9789176340929 by Smakprov Media AB

Ladugårdens Ladugårdens hemlighet hemlighet

Andrea Lindstedt

Ladugårdens hemlighet Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Andrea Lindstedt Grafisk form och sättning: Matilda Nyman Järhult, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2021 ISBN: 978-91-7634-092-9

Ladugårdens hemlighet Andrea Lindstedt

M åndag

1 Det var på vägen dit som allting började. Jag slog ihop boken jag hade i knät och stoppade ner den i väskan. Trots att min moster Cecilia hade höjt musiken på bilradion hade jag klarat av att fokusera på läsningen. Nu kunde jag skymta gården och kände ett förväntansfullt pirr i magen. Jag lutade mig närmare bilfönstret och såg över gårdens byggnader innan blicken stannade på den gamla ladugården. Då upptäckte jag något som var fel. Det var någon därinne. Och det var konstigt, för ingen gick någonsin in där. Där fanns bara en massa bråte, som gamla cyklar och verktyg. Jag hade bara varit in dit en gång. Det var i somras när Cecilia behövde hjälp med att bära ut en grill. Nu kisade jag med ögonen för att se bättre. Jo, visst var det någon där. Någon som stod i ett av fönstren, vänd mot oss. – Vem är det som är i ladugården? frågade jag och nickade mot huset. – I ladugården? ekade Cecilia förvånat och sänkte musiken. Nej, där är aldrig någon. Skepnaden i fönstret höjde handen till en vinkning. – Är du säker? svarade jag. Titta! Cecilia såg åt hållet jag pekade och skakade på huvudet. – Jag ser ingen. Du kanske behöver glasögon, retades hon. Trots hennes försök att skoja kände jag hur hårstråna på armarna reste sig rakt upp. Sedan ruskade jag på huvudet. Boken jag läste hade nog skrämt upp mig. Den handlade om en flicka som flyttade in i ett nytt hus med sin mamma, där takkronan vajade och mystiska knackningar hördes. Men det var såklart sådant som bara hände i böcker, inte på mina släktingars gamla generationsgård. 9

Min moster, mina två jämngamla kusiner och min mormor bodde på gården. Huset var stort och gammalt. Det var så stort att det fick plats två lägenheter. Öppnade man porten till huset, kom man direkt in i en foajé och sedan var det bara att ta några steg till, så var man framför dörren till min moster och mina kusiners lägenhet. Direkt till höger i foajén fanns en trappa, och gick man uppför den kom man till mormors lägenhet. Den trappan sprang vi mest upp och nerför hela tiden, jag och kusinerna. – Felice och Disa tror jag knappast vågar sig dit ut, sa Cecilia. Jag tittade mot det mörka fönstret igen. Nu var skuggan borta. Jag tänkte att det definitivt måste ha varit mormor som var ute och rotade fram någon grej. – Vad ska dina kompisar göra under lovet, Signe? frågade Cecilia. Jag blev tyst. Frågan lät så självklar, och för de allra flesta var det just det. Alla hade kompisar. – De flesta ska bara vara hemma, mumlade jag, fast jag egentligen inte hade någon aning. Visst var jag med de andra i klassen på rasterna. Jag satt aldrig själv i matsalen och det var ingen som var dum mot mig. Ändå kände jag mig ensam hela tiden. När skoldagen var slut gick de flesta hem med någon annan, men det var aldrig någon som frågade mig vad jag skulle göra. Jag satte handflatorna mot varandra och böjde på fingrarna, fram och tillbaka. Till slut kändes det som jag hade en glasskiva mellan dem. Det var morfar som hade lärt mig att göra så, och att tänka på morfar fick mig att känna mig mindre ensam. – Mormor blev jätteglad när jag berättade att du ska vara här hela höstlovet, sa Cecilia, som om hon läst mina tankar. – Mm, svarade jag och svalde hårt. I samma sekund som bilen rullade in på gården öppnades 10

ytterdörren och Felice och Disa blev synliga på trappan. Med Felices mörka hår och Disas ljusa var det ingen som hade kunnat gissa att de var tvillingar. Visserligen tvåäggstvillingar, men ändå. Disa hade skjutit på höjden och var nästan ett huvud längre än sin syster. Felice hade på sig ett par korta shorts, och jag kunde se ärret hon hade på knät. Det hade hon fått i somras. Vi hade varit ute på en cykelutflykt och rullat nedför byns brantaste backe. Felice hade legat flera hundra meter framför mig och Disa och rätt som det var hade vi sett henne flyga över styret. Efter det hade hon haltat i flera dagar, men aldrig klagat på någon smärta. – Vilken tid det tog, sa Felice med en blick på sin mamma. – Hjälp Signe att bära in väskorna, sa Cecilia efter att hon stannat bilen framför huset. Jag klev ur bilen och kramade om mina kusiner. Klumpen i halsen var mindre nu. Bakom huset kunde jag se skogen som sträckte sig flera hundra meter. Alla klara färger gjorde att det såg ut som den brann och jag kunde höra hur de allra uthålligaste fåglarna höll i sin sångträning. Den stora gräsmattan bredvid huset stod tom. I somras hade vi satt upp en studsmatta där, som vi hade tillbringat hela dagarna på. En natt hade vi till och med fått tillåtelse att sova på den. Jag, Felice och Disa hade tagit med var sin sovsäck och legat och pratat under den bara himlen. Trots att nattens kyla skapat glittrande dagg över hela gräsmattan hade vi stannat kvar ända fram till gryningen. Nu låg det istället ett gult täcke av löv på gräset. Jag började gå uppför husets stentrappa. – Vilken fin lykta, sa jag och pekade på en vacker trälykta som prydde trappen. 11

– Vi ska tända den i kväll, när det är mörkt, sa Felice ivrigt. Sen kan vi gå in och titta på filmer! Tänk att du ska vara här hela lovet, det kommer vara som att det är lördag varje dag! Under tiden som hon pratade tog hon tag i handtaget på min väska och lyfte. – Wow, vad har du här i egentligen? Hon var tvungen att ta hjälp med båda händerna för att kunna lyfta väskan. – Några böcker bara, sa jag. – Ett helt bibliotek, eller? fnissade Felice. Disa trippade uppför stentrappan med lätta steg. Felice var inte lika smidig. Med samma fart i benen som alltid försökte hon ta två steg i taget, men det resulterade i att hon fastnade med en fot under sista trappsteget. Hon släppte min väska på golvet framför sig och tog emot sig med händerna. – Vad håller du på med? skrattade jag. – Kommer ni, eller? ropade Disa. Det knarrade från trägolvet inne i farstun när vi klev in i huset och jag kastade en blick mot trappan till höger. Så fort jag hade packat upp ville jag springa upp till mormor. Jag och Felice skyndade in i den nedre lägenheten efter Disa. – Jag tänkte att du kan sova på madrassen närmast min säng, sa Disa. Det låg två madrasser på hennes sovrumsgolv. De var prydligt bäddade och matchade det välorganiserade rummet. Varje gång jag klev in i Disas rum blev jag lika avundsjuk på hennes förmåga att alltid ha det städat. Varje sak hade sin plats. Det var till och med ordning i hennes byrålådor. När jag kom hem från kusinerna brukade jag alltid städa mitt rum och lova mig själv att bli lika ordningsam. Tyvärr lyckades jag bara hålla det i några dagar.

Jag lade mig på madrassen och såg upp i taket. Så rynkade jag pannan. Där hängde en bild av en röd kattunge. – Men Disa, har du börjat sätta upp affischer i taket? – Den fick inte plats på väggen, sa Disa. – Du är ju knäpp, skrattade jag. Jag vet ingen som älskar katter så mycket som du! Disa försökte se allvarlig ut. – Vad menar du? sa hon. Trettioåtta kattaffischer är väl inte för mycket? Jag och Felice brast ut i skratt. – Om du får plats med trettioåtta affischer i ditt stora rum får jag plats med tre i mitt lilla, sa Felice, inte helt utan missunnsamhet. Cecilia stack in huvudet i rummet. – Mormor ringde nyss, hon är alldeles strax hemma.

Allting börjar med en mystisk gestalt i ett av ladugårdens fönster. Det är läslov och elvaåriga Signe hälsar på sina kusiner som bor i ett stort hus på landet. Tillsammans kommer de över moster Cecilias gamla dagbok och inser snabbt att hon var med om något förfärligt när hon var liten. Men vad hände egentligen? Och varför är Cecilia så bestämd att de inte ska få veta något om det? Barnen förstår snabbt att gården ruvar på en mörk hemlighet … Under en händelserik vecka får vi följa Signe när hon tampas med sina egna hjärnspöken och spöken från det förflutna.