjutton kan en bläckpenna kosta över hundra kronor?” hade han sagt. Men mamma om någon vet att det är viktigt med bra pennor. Nu fick Rut inviga nya pennan med en ”mammas-nya-land”-lista. En Rumänienlista med allt som har med det landet att göra. Hon hade googlat och skrivit ”varmt”, ”bergigt”, ”diktator” och ”Greve Dracula”. Och just den saken med Dracula hade Laleh och Phebe tyckt var lite häftigt när Rut berättade om mammas långa resa på jullovet. Rut hade bläddrat fram till mammalistorna och
12
stannat på den ”svarta mammalistan”. Den som är hemlig. Och där hade hon skrivit ”Ego”. – Köpesköttbullar och mos, säger Elva. Funkar det för ett muskelknippe som du?
13
Kapitel 3 Elva kör sin skruttbil till Landgrenshallen. Oftast är den på verkstaden men nu har Elva lärt sig att meka med den så snart den börjar lägga av. ”Nu har jag sparat en massa pengar till hela familjen”, brukar hon säga när hon kommer in från garaget och är alldeles svart om fingrarna efter att ha grävt runt i motorn. ”Du är inte bara humanist, du är mekaniker också”, brukar pappa skratta bakom sitt skägg och ta om Elva så att hon nästan försvinner i hans famn. Hon släpper av Rut och Phebe på parkeringen. – Hälsa Berit att jag börjat skissa på kioskpassen, säger hon. – Okej, säger Rut men tänker att hon kommer att glömma bort det. – Tack för skjutsen! ropar Phebe och hänger sin splitternya Adidasbag om axeln.
14
Rut sneglar på den. Det var inte så längesen som Phebe fick både nya träningsskor, väska och innebandy glasögon. Två par till och med, så att hon ska slippa släpa dem mellan sina föräldrar. Hon får nya prylar hela tiden och har en Iphone 12 trots att elvan funkade hur bra som helst. Själv har Rut en Iphone 7, inte en ny, utan en begagnad från Swappie. Att pappa och Elva skulle köpa en helt ny, det finns inte på kartan. Elva är dessutom klimatfreak och köper aldrig en ny pryl. Och mamma, hon bryr sig inte om telefoner överhuvudtaget. När de hör Lalehs stoj och fniss från omklädningsrummet ler Rut och Phebe mot varandra. Det här är det bästa. När de går tillsammans genom den svagt upplysta korridoren och hör ljudet av spelare, av slams och skratt. Att veta att det ligger en och en halv timme innebandy framför dem. I dag är det tisdag och dessutom mindre fys och mer spel, det passar Rut bra. Det är spela hon vill. Spela och göra mål och assister. Inte göra tusen benböj, crunches och femtioelva armhävningar. – Hellooo losers! ropar Laleh och gör en smådålig karatespark i riktning mot Rut och Phebe när de
15
öppnar dörren till omklädningsrummet. Foten är helt läkt nu och Laleh kan både jaga bollar på innebandyplanen, och karatesparkas på skoj igen. Rut och Phebe himlar med ögonen och glider ner på varsin sida om henne. – Nu är det nära, myser Laleh och skakar på huvudet så att det kolsvarta håret piskar Rut i ansiktet. Rut ler och puffar till Laleh med axeln. Hon glider snabbt i shortsen och träningströjan och sträcker vaderna mot väggen. Alla är där. Alma B och Alma H, Nour och Kelly. Och Vilda som står i mål. Hon är redan ombytt och sitter som en stor, hård klump på bänken i sina tjocka målvaktsbyxor. – Var är Flisan? Berits ljusa röst äts upp av spelarnas surr och snack. Hon kupar händerna framför munnen och sänker rösten en oktav. – Hallå världen, någon som vet var Felicia Falk är? upprepar hon. – Näe, säger Vilda osäkert genom gallret och tittar sig omkring som om Flisan skulle gömma sig någonstans där i omklädningsrummet. Rut byter en snabb blick med Laleh. Flisan har
16
missat massor med träningar på sistone. På träningen i söndags sa Sebbe att om hon inte kom i dag skulle hon inte få spela i cupen nästa helg. Rut fiskar snabbt upp sin telefon från bagen och kollar snapkartan. Flisan är hemma. Så konstigt. Flisan som älskar innebandy, hon har ju spelat längst av dem alla. Det var ju hennes pappa Christer som startade laget ihop med Berit för hundra år sedan. Utan att någon annan ser håller hon upp telefonen för Laleh och visar snapkartan. Berit suckar. – Jag får ringa henne sedan och kolla hur läget är. Nu kör vi, tjejer! Hon klappar hårt i händerna och går före in i sporthallen med alla spelare som ett slamsande koppel efter sig. Sebbe är redan där. Han är tjugotre och tränar laget tillsammans med Berit. – Nu är det skarpt läge, säger han när alla satt sig i en drös på golvet. Nästa helg ska det här laget ta sig till slutspel. Det sista säger han med glimten i ögat. Och han säger det överdrivet högt och sneglar upp mot
17
läktaren där Oskar sitter i sin mörkblå dunjacka med skorna på ryggstödet framför. Han är Sebbes pojkvän och hänger alltid i sporthallen på tisdagarna. – Whoho, love is in the air! flinar Laleh och vinkar mot Oskar som är fullt upptagen med sin mobil och ser inte Lalehs vinkning. ”Tur”, tänker Sebbe säkert, för det skjuter upp röda rosor på hans kinder. – Det är på Hernöcupen det händer, säger han medan han häller ut bollar från en nätkasse. Det blir jubel direkt. Sebbe vet att alla älskar cup och nu ska dessutom cupen vara i Härnösand och det är IBK Härnösand som är värdar för den. Det är extra speciellt eftersom det är den första cupen som klubben arrangerar. Och det är ”coolt att vara värd för en massa lag”, som Berit sagt. – Mangla! skriker Phebe så att det skär i väggarna. – Lugn, ropar Sebbe strängt men ler med hela ansiktet när han tittar upp mot läktaren igen. Rut, du leder uppvärmningen. Sebbe vill alltid stajla lite när Oskar tittar på. En gång på en träningsmatch kom Sebbe i kostym, slips och bakåtkammat hår. Som om Ruts lag spelade i Svenska Superligan.
18
Rut drar med sig de andra, gör tjolahoppsasteg och rusar från kortsida till kortsida. Och silly walk, den missar de aldrig. Vilda ser så galen ut i målvaktskläderna när de kör silly walk att Rut nästan inte klarar av att leda uppvärmningen. I flera år har cup legat tvåa på Ruts lista över kul saker att göra. Men hur roligt det än är med cup, så mullrar det lite i magen. Hon vet att mullret beror på Flisan. Det är något som inte stämmer.
19
”Pervovarning!” står det med mörkblå, blinkande text och med en kräkemoji. Hon tittar på filmsnutten om och om igen. I fyra år har Rut flyttat mellan Repslagargatan och Hallonstigen, mellan mamma och pappa. Hon har släpat runt innebandyutrustning, listorna och hela sitt liv mellan två hem. Men nu har allt förändrats. Mamma har åkt på reportageresa och ska vara borta i flera månader. Flisan har slutat dyka upp på innebandyträningarna och hänger bara med TikTok-kändisen M2. En dag lägger Flisan ut något på sin story som chockar både Rut och hela skolan. Och snart är det ju cup – på hemmaplan och allt! Vad händer om Flisan inte kan vara med?
Halvtid på hemmaplan är den fristående uppföljaren till Högst upp på listan. Sagt om Högst upp på listan: "Berättelsen har bra driv och berör på djupet" Grzegorz Flakierski, Örnsköldsviks Allehanda
”En debut som övertygar”
Staffan Engstrand, BTJ-häftet 8:21
ken förrän
Ka