__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1


Genväg till döden


PETER MARKFELDT GENVÄG TILL DÖDEN


© Peter Markfeldt 2019 Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 9789175690148 Omslag: Peter Markfeldt


Måndag 16 juli 2018 1 Det är inte ofta som offret visar sig vara förövaren och det var inte mycket som talade för det den här gången heller. Ändå var det just den teorin som kriminalinspektör Emil Johansson höll på att presentera för sina tre kollegor medan de försåg sig med kaffe från automaten. ”Slår man sönder tänderna på det där sättet och eldar upp kroppen så är det klart att man vill försvåra identifieringen. Men hade det bara handlat om det borde man också ha dumpat kroppen på en anonym plats. Så uppenbarligen är det meningen att vi ska tro att det är husägaren men inte kunna bevisa det. Och om det inte är han själv som har gjort det borde han väl ha hört av sig vid det här laget.” ”Sa han som läste ut Gone Girl häromveckan.” Erika Gran sträckte sig in framför honom och snodde åt sig hans mugg som just blivit klar. ”Oops.” ”Men håll med om att det är lite logiskt ändå.” Emil drog loss en ny plastmugg från hållaren. ”Hade inte …” ”Logik kan vara väldigt farligt om premisserna är åt skogen”, avbröt kommissarie Thomas Nyman från dörröppningen till mötesrummet. ”Utgå från att Sokrates var en ekorre så kan du dra hur många logiska slutsatser du vill av det. Samtliga felaktiga. Vi får nog börja lite mer förutsättningslöst än så. Jag ska bara ta mig en skvätt också så kan vi köra igång sedan.” Han steg åt sidan för att släppa in de andra i rummet och gick fram till kaffeautomaten. Kaffe med vitt eller kaffe latte – någon av dem borde han ta. Vad var skillnaden nu igen? Olika mycket mjölk kanske. Han valde kaffe med vitt och återvände till mötesrummet. De andra hade redan slagit sig ner kring kortändan på det lilla 5


konferensbordet, men högsätet hade de lämnat åt honom. Fast han kanske skulle stå. Han kastade ett öga på whiteboardtavlan för att försäkra sig om att den var tom. Nej, det fanns ändå inget att skriva i nuläget. Han sjönk ner på sin plats och tog en klunk kaffe, höll den stilla i munnen medan han lät blicken vandra runt bordet med någon sekunds uppehåll vid var och en av de övriga. Närmast till vänster om honom satt Emil, tillbakalutad med armarna i kors och huvudet lite på sned. Hans blick var halvt frånvarande, men troligen inte mer än att han hade full koll på vad som hände omkring honom och ögonblickligen skulle koppla på fullt fokus när det behövdes. Bredvid Emil satt Erika och drog några streck i överkanten på sitt anteckningsblock. Antagligen för att försäkra sig om att pennan fungerade. Hon såg så där förväntansfull ut som hon brukade inför ett nytt fall, men samtidigt verkade hon tankfull, som om hon redan lämnat genomgången bakom sig och gått vidare på egen hand. Direkt till höger om Thomas satt Per Hellman, rakryggad med händerna liggande på bordsskivan. Hans blick var stadigt riktad mot kaffemuggen han hade framför sig. På den ena sidan om muggen låg en liten bunt papper, på den andra låg ett anteckningsblock och en penna prydligt uppradade. Det hade gått ett och ett halvt dygn sedan larmet om en villabrand i Björksätter kommit in. Ett par minuter hade gått åt till att reda ut vilket av alla Björksätter det handlade om innan räddningstjänsten kunde komma iväg åt rätt håll. Men i praktiken gjorde det troligen ingen större skillnad. När de väl kom fram till villan var den redan så övertänd att det enda de kunde göra var att försöka hindra elden från att sprida sig. Thomas tvingade ner kaffet. ”Då så. Som Emil nyss påpekade har vi alltså ett kraftigt bränt och misshandlat lik. Det hittades i resterna av en nedbränd villa en dryg halvmil norr om 6


Roxen med ansiktet sönderslaget och flera fingrar brutna. Det fanns inga andra kroppar på platsen och det är bara en person skriven på adressen, en Michael Lundberg, trettionio år gammal. Det var väl en jävla tur att det inte blåste så mycket i helgen. Då hade vi kunnat få ännu en skogsbrand på halsen.” Han tog en klunk till av kaffet och tittade ner i sina papper innan han fortsatte: ”Jag pratade med rättsmedicin för en stund sedan. Stenlund är tillbaka från semestern och han har tagit sig en första titt på offret. Även om kroppen inte är i något vidare skick tyckte han att det borde gå att få fram användbart dna. Han skulle försöka göra klar undersökningen under dagen så får vi se vad det finns att lämna vidare till NFC. Offret är i varje fall en vuxen man, åldern kunde han inte säga någonting om ännu, och sannolikt var han död innan branden startade. Han har dessförinnan utsatts för mycket kraftigt våld mot ansiktet med ett trubbigt föremål. Även om dödsorsaken inte är fastställd så bör flera av slagen i sig ha varit dödliga. Hela ansiktet är i princip mosat, inklusive tänderna, och det kommer förmodligen att bli svårt att pussla ihop något som kan jämföras med en röntgenbild. Men det handlar nog inte enbart om tänderna.” Thomas kastade en snabb blick på Emil. ”Hade det bara varit fråga om att försvåra identifiering borde det ha varit lättare att helt enkelt slå loss tänderna och slänga bort dem någonstans. Det här våldet verkar vara riktat mot hela ansiktet, och ska vi ägna oss åt gissningslekar skulle jag säga att det är något väldigt personligt över det hela. Att mördaren kände offret – och tyckte riktigt illa om honom. Vem han nu var. Vi får hoppas på dna och att det finns något att jämföra med. Erika, vad har du fått fram om Lundberg?” ”En kort fråga bara”, inflikade Per. ”Du sa att villan var nedbränd och inte nedbrunnen? Är det klarlagt att någon tände på?” ”Nej, det vet vi inte ännu. Teknikerna håller fortfarande på. 7


Med Berntsson i spetsen, så det blir nog bra. Erika?” Hon bläddrade tillbaka ett par sidor i sitt anteckningsblock. ”Jag har inte jättemycket ännu. Lundberg blev dömd till tre månaders fängelse 2009 för misshandel av en dåvarande flickvän och han satt av straffet samma år. Nu jobbade han som vaktmästare och någon sorts alltiallo på ett litet hotell här i stan. Jag ringde upp ägaren som själv inte haft så mycket med honom att göra annat än rent yrkesmässigt. Allt han kunde säga var i princip att Lundberg jobbat där i fem år, skötte sitt jobb och har haft semester sedan mitten av juni. Och att vi borde prata med en tjej som jobbar i receptionen där, Lollo Flodin. Hon vet troligen mer och börjar jobba tolv idag, så det kan vara lämpligt att svänga förbi då.” Hon bläddrade fram nästa sida. ”Lundberg verkar som sagt ha bott ensam, i alla fall är ingen mer skriven där. Båda föräldrarna är döda och han har inga barn. Men det finns en äldre halvsyster i Vingåker. Så där har vi någon vi kan topsa om vi behöver det. Jag har inte pratat med henne än men Sörmlandskollegorna har informerat henne om branden.” ”Okej, bra”, sa Thomas. ”Dörrknackning då?” Emil rätade på sig i stolen. ”Hagberg har pratat med de närmaste grannarna, de som upptäckte branden. De bor nästan trehundra meter bort och har varken sett eller hört något konstigt. Förutom branden då. Och de kände inte Lundberg, har aldrig ens växlat ett ord med honom. De näst närmaste grannarna, cirka fyrahundra meter bort, är ett äldre par som inte har varit hemma sedan branden och inte gått att nå på telefon.” ”De kanske är sådana som bara sätter på telefonen när de själva ska ringa”, sa Per. ”Kanske det. Vi har i alla fall lämnat ett par meddelanden om att de ska höra av sig. I övrigt håller Hagberg och kompani på och hör alla som bor längs genomfartsvägarna i området. 8


Men hur var det med de där brutna fingrarna? Sa Stenlund något mer om dem? Var det en olycka eller avsiktligt? Före eller efter döden?” ”Av allt att döma har någon annan gjort det, högst avsiktligt. De var bakåtböjda och knäckta vid knogarna, fyra på ena handen och två på andra. Stenlund ville förstås inte uttala sig närmare förrän han gjort en ordentlig undersökning, men om han absolut skulle säga något så var han femtioen procent säker på att det skett före döden.” ”Lika hjälpsam som alltid”, sa Per. ”Fast vi ska inte glömma att det var jag som drog ur honom svaret. Själv ville han inte säga någonting alls.” Thomas ställde sig upp och vände sig mot den tomma whiteboardtavlan, tog upp en penna och skrev ”Michael Lundberg” följt av ett frågetecken. Sedan då? Fanns det verkligen inget som var värt att notera? En man hade fått några fingrar brutna och blivit brutalt ihjälslagen i en enslig villa som sedan brunnit ner. Det var allt de visste. Eller inte ens det. Den döda kroppen hade befunnit sig i villan när den brann ner. Det fanns inget som sa att det var där han blivit mördad. Thomas vände sig om igen. ”Vi får jobba på helt enkelt. Kroppen och branden kan vi inte göra så mycket åt mer än att vänta, men systern, hotellet, grannarna, före detta flickvännen, vidare bakgrund – ja, vi ska nog kunna hålla oss sysselsatta i några timmar. Tar du hotellet och den där Flodin, Erika?” ”Ska jag åka själv?” Thomas suckade. ”Ja, du får nog göra det. Hellre det än att vi avbryter någons semester. Det här bör vi klara själva. Men kommer det fram tar jag på mig hela ansvaret fortare än Wallin hinner säga tvåmannapatrull. Du kan höra halvsystern också, så kan du Per börja med ekonomin. Och Emil, du tar den tidigare domen och flickvännen. Vi ses här igen klockan tre.” 9


a

2 Hotell Östanå låg nästan mitt i Tannefors, en del av staden som Erika sällan haft anledning att besöka tidigare. När hon korsade bron över Stångån insåg hon hur lite hon egentligen visste om Linköpings historia. Hade ån varit en lika tydlig skiljelinje som i hennes hemstad Uppsala? På den västra sidan fanns allt fint, som domkyrkan och universitetet, och på den östra sidan höll arbetarna till. Även om Svartbäcken numera var ett ganska attraktivt område hade hon ändå under sin uppväxt alltid känt sig som en andra klassens medborgare i den lärda staden. Klockan kvart i tolv parkerade hon intill kyrkan. Hon kastade en blick i backspegeln och drog åt hästsvansen lite, klev ur bilen och såg sig omkring. Några år tidigare hade hon hört talas om en studie som visade att kvinnor som regel tar fasta på vissa riktmärken för att hitta vägen medan män skapar mentala kartor. När hon började fundera närmare på saken insåg hon att det inte alls stämde i hennes fall, utan hon gjorde båda delarna. Under sin uppväxt hade hon mer eller mindre automatiskt skapat en mental tredimensionell karta över hemstaden, där hon kombinerade kartbildens fågelperspektiv med riktmärken ur ett markperspektiv. Det hade många gånger visat sig ovärderligt när hon senare började arbeta som polis vid tjugofyra års ålder. Beskrivningen i studien stämde definitivt inte på hennes dåvarande pojkvän heller. Han var så gott som befriad från lokalsinne, och hon hade aldrig kunnat sluta gotta sig åt hans förvirring när de skulle gå ut från en galleria och han inte haft en aning om var de skulle komma ut någonstans. Vid de tillfällena hade hon aldrig behövt känna sig under10


lägsen. Små ögonblick av triumf som bidragit till att jämna ut den psykiska maktbalansen mellan dem. Men det hade inte räckt. När tjänsten som kriminalinspektör i Linköping dykt upp hade hon inte tvekat en sekund med att söka den. Under de två och ett halvt år hon nu arbetat där hade hon haft betydligt mindre yttre tjänst än i Uppsala, men hon hade ändå hunnit bygga upp en karta över stora delar av staden. När hon inte jobbade, löptränade eller fixade med lägenheten var hon nästan alltid ute och gick. Inget var så befriande som att bara gå omkring utan något tydligt mål. Nu hade hon dock ett mål men tog ändå tillfället i akt att bygga vidare på sin karta, där Tannefors fortfarande inte var mycket mer än en vit fläck. Hon betade av gata efter gata medan hon snirklade sig fram från kyrkan till hotellet. Hon ville inte gå för långsamt så att hon väckte onödig uppmärksamhet, men ändå tillräckligt sakta för att hinna registrera allt hon tyckte var viktigt. Ett mörkgrönt trevåningshus, en tvärgata med trafikljus, fem höga lövträd, en svag högerkurva, en indisk restaurang, en blomsteraffär … Och så slutligen hotellet. Ett par minuter över tolv klev hon in genom dörren till foajén. Rummet gav ett rent och fräscht intryck. Golvet blänkte och mattan som låg parallellt med receptionsdisken såg nytvättad ut. Till höger fanns en hiss och ett trapphus och till vänster stod tre grupper med vardera två fåtöljer och ett litet bord smakfullt utplacerade med lagom långt avstånd emellan. Det enda som förstörde intrycket var kvinnan bakom disken. Hon var i fyrtiofemårsåldern och alldeles för hårt sminkad. Erikas första tanke var att blusen hon hade på sig såg ut att vara något hon sytt själv av åtminstone tre andra plagg från Indiska. Hennes nästa tanke var att det här hotellet var för litet för 11


att ha två receptionister i tjänst samtidigt, vilket betydde att kvinnan bakom disken måste vara den ”tjej” som ägaren talat om. Hon tog fram sin legitimation, gick fram och presenterade sig och frågade om det var hon som var Lollo Flodin. ”Det står så på namnbrickan i alla fall”, svarade kvinnan bakom disken. ”Fast det går lika bra att kalla mig Louise om du hellre vill det. Ett namn säger ändå så lite om oss. Jag förstod direkt att det var du när du klev in genom dörren. Benke sa att ni antagligen skulle komma vid tolvtiden och du kändes inte alls som en gäst. Fast jag trodde inte att du skulle komma ensam.” ”Nej, i normala fall är vi två. Men det blev inte så nu.” ”Förfärligt det som har hänt med Micke. Har ni fått fast den som gjorde det?” ”Nej, vi har fortfarande ganska lite att gå på och jag hoppades att du skulle kunna hjälpa oss med lite information. Finns det någonstans vi kan gå och sätta oss?” ”Det är bara jag här nu, så jag kan inte gå ifrån helt. Men vi kan sätta oss där borta vid fönstret så ser jag om det händer något.” Erika gick bort till en av de tre sittgrupperna och slog sig ner i den ena fåtöljen. Lollo Flodin satte sig i den andra. ”Är det okej om jag spelar in i stället för att anteckna?” Erika plockade fram sin mobil och lade den på bordet. Lollo nickade och log. ”Självklart, jag har ingenting att dölja.” ”Vad bra. Kände du Michael Lundberg väl?” ”Väl och väl ... Känner man någonsin en annan människa?” ”Kanske inte. Men ni pratade ibland? Om annat än jobb, menar jag.” ”Ja men självklart. Jag tror att han var väldigt ensam, levde 12


för sig själv och verkade inte ha några nära vänner alls. Han pratade aldrig om andra människor. Förutom gamla döda släktingar förstås. Ja, han släktforskade och brukade berätta ifall han hade hittat något extra spännande.” ”Jaså, vad kunde det vara?” Lollo Flodin tänkte efter i några sekunder. ”Äh, det kommer jag inte ihåg. Och ska jag vara riktigt ärlig så lyssnade jag inte så noga heller. Så himla intressant var det faktiskt inte. Men han ville prata ibland och jag tror att han var lite förtjust i mig.” ”Jaha.” Erika log. ”Hur märkte du det? Var du intresserad av honom på det sättet också?” ”Nej, nej, verkligen inte. Nog för att han var duktig på jobbet och säkert bra att ha till hands om någonting gick sönder. Men han var inte direkt någon karl jag skulle vilja ha i lådan på nattduksbordet, om man så säger. Snäll var han och inte alls otrevlig på något sätt, men förfärligt tråkig.” ”Jag förstår.” Erika satt tyst en liten stund. ”Men du märkte alltså att han var … förtjust i dig?” ”Ja, sådant känner man ju, även om han höll sig på sin kant. Och jag gjorde verkligen inget för att uppmuntra honom. Tvärtom.” ”När träffade du honom senast? Var det när han gick på semester?” ”Ja. Eller precis innan. Det är väl ungefär fyra veckor sedan nu.” ”Märkte du något särskilt med honom då? Verkade han stressad på något sätt eller var han som vanligt?” ”Nej, jag märkte inget. Han var nog som vanligt.” ”Finns det något mer du kan berätta om honom? Pratade han aldrig om något annat än sina gamla döda släktingar?” ”Jo, visst gjorde han det. Det där med släktingarna var bara ett par gånger. Han höll på och fixade med huset också. Han hade visst ärvt det av föräldrarna och bodde nästan gratis som 13


jag förstod det. Fast det fanns tydligen en del att göra med det. Men jag tror att han tyckte om det. Han var ju händig och så, gillade att fixa och greja med olika saker. Men nu är förstås allt förstört.” Erika rynkade pannan. ”Förstört? Hur menar du då?” ”Allt jobb som han lade ner på huset. För det brann väl ner helt?” ”Ja, så gott som.” Erika rätade på sig och flyttade fram ett par centimeter i fåtöljen. ”Du ska ha stort tack för informationen. En sak till bara innan jag går. Hade Michael någon egen kaffemugg eller liknande som kan ha blivit stående? Eller finns det något annat som han kan ha lämnat spår på, om han hade mycket handsvett till exempel? Eller särskilda arbetskläder?” ”Dna-spår menar du? Så ni är inte säkra på att det är han?” En antydan till hopp skymtade förbi i hennes blick. ”Nej, helt säkra är vi inte. Det verkar troligt att det är han, men vi måste ändå identifiera honom ordentligt.” ”Det här skulle Benke höra. Han brukar alltid skryta med att vi har en så duktig hushållerska på hotellet, och det har han i och för sig rätt i. Det är hans fru Paweena och hon gör inte mycket annat än städar, tvättar och diskar hela dagarna. Men hon är alltid lika glad ändå. Det är nästan så man blir lite avundsjuk. Men om du ska hitta några spår efter Micke är nog bästa chansen bland hans verktyg. Där tror jag inte hon är och rotar särskilt mycket. Men hans vikarie, Hakim – jodå, det är en fin kille – han har förstås använt en del av det under semestern. Benke med förresten. Han är inte den som är rädd för lite skit under naglarna.” Erika reste sig upp. ”Okej, du ska ha tack, som sagt. Jag skickar hit en tekniker som kan titta på det så fort som möjligt. Se till så att ingen rör något mer till dess.” a 14


3 När Erika klockan tio i tre kom tillbaka till mötesrummet var Emil redan på plats. Han halvlåg på stolen med benen utsträckta under bordet. I ena handen hade han sin mobil och i den andra en baguette. Han tittade upp och nickade, tog en ny tugga och fortsatte läsa på telefonen. Strax efteråt infann sig Per. Han stannade till innanför dörren och iakttog dem i några sekunder, som om det var något med situationen han inte riktigt kunde få grepp om. Därefter kom också Thomas. Han tvärstannade på tröskeln, luktade i luften och stolpade in och öppnade ett fönster på vid gavel innan han tog plats vid bordets kortända. ”Som om inte värmen vore nog. Jag trodde de hade fått ordning på det där avloppsröret.” ”Det trodde visst de också”, sa Per. ”Men släpp in värmen du, så blir det säkert bättre.” ”Ja ja, vi sätter väl igång.” Thomas slog sig ner vid bordet. ”Obduktionen är klar och jag har fått en muntlig dragning av Stenlund. Dessutom en preliminär rapport från teknikerna på brandplatsen. Vi kan börja med den. Branden var utan tvivel anlagd, de hittade spår av någon brännbar vätska på tre olika ställen. Den startade i ett rum i källaren, samma ställe som kroppen hittades på. Därifrån har den sedan spritt sig med hjälp av tändvätska eller något liknande. Men han var utan tvivel död innan dess. Dödsorsaken är något eller några av slagen som träffade den övre delen av ansiktet och därmed hjärnan. Mordvapnet är dels ett trubbigt föremål, fyrkantigt, dels något smalare. Det finns alltså två olika typer av skador. Stenlund tror att det skulle kunna handla om båda ändarna på en murarhammare. Något i den här stilen.” Han plockade upp sin telefon, letade reda på bilden han tidigare sökt fram och räckte den till Per. 15


”När det gäller tänderna så fattas de flesta”, fortsatte han när telefonen gått laget runt. ”Man har hittat en del fragment där kroppen låg. Flertalet tänder har först slagits loss och sedan antingen ramlat eller plockats ur munnen och krossats mot golvet, så där har vi sannolikt mordplatsen också. Men det finns några undantag. Ett par av tänderna har i stället blivit kvar i munnen när de lossnat och hamrats in i köttet, så det finns några större bitar kvar. Och …” Han kastade en blick på sina anteckningar. ”Ja, de där fingrarna också. De blev mycket riktigt knäckta medan han var i livet. Alla fyra på vänsterhanden och två på högerhanden.” ”Vet vi när han dog?” undrade Emil. ”Inte exakt, men kroppen kan inte ha legat mer än högst ett par timmar innan den tändes på. Och åldern stämmer med Lundbergs. Ungefär fyrtio år. Vad har ni andra fått fram?” Han vände sig mot Erika. ”Ja, jag var ju och träffade den där Lollo Flodin på hotellet”, sa hon. ”Hon var ungefär lika informativ som Stenlunds femtioen procent i morse. Hennes bild av Lundberg var att han var snäll, tråkig, ensam och händig. Hon trodde att han hade ärvt huset efter föräldrarna och höll på och fixade med det.” ”Ja, att han ärvt det stämmer”, sa Per. ”Det är också troligt att han byggde om eller renoverade. Jag återkommer till det.” ”Och så släktforskade han tydligen en del”, fortsatte Erika, ”och brukade tråka ut stackars Lollo med att berätta vad han kommit fram till. Hon trodde också att han var intresserad av henne som mer än kollega.” ”Hm, det vore kanske inte så dumt om någon gick runt och mördade släktforskare”, sa Thomas. Emil sneglade på honom. ”Håller inte din morsa på med släktforskning?” 16


Profile for Smakprov Media AB

9789175690148  

9789175690148  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded