Minotauros T책rar -minnen av ett krig-
2
Tidigare av Maths Nilsson
Själseld Mörkersdottir Förlag, 2011
Minotauros Tårar © Maths Nilsson 2013 Nurret Förlag Omslag Maths Nilsson ISBN: 978-91-7575-188-7
3
Maths Nilsson
Minotauros T책rar - minnen av ett krig -
4
Prolog: Minotauros Syrsornas spel fick den ljumma skymningen att vibrera. Någonstans i fjärran skällde en hund för att snart tystna, som om den var rädd för att störa den fridfulla stunden innan natten kom. Ett dämpat knarrande från en dörr följdes av en kort duns när dörren slog igen. Ensamma steg letade sig fram mot okända mål genom trånga och öde gränder av vitaste sten. Den lilla bergsbyn vilade i kvällningen som nu kommit med efterlängtad svalka. Landskapet pustade ut. Luften var full av doften från blommor och gräs. Allt var stilla. En gammal man satt på sin stol uppe på ett av de platta taken och stoppade pipan, lugnt och metodiskt som han alltid hade gjort. Två otåliga barn satt vid hans fötter och tittade på. Förväntansfulla blickar i väntan på att morfar skulle bli klar. Stenen de satt på var fortfarande ljummen och skön, minnen från dagens gassande sol. Den gamle mannen förde äntligen pipan till munnen som dolde sig någonstans där under det yviga skägg som prydde hans ansikte. Ett ansikte märkt av ett långt liv bland berg och dalar, saltstänkta vindar och en stekande sol. Försiktiga steg hördes i trappen och en kvinna stack upp huvudet. Det var läggdags förkunnade hon men båda barnen skakade frenetiskt på huvudet. ”Morfar ska bara berätta en historia. Bara en. Snälla mamma.” Hon tittade upp på sin far som belåtet lutade sig tillbaka och puffade på sin nu tända pipa. Hon log. Det var inte bara barnen som älskade att höra på hennes fars aldrig sinande förråd av historier, han själv älskade att berätta dem. Det syntes i hans ögon. Glädjen att trollbinda de unga gick inte att ta miste på. Och 5
han gjorde det bra, hon mindes själv hur hon hade fascinerats av hans röst som liten. Hon skrattade till. ”Om morfar lovar att inte berätta en otäck historia. Så ni vågar sova sedan.” ”Men mamma, vi är ju inga småbarn längre.” ”Och bara en kort ikväll, pappa. Jag kommer snart upp igen.” Hon gick ner med ett leende på läpparna, för henne skulle de alltid vara små barn. Kvällens sista soltrålar glödde i barnens ögon som återigen tittade upp på den gamle mannen framför dem. Som alltid sittandes på sin blåmålade pinnstol. Bakom honom sträckte de välbekanta bergstopparna sig upp mot en allt mörkare himmel. En och annan stjärna hade börjat glimma svagt däruppe. ”Så vad vill ni höra ikväll då barn?” De båda tittade på varandra, fnittrade. ”Om Minotauros.” ”Och Theseus.” Den gamle mannen skrockade. Det var ingen ovanlig begäran, det var deras absoluta favorit. Och hans egen också för all del. Han tog ett omsorgsfullt bloss på pipan, strök sitt skägg och samlade tankarna, lät de svepas med i kvällsbrisen, dansa med i syrsornas tisslande och försvinna upp bland de öde bergsvidderna. Det var där de fanns. Historierna. De antika gamla gudarna. De kom till honom, fyllde honom och letade sig ut via hans tunga. Ord, aldrig riktig desamma från gång till gång. Men det var ju inte heller det viktiga. Bara historien blev levande för dem som lyssnade. Det var därför han helst av allt berättade dem för barn, de som ännu inte låtit livets umbäranden jaga bort de vindlande tankegångar och drömmar som kallades fantasi. Han harklade sig, tittade ner på ivriga små ögon och började. ”Det var på den tiden då gudarna fanns, då Zeus härskade i 6
himlen och hans ena broder Hades i underjorden. Där borta i fjärran ser ni Poseidons glittrande välde, för det var hans kungadöme; Havet, de böljande vågornas land. Här på Kreta regerade kung Minos över människorna men gudarnas blod rann även i hans ådror, son till Zeus och Europa som han var. Men folket verkade inte tycka så mycket om sin kung och det gjorde Minos ont. Han ville ju vara den som folk såg upp till, den som folk respekterade, en sann ledare för sitt folk. Så han bad gudarna om hjälp och inför sitt folk lovade han att han, kung Minos av Kreta, kunde få allt han önskade sig. Vem skulle inte se upp till en som var på god fot med de väldiga gudarna? Minos bad Poseidon att skicka honom en tjur som han sedan skulle offra till gudens ära. Och Poseidon lät det ske, en dag steg så en väldig tjur upp från havens djup. Så kraftfull och mäktig att ingen någonsin sett dess like. Dagen närmade sig när Minos skulle offra denna gudagåva, men han kunde inte, den var för vacker, den var för fin att offras. Han ville ha den kvar. Skulle Poseidon verkligen bry sig om han fick just denna tjur? Varför skulle inte en av de andra fungera lika bra? funderade Minos. Han bestämde sig för att chansa. Så Poseidon fick sitt blod, men det var inte det blod han önskat. Inte det blod han krävt. Naturligtvis upptäckte han det och han blev rasande. Försökte den simpla människan att dra honom vid näsan? Självaste Poseidon, härskaren av de stormande haven. Inte skulle väl han tåla detta?” Den gamle lutade sig framåt med vidgade ögon, svarta som natten själv, mot de hänförda barnen som ivrigt skakade på huvudet. ”Nej, naturligtvis inte. Poseidon bestämde sig för att hämnas. I ett våldsamt raseriutbrott sprängde Minos tjur sina fjättrande kedjor och satte iväg ut i friheten. Men det slutade förstås inte 7
där. Nej, Poseidon var mäktigare än så förstår ni barn. Han förtrollade Minos hustru Pasifaë så hon blev hopplöst förälskad i Minos tjur. Med ett hånfullt skratt såg Poseidon hur Pasifaë våndades i sin längtan. Hon blev så olycklig att hon bad uppfinnaren Daidalos att hjälpa henne. Hon bara måste få denna tjur. Och Daidalos fann på råd, han byggde en låtsasko och klädde denna med finaste koskinn så tjuren skulle tro den var på riktigt. En natt smög sig Pasifaë in i den ihåliga kossan och lockade till sig sin älskade tjur som besteg henne.” De båda barnen tittade på varandra och fnittrade. Morfar sög på sin pipa. Tobaken glödde och skenet glimmade trolskt i hans ögon. ”Och i detta kärleksmöte blev Minotauros till. Ett riktigt monster, till hälften tjur och till hälften människa. Kung Minos blev alldeles förskräckt. Men han kunde ändå inte med att dräpa sin hustrus son så även han gick till Daidalos för att få hjälp. Han byggde ett hem åt Minotauros, en oändlig labyrint i underjorden där han blev instängd i ett evigt mörker. Men han behövde ju förstås mat för att överleva även om han var ett monster. Vid denna tid låg kung Minos i krig med atenarna på andra sidan vattnet och hade lyckats besegra dem. Minos krävde att var nionde år skulle atenarna skicka sju flickor och sju pojkar till Kreta. De stackars barnen tvingades sedan in i den vindlande labyrinten och blev till mat för Minotauros.” ”Theseus, berätta om Theseus” Den gamle mannen log bakom sitt gråa skägg. Han hade lyckats trollbinda dem. Och som alltid blev de som mest uppspelta när hjälten kom in i historien. ”Ett av dessa olycksaliga år så anmälde sig en yngling från Aten alldeles självmant till att få bli skickad till Kreta. Att bli kastad in i den mörka labyrinten där monstret fanns. Det var Theseus, kungen Aigeus egen son, som så modigt begav sig till 8
Kreta. Men frågan var, även om han nu skulle lyckas dräpa den väldiga Minotauros, hur skulle han sedan hitta ut ur labyrinten? Det slumpade sig så att Kung Minos dotter Ariadne blev alldeles förtjust i Theseus och bestämde sig för att hjälpa honom. Och vem visste bäst hur man skulle kunna hitta ut om inte mannen som hade byggt den? Daidalos förstås. Och jodå, Minos dotter fick hjälp. Hon tog Theseus i handen och de begav sig tillsammans ner i den fruktade underjorden på jakt efter den tjurhövdade varelsen. Och varefter de tog sig in i de förvillande gångarna rullade de ut ett nystan av snöre så de sedan kunde hitta ut igen. Till slut stötte de ihop med Minotauros. Och striden blev våldsam, Minotauros var enorm men Theseus var vig och vältränad, varje utfall parerade han, varje gång monstrets sylvassa horn var på väg att spetsa honom vek han undan. Efter en brutal envig tröttade han ut Minotauros och lyckades till sist dräpa honom. Theseus och Ariadne tog sig ut ur labyrinten och seglade åter mot Aten. När de närmade sig staden glömde Theseus vad han hade lovat sin far Aigeus, den gamle kungen av Aten. Om han hade lyckats döda monstret skulle han hissa de vita seglen men nu hissade han istället de svarta. Ett tecken på att Theseus var död och hans far blev så utom sig av sorg att han tog sitt liv genom att kasta sig i Poseidons rike. Och det mina små vänner, är varför vi kallar det för det Egeiska havet.” Morfar drog ytterligare ett djupt bloss på sin pipa och släppte ut röken med en behaglig suck medan hans blick sökte sig mot stjärnorna i skyn. Kanske satt gudarna däruppe och tittade ner på dem. Kanske gillade de vad de såg, kanske gjorde det inte. Barnen gillade definitivt inte stegen i trappen och den förmanande 9
rösten om läggdags. Men hans dotter var en bestämd kvinna och det blev förstås som hon ville till slut. Han satt ensam kvar. Lyssnade på syrsorna, njöt av tillvaron under stjärnorna. Puffade fridfullt på sin pipa. Det var så vackert och stilla. Som det alltid hade varit. Tidigare samma dag i ett land långt norröver arresterades en pastor som den gamle mannen aldrig hade hört talas om. Inte heller hade han hört namnen på de platser denne pastor skulle hamna. Sachsenhausen. Dachau. Ord som bara långt senare skulle får en innebörd. Martin Niemöller, en av de få som vågade trotsa. En av de få som ville. När världen gick mot mörkret. Men det hade den gamle mannen förstås ingen aning om. Inte kunde han väl veta vad framtiden hade i sitt sköte? Han satt där i sin barndoms lilla bergsby som ingen visste fanns. Inte spelade det väl någon roll vad som hände därute i världen? Om han hade vetat. Året var 1937.
10
Kapitel 1 Walter lade sin frus viljelösa hand i sin medan en tår letade sig ner för hans fåriga kind. Han bävade för det han skulle göra. Han hade skjutit på det så länge, hittat på bortförklaringar och ändrat sig i flera sista skälvande ögonblick. Han hade ingen aning om hon uppfattade något av omgivningarna genom de glasartade ögonen som fokuserade på något långt bortom tid och rum. Inget av hennes gamla livsglädje fanns kvar däri, inte ett tecken på att hon förstod eller var närvarande. Men han ville uppleva denna dag på just denna plats som ett sista farväl. Det var förstås inte för hennes skull de var där, det var av helt egoistiska skäl, det var han som ville uppleva den här sista stunden tillsammans. Vackra minnen som nu brände så förtvivlat inombords. De hade varit ensamma här då, för femtio år sedan. Omgivna av en värld målad i gyllene färger av en nedgående sol. Fylld av doften från tång och solvarm sten. Några skränande måsar hade varit deras enda vittnen. Då som nu hade han fattat hennes hand i sin. De två hade blivit ett. Femtio år. Hon hade varit en del av allt i hans liv sedan dess. Idag skulle bli deras sista tillsammans. Walter förde hennes ådriga hand mot sin kind, blundade och kysste den ömt. Bara skinn och ben fanns kvar. Det smärtade så att se henne tyna bort, de tillfällen hon var något sånär medveten om sin omgivning hade sakta men säkert blivit allt färre tills de helt hade upphört. Det var inte längre Astrid som satt där. Det var i alla fall vad han försökte intala sig. Men det var ju förstås inte sant, det han skulle göra var i alla fall avskyvärt. Men han hade ju lovat henne, hon ville inte dö som ett kolli, men han hade inte kunnat. Flera gånger hade han försökt. På riktigt. Men det hade slutat på samma sätt varenda gång, precis som det verkade 11
sluta även denna gång. Det var för svårt. Han smekte hennes tunna och stripiga hår. Vände sig hastigt bort och flämtade av den mentala anstormningen. Men han visste ju, det skulle ske nu eller inte alls. Efter sista besöket hos doktorn visste han nu det han länge känt på sig. Mörkret hade börjat gnaga även på hans åldrande kropp. Döden åt upp honom inifrån. Om han skulle hålla det han hade lovat henne skulle det hända nu. Walter vände sig åter mot sin kära. För så var det, trots hennes tillstånd älskade han henne över allt annat. Inte bara för att hon räddat honom, dragit honom bort från Sitt Förra Liv. Nej, det gick mycket djupare än så. Han satte åter hennes hand mot sina läppar. Kände doften av hennes hud för sista gången. Oändligt sakta och full av förakt för sig själv började han trä av de båda ringarna från hennes skelettliknande finger. Det var inte svårt. Åtminstone inte fysiskt. Mentalt var det något helt annat, så definitivt och ohyggligt. Minnen från den där dagen när de satt här för femtio år sedan strömmade genom hans huvud. Då han trätt ringen på hennes finger. Ögon gnistrande av liv, luften fylld av pirrande kärlek och förväntan på det som låg framför dem. ”Förlåt mig, Astrid. Förlåt mig för att jag aldrig berättade.” Han skämdes över att han aldrig låtit henne få reda på vad som hade hänt, vad han hade gjort i Sitt Förra Liv. Men omtänksam som hon alltid hade varit hade hon aldrig pressat honom. En gång hade hon frågat vad som plågade honom, förmodligen drömde han mer mardrömmar än han själv visste om, men han hade inte svarat. ”Berätta när du är redo. Det kommer bli bättre efteråt, älskade.” Hennes ord ekade i huvudet. Vad han saknade hennes trygga röst. 12
Han slöt han sin hand om de båda ringarna och tog ett djupt darrande andetag. Löftet. Det var ju inte längre hans älskade kvinna som satt bredvid honom. Det var länge sedan hon slutat känna igen honom. Det var länge sedan hon befunnit sig i nuet. Det som hände saknade betydelse för henne. Han rabblade orden om och om igen. Då hade de suttit lutade mot ett stenblock omgivna av lummiga träd och spelande skuggor, en ljum vind fylld av sensommarens dofter hade lekt i hennes hår; nu satt hon där i sin rullstol och han bredvid på en parkbänk med en asfalterad gångväg alldeles intill. Med tårfyllda ögon såg han sig omkring, hennes personlige assistent stod däruppe på parkeringen, lutad mot färdtjänstbilen med blicken fokuserad på sin mobiltelefon. På avstånd närmade sig ett par hand i hand. Men han registrerade det knappt, de rörde sig som i ett grått töcken på randen av hans medvetande, de var där men ändå inte. Det var bara han och hon. Astrid, hon som varit en del av honom själv nästan så länge han kunde minnas. Men det var bara ett skal kvar, hennes själ hade sedan länge gett sig av. Det måste vara så, det fick inte vara på något annat sätt, någon annan sanning skulle han inte kunna bära. Han brydde sig egentligen inte om ifall någon såg, allt han ville var att inte bli avbruten. Han skulle aldrig förmå sig göra det igen. Han mådde illa. Med darrande händer plockade han fram en av hennes gamla sjalar. Förlorade sig i dess doft med tårarna nu strömmande nerför kinderna. Snyftningarna skakade hans gamla kropp. Han hade inte gråtit på mycket, mycket länge. Hjärtat pumpade frenetiskt. ”Förlåt mig min älskade.” Walter tog ett djupt andetag, tryckte sjalen mot hennes mun. Knep ihop hennes näsborrar. Till en början reagerade hon inte alls. När hon började kämpa emot klarade han inte av att titta. 13
Hennes klingande skratt ekade i hans huvud. Hennes livfulla ögon. Hennes trygga famn. Han slöt ögonen och skrek rakt ut av förtvivlan. Det kändes som han föll över ett stup. Det sög i magen. Fick inte luft. Hennes ynkliga krafter sinade snabbt och allt blev stilla. Så livlös i hans skakande händer. Walter sjönk ihop. Fullständigt utmattad. Han mer anade än hörde springande steg. Så tomt. De hade ju lovat varandra. Det var därför han hade gjort det. Hon hade velat att han gjorde det. Men det gjorde likväl så förbannat ont. Ända in i själen. Det brände, det skar. Något hade brustit inombords och han kände hur det bottenlösa mörker han burit på nu rusade ut i varenda blodåder. Likt en dånande flodvåg for förträngda minnen genom hans kropp. Från tiden innan Astrid. Det han hade aldrig berättat. Han föraktade sig själv. Inte för det han alldeles nyss hade gjort. Det var för det som doldes i det skräckfyllda mörker han nu släppt lös. Han behövde konfrontera det, han ville inte, han fruktade det, men han var tvungen. Innan det var försent. Det hade han ju faktiskt lovat sig själv.
14