Elin Holmberg
Högst upp på listan
Högst upp på listan Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2021 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Elin Holmberg Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2021 ISBN: 978-91-7634-122-3
H Ö G S T
U P P
P Å
LISTAN Elin Holmberg
Kapitel 1 – Har du allt? Pappa står böjd över byrån. Han är stressad. Och ledsen. Det ser man på kroppen, den liksom hänger. Händerna rotar snabbt runt i lådorna. – Tror det, säger Rut. – Tjocksockar! ropar pappa. Extra tjocksockar. Om det blir skridskor. – Vi har innegympa, försöker Rut. Men pappa lyssnar inte. – Jag kollar i korgen, där borde det finnas ett par, mumlar han. Rut är redan påklädd och spanar ut mot vägen. I magen har lämnaklumpen flyttat in. Den kommer ibland, när hon ska fara ifrån. – Har hon kommit än? Pappa kupar händerna över fönsterrutan. Blicken far hit och dit.
7
– En vecka nu då, säger han och drar snabbt handen över Ruts hår. – God natt och god morgon. Sju gånger, säger Rut. – Precis så. Pappa ler. Men ögonen är allvarliga. – Sju gånger, säger han. – Nu är hon här, säger Rut. Hon ser strålkastarna på den lilla parkeringsfickan en bit från huset. Kvinnan bakom ratten kör inte ända fram. Och hon kommer aldrig in. – Okej, säger pappa. Ha det bra nu då, hjärtat. Ses snart. Det går ju fort. Rut öppnar ytterdörren och börjar gå mot bilen. Hon vänder sig om för att vinka, men pappa har försvunnit från fönstret. Bildörren öppnas och föraren kliver ut. Hon tar emot Ruts packning. – Rutan Tutan, säger hon. Hon lägger handen på Ruts axel och kramar till. – Nu far vi hem, säger mamma.
8
Kapitel 2 Det är söndagskväll och Rut kliver in i hallen på Repslagargatan 2. In i mammas hus, det är där hon bor på halvtid. Det doftar välkänt, instängt men gott. Som ett rum som behöver vädras, blandat med mammas hårspray från Lyko. Mamma ställer ner Ruts väska på hallgolvet. – Du och jag en vecka, säger hon. Rut nickar. – Vad skriver du på? – Just nu ett reportage om berg i Höga Kusten, ler mamma. Bra betalt och det är faktiskt mer spännande än man kan tänka sig. Faktiskt. – Det har jag svårt att tro, retas Rut. – Du får masa dig upp på dem till sommaren så får du se själv, säger mamma. Magiska utsikter. Vi skulle kunna bestiga några av dem, du och jag. – Visst, säger Rut.
9
Det vore mysigt. Men hon vet att det aldrig skulle bli av. Mamma måste jobba hela sommaren. Dessutom har Rut svårt att se henne i vandringskängor, rutig skjorta och grova friluftsbyxor. Mamma skriver. Hon säger att hon är en ordmekaniker, hon bygger meningar i sitt arbetsrum. Där sitter hon nästan jämt, ibland hela kvällen och halva natten. Då och då måste Rut knåda hennes händer eftersom fingrarna är alldeles kalla och stela av skrivandet. Arbetsrummet kallar hon Röda Rummet. Hon har berättat varför. En författare som hette August Strindberg och som levde för hundra år sedan skrev en bok som hette så. Det enda som är rött i Röda Rummet är en snurrfåtölj som mamma släpade hem från en loppis en gång. Den går knappt att sitta i eftersom den klibbar fast mot kläderna. Rut kan genast se om det gått bra med skrivandet, för då är mamma glad och uppspelt och vill prata och fixa fika. Ibland får Rut lov att sitta i snurrfåtöljen. Men hon måste vara tyst om hon ska vara i Röda Rummet. ”Det är ett arbetsrum och inget lekrum”, brukar mamma säga. Hon har gett ut tre böcker. De flesta berättelser
10
blir aldrig böcker så därför jobbar hon extra på en massa tidningar och magasin. Där skriver hon långa reportage om människor och saker som hänt. Och om inbrott i hus, och om berg. Hon hjälper Månika också. Hon är mammas kompis och hennes högsta dröm är att bli en känd författare. Men hennes berättelser blir aldrig klara och därför vill hon att mamma hjälper henne. – Vi fixar någon mat va? säger mamma och går in i köket. Ursäkta röran men jag har inte hunnit med så mycket hushållsarbete. Hon river sig bakom örat. – Det är lugnt, jag diskar sedan, säger Rut. Det blir en hel del diskande, tänker hon. På köksbänken trängs tomma hämtmatslådor med tallrikar, glas, colaburkar och koppar med tepåsar som fastnat i dem. Precis när Rut och mamma börjat äta ringer det på dörren. Det är Månika. − Här kommer jag med världens bästa berättelse, ropar hon och låter alldeles upphetsad på rösten. Hon tittar in i köket. Som vanligt har hon luggen i ansiktet och måste blåsa på den för att kunna se något.
11
− Tjaba hallo, säger hon och viftar med en pärm. Jag känner på mig att det här kan bli mitt genombrott. Vill du kika på det? − Det fixar vi, säger mamma och så glömmer hon bort att äta upp sin korv och mos. De försvinner in i Röda Rummet där de blir kvar resten av kvällen. Rut plockar undan och diskar. Sedan går hon upp till sig. Hon är van att lägga sig själv. Och imorgon är det måndag. Och då ska hon göra det bästa hon vet. Det som står högst upp på listan över saker hon älskar: Att spela innebandy.
12
Kapitel 3 Rut skriver listor. Det har hon gjort i flera år. Så fort hon kommer på något hon älskar att göra skriver hon upp det på listan med rubriken ”saker jag älskar”. Vissa listor är långa, andra korta. Och de kan förändras. Ibland tar hon bort, ibland lägger hon till. Rut har sjutton listor med olika rubriker. Alla handlar inte om roliga eller bra saker. Listan ”Personer jag ogillar” är en sådan lista. Och den är väldigt hemlig. Överst på den listan är Phebe Hansson. Hon kom ny till klassen ifjol och spelar i Ruts innebandylag. Hon är tuff och självsäker och vill alltid bestämma. Och så skryter hon. Om sina märkeskläder och sin båt, och om att hennes mamma är chef på sitt jobb. Phebe Hansson verkar aldrig vara rädd, för någonting. Och det värsta är att hon är ganska taskig mot Rut. Hon säger elaka saker, som att Rut suger i innebandy till
13
exempel. Ibland önskar Rut att Phebe bytte både skola och lag. Rut är faktiskt bra på innebandy, och det är det hon älskar. Mamma skjutsar henne inte till träningen, hon tar bussen. Det fladdrar alltid lite i magen på henne, även om hon lärt sig hur hon ska byta. Först buss 52 till stan och sedan 92:an till sporthallen. Men det känns mindre och mindre i magen. Hon börjar bli van. Hittills i år har hon gjort tre mål och sju assister när det är match. Det är nästan lika kul att passa fram, som att göra mål. Men det absolut bästa är att drämma in bollen rakt i krysset och när föräldrarna ropar ”Heja heja!” eller ”Tack ska ni ha, det gjorde ni bra!” Det är måndag och första träningen på veckan. När Rut hoppar av vid busshållplatsen utanför sporthallen har det börjat snöa. Porten är tung och hon måste kämpa lite med att få upp den. När hon går genom korridoren känner hon ett bra fladder i magen. Innebandy är det hon älskar. Hon hör ljuden av stim, skratt och stök på långt håll.
14
Det lilla omklädningsrummet myllrar av spelare som byter om. Phebe hörs mest, som alltid. Hon slänger med sin eldröda hästsvans och skrattar högt. Rut sträcker på sig, jo, Flisan och Laleh är där. De är Ruts allra bästa kompisar, både i sporthallen och utanför. De gör nästan allt tillsammans, och de älskar också innebandy. De ligger överst på kompislistan. Laleh står faktiskt före Flisan, men det är det ingen som vet och Flisan, hon får aldrig någonsin veta det. Det är Rut noga med. Laleh får syn på Rut. − Rutan! ropar hon glatt. Hon och Flisan har de blå träningströjorna på sig och stretchar vaderna mot en vägg. − Hej, säger Rut och dimper ner på bänken bredvid. Hon plockar fram sina grejer. Shortsen, tröjan och gympaskorna. Strumporna är ganska smutsiga. Hon försöker snabbt dölja det men det är försent. Phebe har såklart redan sett dem. − Alltså vad nötta dina strumpor är, är de från ifjol? frågar hon. Har du bara ett par eller? Mamma fixar alltid så att jag har minst tre par. Så man kan tvätta dem emellan, det måste man ju.
15
Hon rynkar på näsan och ser ut som att hon råkat få i sig en äcklig mask. − Då har jag antecknat det, säger Laleh och sätter sig bredvid Rut. Hon himlar med ögonen och visar hur störig hon tycker Phebe är. − Åkte du buss hit, Rut? frågar Berit. Hon är en av tränarna. När hon pratar låter det som att hon har en stor och het potatis i munnen. Rut svarar inte. Hon drar på sig de dammiga strumporna. − Jag kan skjutsa hem dig sedan. Flisan ska också åka, säger Berit med potatisen. − Jag tar bussen, svarar Rut. − Nämen åk med mig och Flisan. Det är ju på vägen, säger Berit och rasslar med en stor nyckelknippa. – Ja, haka på oss, ropar Flisan glatt. – Okej, svarar Rut. Det är inte första gången hon åker med Berit. På mammaveckorna händer det ofta. – Mamma och pappa hämtar mig, säger Phebe och drar med handen längs hästsvansen. Vi ska käka på Pinchos.
16
De måste bygga upp sargen för att kunna spela. Hallen är kall och ekar, men de blir snabbt varma. De jobbar dessutom fort, de har satt ihop sargbitar säkert hundra gånger och vet precis hur de ska haka fast dem i varandra. – Vi tävlar! ropar Laleh. – Äh, du får vinna nu så vinner jag sedan, retas Rut. Laleh är stark som en oxe och plockar två bitar åt gången. Ingen vinner över henne i armbrytning, inte ens killar som är äldre. Och ingen vågar sig på henne. Inte Phebe Hansson, och inte Abbe och Livia som är de störigaste i hela klassen. Och ingen vågar reta henne om hon säger fel svenska. På måndagsträningen kör de alltid knäprogrammet en kvart. – Det är superviktigt, säger Berit. Då bryter ni inte knäna. De tränar två och två. Böjer på bena, gör tjolahoppsasteg och utfall. Utfall är ändå lite roligt för då ser det ut som att man är på väg att anfalla någon. Men Rut vill hellre spela match. Hon är högerforward och har nummer fyra på ryggen. Matchtröjan är vit och blå. Den hänger på en krok i Ruts rum där
17
den blir som en prydnad, eller en vacker tavla. Bredvid tröjan har hon satt upp medaljer från cuper som hon varit med på. Cup kan vara det bästa som finns. I våras kom laget tvåa i sin åldersgrupp på Umeåcupen. De fick silvermedalj och firade med pizza och en heldag på Jump. Sådana gånger är det så lugnt i Ruts mage som det bara kan bli. När ingenting känns som ett bekymmer, när hon inte behöver oroa sig för någonting utan allt runt omkring känns som rosa fluffig sockervadd. Som när Phebe inte är i närheten med sina kommentarer, eller när mamma ler och rufsar om hennes hår. Mamma har aldrig sett Rut spela. Hon kan inte tacka nej när tidningen ringer och vill att hon ska jobba, och därför blir det oftast så att hon jobbar för mycket. Och på kvällar och helger vill hon helst skriva på sina egna berättelser. Hon har fullt upp mest hela tiden och älskar inte innebandy som Rut gör. Sista kvarten får de spela match och Rut sopar bollen i mål två gånger. En gång rakt i krysset, Vilda som står i mål har inte en chans att ta den. – Härligt, Rut, fortsätt så, säger Berit och kramar om Rut i bytet. Men glöm inte att titta upp när du spelar.
18
Ett gäng gubbar som spelar volleyboll ska ha hallen efter Rut och hennes lag. Idag sitter de på läktaren och ropar ah, oh och bra jobbat, fastän de inte känner någon i laget. – Det är alltid bra att ha lite publik, säger Sebbe och vinkar glatt till gubbarna. Sebbe är tjugotvå och spelade i herrlaget innan han blev tokkär i en tjej i Paris och flyttade dit istället för att spela innebandy. Men kärleken tog slut och nu vill Sebbe träna Ruts lag. De samlas för att gå igenom hur träningen gick. – Nu hoppas jag att ni anmält er till cupen i Umeå i helgen. Alla föräldrar har fått sms om det, säger Sebbe när de slutat slamsa och satt sig i en ring på planen. Det blir jubel direkt. – Vi ska mangla! ropar Flisan. – Mamma anmälde mig igår! skriker Phebe. Sebbe får nästan inte tyst på tjejerna. – Men lugna er! ryter han. Men det är kaos. Laleh far upp och gör sin speciella segerdans där hon slår knäna mot varandra och ritar cirklar i luften med fingret. Flisan gapskrattar. Men Rut blir alldeles skakig i benen. Cup? Hon har
19
inte hört ett ljud om det. Mamma och pappa kan inte ha fått sms:et. – Vi spelar två matcher på lördag. Vi hoppas såklart på slutspel på söndagen också, säger Sebbe och låter viktig. – Krossa! ropar Phebe och Berit blir tvungen att höja rösten åt henne. – Nu är du tyst och lyssnar på Sebbe! ryter hon. – Vi hyr ingen buss den här gången, säger Sebbe. Alla får ta sig dit på egen hand. Det mullrar i Ruts mage. Det känns både bra och dåligt. Bra, för att cup är det bästa som finns, det ligger tvåa på Ruts lista över saker hon älskar. Dåligt, för att hon inte riktigt vet hur hon ska ta sig dit.
20
Kapitel 4 Varje söndag packar Rut väskan för att flytta mellan sina föräldrar. Hon har blivit van, men det som rör till det för henne är att mamma Berit Flisan släpper avoch Rutaldrig vid hennes ochoch pappa aldrig träffas pratar.hus. Det är kolsvart Mendärinne. hon har ju innebandyn, som hon älskar, även om Phebe också spelar laget.ängsligt. – Är intedryga mamma hemma? frågar iBerit Och varför villgaveln. aldrig mamma se när hon Rut spanar mot spelar? Hur är det med pappas nya tjej? Och – Hon är nog i arbetsrummet, svarar hon. hur ska det bli med Hugo som har ett skratt Jodå,endet lyser svagt som porlande älv?i Röda Rummet. – Okej, bra. Vi ses innebandycup på torsdag, säger Berit och Undervad en spännande händer oväntade ochinnebandygrejerna. mycket i Ruts liv sätts hjälper Rut saker ut med Vill på du åka spel. med oss då? – Nej, mamma kan nog köra, säger Rut och tänker Högst upp på listan är en varm och rolig men attockså bussen nog går och somallvarsam den ska berättelse om det inte spännande omblivit kärlek, vänskap – och innebandy. snöoväder. – Okej, men messa annars, säger Berit. – Hej då, Rut! ropar Flisan. Ses imorrn! – Tack för skjutsen! Rut höjer handen till en vinkning medan hon går mot huset.