__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1


Skön är hamnen


Fler böcker av Elin Lindholm, utgivna på Idus förlag: Som du fattas mig, 2020

Skön är hamnen Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2020 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Elin Lindholm Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Idus förlag Boken är faktagranskad av Elin Bommenel, lektor på Lunds universitet som har forskat om Vipeholm och skrivit boken ”Sockerförsöken”. Första upplagan Tryckt i Riga, 2020 ISBN: 978-91-7634-056-1


SkÖN är hamnen ELIN LINDHOLM

Boken är baserad på den sanna berättelsen om Vipeholm och vad som hände där under 1940- och 1950-talet


Till Alve, Ester, Ebbe och alla andra unika ungar. Med eller utan superkrafter.


PROLOG I efterhand insåg jag att det egentligen började flera månader tidigare än den där påsken. Någon ville berätta något, men jag valde att inte lyssna. Det var bara småsaker. Ett fönster som förut var stängt som nu var öppet, en knarrande dörr på natten eller ljudet av fotsteg inifrån Alices rum när jag visste att hon sov. Och så känslan. Känslan av att inte vara ensam, att det fanns någon där som jag inte kunde se. Men just det är så lätt att vifta bort. Det som inte riktigt går att förklara. Jag tror att nästan alla barn vet vad jag menar. De har känt det. Hört viskningarna från dem som pratar utan ord. Det har hänt att barnen lyssnat. Kanske har de till och med 9


berättat för en vuxen. Sagt att de hört någon i rummet intill. Men de vuxna, de som borde lyssna, gör det aldrig. Istället får de barnen att tro att de bara inbillar sig. Att det var vinden som öppnade fönstret och rören i golvet som knakade. Sakta men säkert slutar även barnen att lyssna. Fast att ingen hör är inte samma sak som att ingen har någonting att berätta. /Theo

10


KAPITEL 1 THEO

Det finns två personer på den här jorden som jag älskar mer än alla andra. Det är min mormor Greta och min lillasyster Alice. Alice, med det långa mörka håret och de mandelformade ögonen som ser rakt in i mig. Hon som det inte går att ljuga för, men som heller inte har förmågan att själv ljuga. Alice är som en skärva glas. Helt genomskinlig. Det hon säger är det hon menar. Alla hennes känslor kommer helt ofiltrerade. När Alice är glad skrattar hela världen. Då är hon som ett tomtebloss. Sprakande. Vacker. Och med den magiska förmågan att få alla på bättre humör.

11


När hon är arg eller ledsen är det som om hela världen skakar. Alice är bara två år yngre än mig men kommer alltid att vara som ett barn, även när hon är vuxen. Hon föddes med en kromosom för mycket, vilket innebär att hon har Downs syndrom. Själv hävdar hon att den extra kromosomen är en superkraft och jag tror bestämt att hon har rätt. Alice har superkraften att leva helt i nuet och se det vackra i allt och alla. ”J-j-jag har något som inte du har Theo”, brukar hon stamma fram och le stort. ”Jag ä-är unik, Theo!” säger hon och sträcker stolt på sig. ”M-m-men var inte ledsen. D-d-du kanske med blir unik. När du blir stor Theo. K-k-kanske fötti. När du är fötti Theo”, tröstar hon och kramar mig, så som bara hon kan kramas. Det är till Alice jag går när jag är ledsen. Ingen kan trösta som hon kan. Hon känner av hur jag mår, utan att jag behöver säga någon12


ting, och hon skulle aldrig få för sig att ställa frågor. Dessutom är hon alltid helt närvarande. Hon är inte på väg någonstans, har ingen telefon som ringer eller tankar på annat håll. När jag är med Alice är jag hela hennes universum, och det är så skönt att få vara någons allt för en stund.

SAGA

Syskonrelationen mellan Theo och Alice är den finaste jag har sett. Den är så kärleksfull, så olik min och Emils, som till största delen består av bråk och tävlingar, trots att vi älskar varandra. Om det inte vore för att Alice ger lika mycket kärlek till mig och alla andra, hade jag nästan blivit lite avundsjuk. Det bästa Alice vet är att rita. På fönsterbrädet i sitt rosa flickrum har hon en träask med en enhörning på. Där förvaras de sönderritade kritorna som används när hon tecknar 13


allt hon ser och upplever. Vackra blommor, arga tanter, brevbäraren och mjölkpaketet. Bilderna är alltid ritade i regnbågens alla färger. Det spelar ingen roll om det är glada eller ledsna teckningar. Alla kritor i asken ska användas. Varje kväll kommer Alice dundrande in på Theos rum och ger honom dagens konstverk. Theo har en hel vägg med hennes teckningar. Han tar aldrig bort några bilder utan fyller bara på. De yttersta är dem hon ritat senast. Ett tjockt lager konst i sprakande färger. En glimt av Alices universum, som helt klart verkar vara en vackrare plats än den vi andra, som saknar superkrafter, lever i. Fast det var innan det som hände den där våren. Våren då mörkret lyckades ta sig in även i Alices värld.

14


KAPITEL 2 SAGA

Det var årets första riktiga vårdag. En sådan dag när solen värmer och får vinterns kyla att äntligen släppa taget. När hjärtat slår lite extra och hela kroppen vill skrika vårskrik. Ibland kan jag sakna tiden när jag var liten och drog fram hopprep och gatukritor så fort snön smälte bort. Tiden med studsbollar och twist. Pappa brukade hjälpa mig att sopa bort gruset från gatan så jag kunde rita upp en stor hopphage utan att riskera att halka på rull-gruset. Trots det hade jag alltid minst ett uppskrapat knä och blåmärken var mer regel än undantag.

15


Den här dagen hade Theo och jag varit och pantat tomflaskor på ICA. För panten hade vi köpt de största glassarna som affären sålde. Årets första glass måste alltid vara den största, det är sen gammalt. Jag skrattade åt Theo som försökte leda sin cykel med bara en hand, samtidigt som han balanserade glassen i den andra. Cykeln krängde hit och dit och till slut vippade hela ekipaget ner i ett dike. ”Jag räddade glassen!” hojtade Theo där han låg intrasslad under cykeln med struten som en fackla i luften. ”Kom och gör mig sällskap, vetja. Det är rätt trevligt här nere”, fortsatte han när han krånglat sig loss. Och det hade han rätt i. Hela diket var fullt av små gula tufsiga tussilago. Blommorna bildade ett gult mjukt täcke och jag la mig på rygg bredvid honom. Ovanför oss dök de första svalorna efter insekter. De såg ut som små stridsflygplan när de gjorde sina skarpa svängar. Theos mörka lockar blandades med det torra gräset, som ännu inte hunnit bli grönt 16


i vårsolen. Det var nästan så att jag kunde se hur solstrålarna fick fräknarna på hans näsa att smyga fram en efter en. Om det inte vore för att glassarna gjort oss så törstiga hade vi nog kunnat ligga där hela dagen. Det är det jag gillar bäst med Theo, att man kan umgås med honom utan att behöva göra så mycket. Det är fullt tillräckligt med en promenad, en glass och ett vårvarmt dike i april. När vi kom hem till Theo gick jag in och väntade på hans rum medan han hämtade vatten. Munnen kändes torr som en öken. Samtidigt som jag plockade bort gammalt gräs som fastnat på tröjan, gick jag fram till väggen med Alices konst. Varje gång jag kom hem till Theo brukade jag se efter vad hon ritat sen sist. Den här gången var det en teckning på en rosa hund och en prinsessa som red på en drake. Jag log åt de färgglada, sprakande bilderna. Någon dag borde hela världen få se dem. I de finaste ateljéerna skulle de sprida glädje till alla som kom för att titta. 17


Precis när jag tänkte den tanken fick jag syn på någonting lite längre ner på väggen. Fyra nya teckningar som såg helt annorlunda ut mot allt annat Alice ritat. De här bilderna var mörka, sorgsna, arga. Jag böjde mig ner och strök med fingrarna över de hårda, svarta strecken. Just som jag stod där kom Theo in. Han sköt upp dörren med armbågen samtidigt som han balanserade två stora glas med isvatten på en silverbricka. ”Hur är det med Alice, egentligen? frågade jag och pekade på de mörka teckningarna. Theo ställde ner glasen på skrivbordet och satte sig på sängen. ”Vad menar du?” sa han och tittade oförstående på mig. ”Ja, hon har ju ritat så annorlunda på senaste tiden.” ”Har hon?” Theo såg förvånad ut. ”Det har jag inte tänkt på.”

18


THEO

I efterhand anklagade jag mig själv för att inte ha märkt något. Hur kunde jag ha missat att Alices senaste teckningar var helt olika dem hon tidigare ritat? Det var ju helt självklart när Saga påpekade det. Hennes annars så färgglada bilder var nu helt ritade i grått, svart och vitt. Dessutom föreställde de alla samma sak. Med en växande klump i magen reste jag mig upp och gick fram till väggen. Försiktigt lirkade jag loss häftstiften som höll bilderna på plats och bredde ut dem på överkastet. Saga och jag ställde oss framför sängen och tittade förvånat på den byggnad som fanns avtecknad på alla bilderna. Ett stort ljusgrått hus, med höga stängsel och mörka träd utanför. Det såg så kusligt ut att håret reste sig på mina armar. ”Känner du igen byggnaden?” frågade Saga samtidigt som hon plockade upp en av teckningarna. Jag skakade på huvudet. ”Nej, jag har aldrig sett den i hela mitt liv. 19


Var kan Alice ha sett den? Hon åker ju aldrig någonstans utan oss.” Saga fick den där rynkan i pannan som bara dyker upp när hon tänker. Hon snurrade en slinga av sitt mörka hår med ena handen, samtidigt som hon höll teckningen i den andra. ”Ja, kanske det. Fast det är egentligen inte själva byggnaden som är det märkliga. Det är att den ser så sorgsen ut, så mörk. Alice ritar ju alltid med alla kritorna i asken.” Saga tittade oroligt på mig och fortsatte: ”Tror du att det har hänt något? Hon kanske är ledsen för någonting?” Bara tanken på att Alice skulle må dåligt fick det att knyta sig i magen på mig. I hela mitt liv har jag gjort allt i min makt för att skydda henne från de elaka kommentarer och skrapsår som tyvärr är en del av livet. Kanske även lite extra stor del av Alices liv. Det är nämligen inte alla som klarar av att möta människor med superkrafter. ”Vad står det på skyltarna?” Saga avbröt mig i mina funderingar och höll fram en av teckningarna så att jag skulle kunna se bättre. 20


”Vadå för skyltar?” ”Ja, titta här. På alla teckningar finns delar av en skylt ritad. Här, framför huset. Men man kan inte se hela skylten någonstans.” Hon la ner bilden på sängen igen. Tankerynkan kom tillbaka. ”Här kan man se början på skylten. Vipe… står det på den.” Saga pekade mot sängen. ”Och på den här ser man bara de sista två bokstäverna. L och M. Men på den här teckningen ser man nästan hela skylten, det är bara början som saknas!” Hon flyttade ivrigt runt på bilderna. Det såg ut som om hon höll på med de sista bitarna av ett pussel. Själv kände jag hur benen var på väg att vika sig under mig. Jag försökte öppna munnen men tungan kändes torr som sandpapper. Saga verkade inte märka något utan fortsatte nyfiket att studera bokstäverna. ”…peholm” står det på den skylten. Och Vipe på den andra. Vipeholm måste det stå!” Hon log segervisst och tittade nöjt på mig. Jag stirrade bara oförstående på henne. 21


”Vad?!” sa hon och blängde tillbaka. ”Varför ser du så konstig ut?” Jag svalde hårt och försökte desperat att få fram ett ljud från den torra munnen. ”Alice kan inte ha ritat de där teckningarna”, viskade jag. Saga såg förvånat på mig. ”Vad menar du? Varför inte?” ”För Alice kan inte ens skriva sitt eget namn.”

22


KAPITEL 3 SAGA

Theo fortsatte att stirra på teckningarna som låg utspridda på sängen. ”Men om det inte är Alice som har ritat dem, vem kan det då vara?” frågade jag, lika mycket mig själv som Theo. Han skakade på huvudet. ”Jag har ingen aning, men det finns en som måste veta det.” Jag följde efter Theo ut ur rummet och vidare genom den smala korridoren. Även här hängde det färgglada konstverk av Alice. Till höger fanns först en toalett och en garderob. Därefter låg Alices rum. Det satt en plansch med kaninungar på dörren och framför den låg en rosa dörrmatta med texten prinsessa på. 23


Det händer märkliga saker kring Theos lillasyster Alice. Hennes armar är täckta av blåmärken och teckningarna hon kommer med är plötsligt mörka och skrämmande. Dessutom finns en skylt med namnet Vipeholm på bilderna, trots att Alice inte kan skriva. När det visar sig att byggnaden på Alices teckningar finns på riktigt bestämmer sig Saga och Theo för att resa dit. Men samtidigt som de försöker att ta reda på vad som egentligen hände bakom Vipeholms låsta dörrar gör någon allt i sin makt för att stoppa dem. Det som börjar som en härlig semester förvandlas snart till en dramatisk jakt på sanningen. Skön är hamnen är precis som Elins tidigare bok Som du fattas mig en riktig bladvändare. Den är skriven i ett högt tempo med många cliffhangers för att locka även den lite mer svårflirtade läsaren. Förutom en välskriven, spännande och kuslig historia är detta en berättelse om vänskap och kärlek bortom tid och funktionsvariationer. Boken är baserad på de verkliga händelser som ägde rum på Vipeholm, en anstalt för ”sinnesslöa” under mitten av 1900-talet. ”Via Alice, Saga och Theos äventyr får läsaren känna skillnaden mellan dagens och 1940-talets syn på funktionsnedsatta under huden.  Det svider. Elin Lindholm gör det forskarna inte kunnat, hon förmedlar känslan.” – Elin Bommenel, lektor på Lunds universitet som forskat om kariesförsöken på Vipeholm.

ISBN 978-91-7634-056-1

9 789176 340561

www.idusforlag.se

Profile for Smakprov Media AB

9789176340561  

9789176340561  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded