en polismans berättelser
Tobbe Isaksson
Bakom uniformen – en polismans berättelser Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2021 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Författare: Tobbe Isaksson Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Idus förlag Foto: Stefan Isaksson Första upplagan Tryckt i Riga, 2021 ISBN: 978-91-7634-296-1
BAKOM UNIFORMEN en polismans berättelser
Tobbe Isaksson
”Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.”
Astrid Lindgren
TACK
En bok uppstår sällan genom endast en människas försorg och arbete. Så inte heller denna bok. Även om det är mina upplevelser och jag som skrivit texterna så hade inte boken blivit till om det inte var för olika människor i min omgivning. Jag vill därför rikta ett särskilt tack till följande personer som var och en på sitt eget sätt, medvetet eller omedvetet, bidragit till dess tillkomst. Framför allt till min bror Stefan – för hans stöttning genom åren med sin entusiasm och helt oumbärliga hjälp med mina texter samt hans fullständigt fenomenala insikt om hur man löser diverse skrivtekniska problem. Dev – glädjespridaren som alltid får mig på gott humör. Magnus Björn-Bentzen – den kollega som fick mig att börja skriva krönikor på Lundapolisens Facebooksida. Magnus Persson – för oräkneliga och livliga men framför allt givande diskussioner om texter rörande polisyrket.
Patrik Isacsson – för hans snusförnuftiga tankar som gör att man vänder och vrider på saker och ting så mycket att det leder till att man efteråt både undrar och inser vad man egentligen skrivit om. Mina föräldrar – för den mest perfekta uppväxt och uppfostran ett barn någonsin kan önska sig. Min fru – för att jag fått spendera så många timmar vid datorn sent in på nätterna och för att hon orkar leva ett liv med en skiftesarbetande man med allt vad det innebär. Min son – grunden till all min inspiration. Mina vänner – som aldrig sviker och alltid hjälpt mig att få en välbehövlig distans till yrket. Sist, men snarare först, alla mina kolleger. Civilanställda som poliser, ingen nämnd ingen glömd, ni vet vilka ni är. Det är jag som skrivit texterna men det är ni som bokstavligen talat stått bredvid mig när det blåst som mest.
11 16 18 21 24 27 29 31 34 36 38 40 43 45 47 50 53 55 58 60 62 66 68 70 72 75 77 79 82 84 86 88 90 93 96 98 100 103 105 107 111 114 116
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Inledning 22 år senare 1. Änglarna 2. Helvetes sorg 3. Jakten på den nakna rumpan 4. Sekunderna i min famn 5. Rättvisa 6. Kramas? 7. Mord 8. Mannen med den osynliga näsan 9. Den sista sommaren 10. Blodspår 11. Min bästa vän, tack för allt! 12. Jag ser dig 13. Kvinnomisshandlaren 14. Mamma, var är du? 15. Distans med humor 16. Hästen i fickan 17. Den envisa hunden 18. Flicka lilla 19. Utebliven avrättning 20. Bråttom 21. Vad fan håller vi på med? 22. Polisen som kom ut inomhus 23. Lärdom 24. Dagen då kvällen blev natt 25. Polishunden Fapp 26. Mitt medvetna tjänstefel 27. Skilsmässa i en polisbil 28. Jag måste skjuta! 29. Ögon i mörker 30. Katten 31. Döda mig 32. Dödsbudet 33. Damen med armen 34. Kramen i backspegeln 35. Den arge mannen 36. Jag hatar dina tårar 37. Min dagliga kriminell giv mig idag 38. Kvinnan i fönstret 39. Självmordet 40. Rösten i mitt huvud Epilog
INLEDNING
”Varför vill du bli polis?” Frågan kom från den äldre mannen som satt mittemot mig vid det runda bordet. Men jag var förberedd. Jag hade vridit och vänt på den många gånger och jag visste exakt hur jag skulle svara. Jag ville ha ett yrke där man var tvungen att kunna hålla många bollar i luften, ett yrke som inte var sig likt från dag till dag. Och givetvis ville jag ju även göra skillnad i samhället. Fast å andra sidan, det är en sak att i lugn och ro sitta hemma i lägenheten i Lund och förbereda sig mentalt, det är en helt annan sak att sitta i en slutintervju i ett trångt kontor någonstans i det stora polishuset i Göteborg med två riktiga poliser framför sig som båda noggrant analyserar och dokumenterar varje ord och minsta lilla rörelse. Men att det just var polis som jag ville bli hade jag bestämt mig för tidigare. Långt tidigare. Det var faktiskt min pojkdröm. Fjorton år tidigare, någon gång under våren 1985, gick jag och min mamma till högstadieskolan som jag skulle börja på till hösten och hade ett samtal med syokonsulenten där vi pratade om vilka ämnen jag skulle välja för att bli polis. Så visst hade tankar om yrket och polisskolan funnits hos mig sedan länge. Frågan om varför jag egentligen ville bli polis hade jag ställt mig själv många gånger, men nu
Bakom uniformen – en polismans berättelser
11
när frågan efter alla dessa år till slut kom hade jag plötsligt inte den blekaste aning om vad jag skulle svara. Och då, utan att jag visste var det kom ifrån, hörde jag mig själv säga: ”För att sätta dit dom som förtjänar det och hjälpa dom som behöver det!” Så fort jag sagt det blev det knäpptyst i rummet. Kvinnan som satt bredvid den äldre mannen började skruva lite på sig och såg allmänt skeptisk ut. ”Helvete,” tänkte jag. ”Varför sa jag så? Jag skulle hållit mig till de där bollarna och det varierande yrket där allting skiljer sig från dag till dag.” Tankarna flög kors och tvärs i huvudet på mig och varje sekund kändes som en evighet, men så bröt den äldre mannen plötsligt ut i ett gapskratt så stort som jag aldrig hört förut, vare sig förr eller senare. Han mer eller mindre skrek ut sitt skratt, hela den stora kroppen gungade med i rörelserna och det var nästan så man kunde se hur tårarna började rinna. Kvinnan såg nu om möjligt ännu mer skeptisk ut och hon skruvade på sig så mycket att jag för ett kort ögonblick funderade på om hon skulle trilla av stolen. När han till slut sansade sig torkade han en tår ur ögonvrån, lutade sig fram och sa: ”Ja, du får ursäkta mig men det har varit en väldigt lång dag och det där var nog något av det mest spontana och ärliga jag någonsin hört i dessa sammanhang. Och då ska du veta att jag hållit på med detta i så många år att jag sedan länge glömt bort när jag ens började.” Mannen fortsatte be om ursäkt och försäkrade mig om att det inte alls var meningen – och inte heller särskilt professionellt – att brista ut i gapskratt sådär mitt i en intervju, men att han som sagt bara tyckte att det var skönt att höra någon säga vad han egentligen tyckte och tänkte. Själv försökte jag se så neutral ut som möjligt samtidigt som jag log lite smått.
12
Bakom uniformen – en polismans berättelser
Men inombords skrattade jag minst lika mycket som honom för nu kände jag hur den tidigare rädslan var som bortblåst. Nu ville jag bara fortsätta med intervjun. Och jag var redo för vad som helst. Nu fanns det ingenting som kunde hindra mig, inga frågor var omöjliga och jag var övertygad om att ingenting kunde stoppa mig från att nå hela vägen fram. Och resten av intervjun gick också hur bra som helst. Det var frågor om allt mellan himmel och jord och jag svarade precis så som jag tyckte och kände. Det var frågor om hur jag reagerade när jag såg blod, om jag hade varit med om några traumatiska händelser i mitt liv, hur jag skulle agera om min bästa vän stal saker när vi var ute och gick på stan, hur min barndom hade sett ut, om jag hade några fobier och så vidare. Intervjun varade i drygt en timme och efteråt skakade vi hand samtidigt som mannen sa någonting i stil med att det hade varit riktigt trevligt att träffas. Huruvida han verkligen menade vad han sa eller om det var en standardfras han alltid drog till med kunde jag inte avgöra. Men bra kändes det i alla fall. Efter intervjun gick jag ut till min bil som jag parkerat på baksidan av polishuset. Jag åt några mackor jag hade tagit med mig hemifrån och krånglade mig sedan ut från staden och körde österut. Strax innan Jönköping svängde jag av söderut och vidare ner mot Vetlanda där min farmor bodde på ett äldreboende. Jag hade ringt dagen innan och påmint henne om att jag skulle komma och hälsa på. När jag väl steg in på boendet och gick ner i korridoren där hon bodde såg jag hur hon satt i en fåtölj utanför sitt rum, tittandes ut mot parkeringsplatsen. Hennes syn hade försämrats kraftigt och hon satt nu med näsan tryckt mot fönsterrutan som för att kunna se lite bättre. Hon var gammal vid det här laget, drygt 91 år, född och uppvuxen i mörkaste Småland där hon bott i hela sitt liv.
Bakom uniformen – en polismans berättelser
13
Och just den bilden kan jag fortfarande se framför mig: hur hon sitter där i korridoren på äldreboendet med blicken riktad ut mot parkeringen. ”Farmor!” sa jag högt. Hon vände ansiktet och blicken mot mig. Hon såg mig fortfarande inte men hon kände såklart igen min röst. Ett stort leende spred sig över hennes ansikte och hon reste sig sakta upp och mötte mig med en kram, så som bara en farmor kan kramas. Vi satte oss i några fåtöljer ute i korridoren, gå in på rummet ville hon absolut inte, där var det ju ingen som kunde se hur hennes barnbarn hade kommit och hälsat på. Barnbarnet som nu skulle bli länsman! Vi satt där och pratade i några timmar innan det var dags för mig att köra vidare söderut och hem till Lund. Det hade börjat närma sig kväll, jag var trött efter en minst sagt lång dag och dessutom hade jag tre timmars bilkörning framför mig. Hade jag vetat att detta skulle bli sista gången jag såg henne i livet vet jag inte hur länge jag hade stannat. Hon somnade in tio månader senare och så här i efterhand kan jag bara konstatera att hon var en av de människor som påverkat mig mest här i livet. Jag tänker fortfarande väldigt ofta på henne så här drygt tjugo år efter hennes bortgång. Varje år i slutet av oktober när hösten är som vackrast med alla sina färger kör jag till Vetlanda för att besöka hennes grav och lägga ner några blommor. Det är märkligt hur vissa människor kan påverka en så mycket. Väl hemma i Lund gick livet vidare som vanligt, men så i mitten av maj kom jag en kväll hem till lägenheten på Revingegatan. Och där låg det. Mitt på dörrmattan. Kuvertet. Ett stort, vitt kuvert med polisens blåa emblem uppe i vänstra hörnet. Jag stod stilla i dörröppningen några sekunder och bara tittade. Återigen kändes varje sekund som en evighet, men till slut tog jag ett steg in i lägenheten och böjde mig ner för att ta upp det och i samma
14
Bakom uniformen – en polismans berättelser
ögonblick förstod jag att min pojkdröm efter alla dessa år äntligen hade slagit in. För kuvertet var både tjockt och tungt. Och ett negativt besked hade ju knappast varit just tjockt och tungt. Så då måste det vara positivt. Och det var det också. Fyra månader senare parkerade jag min bil utanför polishögskolan i Stockholm, klev ur och tog min ryggsäck från baksätet och promenerade sedan genom grindarna och in på området. Det var en solig morgon i mitten av augusti 1999.
Bakom uniformen – en polismans berättelser
15
22 ÅR SENARE
”Tänk om folk bara visste.” Det är en mening som jag ofta tänkt när jag satt mig i en polisbil och kört iväg från ett avslutat ärende. Tänk om folk bara visste vad jag nyss har varit med om och vad jag har fått se och uppleva. Ibland nämns det efteråt lite kortfattat i media, men oftast inte alls. Tänk om det fanns ett sätt där jag kunde ta med folket in bakom kulisserna och visa allt det arbete som aldrig syns. Men plötsligt en dag hände det. En kollega hade startat Lundapolisens Facebooksida och bad mig skriva om någonting som jag hade varit med om. Jag var inledningsvis tveksam – jag har aldrig haft några författardrömmar – men jag bestämde mig för att ge det en chans och skrev en kort krönika om min polishjälm och allt som den utsatts för genom åren. Krönikan blev väl mottagen, både av allmänheten såväl som av mina kolleger och jag märkte hur jag plötsligt fick blodad tand. Så jag skrev en till och en till och sedan har jag bara fortsatt. Den här boken innehåller en mängd olika händelser och situationer som jag varit med om under mina drygt tjugo år som polis i yttre tjänst. Jag har gjort mitt bästa för att inkludera både roliga och dråpliga incidenter såväl som tragiska och hemska. För det är exakt så polisyrket ser ut: kontrasterna är oerhörda
16
Bakom uniformen – en polismans berättelser
och man växlar mellan ond bråd död och skratt och glädje på daglig basis. Och detta speglar också mitt sätt att skriva. Vikten av anonymitet för de inblandade har gjort att jag valt att utesluta vissa detaljer samtidigt som jag så rättvist och ärligt som möjligt försöker skildra en verklighet som alla poliser i yttre tjänst får vara med om, inte bara i Lund utan även i hela Sverige. Min förhoppning är att du som läser denna bok ska få en djupare inblick i och därmed också större förståelse för den svenska polisens vardag.
Bakom uniformen – en polismans berättelser
17
ÄNGLARNA
I ett inferno av obegripligt kaos höll vi om varandra. Vi sa ingenting, ingen av oss. Vi stod bara där några sekunder under tystnad innan vi släppte taget. En snabb blick, inget mer, sedan skiljdes vi åt och fortsatte arbeta. Innan vi ens kommit fram visste vi att det skulle vara illa. Fruktansvärt illa. Två fordon hade frontalkrockat med varandra strax utanför Lund och på väg dit hörde vi över polisradion hur all ledig ambulans och räddningstjänst skickades till platsen. Och när vi kommer fram. Det där totala kaoset som knappt går att beskriva i ord, omöjligt att förklara för någon som inte upplevt det. Skrikande människor överallt, chockade människor, avslitna kroppsdelar, blod och döda kroppar. Så mycket, så overkligt, så svårt att greppa, så svårt att prioritera och så svårt att hantera. Jag kliver ur bilen. Vad ska jag börja med? Var behövs jag som mest? Jag rör mig mot vraket som en gång hade varit en bil. Brandmännen är fullt upptagna med att försöka sära och öppna upp det. Synen som möter mig när jag kommer fram kommer för evigt vara fastbränd på mina näthinnor. Där finns ingenting för mig att göra. Vidare. Bort, i riktning mot bussen där de flesta vid det här laget
18
Bakom uniformen – en polismans berättelser
nu har tagit sig ut. Jag går in och möts av en flod av blod som rinner längs bussgolvet. Längst bort vid den intryckta fronten arbetar ambulanspersonal med en svårt skadad man och jag inser att även här är jag överflödig. Går ut ur bussen. Människor överallt. Några står upp, andra sitter ner och överallt springer utryckningspersonal fram och tillbaka. Och som en matta över allting ligger ljudet, det där ljudet av fruktansvärda skrik, gråt och tjutande sirener som blandas med lukten av blod och utrunnen diesel. I ett levande helvete som detta måste alltid de drabbade människorna ha högsta prioritet. Men samtidigt måste vi även dokumentera allting för den framtida utredningen. Bilder och video måste bli tagna, skisser måste ritas, vittnesförhör hållas, trafik bli omdirigerad, anhöriga bli underrättade och så vidare. Så igen, var börjar jag? Vad är det allra viktigaste jag kan göra just i detta nu? Jag måste prioritera rätt. Nu börjar kollegorna anlända tillsammans med vårt yttre befäl som genast sätter igång med att ge direktiv och dela ut uppgifter. Och det är precis när jag tagit mitt andra vittnesmål som jag upptäcker henne. En sjuksköterska från ambulansen. Jag ser henne eftersom hon står stilla. Helt stilla står hon där, med en tom, nästan apatisk blick några meter från det första bilvraket. I allt det kaos som pågår överallt runtomkring har hennes kollegor missat henne. Missat att den här gången blev det för mycket. För mycket att hantera. Hon märker mig inte förrän jag lägger handen på hennes axel och jag ser nu att hon gråter. Jag har träffat henne förut och vet mycket väl hur skicklig och erfaren hon är, men nu, nu blev det bara för mycket. Så jag håller om henne. Jag vet inte hur länge vi står där, några sekunder eller så, men det är tillräckligt. Vi skiljs åt och hon går iväg till sina kollegor och återupptar sitt arbete. Hon är en ängel i mina ögon. Hon och alla hennes kollegor, ja
Bakom uniformen – en polismans berättelser
19
alla människor som arbetar inom sjukvården. Jag beundrar dem så. De är fantastiska. Varje gång de går på ett arbetspass kommer de hjälpa någon. Någon som har ont. Någon som är ledsen. Någon som mår dåligt. Och de gör allt detta trots mycket stress, tuffa arbetsuppgifter och begränsade resurser. Trots alla hinder fortsätter de alltjämt. Och jag vet ingenting som är mer beundransvärt. Trafikolyckan fick ett tragiskt slut. Många människor miste livet. Många skadades. Och många berördes. Men jag vet att nästa gång det händer så kommer de finnas där igen. Änglarna.
20
Bakom uniformen – en polismans berättelser
Bakom uniformen – en polismans berättelser är en skakande och kompromisslös men också varm och personlig skildring av polisarbete som aldrig nämns eller syns i media. Polisinspektör Tobbe Isaksson vid Lundapolisen ger här en unik inblick bakom kulisserna vid många av de ärenden han upplevt under sin 20 år långa karriär i yttre tjänst. Följ med på en berg- och dalbana av känslor och intryck där adrenalin blandas med humor, dödligt allvar med distans och där mord, psykisk ohälsa och tragedier beskrivs utifrån en erfaren polis perspektiv. Boken riktar sig till alla som är intresserade av svensk polis och dess vardag. Du som läser boken kommer få en ny och djupare förståelse för polisens arbete.
www.idusforlag.se