Sara och Magnum Mari Kleman
Fler böcker av Mari Kleman:
Sara och Galahad, 2018 Sara och Salina, 2019 Sara rider longritt, 2019
Sara och Magnum Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2021 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Mari Kleman Grafisk design och sättning: Alexandra Lundquist, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi 2021 ISBN: 978-91-7634-091-2
Kapitel 1 Luften är kall och klar. En blek morgonsol skiner över skogens trädtoppar utan att värma det minsta. Enstaka strålar letar sig ner mot den hårda marken. Höstens frusna löv frasar och krasar under de tunga hästhovarna. När ska denna vinter ta slut? Den har pågått en evighet och vägrar envist att ge med sig. Kalendern visar på april men naturen verkar inte fatta. Sara sitter i sadeln med stelfrusna fingrar i de alltför tunna handskarna. Salina skrittar med långsamma steg under henne. Allt Salina gör nu för tiden är långsamt. Den stora magen gungar fram och tillbaka i takt med att hon rör sig. 5
Med hovarna klapprande mot fruset grus rider Sara in på stallplanen och hon glider tacksamt av den kalla sadeln och klappar Salina på halsen. Den lösa vinterpälsen yr omkring dem och Sara gör sitt bästa för att skrapa bort det värsta från handskarna. Salina står med huvudet lågt och slutna ögon när Sara gnuggar med ryktborsten över kroppen. Länge blir de kvar så. Rykten gör inte så stor skillnad på slutresultatet, det känns som om Sara bara drar runt i pälsen. Att rykta en häst som fäller vinterpäls är inte det lättaste. Men det gör inget. Salina är nöjd och det värmer hjärtat tillräckligt för att det ska kännas värt det. Salina har blivit allt tyngre och tröttare för var dag som gått den senaste tiden. När Sara släpper ut henne i hagen lägger Salina öronen bakåt och hötter varnande med huvudet åt de andra hästarna. De håller sig på behörigt avstånd och Salina lunkar iväg till sitt
6
favorithörn, där hon ställer sig att vila för sig själv med underläppen slappt hängande. De andra håller sig undan. Ingen vågar närma sig Salina. Det hugger till i hjärtat, hon ser så hemskt ensam ut. Kvickt skyndar sig Sara in i foderkammaren och hämtar en morot. Utan att störa de andra hästarna kryper hon in genom staketet och går fram till Salina. Hon slukar glupskt moroten. Hon får in hela moroten i munnen, men sedan får hon svårt att tugga den. Salina kör fram huvudet rakt ut och tuggar med munnen öppen. Saliven stänker om henne och små morotsbitar faller ner i den upptrampade jorden. Nyfikna blickar följer dem, men inte ens doften av morot kan få Salinas hagkompisar att våga sig närmre. Halsen är varm och go och Salina får några sista klappar innan Sara vänder om och lämnar hagen. Sara cyklar långsamt hemåt.
7
En nyvaken Tom möter henne i köket. Håret står på ända och han tuggar håglöst på sin macka. ”Morrn”, mumlar han. ”Godmorgon!” flinar Sara tillbaka. ”Trött idag?” ”Mhm.” ”Var är mamma och pappa?” frågar Sara och plockar fram en tekopp. Sakta, sakta vaknar fingrarna till liv igen runt den varma keramiken. Det sticker i näsan när hon böjer sig fram och låter den varma ångan träffa ansiktet. ”De har åkt”, svarar Tom. Sara tittar på honom med höjda ögonbryn. ”Ja, de har åkt till mormor”, fortsätter Tom motvilligt. ”Kommer hem i kväll. Vi får fixa lunch själva.” Sara sträcker lite på sig och känner hur kroppen börjar tina upp. Huset för sig själva då. Inte så dumt. Hon tar med sig tekoppen in i vardagsrummet och lägger sig tillrätta i soffan. Söndagar har något särskilt över sig. En lunk, en rytm som bjuder in till att dra sig lite extra. 8
Hon är glad att hon var i stallet tidigt idag. Nu känns det som om hela dagen ligger orörd framför henne. Förstrött trycker Sara fram Jonatans nummer i telefonen. Han svarar redan på andra signalen. ”Hej Sara.” Kort och kvick låter han. Ett svagt brummande hörs i bakgrunden. ”Hej”, säger Sara. ”Tänkte bara kolla om du vill komma över?” Hon halvreser sig ur soffan och hör hur Jonatan säger några ord till någon i andra änden. ”Det går inte idag. Jag jobbar. Jag ringer i kväll.” Och så kopplas samtalet bort. Inte så mycket som ett hej då, eller saknar dig, eller ses i morgon. Bara ett klick. Sara sjunker tillbaka mot soffkuddarna och ligger kvar så när Tom hasar in i vardagsrummet och sätter på tv:n. Han bläddrar fram och tillbaka mellan programmen. ”Bara bestäm dig!” fräser Sara. Tom flinar överlägset åt henne och trycker fram Netflix istället. Snabbt knappar han fram en av sina favoritfilmer och lägger sig tillrätta. 9
Han vet mycket väl att Sara avskyr den. Vad är vitsen med att titta på krig och död i två timmar? Sara ignorerar honom. Hon tittar rakt fram mot skärmen med oberörd min. Hon kan känna Toms blickar på henne, men hon vägrar låta honom se att hon bryr sig. Det tar inte mer än sju minuter innan Toms andetag ändras och Sara förstår att han somnat. Så först envisas han med att välja den sämsta film som någonsin gjorts, och sedan tänker han inte ens titta på den. Undrar om han märker om hon tar fjärrkontrollen? Telefonen börjar vibrera. Jonatan! tänker Sara och rycker åt sig den från bordet. Petras namn lyser på displayen och Sara får anstränga sig för att inte låta besviken när hon svarar. Petra är Salinas ägare, fast Sara har arbetat så mycket med Salina att det känns som om de har henne tillsammans. ”Hur gick det idag?” undrar Petra. Sara funderar på ridturen med Salina ett slag. 10
”Jo, det gick väl bra. Men hon känns trött nu. Vi har nästan bara skrittat.” ”Mhmm”, säger Petra otydligt. ”Det är bara någon månad kvar nu, om ens det.” En bild av en liten kolsvart fölunge tar form i Saras huvud. Med den ulliga manen rätt upp och en liten, liten nos. ”Är det dags nu tror du? Att sluta rida, menar jag?” frågar hon Petra. ”Jag tror det. Jag var ute och ryktade henne igår kväll. Hon är stor nu, och tung. Kanske är det bäst om vi bara promenerar henne vid hand framöver.” Trots att ridningen är det roligaste Sara vet har hon ändå längtat efter den här dagen. Dagen de kommer ännu ett steg närmre fölning. När Sara lägger på luren och lutar sig tillbaka mot ryggstödet igen känner hon sig nöjd, glad. Upprymd över vad som ligger framför dem. Så länge de har väntat. Resorna fram och tillbaka till seminstationen. All oro hon känt. Först över att Salina inte skulle bli 11
dräktig, sedan över att hon skulle kasta eller att det skulle vara något fel på fölet. Hon fingrar på telefonen. Tvekar. Egentligen skulle hon vilja ringa Jonatan. Sara tvingar sig att lägga telefonen på soffbordet. Hon ska inte ringa en gång till. Absolut inte. Istället tänker hon på Salina. Och på Salinas föl. Drömmen om ett litet mörkt föl som busar i solen. Salina som tålmodigt står och betar grönt sommargräs medan fölet skuttar och krumbuktar omkring henne. Tänk om hon får vara med och se när Salina fölar. En kall il kryper nerför nacken. Tänk om något skulle hända Salina vid fölningen? Sara ruskar på huvudet och tränger bort de mörka tankarna. Hon lämnar soffan, filmen och den nu snarkande Tom. Istället smiter hon upp på sitt rum. I morgon i skolan ska hon berätta allt om Salina för Ida.
12
Hon kan knappt vänta. Ida, Sara och Matilda sitter soffan i skolans café. Trots att musiken är hög så hörs den knappt över sorlet i det trånga rummet. Tjejerna får sitta med huvudena tätt ihop för att höra varandra när de pratar. Sara berättar om hur trött Salina verkade vara under gårdagens ridtur. ”Så nu ska vi inte rida mer”, berättar hon. ”Nu blir det bara promenader och mys fram till att hon fölar.” ”Det blir väl bra”, tycker Ida. ”Inte lika långa dagar i stallet nu då. Det blir väl Jonatan glad för?” ”Jonatan?” undrar Sara. ”Ja, Jonatan. Det blir ju mer tid för honom, menar jag.” ”Mhm, du menar så.” Sara mumlar. Vad ska hon säga? ”Vi kanske kan hitta på lite mer tillsammans?” föreslår Ida. ”Vi träffas ju så sällan allihop nu.” ”Ja, alltså, det är klart att vi kan, men jag
13
kommer ju att vara i stallet i alla fall.” Sara famlar efter orden. Hur ska hon kunna berätta att hon inte ens pratat med Jonatan? Eller att han är så upptagen att han knappt svarar när hon ringer?
14
Kapitel 2 Filmens eftertexter rullar igång och en osynlig våg sprider sig genom rummet. Från att alla suttit som förstenade märks plötsligt rörelser från alla håll. Ida sträcker på sig. Tom gäspar. Sara makar sig upp till sittande och vickar försiktigt på den sovande vänsterfoten. Det sticker och killar obehagligt när blodet strömmar tillbaka. Jonatan halvligger i soffan och sträcker sig fram mot skålen på bordet. Med löjlig precision kastar han upp en nöt i luften och fångar den i munnen. Ida himlar med ögonen och skakar på huvudet mot Sara.
15