__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

ahl lsson d n a L Hannar av Linda Micke

atione r t s u l Il

r ö f t å l r fö

T E L HÅ Förlåt för hålet


ahl lsson d n a L Hannar av Linda Micke

atione r t s u l Il

r ö f t å l r fö

T E L Å H


Förlåt för hålet Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Hanna Landahl © Illustrationer: Linda Mickelsson Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2019 ISBN: 978-91-7577-972-0


Kapitel 1 Jag springer jättefort. Far fram bland husen som en rymdraket på väg mot Saturnus. Eller mot någon annan planet. Mot Pluto kanske? Fast Pluto är ju inte längre någon planet. Det berättade fröken. Jag lyssnar inte så ofta på vad hon säger, men just det här fick mig att haja till. För jag förstod inte riktigt. Hur kan något ena dagen vara en planet för att sedan nästa dag inte längre vara det? Hur är det möjligt att bara bli något annat? Som Hugo till exempel. Hur kan ens bästa kompis plötsligt bli något annat? Det börjar svartna för ögonen när jag tänker på det. När jag tänker på honom. På Hugo. Och jag ökar takten ännu mer trots att det svider i fotsulorna varje gång de träffar asfalten. Är det något jag kan, alltså verkligen kan på 5


riktigt, så är det just detta. Att springa fort. Jag behöver liksom inte tänka på hur jag ska göra. Kroppen bara rör sig. Automatiskt. Det är först när jag stannar under äppelträdet hemma i trädgården som jag upptäcker att kinderna är alldeles blöta. Ilsket stryker jag bort tårarna. ”Aston? Är du redan hemma?” Jag andas tungt. Ser bort mot morfar som ligger på knä i rabatten. ”Kanske det”, mumlar jag och pillar upp ett hål i gräsmattan med tårna. ”Vad är det som har hänt?” frågar morfar. Jag tittar ned i marken och fortsätter göra hålet i gräsmattan större. Jag svarar inte. Morfar kommer fram till mig. Lägger en jordig hand på min axel. ”Det har kommit ett nytt vykort”, säger han. ”Det ligger på ditt skrivbord.” Jag skyndar in i mitt rum och slänger igen dörren efter mig.

7


Astongaston – älskade unge! Idag har jag träffat en massa barn. En hel skolklass faktiskt. De hade alla sina lektioner utomhus eftersom deras skola rasat samman i jordbävningen. Då tänkte jag på dig. Och på att du har det ganska bra hemma i Sverige. Och så blev jag lite ledsen. För jag längtar så himla mycket efter dig, vet du. Äsch, nu blev jag sådär som jag inte skulle bli … Jaja, hur som helst. Jag hoppas att sommarlovet är soligt och att du badar varje dag. Och att du inte har blivit ännu snabbare nu när jag har varit borta. Du vet att jag kommer hem i augusti. Då ska jag slå dig i springning. Jag räknar dagarna. Älskar dig. Mams

Jag vänder på vykortet. Det föreställer en sälunge som ligger och solar sig på en klippa. Ett ganska gulligt kort, men inte så gulligt som kortet med kattungen. Det som jag fick förra 8


veckan. Jag tar fram skokartongen som jag håller gömd i garderoben. Öppnar locket och lägger ned kortet bland de övriga. Mamma skickar alltid djurkort till mig när hon är ute på sina resor. Och hon reser mycket, min mamma. För hon är journalist och berättar historier från överallt i världen. Om sånt som ingen annars skulle ha fått veta. Om orättvisor och krig. Och om barn som inte får gå i skolan. Sådana saker. Ibland säger jag till henne att det ju finns massor av berättelser här, precis i närheten, som också behöver berättas. Kanske inte i Kvänum, det lilla samhället där jag och morfar och ibland mamma bor, men i Sverige. Det finns väl olyckor och orättvisor som någon måste skriva om här också? Och vem ska göra det nu när hon är någon annanstans i världen? Då brukar hon le mot mig och rufsa om mitt hår. Men jag ser allt att ögonen är ledsna. Att hon vet att jag egentligen har rätt. En gång skickade mamma ett kort med en flygande buss på. Då blev jag ledsen. Det var 9


inte det att busskortet var fult eller tråkigt eller så. Det var kanske till och med lite roligt. Men det var … ja, jag vet inte. Jag förväntade mig liksom ett djurkort. Ett kort med djur på. Var det så svårt att förstå? Busskortet rev jag sönder i säkert tusen bitar och kastade i morfars fil. Efter den händelsen har det bara kommit djurkort, trots att jag aldrig har sagt något om det till mamma. Jag antar att morfar inte ville ha fler busskortssmulor i sin fil och att det var han som skvallrade.

10


Kapitel 2 ”Hon orkar inte med dig längre!” skriker Melvin och hans ansikte är knallrött. Det liknar färgen på några av morfars blommor. Jag tror att just dessa kallas för dalior och deras färg ser nästan ut som blod. Fast färgen i Melvins ansikte är förstås fulare än den på morfars blommor. ”Din morsa orkar inte med dig, så det är därför hon drar iväg hela tiden!” Det är då det börjar tjuta i öronen. Högt tjuter det. Som om någon stoppat in en biltuta där. Och jag kan inte längre se småungarna som jag vet gungar och dricker festis runt omkring på lekplatsen. Det blir ofta så här. Det envisa tjutandet kommer och så försvinner liksom allt runt

11


omkring. Och sedan kan jag inte riktigt rå för vad som händer. Saker, riktigt dåliga saker, händer. Smockor delas ut. Sparkar sparkas. Ord kastas mot idioter som Melvin och också tyvärr mot andra barn. Sådana som jag tills alldeles nyss trodde var mina kompisar. ”Jävla adhd-unge!” ropar Hugo efter mig när Melvin ligger på marken och håller sig för magen efter knytnävsslaget jag just gett honom. Det kniper till i magen när jag tänker på det såhär efteråt. Hugo av alla. Hur kunde han? Han har aldrig skrikit något sådant förut. Aldrig. Han har aldrig stått på Melvins sida. Eller någon annans. Han ska ju sitta tätt bredvid mig i soffan och bygga zombifångare i Minecraft. Smyga på morfar när han visslande traskar omkring bland alla blommorna. Det är ju jag och Hugo. Det har alltid varit vi. Och nu? Jävla adhd-unge! Jag pressar ihop ögonen och försöker tänka på semlor. Det är ett knep jag har när det blir 12


för rörigt inne i skallen. För semlor är det bästa jag vet. Näst efter jordnötsringar. Men en gång när jag och Hugo tittade på film och hade laddat upp med just jordnötsringar började Hugo hosta och fräsa något alldeles förskräckligt. Först skrattade jag åt honom, men när han inte slutade blev jag rädd och ropade på morfar, som genast hämtade mobilen och ringde efter ambulansen. När den väl kom låg Hugo alldeles stilla. Eftersom jag inte visste vad jag skulle ta mig till medan vi väntade stod jag på huvudet. Jag gör det ibland, när det inte hjälper att tänka på semlor. Sjukskötarna gav Hugo en spruta och vips så kvicknade han till. Men de sa att han skulle hålla sig ifrån jordnötsringar i framtiden, eftersom det verkade som att han var allergisk mot nötter. Då började Hugo böla och ropa efter sin mamma. ”Men det finns ju andra snacks, Hugo”, sa morfar. ”Ostbågar och chips. Och du ska inte glömma salta pinnar. De är mina absoluta favoriter.” 13


rsom Tioåriga Aston bor med sin morfar, efte klar om hans mamma reser runt och skriver arti saknar alla orättvisor som finns i världen. Han göra med sin mamma och vet inte vad han ska Hugo är allt han känner. När dessutom bästisen väggen. elak, karvar Aston ett stort hål i sovrums ia in i Som en räddande ängel flyttar Dal ma tjejen grannhuset. Kanske är hon den grym r på varje i skateboardf ilmen, som Aston titta väldigt lik. dag? Han är inte säker, men hon är Kanske till Och en sak vet han – han gillar Dalia. och med mer än han gillar semlor. flera romaner HANNA LANDAHL har skrivit studieförbundet för vuxna och blivit nominerad till boksdebut är en vuxenskolans författarpris. Hennes barn kap och om hur väns både sorglig och rolig berättelse om lor. svårt det kan vara att hantera sina käns

www.idusforlag.se

Profile for Smakprov Media AB

9789175779720  

9789175779720  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded