Wilhelm Tall och äventyret på Svartön Håkan Klamas
Illustrationer: Johan Jansson
Wilhelm Tall och äventyret på Svartön Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Håkan Klamas © Illustratör: Johan Jansson © Omslagsbilder: iStockphoto, Freepik Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2021 ISBN: 978-91-7634-246-6
Till Rasmus
1 Tabletter, dikter och en handboll (eller möjligen en liten fotboll)
”NEEEJ!” skriker jag. I morse hörde jag min morfar Jalle skrika likadant. I badrummet. ”Nej, jag vill inte, hör du inte vad jag säger?” skrek han högt i sin ensamhet. Själv är jag i skolan och skriker åt fröken Frisk. ”Jag har ju sagt tusen gånger att jag heter Wilhelm! Inte William. Inte Wille. Inte Wilfred. Jag heter Wilhelm Håkansson. Punkt slut.” ”Nåväl, Wilhelm Håkansson Punkt Slut, om det nu ska vara så viktigt”, säger fröken Frisk, vilket hon definitivt inte är. Frisk, alltså. ”Hur kommer det sig”, fortsätter hon, ”hur kommer det sig att du som är så intelligent aldrig – och jag upprepar ALDRIG – lyckas ha med dig det du ska?”
7
Hon gör ofta så där. Upprepar saker. I oändlighet. Vi bråkar om ett suddgummi. Eller, ja, det är mest hon som bråkar. Jag tittar i stället ut genom fönstret och ser att vår vaktmästare, med sin lövblås, just lyckats flytta alla löven på skolgården så att de nu täcker hela rektorns bil. En röd Audi. Ser man inte längre att det är. Men löven är borta från skolgården i alla fall. Uppdraget slutfört, ser vaktmästaren ut att tänka, och går för att dricka mer kaffe. Morfar skrek som sagt, han också. I morse. Till sig själv. Rakt in i badrumsspegeln. Han bara övade. Han har inte vågat skrika till Bibbi Borselius än. Det är hon som är problemet, för hon får alltid som hon vill. Och nu har hon bestämt att morfar Jalle ska gifta sig med henne. Hon, som för bara en vecka sen
8
nästan förlovade sig med bilhandlare Bruno Dohlander. ”Men det var då det”, hörde jag morfar sucka för sig själv innan jag stängde ytterdörren och gick till skolan. Han vill verkligen inte gifta sig, men han vet inte hur han ska säga det utan att Bibbi ska bli ledsen. Jag antar att han struntade i att raka sig idag med. Det ringer ut för sista gången den här veckan. Nu är det ledigt från skolan i nio dagar. Höstlov. Jag försöker hinna iväg så fort jag kan i duggregnet men upptäcker att någon släppt ur luften i mitt framdäck på cykeln. Det är tredje gången bara den här veckan. Jag suckar och låter den stå. ”Tjena, Tall! Punka, eller?” Ett rått garv och så susar tre mountainbikes förbi. Tall, ja. Det är en historia för sig. De kallar mig så, och jag bryr mig inte. Visst, jag är lång för min ålder (inte så lång som en tall kanske,
9
men ändå), men det där med att de kallar mig för Tall, det är helt och hållet fröken Frisks fel. Vi i klass 5B skulle skriva uppsats om någon eller något som hade samma namn som vi själva, och eftersom jag heter Wilhelm (inte William eller Wille) så valde jag att skriva om Wilhelm Tell. Det var det enda jag hittade, om jag inte ville skriva om en kompositör (Wilhelm Stenhammar), en gammal båt (Wilhelm Tham) eller en liten by i Norrland (Wilhelmina). Kort sagt var Wilhelm Tell en påhittad gubbe i Schweiz som satte ett äpple på sin sons huvud och försökte träffa det med en pilbåge. Ja, eller, med pilen då. Hur som helst, när fröken Frisk skulle läsa upp min berättelse för hela klassen (alltså, varför ska lärare alltid göra det?) så läste hon fel. ”Wilhelm Tall var en man som bodde i Svejtsch …”, läste hon, och alla började fnissa. Inte för att hon inte kunde uttala Schweiz, och inte för att klassen kände till att han inte alls hette Tall utan Tell, utan bara för att det lät roligt. Wilhelm Tall. Fröken Frisk själv hade
10
ingen aning om vare sig det ena eller det andra utan bara log osäkert och bad alla att vara lite tysta. Jag sa ju att hon inte är det hon heter. Så efter det fick jag alltså heta Tall. Wilhelm Tall. Lagom kul. Jag torkar bort regnet från mina glasögon och ser mig omkring. Skolgården är tom så när som på rektorn som vandrar av och an, som om hon letar efter någon. Jag funderar på om det är slöjdmagistern som gömmer sig igen efter att, för femtielfte gången, ha råkat hamra sönder hennes vägg när han skulle hjälpa till att sätta upp något av hennes många diplom.
11
Då inser jag att det inte är någon hon söker, utan något. Närmare bestämt en röd bil. Hon kan gott leta, tänker jag, suckar och vandrar hemåt. Ensam som vanligt. Utan cykel. Men det har i alla fall slutat regna. När jag passerar Yassins affär kommer jag på att jag glömt min ryggsäck på pakethållaren. Med våta gympakläder i. Och en brun banan som jag aldrig hann äta. Jag suckar igen. Jag orkar inte gå tillbaka, och dessutom börjar jag bli hungrig (men inte på brun banan). Den soppa vi får varje fredag i skolan är blaskigare än utspätt kranvatten, och mättar inte någon. Allra minst en Tall. Väl hemma ser jag att morfar sitter ute i trädgården och lägger patiens. Flera av spelkorten blåser ner på gräsmattan, och han får resa sig för att gå och plocka upp dem. Trots att det inte kan vara mer än tio grader har han bara undertröja på sig. Ja, byxor har han ju också förstås. Och sina sandaler som han går i sommar som vinter. Hans långa gråa hår fladdrar i vinden och
12
hans blåa ögon stirrar upp i himlen. Han kliar sig i huvudet och jag undrar om det är mamma han tänker på eller om han bara funderar på att klippa sig. I så fall är jag alltid redo att hjälpa till. Jag är rätt bra på att klippa hår. Vi är de enda som har trädgård i den här delen av stan. En trädgård med ett rött träplank runt om, och med vårt lilla röda, skrangliga trähus, en oklippt gräsmatta och lite vildvuxna buskar innanför. Allt inklämt på en liten jordplätt mitt i stan, med ett sju våningar högt kontorshus och tre gråa hyreshus i betong som närmaste grannar. Plus flaggor från världens alla hörn på balkongerna. Jag har räknat till tjugosju olika. Flaggor, alltså. Inte balkonger. Morfar Jalle har vägrat sälja vårt hus. I trettiosju år har kommunen försökt att köpa det. Nu har de gett upp. ’Gubben dör nog snart, det är det de hoppas på’, brukar morfar säga med ett litet skratt. Det är nästan det enda han skrattar åt nuförtiden. Han är inte så mycket för flams och trams, som han kallar det. Bibbi Borselius flamsar och tramsar hela
13
tiden. Och ler. Jalle tycker det är tröttsamt. Glädje är för dumbommar, säger han när inte Bibbi hör. Så varför ska ni då gifta er? tänker jag. Ni passar ju inte alls ihop. Men jag säger inget. Bibbi har ju bestämt sig. Då blir det tydligen så. Hon har varit gift tre gånger förut, men fjärde gången gillt är det ingen som säger. Allra minst morfar. ”Hur gör man för att kunna åka långt bort från någon, men samtidigt ändå vara kvar här hemma där man trivs?” muttrar han och suger på en halstablett. ”Vem ska åka vart?” frågar jag trots att jag redan vet svaret. Han har muttrat så där i en vecka, ända sen Bibbi var här senast och ställde till det. När morfar bjöd på ett tredje glas bubbligt vin så gick jag ut. ”Onödigt charmig, det är vad hon är”, muttrar morfar vidare och stoppar in en ny tablett. ”Blir det någon mat idag?” frågar jag för att försöka få honom att tänka på annat. ”Nej”, säger morfar kort. Nej, det blir inte alltid lagad mat när man
14
bor hos morfar. Men vad gör man när ens föräldrar är … ja, de är döda, men jag orkar inte tänka på det. Eller prata om det. Det är sex år sedan, och det är som det är. Och morfar är bra. Bäst till och med. Bättre än var både mamma och pappa var, faktiskt. Om man nu får säga så om de döda. För även om jag saknar dem jättemycket, så minns jag mest att de bara grälade. Jag går in för att se vad som eventuellt finns i kylskåpet och morfar tar en ny tablett. Han älskar alla sorters halstabletter. Alla smaker som finns. Han säger att han blir så torr i munnen om han inte har något att suga på. Jag berättade det i skolan förra året. Kallade honom tablettmissbrukare. Då kom det tre tanter från kommunen hem till oss och ville att jag skulle flytta. Det var först när de fick smaka på kombinationen äpple/fläder som hon som var chef sa: ”Å, smultron som är så gott!” – och så åkte de sin väg.
15
Min morfar Jalle ska gifta sig med Bibbi Borselius. Det vill han egentligen inte, men morfar vet inte hur han ska säga det utan att Bibbi blir ledsen. Nu krävs det en bröllopsräddning av stora mått. Jag, Wilhelm Tall, måste hinna hämta hem bilhandlare Bruno Dohlander från Svartön innan kyrkklockorna börjar ringa och morfar gör något han kommer att ångra för resten av sitt liv.
Wilhelm Tall och äventyret på Svartön är en spännande
och rolig bok om den 12-årige Wilhelm Håkansson. En klurig, lite ensam kille som bor tillsammans med sin morfar, och som i det här äventyret lär sig att övervinna sina rädslor.
www.idusforlag.se