A som i alien Päivi Karabetian
A som i alien
A som i alien Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2021 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Päivi Karabetian, © Illustrationer: Nils Melander Sättning: Erik Lundquister Udd Första upplagan Tryckt i Riga 2021 ISBN: 978-91-7634-140-7
A som i alien Päivi Karabetian
Kapitel 1
Dörren till huset stängdes hårt. Skylten där det stod Här bor Erik och Siv ramlade ner på dörrmattan. Erik böjde sig ner och lyfte upp skylten. Han satte försiktigt tillbaka den på spiken. Erik kände på remmarna till den tre år gamla ryggsäcken. De satt fast. Han skulle inte få en ny förrän den gick sönder eller om mamma fick 7
ett jobb. Det gick fortfarande att bära böcker i ryggsäcken, men han hade varit mycket barnsligare när han fick den i trean. En smutsig koala-ryggsäck i sexan var inte så coolt längre. Ett hål i botten fick pennorna att trilla ut. Alla pennor och suddgummin han tappat kostade snart lika mycket som en ny ryggsäck. Erik suckade och tittade bort mot grinden. Han hade försökt hosta upp slem när han åt frukostflingorna. Det hade inte slutat bra. Han hade skvätt mjölk på mammas tidning i stället. Mamma trodde inte på höstförkylningar. Det var bara något som någon hade hittat på, för att man skulle köpa dyra mediciner som ändå inte hjälpte. Erik kunde inte bevisa att han var sjuk. Ingen feber eller snörvlig näsa. Inte ens svullna ögon. Han var för frisk för att få stanna hemma den första skoldagen efter sommarlovet. Väckarklockan hade ringt alldeles för tidigt. Han hade inte vaknat av den. När mamma väckte honom med en morrning, först då steg han upp. Mamma tyckte inte heller om att 8
vakna tidigt. Erik och mamma hade blivit vana att stanna uppe efter nio på kvällen. Då kunde de sova tills det var dags för lunch. Erik suckade en gång till. Han började gå nerför trapporna, ett steg i taget. Det var som om han hade stoppat tunga stenar i skorna. Det var väldigt jobbigt att börja skolan igen. Det hade kanske hjälpt om han hade haft vänner. Mamma hade sagt att han var en sådan som fick vänner först när han var vuxen, att det tog lång tid för smarta personer att hitta varandra. Erik kunde inte komma ihåg första gången Ante gjorde narr av honom, men det måste ha börjat redan i ettan. Efter varje lov planerade Ante och hans vänner något mot Erik för att hälsa honom extra välkommen. De fyllde hans ryggsäck med sand, doppade skorna i toaletten eller lade tuggummi på hans stol. Det var viktigt att komma till skolan först, före alla andra. Han måste hinna gömma sig. Ante åkte vanligtvis skoltaxi till skolan, men första dagen efter loven brukade han få skjuts 9
av sin pappa. Om Ante och hans vänner hann före Erik kunde de stå och lurpassa bakom gruslådan. Ibland stod de bakom en parkerad bil eller bakom förskolans soptunnor. Då hoppade de ut och gav honom skrämselhicka. Sedan fortsatte de driva med honom under dagen, tills de tröttnade. Efter den första skoldagen brukade Erik känna sig som ensammast i hela världen. Då brukade han fråga sin mamma om de inte kunde sälja huset och flytta till Orslösa. Det kunde ju knappast bli värre än i Sopperås. Erik öppnade grinden mot vägen och kikade till höger och till vänster. Det fanns ingen där. Erik bestämde sig för att ta en annan väg än den han brukade ta. Den kortaste vägen skulle ta honom tio minuter om han gick raka vägen från ytterdörren genom skogen till skolan. Det kallas för fågelvägen. Konstigt. Erik hade aldrig sett någon fågel flyga rakt. Ante kände till hans vanliga väg, för en gång hade han jagat Erik hela vägen hem efter idrotten. 10
Erik hade hittat en annan rutt. Han hade testat att gå den flera gånger under sommaren. Det skulle ta honom en halvtimme att ta sig till skolan. Stigen han gick på slingrade sig bakom Hjalmarssons hus. Den gick nästan inte att se från vägen. Grenar från buskar slog honom i ansiktet. Han gick över bron, tittade på bäcken som rann förbi honom. Han gick bakom Sopperås kyrka, räknade de sju gravstenarna vid stenmuren. Sju är ett primtal, hade han lärt sig. Snart kom han fram till Anderssons lada. Den hette så, trots att de hade sålt huset till ett äldre par, Greta och Sten Molin. Andersson hade flyttat till ett ålderdomshem. Hans fru flyttade till Orslösa för att bo bredvid vårdcentralen. Erik hade kommit fram till klassföreståndaren Britts hus. Ett vitt trähus med gröna hörn. Hennes orange bil var borta. Istället stod en grå bil som såg dyr ut på garage-uppfarten. Den nya bilen blänkte så mycket att det gjorde ont i Eriks ögon. Britt hade säkert köpt den 11
på sommarlovet. Det var bra, för den gamla Volvon spydde ut svart rök ur avgasröret. Erik väcktes ur sina tankar av att dörren till Britts hus slogs upp. Han frös till. Snabbt hukade han ner bakom Britts soptunna. Han ville inte att Britt skulle tro att han spionerade på henne. Han höll sig för näsan och andades genom munnen. En soppåse bredvid tunnan stank som ruttna ägg. Till Eriks förvåning, såg han hur en lång man kom ut ur Britts hus. Han var lika lång som dörröppningen, men väldigt smal. Han hade bruna byxor och en blå kavaj. Håret var lika orange som Britts gamla bil. Det var trassligt, som om han hade färgat en golvmopp och satt den på huvudet. Mannen stod rak i trappan och sniffade i luften som en vittrande hund. Erik pressade sig mot gräsmattan. Allt var tyst. Stod mannen kvar vid dörren? Erik kikade upp över soptunnslocket och såg hur mannen lutade sig mot trappräcket, med blicken riktad mot himlen. 12
Kyrkklockan ringde så det dånade. Erik hade glömt bort att han var på väg till skolan. Det skulle ringa in om femton minuter. Mannen försvann in genom den öppna dörren, men Erik hann knappt resa sig förrän han kom tillbaka med en brun portfölj under armen. Han hukade sig för att inte synas över staketet. Ett motorljud fick honom att hoppa till. Det var bilen som hade stått på Britts uppfart som passerade honom. Den långa mannen satt bakom ratten. Erik visslade och låtsades som om han hade gått på cykelvägen hela tiden. Nu hade han bråttom. Britt var oftast väldigt snäll, men hon hatade när man kom försent. Att ta sig till skolan utan att bli fångad av Ante och hans gäng var något som Erik hade övat på hela sommaren, eftersom det tidigare år inte gått så bra. Nu var han äldre och hade en plan. Det gällde att vara osynlig så länge som möjligt. Han fick inte bli synlig förrän någon lärare fanns i närheten. 13
Var på skolgården skulle han gömma sig den här gången? Han skulle kunna sitta på en bänk bredvid lärarrummet. Inte ens Ante vågade sig på att reta någon om lärarna var i närheten. Om lärarna såg honom göra något elakt skulle Ante inte komma till skolan på en vecka. Hans pappa kunde bli väldigt arg. Det var tomt på skolgården. Väldigt rent också. Så brukade det inte se ut, utom efter loven. Skolvaktmästaren hade krattat raka linjer i sandlådan precis som grusgångarna på kyrkogården där han också jobbade. Ante syntes inte till. Tänk om han hade bytt skola? Det skulle vara det bästa som någonsin hade hänt honom om Ante bara försvann från Sopperås. Ett ljud fick honom att hoppa till. Det lät som om flera cyklar leddes över grus. Det kunde inte vara Ante i alla fall. Det var för långt för honom att cykla till skolan. Erik smög bort till den gröna gruslådan vid skolans röda tegelvägg och pressade sig ner mot marken. Sedan kom han på att det inte 14
var en så bra idé. Tänk om de dök upp när han låg med huvudet ner. Det skulle bli svårt att ta sig upp. Om han tryckte ryggen mot skolväggen och kröp ihop skulle han kunna stå så en stund. Ännu längre om han låtsades att det inte gjorde ont att stå så. Det konstiga cykelljudet stannade. Nu hördes inget alls. Bara några skator som hoppade upp på gruslådan och skrapade med sina fötter. Falskt alarm. Det här året skulle han tuffa upp sig. Nej, Ante, du får inte doppa mitt huvud i toastolen. Och nej, du får inte ta min matteläxa och säga att den är din. Erik greppade ryggsäcken och reste sig upp bakom gruslådan. Han tittade på skolklockan. Skolan skulle börja om åtta minuter. Skoltaxin och skolbussen skulle snart anlända. Han måste skynda sig in till lärarrummets trygga vrå. En tjej stod i vägen för honom när han försökte klämma sig ut från stället mellan väggen 15
och gruslådan. Fast hon stod inte. Hon satt i vägen. Hon satt i en svart rullstol med stora gråa hjul. Erik hade sett gamla människor sitta i rullstol. Och sådana som hade fått gips på benen. Aldrig en söt tjej med världens lockigaste hår.
16
Efter sommarlovet verkar inget vara sig likt i Sopperås. Läraren Britt är borta, hon är ersatt av magister Alf, och den enda som verkar minnas henne är Erik. Maja, den nyinflyttade flickan, visar sig ha viktiga ledtrådar och tillsammans börjar de nysta i det märkliga försvinnandet. I byn finns även Galen-Per, den konstiga ingenjören, som påstår sig ha bevis för att utomjordingar finns. När Sopperås hotas av nedläggning får Erik och Maja oväntad hjälp av Galen-Per som menar att något stort är på gång, något som kanske har med den nya underlige magistern att göra.
www.idusforlag.