9789176343104

Page 1

Jeanette Camnor

Anna Reje



Rädslan, garderoben och jag


Rädslan, garderoben och jag Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2021 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Jeanette Camnor © Illustration: Anna Reje Sättning: Tova Rane, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tartu, 2021 ISBN: 978-91-7634-310-4


Jeanette Camnor Illustration: Anna Reje



Till Rocky och Findus. Världens bästa marsvinskompisar.



Ett

Vissa människor är rädda för åska. Min mormor till exempel. Hon räknar alltid sekunderna mellan blixten och mullret och så håller hon mig i handen och säger att jag inte behöver vara rädd. Och det är jag inte heller. Det är mormor som är rädd. När ljusskenet kommer igen brukar mormors ögon bli stora och hennes hand blir fuktig av svett. Och så räknar hon. Ju längre hon hinner räkna innan mullret kommer igen desto mer avslappnad blir hennes kropp och ansikte. När åskan har dragit vidare brukar mormor nynna på en av sina favoritlåtar, typ något med The Beatles, och steka pannkakor. Då är all rädsla

9


och handsvett borta. Det är bra för jag gillar inte handsvett. Men jag gillar pannkakor och mormor. Andra människor är rädda för hundar. Min storebror är sådan. Han går alltid över till andra trottoaren om vi möter en hund på väg till skolan. Det spelar ingen roll om det är en liten gullig hund som knappt når honom till knäna eller om det är en stor, jättestark jycke som skulle kunna välta honom. Theo går över till andra sidan och stryker längs med husväggen när han ska gå förbi. Det är som om han tror att ett koppel och en massa bilar på en väg inte skulle räcka för att hålla hunden borta från honom. Mamma säger att Theo blev skrämd en gång när hon var ute och körde honom i vagnen när han var pytteliten, kanske två år gammal. De gick i en kolonigång och Theo stod upp i vagnen med sele på när en hund kom galopperande fram till trädgårdsstängslet, vilt skällande. Mamma hade först hoppat till, men sedan skrattat och sagt till hundägaren att hon aldrig hade hört ett

10


så högt skall förut. Theo däremot, hade bara blivit stel och tyst. Det var först senare mamma upptäckte att stora tårar trillade nerför hans kinder. Jag är inte rädd för hundar, de är ganska söta. Inte lika söta som mina marsvin förstås, men ändå. Jag önskar att jag vore rädd för hundar och åska. Jag tror att saker och ting hade varit lättare då. Åskan drar förbi och det blir pannkakor istället. Hunden kissar mot en lyktstolpe, nosar lite på ditt ben och går hem. De saker jag är rädd för drar varken förbi eller går hem. Det jag är mest rädd för går aldrig över. Det är därför jag har garderoben.

11


Två Fast egentligen är det inte en garderob utan mamma och pappas klädkammare. Det är ett litet, smalt utrymme som ligger precis utanför deras sovrum. Därinne täcks väggarna av en massa hyllor. Det första man ser när man öppnar dörren är pappas tröjor och jeans. På några krokar vid sidan av hyllorna hänger hans slipsar och bälten. Snyggast är en grönrandig slips som pappa hade när min storkusin Filip tog studenten förra sommaren. Mamma har sina kläder längst in. Vissa koftor och skjortor hänger på galgar, medan hennes underkläder och träningskläder ligger i utdragbara lådor. Det luktar mamma längst in i garderoben. Mamma luktar lite som en blommig citron. Varmt och sött som en blomma, men samtidigt ganska fräscht och citronigt. Ibland när något känns riktigt jobbigt, till exempel om jag börjar

12


tänka på något hemskt precis innan jag ska gå till skolan, brukar jag smita in i garderoben, sticka in näsan i en av mammas koftor och bara andas in henne. Då känns det lite bättre. I garderoben finns det också kuddar och täcken som bara används när vi får övernattningsgäster, vilket inte är superofta. Det händer egentligen bara när mammas kusiner från Stockholm hälsar på, eller när någon av Theos eller mina kompisar sover över. Kuddarna och täckena lägger jag på golvet så att det blir mjukt och mysigt därinne. Min morfar har jobbat som elektriker och han har fixat så att man kan dimma ljuset inne i garderoben med hjälp av ljusknappen. Jag brukar vilja ha det ganska mörkt. Inte så mörkt att pappas bälten börjar se ut som ormar, men inte heller så ljust att jag ser hela verkligheten. Sedan brukar jag låtsas. Mamma säger att jag fantiserar, men det är väl samma sak. Jag brukar låtsas att jag är på upptäcktsfärd i djungeln. Det är därför jag inte gillar när pappas bälten ser ut som ormar. I djungeln är jag kompis med

13


aporna, papegojorna och alla de andra djuren. Vi leker kurragömma och jag är alltid bäst på att hitta dem. Vi kan nästan prata med varandra, djuren och jag, i alla fall förstår jag allt de säger trots att de pratar djurspråk. När det blir läggdags i djungeln läser jag sagor för djurungarna och till och med jaguaren kommer dit för att lyssna. Och trots att jaguaren skulle kunna äta upp både mig och alla aporna gör den inte det. Inte för att den inte är hungrig, utan för att den inte vill. För så gör man inte mot sina kompisar. Här blir ingen uppäten.

14



Tova är som vilken 10-åring som helst: Hon gillar jordgubbsglass, innebandy (men inte när mamma hejar på henne så alla stirrar) och mormor och morfar (för hemma hos dem är det alltid lördag). Men hon har en hemlighet som nästan ingen känner till. Garderoben. Egentligen är den mamma och pappas och är till för deras kläder, men Tova använder den nästan varje dag. För i garderoben finns inte döden.

Rädslan, garderoben och jag är en vardagsnära bok om att våga prata om sina rädslor, men även en berättelse om familj och fantasi och om alla intryck barn utsätts för dagligen.