KAJ HAGSTEDT 1
Framtidskameran
Framtidskameran Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2020 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Kaj Hagstedt Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tartu 2020 ISBN: 978-91-7634-005-9
FRAMTIDSKAMERAN KAJ HAGSTEDT
Du och jag, Alfred
1 Emma har aldrig varit så nära en död person förut. Men nu ligger han där, på en armlängds avstånd från henne. Hon låter handen glida längs med den mjuka, lätt ådrade träskivan som har samma färg som skrivbordet hemma. Där i kistan ligger han. Han som för bara några veckor sedan satt bak i ekan när hon rodde ut på fisketur. Han som gav henne en stor kram när pappa sent på kvällen kom för att hämta henne. Han som alltid har funnits där. Hon känner en hand i sin. Det är pappa som står bredvid. Hon kväver diskret en gäspning och hoppas att ingen i kyrkan har sett. Den tidiga morgonen känns i ben och ögon. Det har gått många timmar sedan solen strimmade upp över radhuset och de rullade ut med bilen. Han ville envist försöka hitta farfars favorit-
9
blomma, magnolian, och hon tyckte det var skönt att lämna huset som varit fullt av sorg allt för länge. De körde långt, längs stadens gator. Knappt ett ord dem emellan, men tre blommor hade de hittat, precis vid motorvägspåfarten utanför staden. När hon nu lägger buketten på kistan inser hon att den borde ha varit större. – Stackars farsan, säger han och flyttar handen till hennes axel. Är du okej, Emma? Hon tittar upp på honom. Hans svarta kostym stramar hårt över axlarna och hon kan inte avgöra om det glansiga på kinden är svett eller sorg. Okej? Hur kan någonting, någonstans, någonsin vara okej, nu när farfar inte längre finns?
10
2 En timme senare sitter alla i kyrkans samlingslokal. De vuxna vid ett långbord, alla barn en bit bort vid ett eget bord. Barnbordet? Hon är tolv år och kan lika gärna sitta vid vuxenbordet. Då hade hon sluppit sitta bredvid tjatiga Pelle och skrikiga Alice och den där snoriga lillkillen på kortsidan som bara spelar på mobilen hela tiden. Emma har ingen aning om vem han är eller varför han sitter och stör på farfars begravning. Och varför är Pelle och Alice här med sina dumma familjer? Det är ju hennes farfar! De var inte ens släkt med honom utan träffade honom bara ibland, kanske på julen eller så, när Emmas familj träffade honom. Det var bättre förr, när Alice och Pelle hade en egen farfar så att Emma fick vara det enda barnet. Hon vänder sig bort från bordet och kikar mot långbordet där pappa håller tal. Mamma sitter bredvid
11
honom och torkar bort en tår med den svartrandiga pappersservetten. – … det fanns nästan ingenting som min pappa inte kunde uppfinna eller bygga om! Alla skrattar. Är det gråt eller skratt-tårar som mamma torkar bort? Emma rör runt med gaffeln i resterna av smörgåstårtan. Det nedersta lagret har bara majonnäs och gurka och kan inte dölja smaken av torrt bröd. Man borde inte få kalla smörgåstårta för tårta. Det är bara bröd och pålägg. Tårta ska vara något som är gott och som man äter när det är fest och inte när någon har dött. Om det är någon som vet hur man bakar så är det pappa. Hans kakor, muffins och tårtor är det godaste hon vet. Inte bara hon tycker det, hans bakverk får alltid beröm av alla som äter dem och om Emma skulle göra en topp tre-lista på roligaste grejer hon gjort med pappa, ja då kommer nog bakning på alla tre platserna. När han är ledig från jobbet, och hon har kommit hem från skolan, brukar de stå i köket och baka något han hittat på. Eller, så var det förr i alla fall. Innan han började jobba sena kvällar, innan mamma och pappa berättade att de hade ont om pengar och inte kunde slösa dem på att köpa onödiga 12
ingredienser för att baka och innan farfar hastigt blev sjuk och pappa blev ledsen. Igår kväll hade pappa faktiskt försökt baka kakor till begravningen. I flera timmar stod han i köket men det blev inte alls bra. Hans annars så perfekta ögonmått funkade inte längre och de brända klickarna slängdes i soporna. Plötsligt drämmer den snoriga pojken sin mobiltelefon i bordet med en smäll. – Dumma spel! Bara två liv kvar! Om Emma hade varit modig skulle hon skälla ut honom och ta mobiltelefonen och slänga ner den i kannan med saft. Det hade varit rätt åt honom. Men istället är Emma feg som vanligt. Hon suckar bara och låter luggen falla ner och bilda ett draperi mellan sig och de andra. Tänk om farfar hade haft fler liv än ett, då skulle hon inte behövt sitta här nu. Lunchen håller på i nästan en timme till och det är värst den sista stunden, när alla ska komma fram och kramas och säga hur ledsna de är. Många har Emma aldrig träffat förut, hon minns dem i alla fall inte, men de tittar henne djupt i ögonen och trycker sina magar mot hennes ansikte. Sen när alla har lämnat och pappa har tackat 13
prästen, går de till bilen för att åka till farfars fotobutik. Det var flera veckor sedan Emma var där senast. Butiken ligger några tvärgator bort från centrum, på en kullerstensgata där husen är sneda och ser ut att luta sig ut över varandra. Längs med smala trottoarer växer stora rosenbuskar med spridda grenar och lömska taggar, som man lätt river sig på om man inte är försiktig. Rosorna har olika färger, i början av gatan är de vita, sedan blå och röda och utanför farfars butik är det lila rosor, vars starka doft får det att klia i näsan och locka både humlor och bin. De svänger in framför rosenbusken med ena däcket upp på trottoaren. Pappa är irriterad över att ha kört fel och tvingats vända den rostiga skrothögen i en smal gränd. Han knyter upp slipsen och slänger den i baksätet. En svettpärla balanserar strax ovanför det vänstra ögonbrynet. Emma hoppar ut efter mamma och tar ett djupt andetag som fyller lungorna med rosig luft. Pappa vrider om nyckeln i låset, rycker i dörren, sparkar på den mörkbruna trälisten och lägger slutligen sin axel mot dörren och trycker till. Dörren brakar upp. – Sådär!
14
Det är mörkt där inne och Emma fumlar med händerna utsträckta framför sig. Hon känner den gamla köpdisken och låter handen glida längs med den snidade kanten. Farfar brukade alltid lyfta upp henne på disken när hon var liten. Hon tar två bestämda kliv åt vänster och står sedan vid farfars gamla, brungröna fåtölj. Mamma har hittat knappen för lamporna tänds och Emma kniper ihop ögonen av det bländande ljuset. – Rör nu inget, här kan ligga en massa farliga grejer, säger pappa samtidigt som han blickar runt i rummet. Det står lådor överallt och väggarna är fulla av fotografier i alla möjliga storlekar. Det är nästan lika stökigt som i Emmas rum därhemma. – Nja, farligt vet jag inte, säger mamma, men här är väldigt mycket skräp. – Vi får slänga allt, svarar pappa bestämt. Det är ingen som vill ha sånt här nuförtiden. Ju snabbare jag kan sälja butiken, desto bättre. Fram till dess får jag röja och städa undan. Emma går fram till en bokhylla där det står uppradade fotografier. Hon drar fingret över en av ramarnas ovansida. Det blir tjockt av gråkornigt damm på fingertoppen.
15
– Usch! Okej att farfar inte gillade att städa, det gör inte hon heller, men det här är bara för skitigt. Pappa tittar runt och går fram till en stor pappkartong som står på köpdisken. – Jaha, här är den. Allt skulle ligga här. Kom. Han plockar ut små paket ur lådan och läser högt namnen som varsamt är skrivna på det bruna omslagspappret. – Jaha … då får vi se vad pappa … farfar har tänkt … den här är till mig … jaha den här är till dig, Kristina … Pappa räcker över ett litet paket till mamma. Emma vill bara skrika STOPP! och få pappa att sluta med sin utdelning och fjantiga röst, men hon är tyst och han fortsätter: – … och här Emma, kolla, den här får du. Pappa räcker över ett fyrkantigt paket till Emma. Hon vänder och vrider på det och skakar det försiktigt. Det skramlar lite.
16
3 När de kommer hem krånglar Emma direkt av sig den mörkblåa klänning som mamma insisterat på att hon skulle ha under begravningen. Till sist hade Emma inte orkat protestera längre utan gick med på att de skulle köpa det knälånga plagget i secondhandbutiken, om både mamma och pappa lovade att de inte skulle fota henne när hon hade den på sig. Nu drar hon på sig mjukisbyxor och t-shirt istället och det känns mycket skönare. Hon lägger paketet på köksbordet och pillar på det hårt tvinnade snöret som pressar pappret från alla håll. Mamma fyller på ett glas vatten från kranen. I diskhon ligger skålar och vispar från pappas misslyckade bak kvällen innan och vattnet från kranen träffar ugnsplåten och skvätter upp på diskbänken. Mamma klunkar högt. Sen vänder hon sig mot Emma. – Jamen öppna det då!
17
Farfar har dött och 12-åriga Emma faller ner i ett svart hål av sorg. Inte blir det bättre av att pappa är arg och vill göra sig av med farfars gamla fotobutik så snabbt det bara går. Farfar har lämnat en magisk gåva åt Emma. Hon ärver en ombyggd kamera som leder henne ut på spännande äventyr. När hon tar ett fotografi visar motivet nämligen vad som kommer att ske några minuter senare. Med framtidskameran i sin hand inser Emma att hon kan påverka världen omkring henne. Hon kan förhindra olyckor och brott men även hjälpa vänner i nöd. Men kameran gör också att Emma måste fundera på vad som är rätt och fel och snart tvingas hon möta sina allra djupaste rädslor.
www.idusforlag.se
ISBN 978-91-7634-005-9
9 789176 340059