1
Pojken i tornet
Kristina CollĂŠn
Pojken i tornet
Tidigare böcker av Kristina Collén utgivna på Idus förlag: Alma och papegojmysteriet, 2018 Alma och Flyghunden Otto, 2019 Mika & Mille : Den magiska mobilen, 2020
Pojken i tornet Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2020 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Kristina Collén Grafisk form och sättning: Märta Elf, Idus förlag Omslagsdesign: Mattias Norén Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2020 ISBN: 978-91-7634-029-5
Please don’t go Miss Virginia, he cried. I am so lonely and so unhappy, and I really don’t know what to do Ur The Canterville Ghost av Oscar Wilde
Kapitel 1. Lydia och Cecilia – Vi kommer hem senare, men bara lite senare än vi sa från början, viskar mamma. Titta i kylskåpet så hittar du något att äta. Lydia får trycka mobilen hårt intill örat. – Jag kan nästan inte höra dig, säger hon. – Jag står i korridoren. Filip är där inne i undersökningsrummet. Lydia försöker kväva en suck och skjuter läxboken över köksbordet. Nu kommer ingen att ha tid att förhöra henne på de engelska glosorna till provet i morgon. Inte ikväll heller. – Det ordnar sig, säger Lydia. Jag är inte särskilt hungrig. Lydia vet hur det ser ut på akuten. Hon har varit där många gånger med mamma och Filip. Eller med pappa och Filip. Hon kan se dem framför sig. Filips
9
feberblanka ögon som möter mammas oroliga blick. Och pappas flackande. Pappa blir stressad av sjukhus. Det har han sagt till Lydia, men det får hon inte säga till mamma. Som om det inte märks. – Hej då gumman, säger mamma och Lydia får svälja ett par gånger. Varför får hon plötsligt lust att gråta? Det är ju inte precis första gången mamma och hon har det här samtalet. – Hej då. Hälsa Filip, säger hon innan de avslutar. Utanför fönstret är det fortfarande soligt, som en vanlig sommarkväll. Lydia ser ut på trädgården genom köksfönstret. På grannens altan sitter Nils och Ann-Marie nedsjunkna i varsin solstol medan gräsklipparen surrar runt och tuggar i sig gräs som en jättelik skalbagge. För hur länge sedan det var som deras egen gräsmatta klipptes vet hon inte. Var inte det Filips sommarjobb? Filip hostade ordentligt igår kväll. Som om lungorna ville ut ur halsen på honom. Vad missar han i skolan nu? Sjuan blev det inte mycket med och åttan
10
har precis börjat. Om han får gå om kommer han bara en klass över Lydia. Nästa år börjar även hon högstadiet. Filip är livrädd för att det ska hända. Lydia har själv sett vad vissa skriver till honom på nätet. Att han är en fjolla som ska sluta känna efter och annat elakt. Pappa säger att det inte är något att fästa sig vid, men Lydia vet att Filip bryr sig. – Äsch, det där är bara elaka troll som inte har något annat för sig, säger pappa. Tryck bort dem bara. Som om det var så enkelt. Filip är ett känsligt barn. Säger alla. När Lydia bara blir lite snuvig får Filip värsta febern. Om Lydia får feber går det över på ett par dagar medan Filip får hosta som nästan alltid slutar i ett astmaanfall och ilfart till sjukhuset. Det är allergin, säger mamma. Den som gjorde att de inte kunde behålla Pluto, den lilla hundvalpen de hade hemma på prov för några år sedan. Det var då den upptäcktes, Filips allergi mot pälsdjur. Det är synd om Filip. Lydia måste tänka på det hela tiden. Så att hon inte glömmer. Lydia tränar en stund på glosorna och chattar lite med
11
Cecilia. Hon överväger att ringa upp henne och fråga om de kan förhöra varandra. Det värsta Lydia vet är att sitta där i klassrummet när det blir helt tomt i huvudet. Som om allt med ens är som bortblåst. Det hände en gång i våras och då var hon tvungen att be om att få gå ut ur rummet. Det var som om hjärtat ville hamra sig ut ur kroppen på henne. Inte förrän hon kommit in till skolsköterskan hade trycket över bröstet lättat och hon kunde börja andas normalt. Det vill hon inte vara med om igen. Lydia går fram till kylskåpet. Trots allt suger det lite i magen. På kylskåpsdörren möts hon av ett anslag om ett fotbollslag som behöver nya spelare. Lydia river bort lappen och knycklar ihop den i handen. Det är så typiskt mamma. Bara för att hon och pappa spelade fotboll när de var unga, tycker hon att Lydia också ska göra det. Lydia varken kan eller vill springa efter en dum boll. Alla skulle dessutom skratta åt henne. Fattar inte mamma hur det skulle se ut om hon, som inte har något som helst bollsinne, skulle börja i ett fotbollslag? Hon skulle bara få sitta på avbytarbänken och känna sig värdelös. Lydia plockar bland mjölkförpackningar och
12
tomater. Till slut får hon fram en liten blåbärsyoghurt. Hon knappar in Cecilias nummer på mobilen. Cecilia svarar på samma gång som Lydia river bort locket på yoghurten. – Hej. Är det du Liddi? frågar hon glatt. Sluta hör ni, fnittrar hon och Lydia får ett tjut i öronen. Lydia trycker på högtalaren och lägger mobilen på köksbordet. En lång stund hörs bara Cecilias skratt blandat med tvillingarnas. Lydia sätter skeden i yoghurten och väntar ut henne. – Hallå. Är du kvar, Liddi? De är inte kloka, de här. Till småsystrarna säger hon: – Puss och nattinatti. Dröm söta drömmar. De ska gå och sova, upplyser hon Lydia. För sitt inre ser Lydia hur Cecilias styvmamma Alice bär ut flickorna ur Cecilias rum. En under varje arm. Hon hör Alices lugna röst, och tvillingarnas protester som övergår i gråt. Lydia hör hur dörren slås igen och det blir tyst. Cecilia har en stor familj, eller egentligen två. Hennes föräldrar är skilda sedan länge och hon har yngre syskon både hos sin mamma och sin pappa. Två hus, två rum. Alltid två av allt.
13
Lydia försöker föreställa sig det men det går liksom inte. Visst, det är säkert jobbigt att åka mellan föräldrarna, men samtidigt verkar Cecilia ha så roligt. Det är jämt en massa skratt och prat hemma hos henne. – Vad var det du ville? – Har du gjort läxan? frågar Lydia. – Nja, kanske lite, säger Cecilia. Ska vi förhöra varandra? Fram och tillbaka kastar de ur sig glosor och svar till dess att båda är någorlunda säkra på orden. – Jag längtar tills vi ska börja läsa språk, och får gå till Maran, säger Cecilia entusiastiskt. Det börjar nästa vecka, typ en timme i veckan eller nåt får vi gå dit upp. Maran är den större skolan i kommunen, där man går sen när man börjar i sjuan. Den heter egentligen Marbräckskolan, men har så länge Lydia kan minnas gått under namnet Maran. Lydias pappa påstod en gång att elever som varit livrädda för att börja sjuan döpte skolan till det – Maran. Lydia ser inte fram emot att börja sjuan lika mycket som Cecilia gör. Men visst, även hon kan erkänna att det ska bli skönt att slippa småungarna som springer omkring och jagar varandra på skolgården. 14
– Jag kan inte vänta, säger Cecilia. Jag ska läsa franska. Vad var det du valde? – Spanska, säger Lydia. Tänk om vi inte får samma tider nu? Har du kollat schemat? – Tittar nu, säger Cecilia och Lydia hör hur hon knappar på tangentbordet till datorn. – Mm, säger hon. Det blir olika tider för de olika språken. – Åh, säger Lydia och har svårt att dölja paniken som stiger inom henne. Inte nog med att hon ska gå till Maran och läsa språk, hon ska dessutom gå dit ensam. I alla fall utan Cecilia. – Det ordnar sig nog, säger Cecilia tröstande. Du lär ju inte vara ensam om att ha valt spanska. Cecilia är alltid så säker. För henne verkar det mesta vara som ett äventyr. Ny skola, nya människor. Lydia sväljer ner klumpen i halsen. Hon reser sig upp för att se efter om det finns något mer att äta, och får fram ett juicepaket som hon dricker direkt ifrån. Mamma skulle se henne nu, tänker hon. Men mamma är inte här så hon får skylla sig själv. – Mamma tjatar på mig att börja med någon idrott, säger Lydia och berättar om lappen hon hittade på kylskåpsdörren. 15
Cecilia skrattar. – Du, fotboll? Varför det? – Äh, hon vill väl att jag ska ha något att göra efter skolan, så att jag slipper vara ensam hemma så mycket. – Men fotboll? Du är ju mer balett. Eller varför inte ta sånglektioner? Lydia förstår att hon syftar på alla gånger de lekt rockstjärnor framför spegeln i Cecilias rum. – Äsch, det var längesen, du. Jag skulle aldrig ställa mig på en scen nu. Jag skulle svimma direkt. En nyckel sätts i låset i ytterdörren och från tamburen hörs röster och sedan Filip som får en hostattack som verkar riva sönder hans lungor. – Vi får prata mer sen, säger Lydia. Jag måste sluta. Lydia trycker kudden mot örat och tänker att hon bara måste sova. Klockan är mycket och Filips hostattacker kommer allt mer sällan. Det är tyst i huset sånär som på dova snarkningar från sovrummet. De engelska glosorna studsar omkring i hjärnan som ettriga löss och håller henne vaken. Flera timmar senare befinner sig huset i ett kompakt mörker. Täcket snor sig om kroppen som en svettig orm
16
när Lydia vänder sig om för hundrade gången. Långa skuggor följer henne när hon till slut kliver ur sängen och tassar bort mot badrummet. Det är som om huset lever sitt eget liv. Det knäpper och gnisslar i väggar och golv. Spöklikt. När hon är klar skyndar hon sig tillbaka till sitt rum, kryper ihop under täcket och drar nattlinnet om sina kalla fötter. Så småningom ger kroppen upp och hon glider in i en tung sömn.
17
Kapitel 2. Höstterminen i sexan har just börjat när Bästa vänner Lydia blir övertalad av vännen Cecilia att gå med i teatergruppen Lyktan. Tillsammans ska de sätta upp pjäsen Spöket på Canterville och Lydia får spela den unga Virginia, som hjälper att få roläser i sin igenom själ. Lydia sänker ner pennan motspöket papperet och Under repetitionerna börjar saker att hända på teatern. De svaren på glosprovet. En gång till. Sista gången säger äldre medlemmarna i gruppen viskar om ett teaterspöke, och det hon märkliga till sig själv. Runti tornrummet. omkring henne gaparmellan tomma pågår ting uppe Vänskapen Lydia stolar hånfullt mot henne. och Cecilia sätts på prov när Cecilia börjar hänga med en annan tjej iHon gruppen. Kommer Lydiablick. klara Prillan av att ståler på sådär scen påmedlidpremiären möter Prillans utan Cecilias stöd?alltid Och hur dethon egentligen den Du mystiska samt som hon görärnär ser påmed Lydia. är Elvin? Han som alla pratar om men som aldrig syns till. säkert klar nu, säger hennes frökenblick. Var nöjd med Mina vänner, föreställningen kan börja! dig själv och vad du presterar. Lydia vänder sig #panikångest bort, drar ner sin tygkasse från #teater #spöken #nätmobbning kroken på bänken och släntrar ut ur klassrummet. En blick på klockan och hon inser att hon har missat lunchen. Nu blir det raka vägen till slöjden så hon inte missar den också. I korridoren snubblar hon nästan över Cecilia som sitter på golvet med ryggen mot väggen. ISBN 978-91-7634-029-5 – Här, säger Cecilia och reser sig upp. Hon räcker
www.idusforlag.se
9 789176 340295