9789176342671 by Smakprov Media AB

Djävulsgapet

Djävulsgapet Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2021 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: LM Schön Grafisk form: Anna Lolax, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2021 ISBN: 978-91-7634-267-1

LM SCHÖN

Mi familia, mi vida.

– Är allt packat och klart? hojtar pappa från köket. Istället för att svara drar Jasmin ett djupt andetag och tvingar blicken mot stöket på sängen. Den stora gröna resväskan gapar hånfullt tom och hon låter luften långsamt pysa ut mellan läpparna. Det ser ut som att en klädaffär har exploderat i hennes rum med tröjor och shorts överallt förutom just där de ska vara. I resväskan. – Hörde du mig? Pappas röst låter tillgjort glad och hon himlar med ögonen trots att hon vet att pappa inte kan se det. – Jasmin? – Jag hörde, svarar Jasmin.

– Är du klar? Du vet att vi måste åka snart om vi ska hinna. Framför hennes fötter ligger en rosa huvtröja hopknölad till en boll. Hon stoppar in foten och knycker till så att tröjan flyger upp i luften. Med handen lyckas hon få tag i luvans ena snöre och kastar den vidare mot resväskan. Den landar i locket men hon bryr sig inte. – Jag vet det, ropar hon tillbaka medan hon sjunker ner på sängen. Ett obegripligt mummel från köket dränks av ljuden från frukostdisken. Hon drar åt sig sina vita favoritjeans, lägger ner dem samtidigt som hon rättar till huvtröjan. En sliten T-shirt med Musse Pigg-tryck som hon brukar sova i och en vit keps får göra dem sällskap i den stora resväskan. Hon vet faktiskt inte riktigt vad hon ska packa mer. En bikini kanske? På det vitbetsade skrivbordet som hon och pappa köpte på auktion förra sommaren ligger kjolar och linnen i en salig blandning. Hon stryker med handen över sängramen som hon och pappa ägnat många kvällar åt att slipa för

att få bort den gamla bruna färgen. Träet känns alldeles lent under fingrarna och hon kan inte låta bli att sucka. Hon kommer verkligen att sakna det här. Ljudet av glas som splittras får henne att hoppa till. Först är det alldeles tyst men sen låter det precis som det brukar göra när pappa rotar runt i skåp. Dammsugarens bekanta brummande drar igång men trots det kan hon utan problem höra svordomarna. – Pappa! Det blir många skuldlappar i burken! ropar hon högt och flinar mot sig själv i spegeln vid dörren. Svordomsburken är ett av pappas mest fåniga påhitt. Varje svordom resulterar i en så kallad skuldlapp som sedan kan lösas in mot valfri hushållssyssla. Jasmin ryser när hon tänker på hur hon fick ägna en hel lördag åt att städa toaletten. Nästa gång hon inte hittar sina handbollsskor kommer hon bara svära tyst i huvudet. – Pappa? Burken! Dammsugaren tystnar men pappa svarar

inte. Nöjd med att få en anledning till att lämna den tråkiga packningen smyger Jasmin ut i de för stora strumporna. Mitt på golvet står dammsugaren med sladden utdragen. På diskbänken ligger resterna av det glas pappa måste ha tappat. Trots att han dammsugit kan hon se hur några glasbitar retfullt glänser på det guldbruna trägolvet. Eftersom pappa är så djupt lutad in i städskåpet tar det en stund innan hon upptäcker honom. Bara hans rygg sticker ut och den skälver i en konstig rörelse, ut och in. – Vad gör du? Ryggen stelnar till och när hon lägger handen på hans axel känns den röda flanellskjortan varm och fuktig. – Pappa? Han för upp sina kraftiga händer till ansiktet, drar dem hastigt över kinderna och krånglar sig sedan ut ur städskåpet. Hans klumpiga fötter missar dammsugaren med en hårsmån. Några tårar glittrar i det mörka välansade

skägget. Försiktigt stryker Jasmin bort dem med fingertopparna och ler trevande mot honom. Med en plötslig rörelse drar han henne mot sig och kramar henne så häftigt att hon lättar lite från golvet. Hennes ansikte trycks mot det slitna mjuka skjorttyget och hon hör hur hans hjärta bultar därinne. Länge står de så. Helt tysta. – Det är ju bara en sommar, mumlar hon rakt in i hans väldiga bröstkorg medan hon njuter av pappas säregna doft, en blandning av tvål från Barnängen, kokkaffe och den alldeles speciella lukten av trycksvärta. Sedan tjocknar halsen och när tårarna börjar stiga i ögonen får hon inte fram något mer. Pappa klappar henne varsamt över håret med ena handen och hon sluter ögonen. Den välbekanta rörelsen får henne sakta att slappna av. – Jo, men jag kommer ändå att sakna dig varje dag, svarar pappa grötigt. Hennes armar når inte riktigt runt hans bröstkorg, men hon försöker krama honom så

hårt hon bara kan. Tystnaden får de förbjudna tankarna att poppa upp i huvudet som gubben i lådan. Hon har gjort sitt bästa för att inte tänka på mamma, men nu går det inte längre. Vad annorlunda allt hade varit om mamma inte hade skrivit det där brevet som damp ner i brevlådan för flera månader sedan. Jasmin som aldrig i sitt tolvåriga liv har varit borta från pappa mer än två nätter i sträck ska nu vara utan honom en hel sommar. Tio långa veckor utan hans skratt, hans fåniga idéer och hans trygga kramar. Det sista orkar hon knappt ta in. – Tänker du på brevet? säger pappa och stryker henne över kinden. Hans mörka sträva hår på händerna kittlar mot hennes hud och hon ler snett när hon ser att han som vanligt inte fått bort det svarta längst ut på fingertopparna. – Hur kan du veta det? – Lilla gumman, nog känner jag dig utan och innan, viskar pappa och skjuter henne mjukt ifrån sig.

Hans händer vilar tungt mot hennes axlar och när hans mörka ögon möter hennes känner hon sig hudlös. Det är som att han ser rakt in i henne. För att skydda sig mot hans granskande blickar plockar hon fram den trygga ilskan, den som skyddar hennes hjärta som en mur så att inget kan nå in och såra henne, samtidigt som hon korsar armarna över bröstet. – Måste jag verkligen åka, pappa? – Vill du inte lära känna din mamma? börjar pappa avvaktande. Inombords dunkar hennes hjärta så våld samt att det känns som om det ska tryckas ut ur bröstet på henne. Hon sätter ena handen mot tröjan för att försäkra sig om att det bara är inbillning och andas sakta ut. Det driver henne till vansinne att pappa alltid ska agera så korrekt, trots att hon misstänker att han tänker precis som hon. – Vad tror du? utbrister hon, vrider sig ur hans grepp och stampar irriterat med ena foten i golvet eftersom hon inte riktigt vet vad hon ska göra av alla känslor som rasar inom henne.

Pappa är tyst länge men när han slutligen öppnar munnen är hans röst lugn, mörkare än vanligt men mycket bestämd. Orden nästan vibrerar genom hennes kropp. – Jasmin, hur många gånger har du inte frågat mig varför din mamma lämnade oss? – Massor, erkänner hon. – Varje gång har jag svarat att den enda som kan förklara det är din mamma. Nu har du äntligen fått chansen och jag tror att du kommer ångra dig om du inte åker. – Du får det att låta så himla enkelt! protest erar hon hetsigt. – Det kanske inte behöver vara så svårt, kontrar han och rycker lätt på axlarna. Pappas enkla rörelse får vreden att blossa upp med sådan kraft att hon nästan blir paralyserad. Den fyller hela hennes kropp från tårna ända ut till fingertopparna och det är som att hennes muskler inte lyder henne längre. Mellan spända läppar lyckas hon till slut pressa fram: – Det känns bara så meningslöst, liksom som att det redan är för sent.

Hennes röst stegras och brister. Pappa placerar återigen sina händer på hennes axlar och den här gången drar hon sig inte undan. – Du vet vad jag tror, utbrister han varsamt och hans ord river ner hennes murar. Den senaste tidens oro, ilska och frustration störtar fram som en svallvåg och trycker över bröstet. Jasmin och pappa har bråkat om brevet och om mamma nästan varje dag. Eller rättare sagt, Jasmin har stått för bråkandet. Hon har skrikit, gapat och slagit igen dörrar så väggarna skakat i lägenheten. Däremellan har hon gråtit floder in i kudden medan pappa bara klappat henne över håret. Tålmodigt har han lyssnat på hennes vilda ursinne och djupaste förtvivlan. – Men varför ska jag åka bara för att hon vill? För att det nu passar henne? väser Jasmin fram mellan tänderna. Hela hennes inre rasar av motstridiga känslor. Ilskan som får henne att vilja kasta saker omkring sig, längtan som nästan krossar hennes hjärta och så den värsta känslan av

dem alla; den hon gömt allra längst in – över givenheten. – Jag behöver inte henne. Så jag tänker inte åka. Demonstrativt slår hon ut med händerna, men till och med i hennes öron skorrar orden falskt. Pappa lägger huvudet på sned och hon ser oron dansa i hans ögon. – Jasmin. Utan ett ord vänder hon på klacken och går med överdrivet bestämda steg mot sitt rum. Jasmin stirrar hopplöst på de få klädesplagg som hon lyckats packa ner i väskan. En tår bränner till i ögonvrån och hon torkar ilsket bort den med tröjärmen. Hon behöver inte någon jäkla mamma. Inte längre. Med några snabba steg är hon framme vid skrivbordet, rycker åt sig brevet och river det långsamt i småbitar. När hon låter dem falla ner som snöflingor i papperskorgen känns det riktigt bra. I alla fall några sekunder. Men så börjar alla bråk och diskussioner med

pappa spelas upp om och om igen i huvudet som en gammal hackig skiva. Hur hårt hon än argumenterat för att inte åka så har det konstigt nog alltid slutat med att hon själv insett att hon måste. Att det egentligen inte finns något val. Den enda kontakt hon haft med sin mamma de senaste tolv åren har bestått av sporadiska vykort lika oregelbundna som innehållslösa. Fram till dess att brevet kom, med en förfrågan om Jasmin ville komma och hälsa på henne. I ärlighetens namn finns det ingenting som Jasmin funderat så mycket på under sin uppväxt som hur mamma kunde lämna henne. Pappa har inte kunnat ge några bra svar men nu kanske mamma äntligen skulle kunna förklara. Motvilligt sätter Jasmin på sin handbolls spellista på högsta volym och börjar packa. På riktigt den här gången.

Hur hamnade hon här? Ensam i mörkret med ett stulet stenhjärta som bränner i fickan och tårar som svider på kinderna. Så uppslukad av sina tankar att hon inte hör stegen bakom sig. Det enkla svaret är förstås att det inte riktigt var meningen. Vare sig att stjäla eller att knuffa mamma. Men sanningen är mycket mer komplicerad än så. För vad hände egentligen med de tidigare ägarna till mammas hus? Hur kan en liten flicka bara försvinna spårlöst? Och har mamma verkligen rätt att vara arg, när det var hon som stack och lämnade Jasmin ensam med pappa. Kommer Jasmin någonsin att kunna förlåta henne? Det enda Jasmin är säker på är att sommarlovet på Teneriffa inte alls blev som hon föreställt sig. Djävulsgapet är första boken i en planerad serie om Jasmin och Eddie.