Elin Lindholm
Ellen Odlöw
Till alla som kämpar
Inget barn ska behöva tappa sina tänder på ett sjukhus. Därför skänker vi, Elin och Ellen, 5% av vår vinst från boken till Barncancerfonden där vi har startat en insamling i Esters namn. Om du också vill och har möjlighet att lämna ett bidrag kan du antingen söka på "Det är jag som är Ester" på Barncancerfondens hemsida eller scanna den här QR-koden i din Swishapp och skänka en gåva i valfri storlek. Tack!
Tidigare titlar av Elin Lindholm Som du fattas mig Skön är hamnen
Det är jag som är Ester Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2021 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Elin Lindholm | © Illustrationer: Ellen Odlöw Sättning: Anna Lolax, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2021 ISBN: 978-91-7634-318-0
Printed matter 3041 0971
BEL
NOR DI
N SWA ECO
LA
C
Elin Lindholm
Ellen Odlöw
Det är jag som är Ester. Om 4 månader och 3 dagar fyller jag 6 år. Det är ganska snart. Då ska jag ha ett rymdkalas, för när jag blir stor ska jag bli astronaut. Eller chef, för då får man bestämma. Det är jag jättebra på. Jag är precis som alla andra. Kanske att jag är lite, lite bättre. För jag kan både stå på huvudet i flera minuter och slicka mig inne i näsborren. Det kan inte alla. Fast mamma säger att det blir snor på tungan när jag gör det. Så jag slickar bara när ingen ser. Ja, just det! Så har jag leukemi också. Det är en sjukdom. Men annars är jag precis som alla andra.
Ibland åker jag till sjukhuset för att fylla på mitt supersnöre. Jag får en ny pärla på snöret varje gång jag gör en undersökning eller en behandling. Mitt snöre når redan flera varv runt magen och då är min mage ändå ganska tjock.
Om jag spänner ut den blir den ännu tjockare. Då ser jag nästan ut som en riktig chef.
Just den här dagen skulle jag åka till sjukhuset igen. Och sova över där. Fast jag ville inte åka. För det var mars, eller kanske maj, och det var sol och studsmatteväder ute. Och så hade jag en lös tand. Min första lösa tand. Den var liksom ”vrida-ett-halvt-varv-lös”. Jag hade längtat jättemycket efter att tappa den för då får man en guldpeng av tandfen. Det har min storkusin berättat. Hon har tappat alla sina tänder och har till och med hål i öronen. Jag ska köpa en rymdraket för min guldpeng.
Men just idag ville jag verkligen inte att den skulle ramla ut. Tänk om jag tappade den när jag var på sjukhuset? Där skulle tandfen aldrig hitta mig.
Därför gömde jag mig när mamma och pappa sa att vi skulle åka. Jag gömde mig jättebra. Inne bland smutstvätten i tvättkorgen. Det luktade gammal strumpa och gympapåse.
De ropade och letade ända tills jag var tvungen att komma fram, för mina ben hade somnat och jag hade ludd i näsan. Men om man kommer fram av sig själv så räknas det inte. Så jag vann. Mamma och pappa skällde på mig hela vägen till sjukhuset. Fast det hörde inte jag, för jag hade stoppat fingrarna i öronen.
När vi kom till sjukhuset var pappa och mamma väldigt stressade. De tjatade och bråkade och skällde. Jag gick baklänges hela vägen från bilen. Med myrsteg och utan att nudda några linjer på marken. De tyckte inte att det var en bra idé.
Det är jag som är Ester. Jag är precis som alla andra. Kanske att jag är lite, lite bättre. För jag kan stå på huvudet i flera minuter och så kan jag slicka mig inne i näsborren. Det kan inte alla. Fast mamma säger att det blir snor på tungan när jag gör det. Så jag slickar bara när ingen ser. Ja, just det! Så har jag leukemi också. Det är en sjukdom. Men annars är jag precis som alla andra.
”Det är jag som är Ester är en fantastisk bok om en kavat liten tjej med en lös tand som verkligen speglar hur det är att vara barn och allvarligt sjuk. Ester lever i nuet och oroar sig precis som alla barn över lösa tänder och längtar efter tandfen. Betyg 5 av 5!” – @isabelleskampmotcancer
www.idusforlag.se