I ÖKNEN HAR PÄRLOR INGET VÄRDE
I ÖKNEN HAR PÄRLOR INGET VÄRDE En berättelse av Axel Vilde
© Axel Vilde 2019 Förlag: BoD – Books on Demand Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7569-091-9
Kapitel 1
I en indisk by på gränsen mot Pakistan. Året är 1961.
Det är tidig morgon. Solen har just gått upp och byn börjar långsamt vakna till liv. Nattens kyla och friskhet hänger kvar i luften och det känns lätt att andas. Nere vid floden har de första kvinnorna anlänt med sina tvättsäckar. Männen som arbetar vid sågen några kilometer bort, har redan kommit iväg och de som skall arbeta med sina odlingar och sin boskap, är i full gång. Några gamlingar sopar skräp och djurspillning utanför husen. En liten samling av kor och getter idisslar förnöjsamt medan de intresserat iakttar gamlingarnas framfart. Djuren ser belåtna ut. Det verkar nästan som de är nöjda med att någon städar efter dem. Ambra har just ammat sina tvillingar. Hon ser på dem med kärlek i blicken och är så lycklig. Tänk att hon skulle få det så här bra. Få de underbaraste barnen i världen och gifta sig med en sådan snäll och duktig man. Ambra är sjutton år. Hon är mycket vacker med stora mörka ögon och långt mörkt glänsande hår. Efter tvillingfödseln hade hennes kropp förvandlats från en späd flicka, till en kvinna med runda former och yppig barm. Det var många ynglingar i byn som kastat blickar efter henne och det blev inte mindre av detta, efter att hon gift sig och fött barn. Tvärtom var hon nu något av det vackraste man kunde skåda, för en ung indisk man. Några hade tidigare tagit mod till sig och uppvaktat henne, men hon hade sedan länge bestämt vem hon ville ha. Så hade det också blivit. Hennes far hade från början motsatt sej föreningen. Han hade till och med hotat med fysisk bestraffning om hon inte gjorde honom till viljes. Han ville ju bara sin dotters bästa. 5
Pappan hade en yngre kusin i Atari som det gått väldigt bra för. Kusinen, som hette Esram, hade affärshuvud och lyckats skaffa sig en butik där han sålde verktyg för jordbruk och hantverk. Kusinen var inte så rik, men bara det faktum att han hade en egen rörelse på uppgång, gjorde Ambras far mycket stolt. Esram var änkling efter att hans hustru avlidit i tyfus. Han var nu i stort behov av en kvinna som kunde sköta hushållet och skänka honom söner. Ambra hade vid flera tillfällen hälsat på Esram tillsammans med sina föräldrar, så hon kände honom väl. När hon fick kännedom om planerna på äktenskap, blev hon förtvivlad. Esram var dubbelt så gammal. Han var inte direkt ful, men hans utseende föll henne inte alls i smaken. Visserligen var han artig och förde sig på ett trevligt sätt, men han luktade alltid mycket starkt av svett. Detta var hennes första argument när föreningen först kommit på tal. «Du förstår Ambra, att Esram arbetar väldigt hårt och då blir man svettig.» «Men pappa, vill du att jag ska må illa varje gång jag kommer nära min make?» «När du är hans hustru får du väl se till att han tvättar sig. Det är väl inte hela världen. Tror du att din mor klagade så när vi träffades?» «Det gjorde hon nog för sig själv. Jag vet inga kvinnor som tycker om när deras män luktar illa.» Det hade varit åtskilliga diskussioner och till slut orkade inte Ambras far längre. «Förbannade fruntimmer! De är envisare än åsnor och vet inte sitt eget bästa.» Kiritan är tjugotvå år. Lång och spenslig. Kallas för «skelettet» av sina kompisar. Även han, hade ibland kastat blickar på Ambra och fantiserat om henne, trots att han tyckt att hon var alldeles för mager. De hade känt varandra sedan de var små, men det var inte förrän Ambra var tolv år, som han börjat se på henne som mer än en lekkamrat. Vid ett tillfälle hade han försökt locka henne att utföra intim massage på honom. Ambra hade då skvallrat för sina föräldrar, vilket medförde att Kiritan fått ordentligt 6
med stryk av hennes far. Sedan dess hade fadern ett ont öga till honom och Kiritan höll sig på säkert avstånd. Med tiden började dock Ambra bli allt mer intresserad, och det var också hon som tog initiativ till att Kiritan till slut fick den efterlängtade massagen. Efter detta började de umgås mer och mer. Snart var de förälskade. När Ambras far fick kännedom om förhållandet, blev han först mycket upprörd. «Förbannade unge! Vad har du ställt till med? Den där odågan sätter inte sin fot i mitt hus.» «Då sätter inte jag min fot där heller. Stackars mamma som fått en sådan tyrann till make. Jag vill aldrig mer se dig.» Ambra hade aldrig förr varit så arg. Hur orättvist får livet vara? Hade hon varit en pojke hade det minsann inte varit något problem. Ambra tillbringade några veckor hos sin moster och vägrade envist att ha någon som helst kontakt med sin far. Det blev Ambras mor som till slut fick ta initiativ till att den uppkomna konflikten fick en ände. Hon var en mild och tillbakadragen kvinna som inte gjorde mycket väsen av sig. Men hon kunde också vara skarp och hade en vass tunga. Efter timmar av malande och argumentering, gav han upp. «ja herregud kvinna! Kan gudarna befria mig från detta tjat? Det får väl bli så då.» Han var trött och uppgiven. Att en gammal man ska behöva utstå detta. Ambra fick nyheten av sin mor. Hon tjöt av glädje och rusade genom byn. Pappan satt på en pall utanför huset och rökte, när hon kom springande. Hon kastade sig på honom så pallen höll på att välta och överöste honom med pussar och kramar. «Du är verkligen världens bästa pappa. Gud vad jag älskar dig!» Trots att han inte fått sin vilja igenom, kändes det faktiskt ganska bra. Han skrockade lite och strök Ambra över håret. «Se nu till att din odåga till fästman behandlar dig väl och kan försörja dig. Annars ska han få se på annat.» Kiritan hade nu en egen familj att ta hand om och han var mycket nöjd. Bröllopet hade skett i god tid före att graviditeten märktes. Han hade 7
lyckats övertala sina föräldrar att de skulle begära en mycket liten hemgift. Han hade också fått arbete och för sin första lön inköpt en radioapparat som han lämnade som gåva till sin svärfar. Detta gjorde att Ambras far till sist kunde visa lite glädje över att ha fått honom till sin svärson. Några månader efter bröllopet avled Ambras far i hjärnblödning. Han fick aldrig uppleva lyckan av att bli morfar. Det var en märklig känsla, när sorgen efter honom och lyckan att bli föräldrar, blandades. *** Ambra lade sina mätta och nöjda barn i en liten vagn som hennes morbror byggt. Hon kastade upp säcken med smutstvätt över axeln, tog vagnen och gick ner mot floden. Där satt kvinnorna på rad, bankade och skrubbade tvätten och skvallrade med varandra om nattens bravader och annat som hör livet till. En av de äldre kvinnorna berättade att hennes man, som var bra mycket äldre än henne, började få problem med att uppfylla de äktenskapliga plikterna. Han hade då anförtrott sig till en kusin, och av honom fått rådet att tillreda en salva av malda nässlor, pepparfrukt och getmjölk och med detta smörja in sina genitalier ordentligt. Mannen lydde kusinens råd, vilket fick till följd en hemsk svullnad och sveda. Det dröjde flera dagar innan han blev återställd. Kvinnorna skrattade så de höll på att kikna. Nästan varje morgon var det någon som hade en rolig händelse att berätta om. Detta gjorde att det mödosamma arbetet med tvätten, inte kändes så betungande. På en sandkulle mitt i floden låg Caiser. Det var en krokodil som funnits så länge någon kunde minnas. Han måste vara närmare åttio år gammal. Caiser var enorm. Hans tänder var ett par decimeter långa och från nos till svans var han närmare fem meter lång. Han rörde sig knappt förutom några blinkningar då och då. Kvinnorna tog ingen som helst notis om honom. Han hörde liksom till floden. Ingen hade någonsin sett att han hade skadat människor eller boskap. Det florerade ett rykte att han en gång attackerat och slukat ett barn som badat i floden, men ingen kunde bekräfta det. Någon hade hört talas om att barnet hade fötts med en ut8
vecklingsstörning och satts ut i floden av sin far, men det var inget som var bevisat. Man undrade vad Caiser livnärde sig på då han nästan aldrig rörde på sig. Förmodligen lyckades han ibland sätta tänderna i något kadaver som kom flytande. Längre uppströms var vattnet mera strömt och det var inte ovanligt att djur drunknade när de försökte ta sig över. Det fanns också byar uppströms där man satte ut sina döda på bålflottar som fick brinna medan de flöt fram. Ibland slocknade elden innan liken hunnit brinna upp. Så Caiser hade nog fått ett och annat skrovmål av människokött också. I alla fall så var ingen rädd för honom. Småpojkarna brukade roa sig med att simma fram mot sandkullen och dra honom i stjärten. Han verkade inte bry sig om detta. På sin höjd kunde han ruska på sig. På sätt och vis kände kvinnorna som tvättade, lite trygghet med att han fanns där. Det var som om han vakade över dem, nästan som en slags Gud. Plötsligt hördes ett plask. Kvinnorna tittade upp och såg Caiser försvinna ner i vattnet. Det var en ovanlig syn. Det hände nästan aldrig. Tvättandet upphörde och alla spanade ut över floden för att se var han tog vägen, men han syntes inte till. Plikten kallade och kvinnorna fortsatte med sin tvätt. Kvinnorna som blev klara först, hjälpte de övriga så att alla kunde gå tillbaka samtidigt. När alla börjat gå hemåt, möttes de av tre män de inte kände igen. Männen bar på gevär, så förmodligen var de soldater eller poliser. När de kom närmare syntes det att så inte var fallet. Männen hade inga uniformer, och såg ovårdade ut. En viss oro började sprida sig bland kvinnorna, men de fortsatte gå, ända tills männen stod alldeles framför dem. Den äldsta kvinnan gick fram och frågade vilka de var. «Vi är affärsmän» svarade en av männen. «Varför är ni då beväpnade?» «Det är för att försvara oss mot vilda djur.» «Här finns inga farliga djur, förutom Caiser förstås. Men han är så gammal och långsam att han inte skulle kunna springa ifatt en sköldpadda. Möjligen finns en och annan ko, om de nu skulle kunna utgöra någon fara.» 9
Hon vände sig bakåt för att se om de andra var imponerade av hennes sturskhet och hon blev nöjd med vad hon såg. När hon vände sig tillbaka mot männen, hann hon bara uppfatta en kraftig smäll i ansiktet innan allt blev svart. Kvinnorna blev skräckslagna och började springa åt alla håll. Ambra kastade sin tvättsäck, tog upp tvillingarna ur vagnen och sprang allt vad hon förmådde. Hon hann inte långt innan hon blev fälld av ett krokben. Hon föll handlöst och barnen studsade iväg längs marken likt två trasdockor. Ambra skrek, sparkade och klöste allt vad hon förmådde. Barnens hjärtskärande skrik gav henne oanade krafter och hon kunde till slut få in en spark i skrevet på sin baneman. Han hukade sig av smärta och det gav henne möjlighet att komma på fötter. Hon rusade mot barnen, men hann inte långt innan hon blev fälld på nytt. Nu var två av männen över henne och höll fast hennes armar och ben. Den tredje mannen som blivit sparkad, var rasande. Han rusade fram och måttade en våldsam spark mot hennes huvud. Hans kraftiga känga träffade Ambras kind med full kraft. Hon kände hur tänderna krossades och mungipan sprack upp nästan till örat. Sedan blev allt svart. Sakta återvände medvetandet. Hon kände hur kroppen gungade och hon undrade om hon färdades på en vagn. Gungandet kom av att en av männen penetrerade henne. Ambra uppfattade situationen som i en dimma. Hon kände lukten av hans stickande andedräkt och kände smärtan i sitt söndertrasade ansikte. Mannen tog god tid på sig. När han var klar, reste han sig, knäppte sina byxor och tittade med avsky på den spillra till kvinna som låg på marken. Ambra var som förlamad. I ett töcken såg hon hur mannen höjde sitt gevär, siktade på henne och sköt. I samma ögonblick som skottet gick av, hann hon tänka på sina tvillingar. Vad skulle hända med dem? Skulle de hamna hos onda människor, bli slagna och utnyttjade och kanske dödade? Tankarna upphörde då hagelsvärmen borrade in i hennes kropp. Några av kvinnorna hade nu hunnit till byn. De skrek som besatta och männen rusade från sina sysslor på fälten. När de förstått vad som hänt, satte de av mot floden. Förövarna var borta och kvar låg Ambra i en blodpöl på marken. Ansiktet var sönderslaget och hennes blottade underkropp var sargad av hagel från gevärsskottet. Barnen var försvunna och några 10
av de yngre männen rusade vidare för att hitta förövarna, medan andra tog henne till byn. Kiritan hade som vanligt cyklat till sågverket. Han var mycket morgonpigg och var ofta först på plats. Han tyckte det var skönt att sitta ensam i morgonsolen och filosofera lite innan de andra kom och arbetet skulle börja. Den här morgonen var han på extra bra humör. Tvillingarna hade sovit hela natten och han hade fått tillfälle att kela lite med sin hustru. Han hade tänkt överraska henne på kvällen, med ett halsband som han beställt av en arbetskamrat som hade varit i Atari dagen innan. Det var inte ofta han hade möjlighet att ge henne en sådan present och nu var han mycket nyfiken på vad hon skulle tycka. Arbetarna började strömma in och snart ljöd visslan som talade om att arbetsdagen började. *** De tre männen hade efter våldtäkten, skyndsamt begett sig med barnen ner till floden där de hade en gummibåt gömd i ett buskage, några hundratal meter från där kvinnorna tvättat. De rodde raskt över till andra sidan där deras jeep stod startklar. I hög fart gick färden längst en knappt farbar väg mot gränsövergången till Pakistan, någon mil bort. Barnen, som låg i en korg, grät hejdlöst. Förmodligen hade de ont av det våldsamma fallet då deras mor blev attackerad. «Förbannade ungar! Kan ni hålla käften. Det här ska nog få tyst på er.» En av männen tog fram en smutsig trasa och en flaska med okänt innehåll. Troligen terpentin eller thinner. Han blötte trasan med lite av innehållet i flaskan och tryckte den sedan mot barnens näsa och mun så att de tystnade. Efter någon timma var de framme vid gränsövergången. Korgen som barnen låg i, stod väl synlig i baksätet, men var täckt med en jutesäck. De stannade vid den nedfällda bommen. En trött och butter gränsvakt kom ut ur sin lilla kur och kastade ett öga i jeepen. «Vad har ni i korgen?» «Kobror. Vi säljer ormgift som man framställer serum av. Vill du se?» Vakten tittade misstänksamt på korgen. 11
«Är de levande?» «Så klart. Annars går det inte att använda giftet. Man låter ormarna bita över en glasburk så att giftet sipprar ner. Sen går det igenom vissa processer och...» «Ja ja det räcker.» Gränsvakten var mest intresserad av att få komma in i kuren igen, där han bläddrat i en italiensk tidning med lättklädda damer, då han blev störd. Han öppnade bommen och vinkade åt dem att köra. Nu var de på pakistanskt territorium och färden gick vidare mot staden Lahore. *** Klockan nio på morgonen, nådde budet om överfallet fram till sågverket och de män som tillhörde byn, kastade vad de hade för händerna. Förmannen, som också kom från byn och hade bil med flak, körde fram. Han skrek åt de övriga att hoppa på, varefter han gasade iväg allt vad den gamla bilen förmådde. Kiritan var med på flaket. Stämningen var hetsig. De hade inte hört mer än att en av kvinnorna råkat illa ut. Vem det var visste de inte, men alla hoppades på att det inte skulle vara någon närstående. Förmannen stannade i ett dammoln. Männen hoppade ner från flaket och började febrilt söka efter sina nära och kära. Kiritan kunde inte se till Ambra och barnen någonstans. Han rusade till huset, men där var tomt. Då kom Ambras mor springande mot Kiritan. Hon kastade sig på marken och slog gallskrikande sina händer i sanden. Han kunde inte uppfatta vad hon sa, så han tog tag i hennes axlar, ruskade henne och bad henne lugna ner sig. När hon kommit till sans, fick hon ur sig att Ambra var skadad och att tvillingarna var försvunna. Kiritan blev alldeles kall. Detta fick inte vara sant. Han sprang mot huset där de flesta hade samlats, och där utanför på en utrullad madrass, fick han se henne. Han kunde inte känna igen henne. Nästan hela ansiktet och kroppen från bröstet och nedåt var täckt av blodigt bandage. «Var är barnen!» skrek han. Ambra såg på honom, men hon kunde inte svara. 12
En av kvinnorna som varit med vid attacken, berättade att hon sett hur männen tagit barnen med sig och gett sig iväg längs stigen, utmed floden. Kiritan reagerade blixtsnabbt och satte av ner mot floden. Han förstod att de andra skulle ta hand om Ambra och nu var det barnen som gällde. Han sprang i full fart längs stigen, som var fyra kilometer lång, innan den övergick till farbar väg. Men inte ett spår syntes till. Vid vägens början mötte han några kvinnor och barn som höll på att samla ved. Han frågade om de sett något, men de svarade nekande. Kiritan var utom sig. Nu var det inte lönt att springa längre. Om förövarna haft en bil, skulle de redan hunnit långt ut på huvudvägen. Han vände hemåt med tunga steg. Tankarna malde i hans huvud. Vad hade hänt med barnen? Vart hade de förts? Var de skadade? Han såg framför sig hur de bollades mellan skrattande onda män. Hur de tappades i marken och sparkades på, som fotbollar. Han skakade raskt av sig tankarna och tvingade sig att se logiskt på situationen. Ingen behandlar barn så. Inte ens de mest illasinnade. När han återvände till byn, hade Ambra redan blivit skjutsad till sjukhuset i Hardo Rattan. Kiritan gick till sina föräldrar och instruerade dem att ta hand om hans husdjur. Han måste först till sjukhuset för att sedan inleda sökandet efter barnen. Polisen, som nu var på plats, fick fotografier på barnen. De förhörde alla som sett något och lovade göra allt i sin makt för att finna barnen och förövarna. Kiritan anlände till sjukhuset i Hardo Rattan, sent på kvällen. Det var ett litet och slitet sjukhus med små resurser, men hade i alla fall en stationär läkare som av många ansågs som mycket kompetent. Kiritan fick tala med honom och det han hade att säga var inte särskilt upplyftande. Ambra hade svåra skador i ansiktet. Käk och kindbenet var krossat. Halva ansiktet var förlamat och hon var helt blind på ena ögat. Skottskadan i magen och underlivet hade gjort stor skada, men då skottet bestått av små hagel hade det inte varit dödande. Det stod i alla fall helt klart att hon aldrig mer skulle kunna föda barn. Läkaren trodde att det skulle dröja månader innan hon skulle kunna lämna sjukhuset och att hon skulle bli funktionshindrad för resten av 13
livet. Kanske ännu allvarligare var de psykiska skadorna hon skulle få av att ha förlorat sina barn. Det var nu av yttersta vikt att finna dem så fort som möjligt. Doktorn lovade Kiritan att han personligen skulle tala med polismyndigheten och kraftigt påtala allvaret i situationen. Kiritan såg på Ambra där hon låg nedsövd och bandagerad. Han kunde inte hålla tillbaka tårarna. Han kände vreden bubbla upp inom sig. «Ambra, jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde byta plats med dig. Vad ska jag ta mig till? Jag lovar att jag ska ta hand om dig och aldrig lämna dig. Den som gjorde detta, ska jag slå ihjäl.» Han strök henne på den kind som inte var täckt av bandage. Ambra ryckte till lite, men hon var för hårt nedsövd för att kunna uppfatta något. Med tunga steg lämnade han sjukhuset för att uppta sökandet efter deras barn. *** Under resans gång hade barnen börjat skrika igen. Männen stannade till vid en butik och köpte mjölk och en nappflaska. Barnen blev matade, men fortsatte att gråta. De var nu kraftigt nedsmutsade av avföring och urin och männen klagade högljutt över oväsendet och lukten. De blev på nytt drogade och täckta av filten. Lahore som är Pakistans näst största stad, ligger inte så långt från gränsen. Inom några timmar var de framme. De stannade jeepen vid en adress strax innan centrum. Där tog de korgen med barnen och gick in i porten. En storvuxen kvinna tog emot dem, överlämnade en summa pengar och tog hand om korgen med barnen. De tre männen lämnade huset och försvann med jeepen. Kvinnan hette Rashida. Hon hade tidigare varit prostituerad men kunde nu inte längre försörja sig på detta då hon blivit lite för gammal och inte var särskilt attraktiv. I unga år hade hon varit vacker och män hade stått i kö för att få en kärleksstund med henne. I den landsdel av Pakistan där hon kom ifrån och den klass hon tillhörde, var det ingen skam att vara prostituerad. Det var ett högst respektabelt yrke som hade sin kundkrets 14
bland de mest välbeställda inom både politik och kultur. Men tiden tog alltid ut sin rätt och det glesnade i leden, ju äldre hon blev. Då hon inte hade lyckats få någon man att vilja ta hand om henne, var hon tvungen att försörja sig på annat sätt. Hon hade själv fött två barn som hon mot betalning adopterat bort illegalt. Hon hade också förmedlat några andra barn och började nu få ett kontaktnät som var värdefullt i en verksamhet som denna. Att få adoptera på laglig väg var mycket omständligt och dyrbart, så många barnlösa par valde att snabbt och mot en summa pengar, skaffa sina hett efterlängtade barn. Genom att hålla kvinnorna gömda under den påstådda graviditeten var det ingen som kunde misstänka något och kontrollen från myndigheternas sida var näst intill obefintlig. *** I byn rådde förstämning. Ambra var kvar på sjukhuset och Kiritan var utom sig av sorg och vrede. Han hade i flera veckor cyklat runt i grannbyar och närliggande städer för att höra sig för om någon hade information, men överallt fick han samma svar. Inte heller polisen gjorde några framsteg och med tiden blev de allt mer ointresserade av fallet. Det fanns i alla fall en liten ljuspunkt. Det var att Ambra hade återhämtat sig snabbare än man trott och snart skulle få återvända hem. Kiritan hade städat sitt hus från golv till tak. Skafferiet var fyllt av mat och själv var han nybadad och hade tagit på sina finaste kläder. När sågverksförmannens gamla lastbil svängde upp mot huset, stod Kiritan förväntansfull med en bukett blommor i handen. Förmannen öppnade dörren åt Ambra. Hon masade sig mödosamt ur bilen och stödd på en krycka linkade hon sakta fram mot Kiritan. Hennes svarta hår var nästan utväxt efter operationen och från sidan var hon fortfarande bedårande vacker. Men ena ansiktshalvan var svårt deformerad och hon hade en lapp över det öga hon förlorat synen på. Kiritan räckte fram blommorna och omfamnade henne kärleksfullt. Ambra började gråta hejdlöst. Sjutton år och förstörd för livet. Hur skulle hon någonsin kunna bli lycklig igen. Skulle 15
hennes man vilja ha henne kvar nu när hon såg ut som hon gjorde och inte längre var kapabel att skänka honom fler barn? «Älskade make. Jag tycker så synd om dig. Jag flyttar in till min mor så du slipper se mig.» «Ambra, vad är det du säger? Du ska vara här hos mig. Vi har lovat att stötta varandra i med och motgång och det löftet ska jag hålla. Säg aldrig mer så, det får du lova mig.» Tankarna sköljde genom hennes huvud. Vilken annan man skulle säga så? Varför måste de drabbas av detta? Kunde de inte bara få vara lyckliga? Det är nästan som om någon bestämt att det måste vara balans i livet. Att det inte får bli för mycket av det ena eller andra. Ambra kände värmen från Kiritans omfamning och det gav tröst. Nu stod hennes hopp till att barnen skulle hittas och återföras. *** Rashida tvättade och matade barnen omsorgsfullt. De fick rena kläder och en renbäddad spjälsäng att vara i. Trots den vidriga hanteringen, var Rashida vänlig och duktig med barn. Det gick ingen nöd på dem och de fick rejält med mat. Välmående och rena barn var lättare att få bra betalt för och Rashida var en mycket driven affärskvinna. Efter någon vecka, började hon så smått att fatta tycke för barnen. Hon var väl medveten om att sådana känslor inte var förenligt med hennes verksamhet och alltid förut hade hon lyckats skaka av sig det. Den här gången kändes det lite annorlunda. Barnen var så söta och snälla och båda hade väldigt lätt till skratt. Rashida kallade dem för Dani och Nadia. Vanligtvis brukade hon inte kalla barnen hon förmedlade vid namn, bara för att hålla besvärliga känslor borta, men den här gången gjorde hon ett undantag.
16