Johanna Hildebrand och Sofia Gregersen
A N L E LE N T T I H
Hittenallen Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2021 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Johanna Hildebrand © Illustrationer av Sofia Gregersen Sättning av Matilda Nyman Järhult, Idus Förlag
Första upplagan Tryckt i Riga, 2021 ISBN: 978-91-7634-234-3
Printed matter 3041 0971
BEL
NOR DI
N SWA ECO
LA
C
A N L E LE N T T I H
Johanna Hildebrand & Sofia Gregersen
Mira och morfar har lekt i parken i flera timmar. Vanilj fick inte följa med ut, för morfar var orolig att hon skulle bli smutsig eller komma bort. Mira skulle aldrig tappa sin fina katt, det vet hon säkert. Men morfar sa nej. Nu börjar det bli kväll och de går hemåt genom parken. – Vänta lite! säger Mira plötsligt och stannar. Kom morfar, det ligger något på bänken. Mira går närmre. Det ser ut som en päls. Är det ett djur? Mira vinkar åt morfar att skynda sig. Hon vill inte gå ända fram och titta utan honom. – Jaha, vad kan det där vara? säger morfar och tar Miras hand i sin.
Nu ser de att det är en nalle som ligger på bänken. Pälsen är mörkbrun och lurvig. Nallen ser ledsen ut. – Du var mig en ynklig typ, säger morfar och lyfter upp nallen försiktigt. Nallen är inte större än att den får plats i morfars hand. Mira är inte helt säker på vad ynklig betyder, men hon nickar allvarligt. – Ledsen, viskar hon. Morfar sträcker fram nallen mot Mira. Hon tvekar. Kan en verkligen bara ta någons nalle så här? Hon korsar sina armar bakom ryggen. En kråka kraxar längre bort i parken. Mira ryser till. Det är kallt ute och snart blir det mörkt. Kråkan låter så läskigt. – Vi kan inte bara lämna den här! säger Mira upprört. Morfar kliar sig i skägget. Han gör så när han funderar. Mira sätter sig på bänken och stryker försiktigt med fingrarna över nallens mjuka arm medan hon väntar. Morfar slutar att rafsa i skägget. – Ja, så gör vi! säger han.
Mira och morfar går hand i hand. Mira fryser lite och det kurrar i hennes mage. Tänk vad hungrig nallen måste vara. Hen har säkert inte ätit på flera dagar! De har tagit med sig nallen hem, bara så länge, tills de hittar ägaren. Morfar har skrivit en lapp som de har lagt på bänken.
Mira sneglar på morfars gröna ryggsäck, där de har lagt nallen. Dragkedjan är öppen längst upp för att hen ska få luft.
De dukar fram kvällsmat. Mira tror att nallen fryser och stoppar ner hen i en raggsocka. – Vad äter nallar? undrar Mira. Morfar tar en klunk te. – Kanske honung? Morfar räcker fram en sked med honung till nallen. Mira skrattar. – Och björnbär? gissar morfar. – Ja, kan vi plocka björnbär? undrar Mira ivrigt. Morfar ler. – Vi kan cykla ner till havet och plocka någon dag. Men honung får duga ikväll. Så sänker han rösten och pekar på nallen. – Vår vän Hittenallen har visst redan somnat. Hittenallen. Vilket gulligt namn. Den lilla nosen sticker upp över kanten på morfars raggsocka.
Mira och hennes morfar hittar en nalle på en bänk i parken. Vad ska de göra? Nallen får bo hemma hos morfar medan de letar efter nallens ägare. Men Mira är inte helt säker på att hon vill hitta ägaren, hittenallen är ju så söt. Hon kanske kan få behålla nallen istället? När får en egentligen ta något som inte är ens eget? Och när måste en lära sig släppa taget om något eller någon som står en nära? När blir en hittenalle ens egen nalle?