LINDA H AXELSSON 1
Vinterträdgürdens hemlighet
Fler böcker av Linda Hjerth Axelsson: Spökkullen, 2018, Idus förlag Dimhäxan, 2019, Idus förlag Kyrkogårdsön, 2019, Idus förlag
VinterträdgårdenS HEMLIGHET Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2020 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Författare: Linda Hjerth Axelsson Omslag: Mattias Norén, Idus förlag Sättning: Ulrika Slottner, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2020 ISBN: 978-91-7634-023-3
VinterträdgårdenS hemlighet
LINDA HJERTH AXELSSON
1 Lycka till! Du kommer att vara världsbäst.
Alexander blir varm inombords när han ser Linneas meddelande på WhatsApp. Han har verkligen försökt att inte visa hur nervös han är, men hon har förstås genomskådat honom. Några sekunder senare kommer en bild på henne där hon gör en min som är söt och fånig på en och samma gång. Och så ett hjärta runt alltihop. Ett rött hjärta. Alexander tittar upp från telefonen när pappa bromsar in och stannar bilen. – Tack för skjutsen! säger han. Pappa ler mot honom och ger honom en klapp på axeln. En klapp som doftar av skinnet från handskarna han har på sig. 7
– Lycka till! Det här kommer du att klara galant, säger han och vinkar när Alexander öppnar bildörren och kliver ut i snön. När pappa har åkt tar Alexander en bild på plantskolan som ser ut att bestå av ett litet stenhus som sitter ihop med två växthus – ett stort och ett lite mindre. Det glittrar om snön i drivorna runt omkring, men det vita som måste ha legat på taken har smält bort. Tack! Du är också världsbäst! Ses sen!
Alexander klickar i väg meddelandet och bilden till Linnea. Sedan stoppar han undan mobilen och tar ett djupt andetag. Det hjälper inte. Han är fortfarande lika nervös. Bäst att knacka på och få det överstökat. – Hallå där, det måste vara du som är Alexander. Välkommen till sommaren! Alexanders hand drunknar i en stor näve. Mannen framför honom är gammal. Äldre än folk brukar vara när de jobbar. Det har hans 8
granne Greta berättat för honom. Mannen är dessutom lång och har vitt hår både på huvudet och i ansiktet. Alexander kan knappt låta bli att stirra på mustaschen. Den är så tjock och lång att tomten skulle bli avundsjuk. Ändarna är formade till två stora lockar. Det ser nästan ut som han har betar. – Karl-Lennart, fortsätter mannen. Och det är så jag vill bli kallad. Säg för all del inte Kalle, för då kommer jag att se mig omkring och undra var min pappa är. Och han är ju död sedan många år. Karl-Lennarts ansikte spricker upp som solen efter en mulen dag. Han skrattar så han kiknar, böjer sig fram och slår med händerna mot knäna. – Nej, vad säger du om en fika? Om du hänger av dig jackan och kikar runt lite, så hämtar jag bullar och kaffe. Sedan berättar jag vad det är jag behöver hjälp med. Kaffe! tänker Alexander. Hur ska han få ner det? Borde han säga till Karl-Lennart att han 9
inte har lärt sig att dricka kaffe än? Fast det kanske skulle vara oartigt. Dessutom är det för sent. Karl-Lennart har redan hunnit ut genom dörren och stängt den bakom sig. Alexander suckar och drar av sig täckjackan. Han proppar ner mössa, halsduk och vantar i ena ärmen. Någon krok ser han inte, så han lägger jackan över köpmansdisken i rummet som leder in till det första växthuset. Det står en kassaapparat på disken, så han antar att det är där kunderna betalar för sina växter. Alexander tittar på väggen mitt emot disken där det hänger sekatörer och garn att binda upp växter med. På en hylla står dunkar och flaskor med gödsel och medel mot ohyra. En ställning är full med olika sorters fröer. Till hans besvikelse finns det bara en sorts pumpafrö. Alexander älskar att odla pumpor. Att försöka få dem så stora som det bara är möjligt. För honom är det en sport. Drömmen är att vinna pumpa-SM. Men det här är en spagettipumpa, en trist sort som inte blir särskilt 10
stor hur mycket gödsel den än får. Inte alls som mammutpumpan han brukar odla. Han fortsätter in genom dörren till växthuset. Nu förstår han vad Karl-Lennart menade när han sa ”välkommen till sommaren”. Det kanske inte är någon direkt sommarvärme där inne, men lamporna och havet av julblommor framför honom får det att kännas som att stå framför en äng. Om han kisar ser det ut som ett vallmofält. Alexander sträcker fram handen för att känna på jorden i krukan närmast samtidigt som en vindil drar förbi. Det är som om en hand av is stryker honom över ryggen. Han snor runt, men kan inte se någon. Glömde han att stänga dörren bakom sig? Nej, skjutdörren in till växthuset är stängd. Märkligt. Inbillade han sig? Alexander försöker att skaka av sig känslan och vänder sig på nytt mot julstjärnorna. De närmast honom är döda! Bladen hänger och är svarta längst ut i spetsarna. Och fler håller på att dö rakt framför näsan på honom. Hur är 11
det mÜjligt? Nyss var de ju hur levande och fina som helst. Med stigande panik ser han sig omkring och backar undan. Nu kommer Karl-Lennart tro att det är han som har dÜdat blommorna.
12
2 Alexander stirrar på blommorna medan en efter en förlorar sin spänst. En, två, tre … tretton plantor har hunnit vissna sedan Karl-Lennart gick för att hämta fika. Alexander tittar mot dörren. Om han rusar ut ur växthuset och sliter åt sig jackan så kan han vara härifrån innan mustaschmannen hinner tillbaka med fikat. Men det är på tok för långt hem för att han skulle kunna gå. Dessutom skulle mamma och pappa bli vansinniga. Och Greta skulle bli besviken. Alexander suckar. Han antar att han också skulle bli besviken och tycka illa om sig själv. Det är då han hör ljudet. Ett lågt morrande som kommer någonstans inifrån växthuset. Just som en fjortonde julstjärna börjar sloka hör han att morrandet närmar sig. 13
Finns det en hund här inne? Den låter farlig, men han kan inte tänka sig att Karl-Lennart skulle ha en ilsken hund lös på plantskolan. Då skulle kunderna inte komma tillbaka. Dessutom brukar hundar gilla Alexander. Alexander ska just böja sig ner för att kika under borden som blommorna står på när något märkligt händer. Eller kanske snarare inte händer. Blomman som började vissna slutar att sloka. Det morrar på nytt. Den här gången så högt att Alexander ofrivilligt tar ett steg tillbaka. Hunden kanske ändå är farlig! Med ens är det som om luften runt omkring honom blir varmare. Samtidigt piggnar blomman till. Bladen får tillbaka sin spänst och sträcker på sig. Vad är det egentligen som händer? Alexander förstår ingenting. Borde han bli rädd? Är han rädd? Kanske. Fast inte tillräckligt. I stället för att springa sin väg sjunker han ner på knä och kikar under blomborden. Det är rätt mörkt där under och hur han än 14
kikar ser han ingenting. I alla fall ingenting som morrandet skulle kunna ha kommit ifrån. Han kisar för att se bättre. En svart hund kanske skulle kunna smälta in bland skuggorna och verka osynlig. Men i så fall borde han se ögonen. – Har du tappat något? Alexander rycker till. Han har inte hört att Karl-Lennart har kommit tillbaka och blir så rädd att han flyger upp och slår bakhuvudet i det närmaste blombordet. Det med de vissna julstjärnorna. – Nej då. Jag bara tyckte att jag hörde en hund, svarar han. – En hund? Karl-Lennart rynkar ögonbrynen som är lika vita som mustaschen. – Här finns ingen hund. Det har det inte gjort på många år. Den sista var Spader, men han bor numera i hundhimlen. – Okej, säger Alexander och bestämmer sig för att inte säga något om ljudet han hörde. Fast blommorna … det är en helt annan sak. 15
– Alltså, jag gjorde ingenting. Det är säkert, säger han och hör paniken i sin egen röst. – De bara vissnade. Mitt framför ögonen på mig. Karl-Lennart tittar på Alexander och sedan på blommorna. Sedan tittar han på Alexander en gång till. – Nu förstår jag nog inte hur du menar, säger han. Vissnade? – Ja. De bara dog. Alexander far ut med handen och visar på julblommorna på bordet framför honom. – Men vad i …? Han tystnar tvärt utan att riktigt förstå vad det är han ser. Eller vad det var han såg. De var ju vissna. Så gott som döda. Ändå står blommorna här framför honom och ser lika friska ut som de gjorde före det iskalla draget. Alexander försöker säga något, men allt som kommer ut är svammel. Karl-Lennart skrockar för sig själv och lägger en tung hand på hans axel. – De ser ut att må bra. Vad säger du? Ska vi 16
ta den där fikan nu så ska jag berätta om dina arbetsuppgifter. Till Alexanders lättnad har Karl-Lennart tagit med sig en termos med saft. Visserligen varm saft, men ändå. Vad som helst är bättre än kaffe. – Jag kom på att du kanske inte har lärt dig att uppskatta kaffe än, säger Karl-Lennart och häller upp saft i en kopp. – Den här har Greta gjort på bär från klarbärsträdet i min trädgård. Godare saft finns inte. Varm saft en kall vinterdag som den här, det är grejer det. Alexander smakar på saften och blir förvånad över hur god den är – trots att den är så varm att den ryker. Han bränner sig på tungan och bestämmer sig för att vänta några minuter. Greta är inte bara Alexanders granne. Hon är Karl-Lennarts syster också. Det var hon som fixade det här jobbet åt Alexander. Mamma tyckte egentligen inte att han borde få ha något jobb, att han borde passa på att vara 17
barn. Hon är alltid rädd att saker och ting ska bli för mycket för honom. Men Alexander tjatade och pappa sa som vanligt att ”all erfarenhet man skaffar sig i livet är av godo”. Han brukar upprepa det som ett mantra. Dessutom är det bara tre veckor kvar till jullovet. Proven är slut för terminen och det är uppehåll i fotbollsträningen. Till slut gav mamma med sig.
18
3 Alexander tar en klunk saft och tittar på när Karl-Lennart stoppar två sockerbitar i kaffet, häller på rejält med mjölk och rör om. Länge. De sitter vid ett litet bord intill väggen i det första växthuset. Solen som nyss sken in genom glaset har börjat sjunka mot horisonten och kastar långa skuggor. Växtlamporna är redan tända. Alexander funderar på hur det kommer att kännas att vara här inne i ljuset när allt runt omkring är mörkt. Vem som helst kan stirra in genom rutorna och titta på honom utan att han märker det. Han ruskar på huvudet och tar en till klunk. Varifrån kom den tanken? Han brukar inte vara harig. 19
I panik vänder han sig om och förstår först inte vad det är han ser. Det kan inte vara sant. En man hänger från taket med en snara runt halsen. En död man. Karl-Lennart! Alexander hinner knappt börja på sitt extrajobb förrän konstiga saker inträffar. Vem är det som skickar mystiska sms till honom och skriver otäcka hot med blodig jord? Kan det vara en ond patient från det gamla mentalsjukhuset som går igen? Någon som vill honom riktigt illa! Och så är det Cornelis. Killen med världens vackraste ögon. Alexander har hela tiden trott att han är kär i sin flickvän Linnea. Men nu vet han inte längre. Har han plötsligt blivit en sådan som är kär i andra killar? Läs också Spökkullen och Kyrkogårdsön. ISBN 978-91-7634-023-3
www.idusforlag.se
9 789176 340233