Mikael Andersson
HOI_ANDERSSON_DEN_SOM_ILLA_GOR__TITEL.indd 1
2021-04-28 13:32
Copyright © Mikael Andersson 2021 Versen på sidan 318 är hämtad ur psalmen En vänlig grönskas rika dräkt, text Carl David af Wirsén. Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2021 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Formgivning inlaga: Malin Hansson, Hansson Produktion ISBN: 978-91-7557-554-4 Tryckt hos ScandBook, Falun 2021
Herrens svärd dryper av blod, det är dränkt i fett, i lamms och bockars blod, i talg från baggars njurar. Ty Herren har ett offer i Bosra, en stor slakt i Edoms land. Jesaja 34:6
NATIONELLA PROVET I SVENSKA Umeå, torsdag 2 maj, 2019
Skr ivs a l ens l ysr ör f å r inte mycket hjälp från den gråmulna vårdagen utanför skolans fönster. Stämningen är koncentrerad. Ingen säger något. Ljud från stolar som flyttas. Nationella provet i svenska. Alla elever vet att den som presterar på topp idag har chans att få A i slutbetyg. Klas Danielsson tillhör inte de som hoppas på höga betyg. Den kampen har han för länge sedan gett upp. Han suckar och tittar ut genom fönstret. Ska det inte bli sommar snart? Därute river en traktor upp ett moln med damm. Med en stor, roterande borste styr den vinterns grus och sand mot en väntande lastbil. Jessica Hammarberg, klassens lärare i svenska, går runt mellan bänkarna klädd i en snäv kjol som – tillsammans med hennes högklackade skor – tvingar henne att gå med små, trippande steg. Jessica ler stramt och viskar ”lycka till” när hon lägger proven uppochner framför klassens elever. Klas vet att Jessica bekymrar sig över hans svårigheter med grammatiken. Men grammatik är plågsamt tråkigt. Dessutom är han en latmask. Lat men ändå älskad, som hans farmor retsamt brukar påpeka. Klas stoppar en koffeintablett i munnen och konstaterar att han har låga förhoppningar om att lyckas idag. Endera kan man, eller så kan man inte, förklarade han kvällen innan för sin mamma. Klas har berättat för Jessica om sina resplaner; om jobbet på fiskfabriken utanför Reykjavík, om alla pengar han tror sig 7
kunna tjäna, idén om att mönstra på ett kryssningsfartyg i Barcelona. Hon log och sa att det gäller att passa på. I Klas dagdrömmar har Jessica redan tackat ja till att fira jul med honom i New York. De kan kanske checka in på legendariska Hotel Chelsea? Vad betyder tolv års åldersskillnad, egentligen? säger FantasiJessica och ler skälmskt där hon ligger naken på hans hotellsäng. Hon påminner honom om den ikoniska bilden av Marilyn Monroe, tagen av en okänd svensk kille bara veckor innan hon hittades död i sitt hem, med en pillerburk i handen. Han blundar och ser sin lärare le och förföriskt puta med läpparna. ”Fem minuter kvar”, säger verklighetens Jessica med sin starka lärarröst och fortsätter att gå mellan bänkarna. Ljudet från hennes klackar ekar i klassrummet. ”Som alla vet gäller den fria uppsatsen idag ett religiöst tema. Ni har fått läsa in er på frälsningen, treenigheten och arvsynden. Skolan har beslutat att ämnet idag är arvsynden.” ”Varför får vi inte göra provet på datorn?” undrar en av fotbollskillarna. Klas kväver ett fniss. Det är allmänt känt att fotbollskillarna har oläslig handstil, att de är uppvuxna med mobiltelefoner i händerna och har finmotorik i nivå med brunstig vattenbuffel. En av dem grymtar missnöjt om diskriminerande särbehandling. ”Vi har problem med skolans server. Idag är det papper som gäller!” klipper Jessica av och pekar demonstrativt på sitt armbandsur. ”En minut kvar. Lycka till, allesammans!” Plötsligt hör Klas buller och skrik från korridoren. Konstigt. I den här delen av skolan brukar det aldrig vara bråk. Alla borde veta att det är skrivning idag. Klas har själv läst anslagen utanför korridoren där Jessica textat: Tystnad! Nationella provet i svenska pågår! med sin prydliga handstil. Dörren slås upp med ett brak och en av tjejerna från samhällsprogrammet springer skrikande in. 8
”Det är nån som skjuter!” Hon slänger sig ner och hulkar okontrollerat. Ljud av automatvapen hörs utifrån korridoren. Fler elever springer in. Tjejerna längst fram utbyter oroliga blickar. Eller misstar Klas sig? En tryckluftsborr spelar dem kanske ett spratt? Ett missförstånd som skärrat upp alla i onödan? Jessica tar fram sin telefon, stirrar på den. Har hon glömt lösenkoden? Klas funderar över hur han kan hjälpa henne. Borde han gå fram och säga några lugnande ord? Men hans kropp rör sig inte. Övermannad av en förlamande overklighetskänsla försöker han samla sina tankar. De befinner sig på första våningen. Hur långt kan det vara ner till marken? En och en halv meter? Två? Klas, res dig! Hämta Jessica och hjälp henne ut genom fönstret! Ingenting händer. Kroppen vägrar envist att lyda. Sekvenser från den experimentella dokumentären Rekonstruktion Utøya flimrar förbi. 2011 tog Anders Breivik livet av sextionio människor, säger speakerrösten. Är det så det kommer att sluta? Klas liv som knappt börjat. Han ser på Jessica. Ser droppar av svett lösgöra sig från hennes nästipp. Hon stryker en hårtest bakom örat och fortsätter att söka efter rätt kod. Hennes telefon måste väl ha låst sig vid det här laget? Åter hörs automatvapen och skrikande röster i korridoren. Klas ser sig själv utifrån, som om han är en annan; fritt svävande och på avstånd iakttagande. Det toviga, blonda håret. T-shirten med bilden med Liv Ullman på ryggen. Med en kraftansträngning lyckas Klas bryta den förlamning han drabbats av, reser sig upp och skriker: ”Vi måste härifrån! Fattar ni inte?” När han öppnar fönstret vänder sig en av fotbollskillarna om. Hans ögon påminner om två svarta hål. 9
Klas drar fram en stol och ser ner mot den brunfläckade gräsmattan. Svart snö omfamnar ett par lyktstolpar på andra sidan cykelbanan. Tiden går besynnerligt långsamt och i makaber otakt med oljudet från skottsalvorna. En svartklädd man med rånarluva sparkar in den till hälften öppna dörren. ”Don’t move!” Klas kastar sig handlöst ner på klassrumsgolvet. I samma stund hörs ett öronbedövande smatter. Luften fylls av korditrök och betongdamm, hylsor studsar åt alla håll. Skrik av ångest och kvidanden fyller rummet. Det blir svårt att andas. Flisor av gips och färg lossnar från väggar och tak. Klas iakttar gärningsmannen från sin position på golvet. Ser honom mellan bänkar och stolsben, märker hur han stannar upp och liksom betraktar den förtvivlan han åstadkommit. Som en dirigent inför en skräckslagen orkester. Klas är helt säker på att gestalten där framme njuter av situationen. Första salvan sköt han över deras huvuden. Uppenbarligen inte för att döda. Vill han se en bön om att få leva i deras blickar? Din sjuka jävel! Klas är så arg att han skakar. Skytten lyfter vapnet och avfyrar tre skottsalvor i snabb följd. Flickorna längst fram blir ohjälpligt offer för kulorna. Moa, Alice och Saga. Deras ben rycker spastiskt. Skrivpapper virvlar upp och livlösa kroppar glider ner på golvet och blir liggande under bänkarna. Blod blandas med betongdamm. Oskrivna provblad färgas röda. Mördaren vänder sig om i en kontrollerad rörelse. Han lyfter sitt automatvapen, sätter kolven mot axeln och siktar, till synes omsorgsfullt, trots att Jessica befinner sig högst ett par meter bort. Inte Jessica! Det susar i öronen och klassrummet blir otydligt. Bilden krymper, hela Klas värld tycks intryckt i en jättelik strut. 10
Avleda. Han måste till varje pris avleda. Klas reser sig, tar tag i en stol och slungar den mot den svartklädde. Mannen duckar överraskad. Klas känner hur all uppdämd handlingskraft tar över. Nu gäller det. Han kliver upp på stolen vid fönstret, sätter foten på fönsterbänken och kastar sig ut, tar mark, får ena knäet i ansiktet. Samtidigt hör han ytterligare en skottsalva. Glassplitter regnar över gården. Klas kommer på fötter och springer i riktning mot ett av cykelskjulen. Vinande ljud och smatter från automatvapnet ekar mellan husen. En av kulorna river upp bränsletanken på en moped alldeles i närheten. Stickande doft av bensin. Klas kryper på marken – längre in i skjulet – bort från skyttens synfält, bakom raden med cyklar, ålar sig under en öppning ner mot asfalten. Längre bort. Han måste längre bort. Än är han inte säker. Han tar sikte mot några träd till vänster om Noliahallen, på andra sidan vägen. Efteråt kan han inte redogöra för hur han tagit sig dit. Minnet tycks ha raderat sig självt. Till sist: han ligger på marken bakom en gran. Tystnaden är överväldigande. Klas hör sitt bultande hjärta och känner svedan i halsen från andetag som aldrig vill sluta dra luft genom hans bröstkorg. Avlägset känner han smaken av spya som motståndslöst rinner ur honom, ut i mossan han ligger på. Uttröttad sluter han ögonen. Somnar han? Ljud och bilder glider in i och ur varandra. Hur länge väntar han? När han sätter sig upp ser han någon på andra sidan vägen. En kortväxt man kommer ut från Dragonskolan, bärande på några kopparrör och en väska, precis som om ingenting har hänt. Mannen har keps och Klas ser inte hans ansikte. Avlägset hörs ljudet av sirener. Är polisen äntligen på väg?
11
GRANVÄGEN 3 C, UMEÅ Torsdag 2 maj, 2019
St eget mel l a n sä ngl äge och rullstolsläge är alltid det svåraste. Du måste berömma dig själv! Anna kan se den leende, kvinnliga psykiatrikern framför sig. Ge dig själv en kram och säg att du duger! Som om den där kvinnan har nån aning? Det är knappast hon som är fj rton år och sitter i rullstol när klasskamraterna fikar på stan och drar till Mariehemsängarna för att spela brännboll. Visst brukar de erbjuda henne att följa med, men varje gång hon tackar ja ångrar hon sig, känner sig som en maskot som ska visas upp. Varför ska hon lämna sin sköna, varma säng? För att ge katten mat? Den äter ändå bara på nätterna … För att ta igen det hon missat i skolan efter veckor av frånvaro? Veckor då hon hävdat att hon varit sjuk. Vem ifrågasätter den som sitter i rullstol? Inte skolsköterskan i alla fall och Anna skriver A på de flesta proven. Sovrummets persienner tecknar vågräta skivor av skimrande ljus på väggen. Anna betraktar lojt några dammiga reliefer; mönster som hypnotiskt flimrar över tapetens blekta hortensior. ”Nej, det här duger inte.” Hon tar sats och vänder sig på sidan. Rullstolen står bromsad vid sängkanten. Med en van manöver tar hon sig över till sätet och rullar ut i köket för att se om det finns någonting ätbart. 12
Rostat bröd med ost och marmelad och ett stort glas O’boy? Gott, men allt annat än dietistens smaklösa rekommendationer. Den självgoda lilla skatan. Fullkornsbröd och vitkål till frukost? Herregud, människa … Anna får tag på fj rrkontrollen och slår på köksteven. TV4:s Nyhetsmorgon flimrar fram. Det är en kvart kvar av sändningen. Alltid något. Inslaget visar en parkering, några polisbilar och en ambulans. Helt klart bekant. Var har hon sett den här platsen tidigare? ”Vi återkommer fortlöpande med rapporter från skolskjutningen i Umeå”, säger reportern och undanröjer alla tvivel. Nu vet Anna vad det är hon ser. Det är parkeringen utanför Dragonskolan – gymnasieskolan där hennes kusin Klas går sista året på naturprogrammet. En skolskjutning i Umeå? Hon stirrar misstroget mot teven. För sitt inre ser hon hur Klas ligger blödande på ett klassrumsgolv inne i den gigantiska, kommunala gymnasieskolan. Tårarna bränner bakom ögonlocken och hon fumlar för att få fram sin mobiltelefon. Pappa låter uppjagad när han svarar. Innan hon hinner fråga något säger han: ”Klas har klarat sig! Jag ringer tillbaka om en stund!” Klick. Hon sitter länge med telefonen i handen och Nyhetsmorgons förlängda program i bakgrunden.
13
SPAGETTI OCH KÖTTFÄRSSÅS Torsdag 2 maj, 2019
Anna r ul l a r ut i hallen när pappa sätter nyckeln i låset. Klockan är halv sju och hon förstår att hans dag varit förfärlig. ”Hej, gumman.” Av och till har Anna dåligt samvete över att hon inte är tillräckligt snäll mot sin pappa. Tankarna bryter fram som hungriga fiskar genom en blank vattenyta, överraskande men ofta försvunna i nästa sekund. Nu dunkar skuldkänslan i henne som ett förbipasserande tåg. ”Vilken jävla dag”, säger pappa tyst och stryker henne över ryggen. Anna har tusen frågor hon vill ställa, men vet att hon måste vänta. Låser det sig kommer han tiga resten av kvällen. ”Jag har lagat mat.” ”Det var värst. Mm, det luktar gott!” Pappa vädrar i luften. ”Spagetti och köttfärssås”, viskar hon in i hans byxben. Han lösgör sig försiktigt, hänger upp jackan på en galge, går in i köket och sätter sig på kökssoffan bakom matbordet. Det mesta i hemmet är från sjuttiotalet. Köksluckor i furu som mörknat, näverlampa i taket, en stor väggklocka som pappa målat blå och bruna gardiner med orangea blommor. På golvet ligger en sliten, röd plastmatta med medaljongmönster. Pappa ville passa på att renovera när kommunen installerade Annas låga diskbänk och monterade en trapphiss, men Anna vägrade. Nu ångrar hon sig. Annas mamma dog för snart tre år sedan. Samtalen om hen14
ne kommer allt mer sällan. Att säga saker som Det här skulle mamma ha tyckt om eller Kommer du ihåg när vi åkte till Djurparken i Lycksele och mamma … slutar nästan alltid med att pappa får tårar i ögonen och Anna stänger in sig på sitt rum. Hon blir helt enkelt arg när han är ledsen. För hennes del får han gärna vara sur. Eller pinsam. Eller tjatig. Vad som helst, men inte ledsen. Där går liksom gränsen. Anna ställer en kastrull med spagetti på bordet och gör i ordning en flaska med kolsyrat vatten, klipper ner färska örter och pressar vitlök i köttfärssåsen, häller över grädde. Det här är hennes favoriträtt och den skulle hon kunna äta varje dag, även om hon misstänker att pappa till sist skulle beklaga sig. Eller inte. Han beklagar sig väldigt sällan, hennes älskade pappa; den tålmodige och stilige polisen. Kommissarie Roland Fransson. Chef för grova brott. Det låter så brutalt när Anna berättar vad hennes pappa jobbar med. Grova brott … Särskilt med tanke på hur snäll han är. De äter under tystnad. Anna ser hur hungrig pappa är och anar att han, som så många andra dagar, inte fått tid över för att äta lunch. Allt eftersom ersätts det grå och bleka i hans ansikte med den aningen rosiga färg som är hans normala. Ögonen återfår sin klarhet i takt med att maten på tallriken försvinner. Till sist kan Anna inte hålla tillbaka sin nyfikenhet. ”Hur många dog?” ”Nio döda och fem skadade.” ”Vet ni vem det var som gjorde det?” ”Ja, vi hittade honom i källaren, i ett av förråden nere vid garaget.” ”Vid löparbanan?” ”Efter den, före trapphuset.” ”Vem var det?” ”En pojke på skolan.” 15
”Nån i samma klass som Klas?” ”Nej, nej … Den här killen var ett år yngre. Han hade skjutit sig …” Pappa tvekar. ”Anna, du måste lova att inte säga nåt till dina kompisar”, säger han och tar en sista tugga innan han lägger sig ner på kökssoffan. På andra sidan köksbordet ser hon snart hans renrakade huvud uppe på en stor, broderad kudde. ”Vilka kompisar? Jag har inga kompisar.” Anna försöker att inte låta sin irritation bli hörbar. Allt detta förmanande. Samtidigt vill hon inte göra pappa arg, då kan det hända att hon inte får ur honom en enda stavelse till. Det är inte sällan så det slutar. Så länge fred råder kan han berätta saker, men när minsta lilla konflikt dyker upp sluter han sig som en mussla. ”Hur många chattgrupper är inte du med i?” Anna suckar. ”Du vet att jag aldrig sprider info, pappa. Visst vet du det?” Hon säger det försiktigt, så att orden ska landa rätt. Som när Neil Armstrong satte ner The Eagle i Stillhetens hav 1969, tänker hon. Mjukt och kontrollerat. Anna älskar allt som har med månfärderna att göra. ”Förlåt. Jag måste bara säga så där …”, mumlar pappa från kökssoffan. ”Du vet, som när folk säger ’Kör försiktigt!’ till varandra. Inte ändrar det nåns körbeteende eller påverkar olycksstatistiken. Det bara känns bra att säga så.” ”Vilken dålig liknelse.” Pappas liknelser är som nycklar till lås som inte längre finns. Kör försiktigt? Kopplingen är så långsökt att han lika gärna kan låta bli att säga något. ”Ja, vilken dålig liknelse … Du har rätt, som vanligt. Min trötta, femtiotvååriga hjärna säger bara saker ibland.” Han lägger baksidan av handen mot pannan och blundar. ”Din hjärna säger saker … via din mun?” Anna ler mot sin trötta pappa. Han är på väg in i dimman. Middag och kökssoffa, sedan är det godnatt. ”Nåt sånt.” 16
”Var är du själv i sammanhanget?” ”Nån annanstans?” ”Varför slutade han att skjuta?” Nu gäller det att hålla pappa vaken. ”Fick han slut på kulor?” ”Mm. Nej, han hade gott om ammunition när vi hittade honom. Det är nånting som inte stämmer med det här. Vete fan …” ”Hur var det med Klas?” ”Han var … väldigt chockad. Frös och tappade tråden.” ”Undrar om han åker nu?” ”Mm.” ”Till Island, du vet?” Inget svar. ”Pappa?” Annas pappa har somnat. Hon tänker att hon borde ringa till Klas, men att hon inte riktigt vet vad hon ska säga. Klas och Anna har alltid haft en lite retsam jargong sinsemellan. Och hur ska man då prata om en skolskjutning? Skriva ett sms? För banalt. Ledsna emojis skulle vara ett direkt hån. Hon tar undan från bordet, ställer in i diskmaskinen och rullar ut till vardagsrummet där hon slår på datorn. Har de lagt ut några nyheter om den döde gärningsmannen?
17
VIKTOR Fredag 3 maj, 2019
Pl ing -pl ong . Vikt or kommer ofta till Anna efter skolan. Viktor är nio år och bor tillsammans med sin mamma och pappa tre hus längre ner på gatan. Viktors föräldrar har tydliga regler när det gäller skärmtid, framför allt är Viktors pappa mycket bestämd på den punkten. Vetenskapen säger att det är lämpligt med högst en timme skärm för barn under tolv år. Varannan dag. I alla fall enligt de artiklar som Viktors pappa läser. Anna ler överseende varje gång påståendet kommer ur Viktors mun, han som lätt skulle kunna sitta vid en skärm tjugofyra-sju om ingen stoppade honom. Annas och Viktors bekantskap inleddes en regnig höstdag några år tidigare. Viktor ringde på och frågade försynt om Anna ville köpa en jultidning. Hon tyckte synd om den lille grannpojken som stod utanför hennes dörr och frös. Bjöd på fika och frågade om han gillade att spela Minecraft. Viktor gjorde stora ögon. Minecraft? Två stationära datorer, en laptop, två surfplattor och en Appleteve. Viktor häpnade. Hans egen familj ägde ”bara en dator”; en tjockdator med på tok för litet ramminne för att ladda ner något annat än – och knappt det – en åttiotalsversion av Super Mario. ”Hej, Viktor! Vill du ha fika? Vad fick ni i skolan? Soppa? Stackare, du måste vara jättehungrig. Det finns frysta bullar. Du vet hur mikron funkar? Trettio sekunder räcker.” Anna stäl18
ler frågorna och ger själv svaren, utan att bry sig alltför mycket om Viktors obegripligt muttrande respons. Hon vet att han i princip alltid är hungrig när han kommer från skolan. Hon har läst att de flesta skolor lurar på barnen morotssoppa eller något annat billigt hopkok – bara för att få till de maximalt tillåtna tolv kronorna per portion. Anna hittade en utredning som Livsmedelsverket genomfört tillsammans med Skolmatens vänner, visserligen från 2016, men i alla fall. Snart sitter Anna försjunken i diverse trådar om illegal vapen- import och Säpos möjligheter att fånga upp aparta personlighetsprofiler på nätet. ”Men hallå, vi vill inte ha det som i Kina!” säger hon till sin dator. En artikel ligger uppe. Författaren förespråkar förtätning av övervakningskameror i svenska städer. ”Vad kollar du på?” Viktor har en halv bulle i munnen, vilket gör det svårt att höra vad han säger. Han hänger över hennes axel. ”Du har väl hört om skolskjutningen?” frågar hon. ”Men hallå, vad tror du? Att vi leker i sandlådan och kastar kottar?” ”Jag vet nog hur ni beter er.” Hon nyper honom retfullt i näsan. ”Ni kastar kottar på varandra dagarna i ända, sanna mina ord.” ”Mäh, det finns väl inga kottar på Östermalmsskolan.” ”Det gör det visst.” Hon klickar sig vidare. De tio värsta skolskjutningarna i världen. ”Hur många dog?” undrar Viktor efter en stund. ”Först var det nio, men i natt dog en till. Och en svårt skadad kille ligger kvar på iva.” ”Vad är iva?” ”Intensivvårdsavdelning. Det är där riktigt svåra patienter hamnar.” ”Joel i min klass säger att polisen hittat han som gjorde det.” 19
”Mm.” ”Varför mördar man?” ”Ja, du …” Viktor tömmer glaset med O’boy och går tillbaka till köket. Anna läser på Flashback att gärningsmannen är den sjuttonåriga Tobias Linder. Hans mamma heter Annika Linder. I en öppen Facebookgrupp skriver hon: Har någon sett Tobias? Han har inte kommit hem och svarar inte på mobilen. Orolig! Meddelandet är daterat 30 april, på valborgsmässoafton. Alltså två dygn före skjutningen. Var inte det ganska korkat, sett ur gärningsmannens perspektiv? Anna blir fundersam. Risken måste vara stor att föräldrarna larmar polisen om man försvinner så långt i förväg, eller? Ringde de till polisen? En artikel om skolskjutningar i USA väcker hennes intresse. Ofta beter sig gärningsmännen normalt in i det sista, skriver författaren. De äter frukost, sitter med läxor, går ut med hunden eller vad de nu vanligen brukar företa sig. Spelar spelet helt enkelt. Anna lutar sig tillbaka och försöker samla tankarna. Det där automatvapnet på Dragonskolan som ett vittne beskrivit. Hur får man tag på ett sånt? Hon tänker lirka med pappa när han kommer hem. Tänk om hon skulle ta och beställa grillmat från Ica Maxi? Lite fläskkarré, krämig potatisgratäng och ett par iskalla folköl borde väl få honom att sänka garden en aning? Det är ju ändå fredagskväll.
20
VARGMÖRDAR’N Fredag 3 maj, 2019
Anna s ät t er p å Spotify och väljer spellista Pappi. James Blunts nasala stämma på hög volym i köket. In a club with you in 1973. Anna lägger köttet i marinad och tar fram Icas färdiggjorda potatisgratäng med extra vitlök. Körsbärstomater och grönsallad. Persiljesmör. Varför krångla till det? När pappa kommer hem har Blunt övergått till att sjunga Same mistake. Pappa ställer sig i köksdörren och vinkar. ”Du får fixa grillen!” hojtar Anna och drar ner volymen. Pappa blir stående med rocken på och sin slitna portfölj i handen. Hon ser hur hans ögon blir blanka och hans ansikte får det där frånvarande uttrycket som hon är så väl bekant med. Hon hatar det, hon vet mycket väl vad det betyder. ”Så lika är vi inte.” ”Va?” ”Jag och mamma. Så lika är vi inte …” Han ruskar på sig. ”Jag går ut och startar grillen. Ska bara hänga av mig rocken först …” ”Räcker femtio minuter? Ska jag sätta in gratängen nu?” ”Det blir nog lite tajt. Är du hungrig, gumman?” Anna följer efter ut i hallen. Hon vet att sorgen som hon väckt inte går över så lätt. Hon hittar honom som vanligt framför det smala bordet i teak, mittemot hatthyllan. På en virkad duk står ett svartvitt fotografi. Bilden är tagen på Rhodos. Anna är fyra år och tittar misstänksamt mot kameramannen. Mamma och 21
pappa står på varsin sida om Annas lilla rullstol. Mamma ler sommarbrun och avslappnad. I bakgrunden ser man ett par olivträd och längre bort klippor ner mot havet. En klassisk semesterbild, som Anna tycker att de kan ha någon annanstans än i hallen. Den döda mamman, det första man möts av … Anna översköljs kort av allt som hände för snart tre år sedan. Ett snedsteg, en lös karbinhake. Små detaljer som tillsammans skapade den avgrund som skiljer deras liv från ett vanligt liv. En svart tidslinje som markerar när sorgen förvandlade hennes pappa från normalt social till alltför ofta folkskygg och grubblande. Hon kör rullstolen mot baksidan av pappas ben, försöker få honom ur det mörker han så lätt fångas i. En skolskjutning på det. Stackars pappa. Hon ser hur det tynger honom, som en ryggsäck full med sten. Han vänder sig om, ställer sig på knä, håller ut armarna mot Anna. ”Måste vi verkligen ha den i hallen?” viskar Anna. Hon känner hans doft. En blandning av den myskdoftande aftershave som han envisas att ta för mycket av och hans dammiga rock som han aldrig kommer sig för att tvätta. Pappalukt helt enkelt. ”Du blir ju bara ledsen.” ”Så kan det vara …” ”Ta kortet till gästrummet istället.” Hon torkar bort hans tårar med baksidan av ärmen och ler trött. ”Nu får du allt gå och starta grillen, pappa. Jag är jättehungrig. Marsch pannkaka.” Mättnad lindrar sorg, brukade Annas farmor säga. Det ligger mycket i det, tycker Anna. Mättnad lindrar de flesta obehagliga känslor. Inte undra på att mat och ångest så ofta gör varandra sällskap. För mycket eller för lite mat. Kontroll eller kontrollförlust. Även Anna själv drabbades. Det var inte förrän hennes läkare på vårdcentralen, Jonas Larsson, undrade om hon ville träffa en kollega ”som är jätteduktig på ätstörningar” som Anna 22
förstod att sjukdomen även kan vara synlig på utsidan. Jonas såg hennes munvinkelsprickor och drog slutsatsen att långtidssockret spårat ur på grund av hennes egenterapi mot ångest. Hon lovade honom att sluta kräkas och han lovade i sin tur henne att inte informera pappa och inte heller skriva någon remiss till barnpsyk. Återbesöken blev tätare under ett halvår, men efterhand lyckades hon avhålla sig från att hetsäta och spy. Lärde sig sitta still och betrakta svärtan, se vad den gjorde med henne. Hon brukade tänka att allt har ett slut. Även vidriga känslor. Anna gillar verkligen Jonas Larsson. Att han numer jobbar på vårdcentral istället för inne på sjukhuset gör inte saken sämre. Samma dag som han hämtade ut sin dubbelkompetens i barnmedicin och allmänmedicin förde han över Anna till sin lista på Ålidhems hälsocentral. Precis som han lovat. Åh, vilken lättnad det varit! Hon ryser när hon tänker på Norrlands universitetssjukhus. Ryggmärgsskadan vid förlossningen och Annas diabetes har tvingat henne att sitta i fler väntrum än hon vill minnas. Alla välmenande sköterskor som bara önskade hennes bästa, men som Anna så innerligt avskydde. De inkräktade. Tog över. Tvingade henne göra saker som hon inte hade lust med. Ute på altanen gör sig kylan snart påmind. ”Än är det inte sommar”, säger pappa och dukar av. ”Annika Linder frågade på Facebook om nån sett Tobias, två dagar före skjutningen, på valborg. Kom han inte hem alls efter det?” ”Hm. Vi går in.” Pappa nickar menande i riktning mot grannarna som också sitter ute. Det nyfikna gamla paret Hultin. ”Är det ändå inte lite udda?” säger Anna så snart pappa stängt altandörren bakom dem. ”Varför försvann Tobias Linder två dagar före skjutningen? Jag har läst att skolskjutare brukar bete sig som vanligt ända tills det smäller. Familjerna säger att dom inte fattat nånting.” 23