En helt ovanlig familj
Anna Ovsiannikov
En helt ovanlig familj Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2021 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Anna Ovsiannikov Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2021 ISBN: 978-91-7634-148-3
En helt ovanlig familj Anna Ovsiannikov
Ordlista Tjuv, Tjyv: Substantiv – en – ar. En person som hittar saker innan de har försvunnit. Använder ej vapen och stjäl inte. Bov, bov: Substantiv – en – ar. En person som stjäl från allt och alla, men bara småsaker och ingenting viktigt. Använder ej vapen. Skurk, skurk: Substantiv – en – ar. En samvetslös person som stjäl från allt och alla. Använder gärna vapen om det behövs och bryr sig inte om någon annan än sig själv. Pirat, pirat: Substantiv – en – er. En person som fungerar ungefär som en skurk eller bov, men utövar sin verksamhet till havs. Använder vapen om det behövs. Kallas även sjörövare.
5
Kapitel 1 Det finns en plats långt upp i Sverige, en plats som inte riktigt går att beskriva på ett rättvist sätt, men många kallar den Världens ände. Stora tomma fält utan slut, en skog som breder ut sig till horisonten och möter ett fjäll där bergen alltid står stadigt. På vintern lägger sig snön som tjock vit marsipan över bergen. De högsta träden smyckar bergen som tårtljus och naturen sprakar av glitter. Fåglarna tar sig fram som små snöbollar mellan träd och fält och går knappt att upptäcka i deras kamouflage mot det krispigt vita landskapet. På våren vaknar skogen sakta ur sin vinterdvala och allt börjar leva igen. Många tror att det alltid är tyst här vid Världens ände. Att det bara finns tom skog och tystlåtna människor. Men under våren och sommaren, när snön inte längre tystar skogen, pågår livet som ständig bakgrundsmusik. Vind som tjuter, fåglar som sjunger och jordbruksmaskiner som dånar.
7
Alla skrattar och grillar. Doften av grillat brukar lägga sig som ett lock över platsen och då vet alla att sommaren kommit på riktigt. Husen här ser ut att vara utplacerade av en konstnär som stänkte med sin pensel utan närmare tanke om var färgen hamnade. Vissa hus ligger nära varandra men de flesta ligger långt ifrån. Om skogen och renarna inte räknas så har de flesta hus inga grannar på flera kilometer. Ett av husen ligger på en hög kulle och består av fyra rangliga våningar och tio rum, med ett stort kök och tre badrum. På sommaren, våren och hösten syns det stora vita huset på kullen, men på vintern är det som om huset försvinner in i naturen. Från långt håll ser det ut som en del av snölandskapet. Allt i huset låter, luckorna i köket smäller och golvet knarrar. Ingen kan ta sig in utan att det hörs men om de mot förmodan lyckas så kommer de snart trilla på något av allt som ligger på golvet. En robotdammsugare kör runt, runt i det stora huset och krockar ständigt med gamla kaffekoppar, verktyg och kläder. Flera gånger har dammsugaren stirrat döden
8
i vitögat, oftast genom att svälja en gammal strumpa och nästan kvävas till döds. I sådana stunder är det tur att det finns ett barn i huset som inte måste jobba, laga mat eller planera tjuveri. Ett barn som jag. Jag har blivit väldigt bra på att dra ut gamla strumpor ur dammsugare och ge tillbaka dem till sin rätta ägare. Vilket alltid är samma person. Mormor Estelle drar igenom huset som den virvelvind hon är och lämnar små ledtrådar efter sig. Inte bara gamla strumpor utan också små papperslappar och mynt som egentligen ska ligga i hennes madrass, och ibland verkar de där lapparna ganska viktiga. ”Men tack Majoris!” brukar hon utbrista när hon ser att jag går och städar efter henne, ”den där ska ju ligga i min madrass. Tänk om fel person hade hittat den här koden …” kan hon mumla medan hon tar lappen ur min hand. Men ibland är det oviktiga papperslappar hon sprider runt omkring sig, som kvitton eller godispapper. Godispapperets spridning över huset delar hon med den andra gamlingen som bor här, morfar Clemence, och tillsammans håller de mig sysselsatt. Ibland plockar jag godispapper i trappan och ibland
9
hittar jag stora högar inne på toaletten. Det är oftast Estelles fel, ”en in, en ut!” brukar hon säga när jag frågar om hennes konstiga toalettvanor. Godis finns överallt, överallt förutom på ett ställe. På det stället är det bara tillåtet att placera sådant som tillhör jobbet, där inne är det ordning men i resten av huset är det fullkomligt kaos. Ingen utomstående får någonsin gå in där, av förklarliga skäl. Estelle vill varken ha godispapper eller någon som snokar därinne bland alla hemliga saker – inne i rum nummer nio. Det är lätt att tro att allt som lever här lever ensamt, och det är väl till viss del sant. Världens ände är en liten plats. Begränsat antal barn. Finner man inte någon kompis så är det svårt att inte bli ensam. Det är inte jättemånga som flyttar hit precis, så det blir att man får dras med samma gamla barn som alltid funnits. Jag har med andra ord inte så många att välja på och ingen har någonsin riktigt valt mig. Det gör mig inte så mycket att vara ensam, jag är ganska van vid det. Det blir väl så när man lever som vi gör i min familj. Det är bara när någon i klassen fyller år som jag känner mig väldigt ensam, men i
10
ärlighetens namn så låter det inte som om de har så kul på de där födelsedagsfesterna i alla fall. Jag gillar visserligen tårta men att leka lekar och dansa är nog ingenting för mig. Det där skvallret är inte heller något för mig. Vem som har blivit arg på vem och vem som är ihop med vem. Jag hänger aldrig med. När de andra går på fest så brukar jag sitta vid min stjärnkikare och genom den ser jag ett universum som breder ut sig. På kvällen skingrar sig molnen och det är alltid samma syn oavsett årstid. Stjärnorna smyckar himlen med miljontals skimrande diamanter och de ställer till med ett stort kalas, dit bara jag är bjuden. På kalaset är stjärnorna precis som människor, de bestämmer själva hur de vill gruppera sig. Vissa går ihop och skapar storslagna stjärntecken som bländar hela världen, medan andra hellre vill skina ensamma. Vissa stjärnor skiner starkare och mer intensivt än andra och tycker att de förtjänar en publik av stjärnor runt omkring sig. Andra nöjer sig med en omgivning av evigt svart himmel. Samma sak är det runt hela världen och även här. Någon är stjärnan som hela tiden lyser starkast och
11
som nästan exploderar, en annan den svagt lysande stjärnan med evigt svart himmel omkring sig. Oavsett så finns alla där ute och försöker överleva. Alla är stjärnor som vill fortsätta lysa och inte brinna upp. Det här är en historia om just det, att överleva och att hjälpa andra att inte brinna upp.
12
Kapitel 2 Det finns en mängd gamlingar i världen, flera tusentals pensionärer som stickar eller golfar hela dagarna. De plockar svamp på hösten och bär på sensommaren. De bakar bullar till sina barnbarn och äter middag redan klockan fyra på eftermiddagen. De tjatar ofta om bekanta som ingen kommer ihåg men ibland berättar dem de mest spännande historierna som någon kan tänka sig. När Estelle och Clemence Bov träffar någon på affären, i skolan eller på kvällspromenaden så tror alla samma sak: De är två vanliga gamlingar som går så långsamt så långsamt för att kunna njuta av naturen. De bor i det stora huset långt upp på kullen, ingen förstår hur de orkar ta hand om det men ingen är heller förvånad över att de inte flyttar. Gamlingar flyttar ju sällan från sina stora hus, i alla fall här i Världens ände. Här brukar barnen ta över husen och sedan deras barn och deras barn. Alla bara antar att
13
sådant kommer bli fallet även för familjen Bov. Jag har hört vuxna i skolan säga att det är lite märkligt att gamlingarna har ett barn som går på mellanstadiet att ta hand om, men föräldrarna är ju så sällan hemma så det är ju fint att de ställer upp. Vad ingen vet är att Estelle och Clemence inte är som några andra gamlingar i hela världen. Bakom det grå håret och det stora husets tunga dörrar döljer sig en miljon hemligheter som folket i byn aldrig kommer få reda på. I hela mitt liv har jag bott tillsammans med min mormor Estelle Bov och min morfar Clemence Bov i det stora huset utan grannar. Varje år har jag kunnat byta sovrum till ett nytt som jag aldrig har bott i tidigare. Små, stora och sneda rum har alla varit mina sovplatser. Med varje rum kommer en ny känsla och ett nytt äventyr. Ibland stannar jag länge i ett rum och ibland stannar jag bara några dagar. Det finns framför allt en stor fördel med att byta rum ofta, det är att mormor Estelle och morfar Clemence aldrig riktigt vet var jag är. Det blir som en stor, ofrivillig kurragömmalek och jag vinner alltid. Då gör det
14
ingenting om det blir dödstråkigt, för om det skulle bli det så är det bara att byta! Jag bor nu i rum nummer tio, inte mitt favoritrum men inte heller det värsta rummet jag bott i. Mitt favoritrum är hittills rum nummer sex. Ett stort rum med snedtak, jättelika fönster och en solgul färg på väggarna. Från de fönstern kan jag se över hela fjället och ibland när jag sitter där och tittar ut så känns det som om jag kan se mamma och pappa vinka till mig från andra sidan jorden. Som om de sitter någonstans på fjälltopparna och tittar på mig. På kvällarna i rum nummer sex brukar jag alltid drömma mig bort, jag har sett stjärnorna så många gånger, men jag blir lika förundrad varje kväll när jag ser dem utanför fönstret. Orion, Tvillingarna och Karlavagnen brukar göra mig sällskap i mörkret, tråkigare är det i rum nummer tio där en fönsterlös ful vägg skiljer oss åt. Tapetens stora rosa blommor lyser så starkt att de sticker i ögonen och det blir på något sätt svårt att sova. Men rum nummer tio ligger nära rum nummer nio och rum nummer nio är fullt med spännande prylar. Stulna prylar. Det är tyvärr alltid låst men nu när jag bor i rum nummer tio brukar
15
jag ligga nära väggen och fantisera om alla saker som trängs i rummet bredvid. Ibland använder jag min hand som en kikare och riktar den mot den lövtunna väggen. Sedan låtsas jag att jag kan se igenom väggen med hjälp av handkikaren och då brukar jag fantisera om att det är jag som är piraten som stulit allt som försöker få plats där inne. Jag kan ligga länge och tänka på vad jag ska göra med alla mina skatter. Jag kanske ska sälja allt på blocket? Med pengarna kan jag sedan bygga ett skepp, en ubåt så ingen kan upptäcka mig när jag rövar på de sju haven. Sedan kommer jag gå till historien som piraten som aldrig blev upptäckt. Det är min högst sannolika framtidsdröm.
16
I ett gigantiskt hus vid Världens ände bor
Majoris med morfar Clemence och mormor Estelle. Ser man de två pensionärerna ute tillsammans tänker man nog att de är som vilka gamlingar som helst – men vad ingen vet är att Estelle och Clemence är professionella tjuvar. Majoris familj, familjen Bov, har bestått av tjuvar sedan urminnes tider. Det är egentligen bara Majoris som inte har engagerat sig så mycket i brottsligheten. Majoris spenderar istället dagarna med sin stjärnkikare, för uppe ibland rymdens stjärnor är Majoris alltid välkommen. Majoris har helt enkelt ingen given plats bland Estelles vassa hjärna, Clemences våghalsighet och föräldrarnas äventyrlighet. Fram till en dag, då hela familjen Bovs liv sätts ur spel – dagen då allting gick snett – och Majoris måste bevisa, en gång för alla, att det finns tjuvheder även i familjens yngsta medlem.