Från
Östermalm TILL
HINSEBERG Monica K. Guerra
Från Östermalm till Hinseberg Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2021 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Monica K. Guerra Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tartu, 2021 ISBN: 978-91-7885-551-3
Från
Östermalm TILL
HINSEBERG Monica K. Guerra
Innehållsförteckning Kapitel 1 Kapitel 2 Kapitel 3 Kapitel 4 Kapitel 5 Kapitel 6 Kapitel 7 Kapitel 8 Kapitel 9 Kapitel 10 Kapitel 11 Kapitel 12 Kapitel 13 Kapitel 14 Kapitel 15 Kapitel 16 Kapitel 17 Kapitel 18 Kapitel 19 Kapitel 20 Kapitel 21
Början Gripandet Kronobergshäktet Förflyttningen Helsingborgshäktet Vardagen på häktet Tankar Rättegång Hovrätten Riksmottagningen Almen Avdelning Lönnen Coronatider Vardagen på Hinseberg Drama Big Brother Sommaren 2020 Färingsö - Björngärdet Andra pandemivågen Vänner På väg mot frigång
13 21 24 34 39 50 56 65 79 89 103 111 116 123 132 141 146 153 167 175 178
Förord Det är lite av ödets ironi att jag velat skriva böcker största delen av mitt liv, men aldrig haft tid och ro att göra det förrän jag kom till ”insidan”. De flesta av mina vänner har i åratal tjatat på mig om att jag borde sätta mig ner och börja skriva, men det har aldrig känts riktigt, riktigt. Är det värt att lägga ner tiden? Och framförallt: vad har jag att skriva som skulle vara intressant för andra att läsa? Man ska vara aktsam med vad man önskar sig. När jag hamnade i häktet på Kronoberg blev skrivande till en vardag på grund av tristessen och ett sätt att kunna rensa mina tankar och funderingar kring allt som hände runt mig. Men det blev även en slags terapi när jag väl fick ner mina tankar på papper och plötsligt kunde se dem från en annan synvinkel. Jag brukar säga att jag inte ångrar några av mina livsval och att alla har varit lärorika på något sätt, men några av dem skulle jag definitivt göra om ifall jag fick chansen. Att alltid gå på magkänsla är något jag kommer ta med mig, för när det känns för bra för att vara sant, så är det oftast precis vad det är. Under min tid på insidan har jag lärt mig många nya saker på både gott och ont. Jag har lärt mig att ha tålamod och att inte stressa upp mig för saker som jag ändå inte kan påverka. Jag har även förstått att bakom de flesta intagna finns en tragisk historia som har bidragit till att man hamnat där man är. Jag har träffat en del personer som berört mig på djupet med sina historier och 8
som verkligen önskar en förändring, men som inte får den hjälp de behöver. Och så finns de, vilka jag önskar att jag aldrig träffat. De, som är stolta över att ha suttit inne och som varken bett om hjälp eller förlåtelse. Men det är inte därför jag skriver den här boken. Syftet med boken är att belysa de orättvisor som existerar på insidan genom mina upplevelser. Hur det kan se ut, och hur det faktiskt ser ut. Vilka mardrömmar det ger om man har oturen att få en oengagerad advokat utan möjlighet att byta. I mitt fall resulterade det i fängelse, fotboja, stress och sömnlösa nätter. Men jag vill även belysa vikten av insikten att känna till sina rättigheter. Jag är otroligt glad och tacksam för mina döttrar och vänner på utsidan som hjälpte mig pådriva olika ärenden, där jag själv inte hade någon möjlighet. Resan från Östermalm till Hinseberg har varit lång och kantad av tårar, ångest, brutna löften, svek och juridiska orättvisor. Det är en historia om livet innanför murarna, men också om vad som händer utanför. Allt det här har gett mig mer lärdomar om mig själv, min familj och om mina vänner. Jag har valt att använda fingerade namn i min berättelse men om det är någon som känner igen sig så ligger detta i läsarens bedömning. Man ska komma ihåg att det är min historia och mina upplevelser som jag skriver om. Resan börjar nu.
9
DEL 1 – DOMEN
- Kapitel 1 -
Början
Hur börjar man berätta en historia som man själv känner är för surrealistisk för att kunna vara sann? Det är precis så jag har upplevt det, från början till slut. Känslan att bli frihetsberövad när man minst anar det och paniken man känner just då går inte riktigt att sätta på pränt. Men jag ska försöka ändå. Jag var mitt i en otroligt hektisk jobbperiod, jag arbetade som fastighetsmäklare. Tre vindsvåningar under produktion skulle säljas och efterfrågan var enorm. Telefonen ringde oavbrutet och frågorna haglade från alla spekulanter. Vindsvåningar i Stockholms innerstad är heta och framför allt när de är under produktion, då kunden fortfarande kan bestämma en del av utformningen och sätta sin egen prägel på bostaden. Med andra ord, det var mycket att göra. Dessutom skulle jag flytta själv i samma veva. Jag hade haft min egen fastighetsmäklarfirma sedan 2014 och den hade kommit igång ordentligt hösten 2017 och jag fick fler och fler uppdrag. Uppdragen gällde allt ifrån flotta våningar i Stockholms innerstad till herrgårdar ute på landsbygden. Från Ystad hela vägen till Ludvika. Jag ville aldrig tacka nej till ett uppdrag och kände mig alltid stolt när just jag blev vald av kunden istället för en lokal mäklare. Även på kvällar och helger hade jag fullt upp. Jag bjöd ofta 13
på middagar, inte sällan var gästerna kända personligheter från både finans- och kulturvärlden. Det var aldrig någon som tackade nej till mina tillställningar. Till viss del kanske det berodde på att det alltid bjöds på trerättersmenyer, bestående av stadens bästa råvaror, och att champagnen flödade. Höll jag inte i middagen själv så agerade jag gäst på event, bjudningar och premiärer. Att underhålla kontaktnätet var lika viktigt som att skapa nya relationer. Min livsstil var en social sådan, men fokus låg även på sunda matvanor och hälsosamt liv. Min största gåva i livet var när jag blev mamma. Jag hade alltid haft en ambivalens gentemot mammarollen och hade snarare en tydlig bild av hur jag inte ville vara, än hur jag ämnade bli. Min mor gick bort i januari 2019 och vi hade aldrig haft någon bra kontakt, snarare tvärtom. Ibland tror jag hon hatade mig. Ett av mina första minnen av min mor var när jag råkade väcka henne av att jag bläddrade i en läxbok. Straffet blev att jag fick stå på knä tills jag bad om ursäkt, medan hon gjorde middag och slutligen gick till sängs. Eftersom jag inte ansåg att det fanns något att be om ursäkt för, och tjurskallig som jag var, kunde jag stå på knä i flera timmar. Det var hennes lagar som gällde och kunde man inte anpassa sig efter dem, så kom straffen direkt. Ofta i form av slag. Redan i tidig ålder förstod jag att min mor var sjuk. Hon var inte som kompisars mammor, följsam och glad. Jag lärde mig senare att hon led av både tvångstankar och förföljelsemani. Däremot var min mormor en av de absolut snällaste människor jag någonsin träffat. Generös, omtänksam och lyhörd. Hon var otroligt viktig under min uppväxt, där min mor inte räckte till. Att min mor var hennes dotter måste ha berott på en förväxling på sjukhuset under kriget. Det är i alla fall vad jag tror.
14
När min mor en dag ringde och sa att hon ville skänka mig ett hus tog jag det mest som ett desperat försök till försoning. 2018 mottog jag ett gåvobrev. Jag misstänkte att det var en eventuell ”styvfar” som låg bakom det, eftersom jag inte kände igen namnet det var undertecknat med. Gåvobrevet gällde en tomträtt, det vill säga, jag hade bara rätt att nyttja tomten och det fanns inget hus överhuvudtaget. Detta kändes lite märkligt, inte alls som jag hade tänkt mig, men jag tog emot det. Självklart blev jag konfunderad över att gåvobrevet inte var från min mor, utan från en för mig helt okänd man, men någonstans i bakhuvudet ville jag minnas att hon nämnt att hon träffat någon som skulle ge henne ett hus. Att någon skulle vilja ge min mor ett hus var faktiskt inte så konstigt som det kan låta. Hon var en vacker kvinna och väldigt förförisk. Jag tyckte inte att det var underligt att gåvogivaren var någon jag inte kände, då jag förmodade att det var så att min mor fått huset och att hon då valt att skänka det till mig i något svagt ögonblick av dåligt samvete. I och med min profession hade jag förkunskap om, och möjlighet, att kolla upp fastigheten på lantmäteriet. Där framgick det att platsen inte var belagd med tomträtt och att gåvogivaren levde. Tomträtt innebär att man hyr marken från kommunen. Man äger alltså inte marken. Eftersom jag fick nyttjanderätten först efter gåvogivarens bortgång var det inget brådskande ärende, då jag inte skulle få marken per omgående, men jag hade ändå svårt att släppa tomten ur tankarna. Allt var ju så skumt. Efter att jag skickade in gåvobrevet till Lantmäteriet kände jag att jag måste hitta tid för att tala med min mor, fast det tog emot. Tyvärr gjorde hon sig oanträffbar och jag fick inte tag på henne. Senare fick jag utav min dotter reda på att hon låg på sjukhuset och inte ville att jag skulle få reda på det. Jag skickade efter utdrag från Riksarkivet, ifall det skulle vara så att fastig-
15
heten var belagd med tomträtt, men att Lantmäteriet missat att fylla i det. I augusti 2018 fick jag på elektroniskt sätt reda på att jag plötsligt var ägare till fastigheten. Att jag aldrig skulle bygga på tomten framgick ganska snabbt, då jag inte hade något som helst intresse av att äga ett hus nere i Skåne och jag var inte heller intresserad av att behålla tomten. Jag hade även påtryckningar från mitt ex som ville ha tillbaka sina pengar till sitt bygge i Frankrike. Då han betalt min mäklarutbildning ville han ha någon form av ekonomisk kompensation när vi nu inte längre var ett par. Jag kände att jag redan gjort upp med honom när det gällde ekonomin, då jag både jobbat för honom och låtit honom bo hos mig gratis. Men samtidigt kände jag en längtan efter att återförenas och ville ha allt gammalt ur världen. Det kändes då tråkigt om den ekonomiska biten låg och gnagde mellan oss. Därför beslutade jag mig för att sälja. Två månader senare var tomten såld och jag valde att betala tillbaka till mitt ex, samt låna honom och några andra en del större summor, då jag själv inte hade några akuta eller stora omkostnader. Jag valde även att skänka bort en del av pengarna till behövande vänner, vilka jag brydde mig extra mycket om. Det var inte första gången jag donerat pengar till vänner, men absolut den sista. Min mor ringde mig i januari 2019 för att tala om för mig att det var viktigt att vi träffades så fort som möjligt. Jag var just på väg till Thailand på en träningsresa som jag fått i 50-årspresent och jag lovade att vi skulle ses så fort jag kom tillbaka i början på februari. Hon lät väldigt ynklig och sjuk, hon påpekade att hon kände sig krasslig, men att hon var på bättringsvägen. Fastigheten ville hon inte alls diskutera, utan sa att vi skulle prata om det när vi sågs, samt att det var något annat viktigt som hon behövde tala med mig om. På planet på väg till Thailand fick jag ett meddelande från min äldsta dotter att min mor avlidit. Vårt möte blev aldrig av. 16
Alla praktiska detaljer runt hennes begravning skötte jag från Thailand med hjälp av min äldsta dotter och jag fick då även reda på att min mors önskan var att ligga bredvid sin mamma på Norra kyrkogården. Min mor, som bodde i Skåne, tänkte med andra ord flytta till Stockholm efter sin bortgång. Detta var dock inte möjligt, då det är min kusin som äger gravrätten och där ligger även hans mor begraven, mors syster. Min mor och min moster var långt ifrån vänner och så länge jag kan minnas hade deras relation kantats av skrik och bråk. Att min mor skulle begravas bredvid sin mor och syster var inte min kusins önskan. Jag skulle nog börjat argumentera emot honom, om inte min äldsta dotter hade berättat att min mor, strax innan sin död, sagt att hon skulle ligga och sparka på sin syster i jorden när hon begravts. Därför blev det kremering och en liten, vacker ceremoni när jag kom tillbaka i början på februari istället. Till min mors begravning kom endast två väninnor som jag inte sett på åratal. De bedyrade att min mor älskade mig på sitt sätt, men att hon alltid var speciell, hemlighetsfull. För min del blev det ett avslut på mitt dåliga samvete. Hennes aska skulle spridas i havet, hade jag bestämt, och det skulle vara ett avslut på mitt vis. Att komma in i min mors lägenhet var som hämtat ur en skräckfilm. Tidningar och papperslappar med olika anteckningar fanns i precis hela lägenheten. Valnötter i sådana mängder, vilka endast en grossist kan tillhandahålla. Plastpåsar med nyinköpta, oanvända kläder i mängder och den hemska smutsen var nästintill ingrodd i hela lägenheten. Att hon haft hemtjänst fick jag reda på senare, men att städa låg uppenbarligen inte på deras schema. En hel vecka med rensning och städning senare var jag så frustrerad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Bestämde mig då och där för att aldrig lämna på det viset till mina barn 17
att behöva gå genom en massa onödiga prylar. Samla bara för samlandets skull är helt meningslöst. På väg hem till Stockholm fick jag ett samtal från en kvinna som jag aldrig pratat med tidigare. ”Vet du vem jag är?” frågade hon mig. Efternamnet lät bekant och jag kopplade det direkt till mannen i gåvobrevet, han som skänkte mig en tomt. Var hon kanske en släkting? Ett argt barn med arvsrätt? Jag bad att få ringa tillbaka när jag kommit fram och vi avslutade samtalet. Bilresan till Stockholm var väldigt lång och tröttsam och jag tänkte mycket på min mors sista tid i livet och smutsen hon levt i. Inte för att jag hyste några starka känslor för henne, men såhär ska ingen människa behöva leva. Tänkte mycket på vad som blivit sagt på middagen efter begravningen och vad min mors väninnor sagt om hemlighetsmakeri. Det kändes i luften att det var något outsagt som hängde kvar. När jag kom fram till min lägenhet i Stockholm hade klockan redan blivit lite över 21 och jag skulle lasta av de saker efter min mor som jag hade bestämt mig för att spara. Just då ringde telefonen och återigen hörde jag kvinnan som ringt tidigare. Tillfället kunde inte ha varit sämre, jag hade ingen lust att prata med någon och ville bara få samtalet ur världen så fort som möjligt. Mycket riktigt var kvinnan överlåtarens dotter. Hon frågade mig vem jag fått fastigheten av, hur min mor kände hennes far och att hon sett när hon tagit del av handlingarna att det inte var hennes fars namnteckning. Jag blev något ställd av hennes frågor, men eftersom jag ändå redan sålt tomten orkade jag inte investera mer känslor i den än jag redan gjort. Hon undrade om hennes advokat kunde ringa mig nästkommande dag och jag svarade att det gick bra. Nästföljande dag hade jag fullt upp med jobb och uppackning, så dagen försvann fort. Just när jag skulle gå ut för att 18
äta middag ringde advokaten T.E. och ställde en del frågor som gällde gåvobrevet. Han frågade om jag kunde närvara på en rättegång, då de misstänkte att gåvobrevet var förfalskat. Jag bad att få återkomma genom min advokat. Detta kan inte stämma, kommer jag ihåg att jag tänkte. Hur kan någon komma sju månader senare och påstå något sånt här? Att fastigheten är deras och att dokumenten är förfalskade? Jag kände illamåendet stiga och var tvungen att andas lugnt för att inte svimma. Allting kommer att ordna sig så fort jag talat med min advokat, försökte jag intala mig själv. Genom några vänner hade jag kommit i kontakt med en jurist, L.S., som på senare tid kommit att hjälpa mig med lite småsaker inom mitt yrke. Jag ringde honom omgående och vi beslutade att träffas redan nästa dag. Nu blev jag mycket lugnare. Vi träffades som överenskommet och gick tillsammans igenom allt som hänt och alla papper jag hade. Han lovade att ta tag i detta och på min fråga om jag behövde oroa mig för något, fick jag till svar att jag absolut inte behövde det. Nu var jag helt lugn. Detta skulle ordna upp sig. Självklart var tomtägarens barn arga över att de inte fick tomten och nu ville de ha tillbaka den. Det var så juristen presenterade fallet för mig. Efter att jag betalat honom en större summa pengar i förskott skulle han påbörja sitt arbete. Eftersom jag ville undvika frågor kring min mor och vår relation hade jag inte hunnit berätta för så många om att jag ärvt tomten och nu, med L.S. hjälp, kände jag inte att det var något någon annan hade att göra med heller. Tiden gick och jag frågade min advokat om han hört något vidare, eftersom vi inte hörts på ett tag. Han hade läget under kontroll, uttryckte han. I början av mars 2019 kom en kallelse till rättegång och jag ringde juristen L.S. för att meddela detta. Han bad att få alla papper och skulle komma förbi senare 19
samma dag för att hämta dem. Jag var tacksam för detta, då jag hade fullt upp med att flytta till en ny lägenhet och var mitt i en budgivningsprocess med våningar jag hade till försäljning.
20
- Kapitel 2 -
Gripandet Den 7 maj 2019 skulle flyttfirman komma och hämta alla mina saker och sista natten bestämde jag mig för att sova över hos min väninna Gertrud som bodde lite längre ner på gatan. Morgonen efter skulle jag hem en snabbis innan jobbet för att släppa in flyttfirman och se till att allt var i sin ordning. Känslan när jag just skulle föra in nyckeln i låset, med kaffe och dator i ena handen och nyckeln i den andra, när polisen stormar fram från ingenstans och föser in mig i lägenheten, kommer för alltid att förfölja mig. Femton civilklädda poliser med väskor rusar in i lägenheten. Någon visiterade mig, en annan beslagtog dator och telefon. Jag hann nog inte med alla intryck. Utifrån måste det sett ut som en dålig film, jag gjorde exakt som jag blev tillsagd, av rädsla att de skulle göra mig illa. Jag bad dem ringa flyttfirman, sa att de skulle komma vilken minut som helst. Det kanske låter som en märklig reaktion, men det var det första som poppade upp i huvudet på mig. Att flyttfirman kan ju inte komma nu, mitt i allt kaos. Jag fick till svar att flyttfirman fick återkomma dagen därpå, innan dess skulle polisen göra husrannsakan. Det är svårt att återberätta vad som hände härnäst, eftersom allt hände på en gång. Jag minns skrik och otrevliga röster från poliserna medan de sökte igenom lägenheten efter eventuellt ytterligare personer. En av poliserna frågade mig om de skulle 21
hitta knark och vapen, och min första instinkt var att fråga honom om de verkligen gripit rätt person. Jag minns att jag frågade ifall de kommer att skapa oreda bland mina packade lådor och polisen tittade på mig lite nonchalant och sa: ”Tror du att vi är inbrottstjuvar, eller?” Ingen förklarade vad jag stod anklagad för. Först förvirring och sedan ren panik började växa fram inom mig. Nu i efterhand kan jag reflektera över vissa saker som jag anser var totalt galna och som jag undrar om det verkligen lärs ut och rekommenderas vid gripanden. Att skrika, tala med höga röster och bete sig buffligt kan kanske fungera om man gör en razzia hos tungt kriminella, men någonstans måste de ändå ha kollat upp mig och vetat att jag inte tillhörde den kategorin och inte heller var våldsam. Om det beteende som jag fått bevittna är vanligt förekommande vid gripanden så förstår jag att det uppstår mycket ilska och våld mellan poliserna och de kriminella gängen. Det kan tolkas som att poliserna verkar vilja provocera fram ett otrevligt beteende som de sedan kan använda som ursäkt för sina hårdhänta handlingar. Missförstå mig rätt, jag förstår att gripanden ibland måste ske med hårdhandskarna på, men en individuell bedömning av situationen bör vara praxis. Jag kan tänka mig att även en lugn person skulle kunna bli aggressiv av själva skräcken och därmed äventyra, inte bara sin egen säkerhet, utan även polisens. Jag blev förd nedför trapporna och in i en civilbil som stod precis utanför porten. På vägen till Kronobergshäktet blev jag tillfrågad om de skulle ordna en advokat till mig eller om jag redan hade någon i min närhet. Jag hade inga planer på att sitta hos polisen länge, för eftersom de vägrat säga vad det hela gällde, var jag helt övertygad om att de måste ha tagit fel på person. Av den anledningen bad jag polisen ordna en advokat. Det var inte förrän vi hade kommit in 22
och satt oss ner på kontoret på Kronobergshäktet som jag blev delgiven misstanke. Misstanke för grovt bedrägeri och urkundsförfalskning. Jag gapade. ”Vad gäller det?” frågade jag för tionde gången i rad. Den ena polisen tittade på sin kollega och de utbytte blickar med en nick innan hon vände sig mot mig igen och sa: ”Jan Håkanssons fastighet.” ”Men jag har redan en inplanerad rättegång angående den fastigheten”, kommer jag ihåg att jag sa. Utan att lyfta blicken upp från dator svarade hon: ”Men åklagaren har beslutat att brottsrubricera händelsen.”
23
”Domen kom den 30/7–2019 och var på hela fyra år. Jag minns inte vad jag tänkte när domen föll, men hela min värld snurrade som om jag befann mig upp och ner. Jag måste ringa mina barn, tänkte jag. Men mina döttrar hade redan fått reda på detta då tidningarna hade hunnit skriva om det innan jag fick domen i handen.” 2018 mottar Monica ett gåvobrev från vad hon tror är hennes mamma. Det ska visa sig bli början på en lång livsavgörande resa som kantas av ångest, tårar och förvirring när hon blir dömd till att sitta inne på ett av Sveriges mest omtalade fängelser. Från Östermalm till Hinseberg är Monicas historia, hennes upplevelser av tiden där hon inte bara försöker överleva, utan även söker upprättelse.
www.idusforlag.se