1 Gotlandsfärjan “Vad står en så här snygg tjej och drömmer om i snålblåsten? Fast du kanske inte vill avslöja nåt av det som jag tror döljer sig bakom dina vackra ögon?” Lizette befann sig på färjans däck när hon hörde den gotländska stämman flörta med henne. Hennes händer låg på relingen och hon huttrade av vinden som svepte genom det halvlånga håret. Hon stod bortvänd från honom och blev fundersam över hans påstående att han kunde läsa hennes ögon. Blicken var nämligen riktad på en familj i fören. Lizette hade fått ge upp tanken på egna barn för flera år sedan, så det var inte konstigt att det sved till i hjärtat av längtan när hon såg knatten ta glada skutt påhejad av sin mamma och pappa. När hon vred på huvudet för att påpeka felaktigheten i hans ord möttes hon av ett par skrattlystna bruna ögon som oblygt mönstrade hennes violblå. Hans mörka hår hade förmodligen varit slätt och välkammat tidigare, men den hårda vinden ute på däck omintetgjorde alla ansträngningar att snygga till det. På hans kinder och hals fanns en antydan till skäggstubb. Han bar en välskräddad ljus rock som han inte hade knäppt, den fladdrade som ett vindsegel i den starka blåsten. De tunna läpparna log ett roat leende. “Är jag respektabel nog att samtala med eller ska jag genast dra mig tillbaka?” Lizette rodnade häftigt över att han la märke till att hon granskade honom och vände hastigt ansiktet ut över havet. För en stund gjorde han Lizettes tystnad sällskap medan de såg ut över de skummande vattenmassorna. Sedan var det som om han inte kunde låta bli att öppna munnen igen och gjorde ett nytt försök att fånga hennes uppmärksamhet. “Visst är havet mäktigt? Det liksom binder en samman med den eviga kraften i rörelserna, även om man inte alla gånger önskar det. Man blir stående utan att kunna slita sig loss. Precis som ni verkar ha gjort, eller hur?”
Lizette förstod att han kastade ut frågan för att få medhåll och kunde inte låta bli att le åt mannen som pratade på trots att hon inte var särskilt tillmötesgående. “Förmodligen tycker du det också, eftersom du inte invänder.”Han borstade bort något från sin krage innan frågorna fortsatte komma. “Vad ska du syssla med på Gotland då? Själv bor jag där och tycker väl inte att det är så märkvärdigt längre men där finns fina restauranger och ett härligt nattliv om du är intresserad?” Han tystnade när Lizette inte svarade, fullt upptagen som hon var med att hålla igen jackan över sin tunna kropp. Han verkade enbart trevlig och tycktes bara ha en önskan att prata bort en stund. Lizette formade en ursäkt i tankarna för sin tystnad, då plötsligt en annan man dök upp intill dem. Dragkedjan på jackan var uppdragen ända till hakan på ett, ‘kom inte nära mig’ sätt. Med blixtrande ögon, och med ett snabbt drag högg han tag i den mörkhåriga mannens arm. “Din förbaskade lögnhals! Din odugliga …! Min dotter har du minsann inte kunnat hjälpa! Är det, det här du använder din tid till, att flörta?” Vartenda ord han slängde ur sig var som eldstungor, samma hårdhet som hans ögon utstrålade. Mannen hon nyss träffat höjde avvärjande sin fria hand för att skydda sig. “Ni misstar er … jag …” “Jag har aldrig misstagit mig på en klåpare och jag gör det definitivt inte nu heller!” Han exploderade med kroppshållningen hos en ilsken dobermann. Hastigt drog han upp handen som för att slå. Ett ängsligt kvidande letade sig upp ur Lizettes strupe när dobermannen tog tag i kragen på charmknutten och pressade honom så att hans överkropp hamnade i ett oroväckande läge utanför relingen. Först vid hennes andra förskräckta utrop uppmärksammade mannen henne närmare, men inte som hon trodde för att be om ursäkt och släppa sitt offer. Han gav i stället Lizette en föraktfull blick som tycktes säga, ‘Hur kan ni vara vän med den där?’ Mannen vid relingen försökte befria sig från den hand som höll fast honom. “Jag kan förklara.”
Men den uppretade mannen tog ingen notis om varken ord eller försök till befrielse. “Din idiot. Det behövs inga förklaringar!” I hopp om att distrahera honom ett ögonblick harklade Lizette sig ljudligt. “Inte för att jag vill lägga mig i men borde ni inte lyssna om det nu finns en förklaring?” Med hakan argt framskjuten skrek han över vindens dån: “Lägg dig inte i. Du vet inte ett skit om det här.” Han spände åter blicken i den skärrade mannen och sänkte rösten till en hes väsning. Den lät mer skrämmande än hans tidigare rytande. “Begrunda vad jag sagt. Jag kommer att ta till åtgärder. Var så säker.” Han släppte trenchcoaten för att gå när Lizette hörde sig själv protestera, driven av en stark önskan att hjälpa mannen som nästan fallit överbord. “Det där lät som ett hot.” Handen sträcktes upp i luften som en elev som ville svara eller hade något viktigt att tillägga. “Jag kan vittna om det här övervåldet.” Dobermannen stack ett pekfinger i hennes bröstkorg. “För all del. Om du är hans försvarare kanske du vill göra honom sällskap, med ett dopp i havet.” Efter att ha levererat det förtäckta hotet trängde han sig förbi dem och hon kände styrkan i varningen när han knuffade till henne så axeln träffade en stolpe. Han lämnade scenen lika hastigt som han anlänt. Den breda ryggen gick till synes upp i rök. Det var som om han varit ett mellanspel som aldrig ägt rum. Men när mannen vid sidan om vände sig mot henne med ett blekt och allt annat än flörtigt leende insåg hon att det varit på riktigt. “Jag kan försäkra att jag är helt utan skuld till det inträffade.” Killen knäppte de två översta knapparna i sin fårskinnsfodrade trenchcoat som om inte bara vinterkylan utan även utspelet gjort honom frusen. Hon tänkte att rädsla kan ha den effekten på kroppen. Men uppskakad av upplevelsen tvivlade hon på hans ord. Det måste väl ändå ligga någon sanning bakom ett sådant påhopp?
“Det finns en man som ser ut som jag, men det är bara en yttre likhet och det får jag tyvärr lida för ibland. Jag föreslår att vi glömmer det här obehagliga avbrottet.” Medan hon gned sin axel presenterade han sig som David Ylinen, med gotländsk mor och finsk far, även om hon inte kunde spåra någon finsk brytning i hans uttal. Han frågade om han kunde få bjuda på något drickbart i cafeterian under däck. Ett mått av osäkerhet fick henne att tveka över om hon skulle dra sig undan. Men vad kunde hända bland massvis med resenärer? Caféet var fullt med folk, men de hade turen att ett par reste sig och de fick deras bord. David gick bort till baren. Baristorna var i full gång med att göra kaffe av alla slag. De langade ut stora koppar vars arom fyllde rummet. Öl, vin och smörgåsar hittade också vägen över disken. Väggarna av teak var klassiskt dekorerade med tavlor på skepp, fartygsratt, roder och hon fnissade till för sig själv när hon såg två åror som hängde från taket. ‘Var de tänkta att användas i nödläge.’ David ställde ett högt ölglas och en tallrik framför henne. “Jag kunde inte motstå de här räkmackorna. Visst ser de läckra ut?” De översvämmades av räkor så hon kunde inte annat än hålla med honom. Halvvägs genom smörgåsen fick hon syn på honom igen, han som hon förknippat med en ilsken dobermann. Just som hon besvarade en av Davids många frågor om hur det egentligen kom sig att hon sökt jobb på Gotland, med att en trasslig kärleksaffär lett till det beslutet, stannade karln till innanför den stora öppningen till restaurangen. Sakta lät han ögonen vandra över bordsgästerna som om han letade efter någon. Sökte han David? När deras blickar stötte ihop tvärs över lokalen, frös hans blågröna fast henne för en sekund. Endast en hastig skymt av hans skarpa ögon var tillräckligt för att ge henne gåshud över hela kroppen. Förskräckt undrade hon om han tänkte komma fram till deras bord och fortsätta bråket, men efter en knappt märkbar nick vek han av åt annat håll. Hon kunde inte undvika en spontan suck.
“Du suckar? Var det fel sorts öl? Glömde ju fråga om du gillar mörkt eller ljust.” Lizette sa att det spelade ingen roll. Hon nämnde inte att hon sett mannen, för det skulle säkert förstöra stämningen. I stället fortsatte David locka ur henne hela hennes sorgliga historia. Alltifrån barndomens övergivenhet och fram till dess hon hade fått sina framtidsplaner spolierade. “Jag tänker börja på nytt här om det är möjligt.” Men hon var osäker på om hon någonsin skulle komma över förlusten av den man som väckt alla hennes sinnen och fyllt tomrummet i hennes hjärta. Timmarna rann iväg fortare än hon anat. Mitt i ett ingående och stundtals både hett och högljutt resonemang om det oförsvarliga i plågsamma djurförsök, råkade hon kasta en blick på sitt armbandsur. Samtidigt la hon märke till att båten markant dragit ner på farten. Snart skulle det vara för sent att se hamninloppet. Hon fick skrika för att överrösta en baby som börjat ge hals vid bordet intill. “Jag tänker gå upp på däck nu! Vi är snart framme och jag måste få se Visby från båten!” Han reste sig och drog, som en gentleman, ut hennes stol. “Ta på dig jackan så går vi på en gång!” Småhuttrande såg de Visby komma allt närmare. “Du har helt rätt. Stan ser spännande ut från havssidan”, sa han. Tre pampiga torn mitt bland husen, vars kontinentala prägel särskilde sig från den övriga bebyggelsen, fick henne att för ett ögonblick bli förflyttad till Sydeuropa, där hon tillbringat tre år för att läka sina sår. Den sena eftermiddagssolen lyste välkomnande och gav stadskärnan ett dämpat rosa dis och det skimrade i vattnet vid hamninloppet. Det var som om hela staden smyckat sig enbart för hennes skull. “Vet du om att du har ett vackert leende”, sa han med en mjuk stämma i hennes öra. “Har jag sån tur att det är mig du tänker på?” Lizette rynkade pannan. Varför frågade han så? David och hon hade ju nyss träffats. Kände knappt varandra. Inte kunde han väl tro att hon fattat tycke så snabbt?
“Jag är ledsen”, sa hon och försökte skyla över den förlägenhet som drabbade henne, “men det gjorde jag faktiskt inte.” “Du tänkte förstås på alla äventyr som väntar dig på denna gåtfulla ö.” För en kort stund la han sin hand på hennes arm. “Du kommer att älska Visby. Jag vill mer än gärna vara din guide. Staden är full av mysiga restauranger och affärer och mycket annat smått och gott.” “Tack för erbjudandet”, sa hon. “Jag antar att du har en hel del att jämföra med. Vi får väl se om jag nappar vid nåt senare tillfälle.” Det var inte förrän de skilts åt som hon reflekterade över att de inte hade utbytt vare sig adress eller telefonnummer. Så hur skulle de kunna träffas igen? Och skulle hon kunna undvika dobermannen om det visade sig att han bodde i Visby?
Baksidestext ‘Hasselnäs’ är en grupp böcker med samma samhälle som grund. Ibland korsar invånarnas liv varandra. Denna bok handlar om Lizette som blivit brädad av en annan kvinna. Hon flyr utomlands, undan smärtan, men hos släktingarna i Frankrike finner hon ingen ro då hon vill göra mer än skörda vindruvor och dricka vin. Boken börjar med att hon far till Gotland för att avsluta sin utbildning till behandlingspedagog. På ett vårdhem för barn med psykiska och fysiska handikapp gör hon sin praktik. Hon finner sig väl tillrätta och skulle ha trivts riktigt bra om inte föreståndarinnan och Jens, pappa till Alicia, gör livet surt för henne. Kärleken sträcker ut sin hand men är hon redo att glömma?